Motioner i Andra Kammaren, N:o 165

Motion 1896:165 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 165.

11

N:o 165.

Af herr E. A. Wijkander, om skrifvelse till Kongl, Maj;t rörande
ändring i kongl. förordningen angående jords eder lägenhets
afstående för allmänt behof den 14 april 1866 m. m.

Uti Kongl. Maj:ts nådiga förordning, angående jords eller lägenhets
afstående för allmänt behof, af den 14 april 1866 föreskrifves uti
§ 1, att, der Konungen pröfvar nödigt, att jord eller lägenhet skall begagnas
till vissa i förordningen uppräknade eller dermed jemförliga
allmänna behof, egaren är pligtig att afstå hvad för ändamålet fordras,
mot att den, som lider skada härigenom, njuter ersättning. År fråga
om jords eller lägenhets begagnande endast för utläggning af elektriska
ledningstrådar, utan att genom anläggningen eller dess framtida skötsel
och vård något synnerligt men i nyttjanderätten till jorden eller lägenheten
tillskyndes egaren, bör hvad för ändamålet är behöfligt upplåtas,
utan att jorden eller lägenheten löses. För intrång, som derigenom
må kunna förorsakas, är dock den, som intrånget lider, om han gör
anspråk derå, berättigad till ersättning.

Då denna förordning utfärdades, afsåg man icke några andra
elektriska ledningar än telegrafledningar, men sedan dess hafva som
bekant flera andra slag af elektriska ledningar kommit i bruk och
vunnit en synnerligen stor, icke blott för industrien utan äfven för den
allmänna samfärdseln vigtig användning. Den grupp af sådana elektriska
ledningar, som först tillkom, var den, som afsåg telefonmeddelanden
på längre afstånd. Dessa erinrade till sina egenskaper och sitt begagnande
i hög grad om telegrafledningarna, och ur lagstiftningens
synpunkt skilde de sig från de sistnämnda nästan endast deruti, att de
växte upp till långt större antal och ej alltid stodo under statens direkta

12 Motioner i Andra Kammaren, N:o 165.

inseende och vård, utan anlades och begagnades af enskilde och af
bolag.

Den 20 april 1883 utfärdade Kong!. Maj:t en förordning med
föreskrift derom, att telegraf-, telefon- och likartad förbindelse ej finge
af enskild person eller bolag uppsättas å kronans mark eller inom området
för allmän landsväg, statens eller sådan enskild jernväg, som
stode i förbindelse med statens telegrafnät, utan att Kongl. Maj:t för
hvarje gång lemnat särskildt tillstånd. Under medlet af 80-talet väcktes
inom riksdagen förslag om mer eller mindre ingående lagstiftning för
telefonledningar, dock utan att vinna Riksdagens bifall. Dessa förslag
utgingo från flera olika synpunkter. Sålunda ville man med lagstiftningsåtgärder
reglera förhållandet mellan statens telegrafmonopol och
de enskilda telefonbolagens verksamhet. Vidare ville man närmare
fastslå det sätt, hvarpå enskilde eller bolag kunde erhålla rätt att framföra
ledningar icke blott öfver kronans mark eller inom området för
allmän landsväg eller jernväg utan äfven öfver enskilda områden, vare
sig man behöfde derstädes uppresa stöd för ledningarna eller endast framleda
dem genom luftområdet öfver den ifrågavarande marken. Slutligen
afsåg man allmänna ordnings- och säkerhetsföreskrifter för ledningarnas
framdragande. Anledningen, hvarför Riksdagen ej ansåg
lämpligt att af Kong]. Maj:t. begära lagstiftningsåtgärder i berörda hänseenden,
synes icke så mycket hafva varit underkännandet af det påpekade
behofvet af att sådana en gång borde komma till stånd, som
icke mera känslan af att frågan blifvit för tidigt väckt, och att på ett
så nytt och opröfvadt område som detta lätt lagstadganden kunde beslutas,
som skulle klafbinda och försvåra, att icke säga omöjliggöra,
den stora utveckling, som tycktes förestå telefonväsendet. Den allmänna
meningen torde nu ock efteråt göra full rättvisa åt dessa betänkligheter.
Sannolikt skulle Sverige icke i denna stund intaga den
framskjutna ställning bland folken med afseende på telefonväsendet, som
nu är fallet, om icke detta fått utveckla sig så fritt, som skett.

Särskildt med afseende på frågan om möjligheten för enskilde
och bolag att framdraga telefonledningar öfver enskildes mark, hvilket
närmast berör syftet med denna min motion, har det visat sig, att svårigheterna
varit jemförelsevis små. Få, om ens några, torde de fall
vara, der man kan visa, att en telefonledning i vårt land ej kommit
till stånd på den grund, att enskilda fastighetsegare vägrat medgifva
ledningens framdragande öfver deras mark. Telefonledningar äro vanligtvis
af den enkla och billiga byggnad, att en temligen lång omväg
kau begagnas utan så stora omkostnader, att ledningen deraf omöjlig -

13

Motioner i Andra Kammaren, N:o 165.

göres, och en flyttning af desamma kan likaledes ske jemförelsevis lätt.
Dessutom torde i vidrigt fall ofvannämnda kongl. förordning af den
14 april 1866 om expropriation af mark för allmänt ändamål i de flesta
fall vara användbar äfven för telegrafledningar, åtminstone då de stå
i samband med gemensamma centralstationer, till bvilka hvem som
helst mot betalning kan blifva ansluten.

Under de sista åren har deremot äfven i vårt land tillkommit ett
nytt slag af elektriska ledningar af betydlig längd, hvilka hafva helt
andra egenskaper och förutsättningar än de för telefoneringar afsedda
och som kräfva lagstiftarens synnerliga uppmärksamhet. Jag
afser de elektriska ledningar, som tjena belysningsändamål och arbetsöfverförning.
Under det att telefonledningarna bestå af klena metalltrådar, uti
hvilka så svaga elektriska strömmar framgå, att ytterst fina instrument
erfordras för att blott påvisa strömmarnas befintlighet, uppgå
de elektriska ljus- och arbetsledningarna ofta till aktningsbjudande tvärdimensioner
och fortleda strömmar af så stor energi, att särskild uppmärksamhet
behöfva rigtas på att de ej blifva farliga för den allmänna
säkerheten. För landets industri och medelbart för landet i sin helhet
komma de elektriska ljus- och arbetsledningarna att blifva af minst lika
stor betydelse som telegraf- och telefonledningarna på grund deraf,
att de utgöra kraftiga hjelpmedel för den ekonomiska verksamheten,
och genom den möjlighet, de lemna, att tillgodogöra sig landets naturliga
rikedomskällor på ett långt verksammare sätt än förut, men ofta,
att icke säga oftast, komma dessa ledningar att stå i enskildes eller
bolags omedelbara tjenst och begagnas till dessas direkta ekonomiska
förvärf. Svårligen torde derför den ofta nämnda kongl. förordningen
af den 14 april 1866 i allmänhet kunna tillämpas på elektriska ljusoch
arbetsledningar, utan här kräfves lagstiftarens ingripande.

Lagstiftningen beträffande ifrågavarande ledningar underlättas
deraf, att dessa ej beröra någon annan förut använd liknande gren af
statens verksamhet, såsom fallet var, då telefonien kom och störande
ingrep i telegrafien. Deremot erbjuder den ur andra synpunkter större
svårigheter. Hvad då först beträffar de ordnings- och säkerhetsföreskrifter,
som i det allmännas intresse här äro af nöden, är hela detta
område så nytt och outforskadt äfven ur rent teknisk synpunkt, att man
bör framgå med stor försigtighet och söka trefva sig fram till det
ändamålsenliga och tryggande. Med glädje kan ock vitsordas, att såväl
här i Sverige som i allmänhet i de öfriga kulturländerna vederbörande
myndigheter, högre och lägre, å ena sidan visat sig inse den
stora nationalekonomiska betydelsen af tillmötesgående mot och under -

14 Motioner i Andra Kammaren, N:o 165.

Jättandet af industriens bemödanden i här berörda hänseenden och å
den andra sidan visat sig ej förbise allmänhetens fordran på säkerhet
och ordning. Att i detta afseende påkalla en lagstiftning, deri Riksdagen
skulle taga del, vore enligt min åsigt synnerligen olämpligt under
ännu rådande förhållanden med de hastiga vexlingar, de rent tekniska
anordningarna förete. Endast under största möjliga frihet kan
man vänta sig en kraftig utveckling på detta område, och lyckligtvis
äro de enskilde innehafvarne af ledningarna lika intresserade som allmänheten
att förebygga hvarje störning, af hvad slag det vara må.

Deremot torde Riksdagens medverkan och ingripande ej kunna
undvaras för att möjliggöra de ifrågavarande ljus- och ai-betsledningarnas
framdragande öfver främmande område och för att betrygga
deras ostörda fortvara, båda synpunkterna af mycket stor betydelse.

Som bekant är det gemensamma draget för alla sådana anläggningar
som de här ifrågavarande, att man på ett ställe, der en lämplig
energikälla finnes, denna må nu bestå i ett vattenfall, en ång- eller
gasmaskin eller dylikt, uppsätter en elektrisk generator. Den af genratorn
alstrade strömmen fortledes till förbrukningsorten, då strömmens
energi tillgodogöras för belysning medelst elektriska glöd- eller båglampor,
för arbetsutveckling medelst elektriska motorer eller för kemiska
ändamål uti elektrolytiska bad. Eu sådan arbetsöfverförning på elektrisk
väg kan ske på långt afstånd. I Sverige finnes redan en sådan på
betydligt mer än en mils afstånd, och man behöfver ej riskera ett misstag,
om man uttalar den säkra förvissningen, att inom de närmaste
åren sådana anläggningar skola uppstå, der arbetet kommer att fortledas
flera tiotals kilometers väg. Staten har redan för egen räkning
låtit utföra en undersökning om lämpligheten af en dylik arbetsöfverförning
af 10,000 hästkrafter från Trollhättefallen till Göteborg eller på
70 kilometers afstånd.

Lätt inses, att under sådana omständigheter med nuvarande lagstiftning
en uppgörelse i godo med egarne af den mark, hvaröfver ledningen
måste framföras, är, om icke formelt omöjlig, dock ur praktisk
synpunkt outförbar. Eu uppgörelse måste omfatta icke blott uppsättandet
af de för ledningarnas uppbärande nödiga stolparne och tillträdet
från tid till tid af den personal, som erfordras för ledningarnas och
stolparnas tillsyn och möjliga reparation, utan äfven intecknandet uti
fastigheten af rätt att för längre tid få behålla ledningen åtminstone i
hufvudsak orörd, enär anläggningar, uti hvilka så stora kapital, kanske
till millioner kronors värde, äro nedlagda, och på hvilka kanske eu hel
stads eller annan kommuns belysning är beroende, ej kunna få vara

15

Motioner i Andra Kammaren, N:o 165.

beroende på ombyte af egare till eu fastighet, öfver hvilken ledningen
är framdragen, och än mindre af en sådan egares godtycke, möjliga afvoghet
eller utpressningsförsök. Hittills är det endast inom städerna, man
i allmänhet ansett sig kunna komma fram med ljus- och arbetsledningar
utan att hafva förvärfvat sig all den jord, hvaröfver ledningen framgår,
och redan visar den lilla erfarenhet, man hittills hunnit samla, att det
varit nödvändigt att med stora omkostnader inköpa jord i detta syfte
och att gå omvägar för att undvika mark, hvilkens egare gjort för
stora svårigheter. Att det icke blir möjligt att på denna väg lösa svårigheterna,
när afstånden blifva längre, och större dylika anläggningar
skola utföras i landets tätare befolkade och fruktbarare landskap, är påtagligt.
Något slags expropriation måste då kunna beviljas.

Hvarje expropriation är ett ingrepp uti den enskildes eganderätt,
och sådana böra derför ej beviljas annat än då det allmännas vinst är
stor i jemförelse med den olägenhet, som förorsakas den enskilde genom
ingreppet. Naturligtvis måste på denna grund lämplig myndighet
afgöra i hvarje specielt tillfälle, huruvida giltig anledning förefinnes till
beviljande af en sådan förrättning, och då enligt den nu gällande expropriationsförordningen
Kongl. Maj:t utgör denna myndighet, torde väl
bäst vara, att Kongl. Maj:t äfven vid här ifrågavarande slag af expropriation
blir den bestämmande, liksom Kongl. Maj:ts konsession redan
nu erfordrats vid alla större elektriska arbetsledningar på grund af ofvannämnda
förordning af den 20 april 1883. Likaledes är naturligt,
att lämplig ersättning skall lemnas fastighetsegaren för den skada, hvaraf
han drabbas.

I Norge finnes redan en den 22 juli 1894 utfärdad lag om tvungen
Afstaaelse af Grund m. V. til Anlaeg af elektriske Kraftledninger. I
denna föreskrifves, att Konungen kan meddela tillåtelse till anläggning
af elektriska arbetsledningar, när intressen af allmän betydelse dermed
kunna antagas blifva befordrade. Under förutsättning att uttrycket
»Interessen af almen Betydning» kan tolkas så, att det omfattar äfven
enskildes anläggningar af stor industriel betydelse, har sålunda Norge
redan sedan ett par år tillbaka det väsentligaste af hvad jag anser,
att Sverige med det allra snaraste måste skaffa sig.

Hvad slutligen angår tryggandet af de elektriska ljus- och arbetsledningarna
mot enskildes åverkan, hvilket likaledes vore af stor betydelse
för den industriella utvecklingen på detta område, torde detta vara jemförelsevis
lätt och kunna ske på samma sätt, som hittills skett med
afseende på telegrafledningarna, genom inryckandet af föreskrifter i
strafflagens 19:de kapitel.

16

Motioner i Andra Kammaren. JS:o 16!>.
På anförda grunder tillåter jag mig hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Konungen anhålla,
att han täcktes taga i öfvervägande, hvilka ändringar
uti eller tillägg till förordningen, angående
jords eller lägenhets afstående för allmänt behof, af
den 14 april 1866 eller hvilka andra föreskrifter vore
erforderliga för underlättande af elektriska ledningars
framdragande, särskildt för belysning eller arbetsöfverförning
öfver mark, som innehafves af annan än ledningarnas
egare, och för betryggandet af samma ledningars
ostörda begagnande, samt inkomma till Riksdagen
med de föi*slag, som deraf blefve en följd.

Stockholm den 28 januari 1896.

Ang. Wijkander.

I förestående motion instämma:

C. W. Gollander. J. Persson.