Motioner i Andra Kammaren, N:o 158

Motion 1892:158 Andra kammaren

18

Motioner i Andra Kammaren, N:o 158.

N:o 158.

Af herrar Y. Vahlill och P. Andersson i Högkil, om ändrad lydelse

af § 16 regeringsformen .

.V ... ... : . . .. /! ; ..... ,.-j: :•

I de förslag till strafflag, som af Kongl. Maj:t förelädes rikets
ständer vid 1844 och 1847 års riksdagar, finnas intagna bestämmelser,
af enahanda lydelse i begge, rörande församlingsrätten. Ur det senare
af dessa lagförslag, som i sin helhet icke af Riksdagen slutbehandlades,
utbrötos emellertid, jemte andra, dessa bestämmelser, hvilka Riksdagen
för sin del, endast med en obetydlig förändring af deri stipulerade
bötesbelopp, beslöt att utfärda. Till detta beslut lemnade Kongl. Maj:t
genom utfärdandet, »på rikets ständers underdåniga förslag», af förordningen
af den 6 februari 1849 sin sanktion; och i sammanhang härmed
upphäfdes äfven förordningen af den 1 juli 1743, angående budkaflar,
äfvensom kongl. kungörelsen af den 26 november 1816 angående
sammankomster. I det förslag till strafflag, som af Kong]. Maj:t å nyo
framlades för 1863 års Riksdag, återfinnas, endast med en obetydligförändring
af böteslatituden, samma bestämmelser rörande församlingsrätten,
som i 1849 års förordning intagits. Riksdagen vägrade emellertid
nu, genom de fyra ståndens samstämmiga beslut, sitt godkännande
så väl åt den tvetydiga redaktionen af det uttryck, hvarigenom församlingsrätten,
hvilken Riksdagen för sin del antog såsom gifven, erkändes;
liksom den äfven uteslöt den, enligt dess förmenande, obehöfliga inskränkning
deri, som skyldigheten att anmäla sammankomst medför;
men tilläde deremot böteBbestämmelser för mötesdeltagare, som vägra

Motioner i Andra Kammaren, N:o 158.

19

att åtskiljas. Denna Riksdagens uppfattning vann äfven Kongl. Maj:ts
godkännande, och återfinnas derför de för församlingsrättens så skyddande
som begränsande af Riksdagen för behöfliga och tillräckliga ansedda
bestämmelser i kap. 10 § 15 af nu gällande strafflag.

Af hvad nu anförts synes osökt framgå, att lagstiftningen rörande
församlingsrätten af begge statsmagterna erkänts såsom fallande under
det lagstiftningsområde, som angifves af § 87 regeringsformen, och att
derför äfven bestämmelserna vidkommande densamma icke heller bort
på annat sätt ändras, än det, på hvilket de tillkommit,

Emellertid har, hvad Riksdagen svårligen kunnat förutse eller förvänta,
en dylik ändring på annan väg blifvit Drägt till stånd, då icke
endast anförda bestämmelse om anmälan redan år 1868, utan derutöfver
äfven andra, gående än längre i strid med Riksdagens uttalade och beaktade
mening, tid efter annan intagits i ordningsstadgan för rikets
städer.

Det sätt, som här blifvit begagnadt för att till Kongl. Maj:ts ekonomiska
lagstiftning återbörda, hvad derifrån enligt gängse grundlagstolkning
blifvit bestämdt frånskildt, torde ensamt vara af tillräcklig
innebörd, för att icke af en representation, som allt mer lärt uppskatta
vigten af konstitutionella formers noggranna iakttagande, böra allt fortfarande
lemnas oanmärkt; men äfven derutöfver lär frågan om församlingsrätten
för ett folk, som är medvetet och ömtåligt om sin rätt och
frihet, ega den stora betydelse, att dess tillitsmän icke böra underlåta
att, i hvad på dem vidkommer, söka åt denna rätt tillförsäkra den plats
inom lagstiftningen, som af dess så natur som betydelse angifves.

Så väl sjelfva innehållet af flera i ordningsstadgan tillagda bestämmelser
rörande församlingsrätten, som än mer administrativa myndigheters
uppfattning deraf, visar, att dessa bestämmelser icke äro af natur
att, äfven med den vidsträcktaste tolkning af det i regeringsformens
§ 89 förekommande uttrycket »lagar och författningar, som rikets allmänna
hushållning röra»* kunna derunder inbegripas.

Bestämmelserna i fråga synas vara afsedda, icke att förekomma
hinder i samfärdsel, tillfälliga oordningar och dylikt, utan att, hvad en
ovis tillämpning af dem än tydligare lagt i dagen, inskränka eller upphäfva
yttrandefriheten.

Då yttrandefriheten, vid begagnande af det tryckta ordet, ansetts
vara af eu så vigtig betydelse för vårt folk, att bestämmelserna derför
tillerkänts grundlags helgd, synes i analogi härmed rätten för hvarje
medborgare att Öppet inför andra, som vilja höra honom, uttala sina
åsigter äfven hos oss böra tillmätas eu annan och högre betydelse, än

20

Motioner i Andra Kammaren, N:o 158.

att i lagstiftning likställas med lindansning, kägelslagning, gatsopning
och mer dylikt.

För huru vigtig andra kulturfolk anse denna rätt, och hvilket
skydd den Iiob dem erhållit, hafva vi i den af oss år 1890 afgifna motion
n:o 205 redogjort.

Att denna rätt icke redan förut i likhet med tryckfriheten blifvit
på ett mer tillfredsställande sätt så skyddad som begränsad, torde
kunna förklaras deraf, att församlingsrätten icke förut för vårt folk egt
den stora betydelse, som den för närvarande eger; och hvilken betydelse
måste förväntas än mer tillväxa i mån af det allt lifligare intresse
för kulturfrågor och behofvet af ett fritt meningsutbyte derom, som
åter framträder såsom en nödvändig följd af en stigande uppösning hos
ett folk.

Förhållandena aro derföre väsentligt förändrade sedan Riksdagen
senast deltog i lagstiftningen rörande församlingsrätten; den har vunnitökad
betydelse på samma gång ingrepp deri så i strid som med stöd
af ordningsstadgans föreskrifter upprepadt förekommit.

Då det för ett folks lugna utveckling och framåtskridande är en af
de allra vigtigaste faktorer, huru och på hvad sätt yttrandefriheten begränsas
i synnerhet så, att icke en oskälig rädsla för öppet uttalade
tankar för till eu vida farligare och betydelsefullare tystnad — torde
svenska Riksdagen icke längre böra underkänna sin så rätt som pligt
att deltaga i stiftandet af de lagar, som röra församlingsrätten, med
hvilken rätt yttrandefriheten stål'' i ett så nära och oskiljaktigt sammanhang
och beroende.

För vinnande af detta mål synes oss icke mer än ett sätt vara
svenska Riksdagen värdigt, eller att den behagade besluta följande förändrade
lydelse af § 16 regeringsformen:

Konungen bör rätt och sanning styrka och befordra,
vrångvisa och orätt hindra och förbjuda, ingen
förderfva eller förderfva låta, till lif, ära, personlig
frihet och välfärd, utan han lagligen förvunnen och
dömd är, och ingen afhända eller afhända låta något.
gods, löst eller fast, utan ransakning och dom, i den
ordning, Sveriges lag och laga stadgar föreskrifva;
ingens fred i dess hus störa eller störa låta; ingen
från ort till annan förvisa; ingens samvete tvinga eller
tvinga låta, utan skydda hvar och en vid en fri utöfning
af sin religion, såvidt. han derigenom icke etö -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 158.

21

rer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer.
Konungen läte en hvar blifva dömd af den
domstol, hvarunder han rätteligen hörer och lyder.

Ej må det förmenas svenske medborgare att sammankomma
för öfverläggning i allmänt eller enskildt
ärende. De föreskrifter, som erfordras till förekommande
af missbruk af denna församlingsrätt, meddelas
i lag, som stiftas af Konungen och Riksdagen
gemensamt.

K-. - '' ''■ v- ;.''•--• t''?''l nn>! U

Stockholm den 30 januari 1892.

V- Vahlin.. P. Andersson.

i; !*'')''■} ; i il \ ll .v*.". , i<5*J tf! fjViV. ? fritt *

i« ; i /*./* >wY> r;;Y‘iY hi-a Å ten

t''u\ it ?r:». trio i ''tolv i l é: .Å-at y. ^ i.Mib 3/fCM

2 */

'' * . ’ »: , / »

f Jv: i! b

it JiHI !0{>