Motioner i Andra Kammaren, N:o 154

Motion 1894:154 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 154.

1

N:o 154.

Af herr D. Persson i Tallberg, om ändring af riksdagsordningens
stadganden angående valbarhet till Första Kammaren
m. m.

Uti en vid förlidet års riksdag i Andra Kammaren väckt motion
(n:o 225) påpekades, att, när Kongl. Maj:t genom proposition af den 5
januari 1863 framlade förslag till ny riksdagsordning, ingen erfarenhet
ännu kunnat vinnas om beskaffenheten af den grundval, på hvilken
Första Kammarens byggnad skulle uppföras. Valkorporationerna för
utseende af Första Kammarens ledamöter hvilade nemligen till sin
sammansättning på rösträttsbestämmelser i de nya, ej på någon statistisk
utredning grundade, först med år 1863 i kraft trädande kommunalförfattningarna,
och skulle första gången sammanträda om hösten det
år, vid hvars början förslaget till ny riksdagsordning framlades.

Huru föga man vid denna tidpunkt var i tillfälle att bedöma beskaffenheten
af den lagda grundvalen, framgår af lagutskottets yttrande
vid 1867 års riksdag om de kommunala rösträttsbestämmelserna, jemfördt
med resultatet af den officiella undersökning af rösträttsförhållandena
år 1871, som offentliggjordes år 1874.

I motsats till hvad lagutskottet år 1867, utlåtandet n:o 67, tilltrott
sig att försäkra, att, »de fall, då från en enda persons sida ett allt för
egenmägtigt ingripande i en landskommuns angelägenheter kan ega
rum, måste blifva sä ytterst sällsynta, att omdömet om nu gällande stadgande
lämplighet icke böra blifva deraf beroende», ådagalade nämnda
redogörelse för den kommunala rösträtten år 1871, att i 54 kommuner
eu person innehade mer än hälften af fyrktalet, att uti 360 kommuner
en person innehade öfver en fjerdedel till hälften, uti 1,026 kommuner
Bill. till Riksd- Prof,. 1894. 1 Sami 2 Afd. 2 Band. 42 Hiift. (N:is 154 150 ) l

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 154.

öfver en tiondedel till en fjerdedel och i 709 kommuner öfver en tjugondedel
till en tiondedel af fyrktalet.

Då sålunda sjelfva grundvalen var ett kommunalt fåvälde, hade
Första Kammaren redan från början blifvit en minoritetsprestation,
mellan hvilken och Andra Kammaren uppstått ett motsatsförhållande,
som måste komma att ytterligare förvärras genom den oundvikligen
snart förestående nedsättningen af rösträttscensus vid val till Andra
Kammaren.

På dessa, här i korthet återgifna skäl föreslogs i den åberopade
motionen, dels att census för valbarhet till Första Kammaren skulle
sänkas, dels den tid, för hvilken kammarens ledamöter utses, nedsättas
från 9 till 6 år, dels ledamot af Första Kammaren åtnjuta samma arfvode
som ledamot af Andra Kammaren.

Då undertecknad går att förnya detta förslag, vill jag till de skäl,
som i motionen och under Andra Kammarens öfverläggning anfördes,
lägga ett, hvilket ej blifvit så uppmärksammadt som dess stora betydelse
förtjenar.

I det anförande till statsrådsprotokollet den 5 januari 1863, hvari
nu gällande riksdagsordnings författare utvecklade motiven för dess
hufvudbestämmelser, yttrades, att man afsett att åt Första Kammaren
»bereda ett i sann mening aristokratiskt element genom stadgandet att
dess ledamöter icke erhålla arfvoden». Denna afsigt har icke gått i
fullbordan; med en »i sann mening aristokratisk» representantförsamling
har man aldrig menat en embetsmannakammare, hvilket numera
är Första Kammarens mest i ögonen fallande karakter.

De i statistiska centralbyråns valstatistik förekommande redogörelserna
för yrkesfördelningen af Första Kammarens ledamöter utvisar,
att antalet af civila, militära och ecklesiastika embetsmän

år 1867 utgjorde 57 eller 45,6 °/o af kammarens hela medlemsantal,

»	1873	»	54	»	42,2	»	»	»	»	»
»	1876	»	43	»	32,8	»	»	»	»	)>
»	1879	»	42	»	30,9	»	»	»	»	»

hvarpå minskningen af embetsmännens relativa antal efterträdes af en
raskt fortgående ökning:

år 1882 utgjorde 47 eller 34,3 °/0 af kammarens hela medlemsantal,

» 1885 » 55 » 39,9 » » » » »

» 1891 » 69 » 47, » » » » »

År 1891 var antalet embetsmän i Första Kammaren absolut och
relativt högre än någonsin förut.

Motioner i Andra Kammaren. N:o 154.

3

I Första Kammaren år 1894 sitta nuvarande och f. d. embetsman
(medräknade 6 i lioftjenst anstälda personer) till ett antal af 87,
hvilket är långt öfver hälften af kammarens till 148 uppgående ledamotsantal.
Åttiosju till embetsmannakategorien hörande mot sextioen icke
embetsmän, de förre egande tjugusex rösters öfvervigt öfver de senare
— detta motsvarar illa begreppet om den »i sann mening aristokratiska
församling», som riksdagsordningens författare tänkte sig.

Man beböfver ej taga hänsyn till det förhållandet, att i många
andra statsförfattningar embetsmän äro i stor utsträckning uteslutna
från valbarhet till de representativa församlingarna, för att inse, att det
icke är väl förenligt med en folkrepresentations rätta karakter, att den
ena af kamrarne, egande »i alla frågor lika behörighet och myndighet»
med den andra, räknar ett betydande flertal af embetsmän. Hvad inflytelse
deras röstetal utöfvat på aflöningsbudgeternas ökning och öfver
hufvud på riksstatens oroväckande stegring, kan ej förbises.

En blick på förteckningen öfver Första Kammarens ledamöter,
hvilken utvisar, att de två nordligaste länen representeras uteslutande
af embetsmän, att af Vermlands läns 8 representanter blott 1 icke är
embetsman, äfvensom att ej mindre än 45 af kammarens 148 ledamöter
äro bosatta i Stockholm är tillräcklig, för att man skall inse,
huru väl grundade de allmänt hörda klagomålen äro, att valkorporationerna
ofta ej äro i stånd att, utanför de väl aflönade embetsmännens
krets, finna lämpliga personer, valbara enligt nu gällande censusbestämmelser
och villiga att åtaga sig ett kostsamt uppdrag. Hur högt
man än må uppskatta de personers förtjenster, hvilka erhålla uppdraget
genom ett val, som under sådana förhållanden bestämmes mindre af
förtroendet än af nödvändigheten att fullgöra ett åliggande, är det ju
klart, att den karakter och den s. k. karaktersskilnad från Andra
Kammaren, som grundlagen afsett, icke kan af Första Kammaren förvärfvas
eller bibehållas, såsom ock erfarenheten, uttryckt i de nyss
anförda siffrorna, på ett oemotsägligt sätt ådagalagt. Äfven en ledamot
af Första Kammaren har vågat erkänna detta ostridiga sakförhållande.
»Jag tror icke» — yttrade han (Första Kammarens Prot. 1891,
I: 14, 3. 27) — »att jag misstager mig, då jag säger att, när det beslöts,
att Första Kammaren skulle sammansättas på det sätt som nu
sker, man tänkte sig en annan sammansättning än den nuvarande, men
det har likväl visat sig att, oaktadt ingen ändring skett i den kommunala
rösträtten, Första Kammaren i alla fall fått ett helt annat utseende,
än man antog den skulle få, och deu äfven i början hade; det angifna

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 154.

skälet för mitt motstånd mot en begränsning af den kommunala rösträtten
har dermed också bortfallit».

Jag tillåter mig föreslå, att Riksdagen måtte besluta att till hvilande
för vidare grundlagsenlig behandling antaga följande förslag till
ändring af §§ 6, 8, 9, 12 och 23 riksdagsordningen:

§ 6.

Första Kammarens ledamöter skola, för en tid af sex år, utses af
landstingen och stadsfullmägtige i de städer, som ej i landsting deltaga.
Hvarje landsting och sådan stad, som nu nämnd är, väljer, efter
folkmängden inom sitt område, en riksdagsman för hvarje fullt tal af
trettiotusen. Går ej folkmängden upp till trettiotusen, väljes dock en
riksdagsman.

§ 8.

Riksdagsman i Första Kammaren, som vid riksdags början sin
befattning icke sex år innehaft, må dermed till riksdagens slut fortfara,
ändå att under tiden sex år från valet förflyta.

§ 9.

Till ledamöter i Första Kammaren kunna endast väljas män, som
uppnått trettiofem års ålder, samt ega och minst tre år före valet egt
fastighet till taxeringsvärde, ej understigande fyrtiotusen riksdaler, eller
ock till staten skatta samt under tid, som nyss är sagd, skattat för
minst två tusen riksdaler årlig inkomst af kapital eller arbete. Kommer
riksdagsman, efter det han vald blifvit, i den ställning, att han ej
längre skulle varit valbar till ledamot i kammaren, frånträder han sin
befattning.

§ 12.

Vill riksdagsman i Första Kammaren befattningen sig afsåga, eger
han det göra vid valtillfället eller sedermera, mellan riksdagar, hos
konungens befallningshafvande.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 154*

5

c) Gemensamma bestämmelser.

§ 23.

Hvarje riksdagsman åtnjuter af statsmedel ersättning för resekostnad
till och från riksdagen, samt arfvode af ett tusen tvåhundra riksdaler
för hvarje lagtima riksdag; dock att, när antingen Konungen
upplöser Riksdag, innan den varit fyra månader tillsammans, eller riksdagsman
eljest afgår från sin befattning under riksdagen, innan så lång
tid af dess sammanträde förflutit, eller Riksdagen sammanträder i följd
deraf att Konungen, med upplösande af riksdag, förordnat om nya val,
så ock under urtima riksdag, riksdagsman undfår, jemte resekostnadsersättning,
i dagtraktamente tio riksdaler, hvilket dock ej må öfverstiga
sammanlagdt ett tusen tvåhundra riksdaler.

Den riksdagsman, som icke i rätt tid vid riksdagen sig inställer,
skall för hvarje dag han uteblifver vara förlustig tio riksdaler af
arf vodet.

§ 24.

Rösträtt må — — — — — — — — — — — ■ — sig inställer.

Stockholm den 24 februari 1894.

D. Persson

i Tallberg.