Motioner i Andra Kammaren, N:o 150. 3

Motion 1892:150 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 150. 3

den ena utkräfver dubbelt eller mera än af den andra i skatteväg; och
så kommer den nya väglagen och lägger ytterligare börda på den förut

tyngst beskattade. t

Hittills bär någon utsigt, om ock ringa, funnits, att ändringar och
rättelser i någon mån kunnat ske. Men denna utsigt förmörkas betydligt,
hvad vägunderhållningsskyldigheten angår. Vägdelningar kunna naturligtvis
ej förekomma så ofta som taxeringar af jordbruksfastighet.

På grund af hvad jag sålunda anfört, hemställer jag vördsamt:

l:o att, i händelse Riksdagen beslutar höja bevillningen
för jordbruksfastighet, antaga olika benämningar
på den hittills gällande och den förhöjda;

2:o att, i bevillningsförordningen göres den bestämmelsen
att vid taxeringsvärdets åsättande å jordbruksfastighet
hufvudsakligast fästes afseende vid dess
afkastningsförmåga.

Stockholm den 30 januari 1892.

A. Svenson
från Edum.

N:o 150.

Af herr E. TheriK180IliU8, om nedsättning i lokalportot för
bref kort.

Då Kongl. Maj:t genom utfärdande af nådiga kungörelsen af den 21
december 1888 beträffande postverkets rätt i fråga om befordran af
bref och bref kort m. m. beseglade det s. k. postmonopolet, anbefftldes i

4 Motioner i Andra Kammaren, N:o 150.

sammanhang dermed generalpoststyrelsen att verkställa utredning om,
huru vida och i hvilken mån lindring i afgiften för lokalbrefbefordran
kunde utan afsevärd olägenhet för postverket ega rum.

Generalpoststyrelsens underdåniga utlåtande härom afgafs den 1
mars 1889. Deraf framgår i hufvudsak följande: styrelsen konstaterar
det kända faktum, att en nedsättning i portoafgift framkallar en ökad
korrespondens; säger att det synes vara tvifvelaktigt, om denna regel kan
vara tillämplig äfven då fråga är om en afgift, som redan är mycket låg,
samt att den alltjemt fortgående utvecklingen af telefon väsendet sannolikt
komme att medföra eu minskning i brefutvexlingen. Vidare erinras om
Riksdagens beslut i april 1884, hvarigenom vigtskalan för lokalförsändelserna
lemnades oförändrad, och afgiftskalan bestämdes till hvad den var
intill nästlidna ars slut. Generalpoststyrelsen ansåg sig på grund af allt
detta icke kunna föreslå någon nedsättning i portoafgifterna för lokalbrefkoit.
Deremot förordade styrelsen en nedsättning i portot för lokalbefordran
af korsband sförsändelser, innehållande varuprof, trycksaker eller
affärshandlingar, till hälften af minimiportot vid annan befordran. Kong!.
Maj.ts i öfverensstämmelse med detta förslag till Riksdagen aflåtna proposition
blef också af Riksdagen bifallen.

Det är svårt att fatta, huru generalpoststyrelsen, efter det resonnement,
som jag här ofvan resumerat — ett resonnement, som styrelsen för
öfrigt, genom andra uttalanden, som här nedan skola anföras, sjelf delvis
motsagt — kunnat komma till det resultat, att portot för lokalbrefkort
icke borde föreslås till nedsättning i sammanhang med reduktionen af
lokalportot för nyssberörda korsbandsförsändelser. Lika goda skäl synas
mig nemligen föreligga för den ena nedsättningen som för den andra.

Generalpoststyrelsen säger i sin skrifvelse af den 1 mars 1889, dels
att det synes vara »tvifvelaktigt», att nedsättning i portoafgift framkallar
ökad korrespondens, »då fråga är om en afgift som redan är låg», och
dels, att det »med säkerhet kunde antagas», att den beräknade minskningen
i inkomsten för korsbandsförsändelser »komme att mer än motigas
af den ökning i antalet af dylika försändelser, som genom nedsättningen
i afgift komme att framkallas». Båda dessa, hvarandra motsägande
yttranden åsyfta bland annat den för korsbandsförsändelser utgående
minimiafgiften 4 öre, hvilken för lokalbefordran skulle nedsättas till 2 öre.

Den konkurrens med telefon väsendet, som generalpoststyrelsen
omnämner, borde väl äfven i sin män, sedt ur nyssnämnda synpunkt, hafva
manat till att, beträffande brefkortportot, beträda den mångbepröfvade vägen:
portonedsättning, i synnerhet då det gäller lokalkorrespondensen, der
ju telefonen spelar en jemförelsevis stor roll.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 150.

5

Den portoinkomst för år räknadt, som postverket, enligt verkstäld
räkning, kan antagas halva af den lokala brefkortskorrespondensen, utgör
ett belopp af 8,218 kronor 60 öre. Hade portot för dessa försändelser
utgått med respektive 3 och 6 öre för enkla och dubbla brefkort i stället
för 5 och 10 öre, så skulle inkomsten hafva utgjort 4,931 kronor 16 öre.
Minskningen i inkomst skulle således blifvit 3,287 kronor 44 öre, förutsatt
att icke generalpoststyrelsens åsigt om ökning i försändelsernas antal
genom nedsättning i afgiften, äfven i förevarande fall skulle visat
sig vara fullt rigtig.

Men äfven om så icke skulle vara händelsen, något som dock all
tidigare erfarenhet motsäger, så handlar det här om ett jemförelsevis så
obetydligt belopp, att man, om icke för annat så dock för konseqvensens
skull bör undanrödja denna sista qvarlefva af oegentlighet i postverkets
afgiftsskala, bestående deruti, att postverket mot ett visst belopp befordrar
en försändelse från Ystad till Haparanda och sedan låter hembära
den till adressaten, men fordrar samma afgift, om försändelsen postbehandlas
endast vid endera anstalten.

Analogien med öfriga portoafgifter för endast lokalbehandling och
för lokalbehandling jemte postbefordran skulle rätteligen mana till att
föreslå lokalbrefkortportots nedsättning till 21/i öre för enkelt brefkort
och 5 öre för brefkort med svar betaldt. Men då det icke torde vara
lämpligt använda porton af valör, som ej slutar på jemna ören, så föreslår
jag,

att Riksdagen ville besluta, att portot för enkla
och dubbla lokalbrefkort bestämmes till respektive 3
och 6 öre.

Stockholm den 30 januari 1892.

Edvard Thermamius.