Motioner i Andra Kammaren, N:o 128

Motion 1895:128 Andra kammaren

8

Motioner i Andra Kammaren, N:o 128.

N:o 128.

Af herr J. Johnsson i Bollnäs, med förslag till lag angående
åtgärder till åstadkommande af förbättrad skogsvård.

En hvar, som tager i allvarligt betraktande den betydelse skogarna
ega, icke allenast för Norrland utan för hela landet, torde medgifva, att
de, rätt vårdade och tillgodogjorda, bildar en så vigtig beståndsdel i vårt
lands ekonomiska utveckling, att dess vård och skötsel är förtjent af all
uppmärksamhet. Äfven i de af naturen mest gynnade länder äro skogsprodukter
oumbärliga för tillfredsställande af de fysiska behofven, och i
vårt land med dess hårda klimat utgör tillräcklig mängd af denna vara
nästan första vilkoret för landets beboelighet. Om än den tid är förbi,
då den grundsats sökte göra sig gällande, att skogsafverkningen i Norrland
vållade, att trädgårdsalster i Småland ej mognade, en teori som blifvit
af erfarenheten vederlagd, så kan det icke förnekas, att, der skogsmarken
kalhugges utan att yngre skog uppdrages, detta måste, särskildt i det inre
af landet, verka menligt jemväl i klimatiskt hänseende. Jag vill emellertid
inskränka mig att skärskåda frågan ur enskild och nationalekonomisk
synpunkt, enär den enskilda skogsegarens ekonomi samt våra hufvudsakliga
näringar, såsom landtbruket och bergshand teringens jemna utveckling är
nära förbunden och beroende af skogens vård och skötsel; och då skogsprodukter
i mer eller mindre förädlad form utgöra en af våra vigtigaste
exportartiklar, så torde ytterligare skäl ej böra anföras till stöd för den
åsigt, att Riksdagen bör egna nödig uppmärksamhet jemväl åt denna
ekonomiska angelägenhet. ,

Motioner i Andra Kammaren, Ko 128. ;)

En ärad motionär under förlidet års riksdag, yttrade, att den
mindre jordegaren »tänker näppeligen på framtiden» samt att idealet för
skogskultur syntes vara att genom lagstiftningsåtgärder underlätta att skogsmarkerna
öfverlåtes med eganderätt till stora bolag. Denna dom öfver de
mindre jordegarne är så mycket hårdare, som den endast delvis är sann.
Att en del af dem visar föga intresse för skogens återväxt berättigar ej
till det antagandet, att de mindre jordegarne, som inom vårt land utgöra
det öfvervägande antalet, skulle vara obekymrade om framtiden. Tvärtom
har intresset för skogarnas bevarande och skötsel visat sig märkbar i
samma man värdet af skogsalster stigit, om ock vanvård — lyckligvis
å temligen begränsade områden — förekommit. Den aktade motionärens
hänförelse öfver större skogsegares och företrädesvis de stora bolagens
skogskultur lärer endast kunna förklaras af bristande kännedom om verkliga
förhållandet. Att en del större skogsegare vårdar sin skog på ett i
allo berömvärdt sätt, erkännes villigt, men dessa höra till undantagen.
Regel är, att de större skogsegarne i allmänhet lika litet som en del af
de små visa något intresse något skogens återväxt.

Frågan om de åtgärder, som från statens sida kunna och böra vidtagas
i ändamål att bevara de enskilda skogarna i riket och deras bibehållande
för framtiden i det skick, som må anses för landets behof betryggande,
samt väcka intresse för skogskultur och uppbringandet af skogarne
till största möjliga konstanta afkastning, innefattar en af de vigtigaste
uppgifter.

Kongl. Maj:t och Riksdagen hafva jemväl under skilda tider behandlat
detta vigtiga spörsmål, och undantagsbestämmelser, afseende inskränkning
i den enskildes rätt att afverka skog, vunnit tillämpning i tre
af rikets län, dervid en s. k. dimensionslag införts eller förbud att, utan
förutgången utsyning, afverka träd för export under en viss dimension.
Att föreskrifter för andra delar af landet ej kommit till stånd, har förvisso
ej berott på bristande intresse för frågan, utan i svårigheten, att, då en
dimensionslag ej ansetts lämplig, finna en lösning, som å ena sidan ej
hindrar den enskilde skogsegaren att, utan att vidkännas betydliga kostnader
för ^stämpling o. d., försälja skogsalster, som utan skada kunna,
ja ofta för en rationel skogsskötsel böra afverkas, och å andra sidan betrygga
skogens återväxt.

Det torde svårligen kunna förnekas, att en väl ordnad skogsvård
icke allenast låter väl förena sig med, utan till ock med nödvändigt betingar
Bill. till BiJcsd. Prot. 1895. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 30 Höft. 2

10 Motioner i Andra Kammaren, N:o 128.

successiv utverkning äfven af ungskog, och att genom en sådan utverkning,
förutsatt att det afverkade får fritt disponeras, lemnar ett icke oväsentligt
bidrag till skogens afkastning. Det kan följaktligen icke vara med landets
fördel eller med sunda lagstiftningsgrundsatser förenligt att, till förekommande
af öfverklagade enskilda missbruk, genom allmänna påbud inskränka
den lofvärda omtanken att på bästa sätt tillgodogöra sig värdet
af smärre dimensioner.

Det är jemväl påtagligt, att ett förbud för export af skogsalster
under en viss dimension, icke inom öfriga delar af landet, der tillfälle till
afsättning af skog till kolning, pappersmassa och en mängd andra behof,
kan leda till vare sig bevarande af skogen, befordra återväxten eller uppbringandet
af dess afkastning. Den enda praktiska utväg, införandet af
bättre skogskultur, utan hämmande band, der dessa ej äro oundgängligen
nödvändiga, synes endast kunna vinnas derigenom, att vederbörande länsstyrelse
egde att, der missbruk egde rum och åtgärder för återväxt ej
vidtoges, förbjuda afverkning af skog under en viss dimension. Om den
mening vinner erkännande, att, om än staten rättsenlig har åliggande
och befogenhet att vaka öfver begagnandet af de skogar, som tillhöra enskilda
personer, staten dervid dock bör söka att med det nödiga afseendet
å samhällets väl förena friheten i den enskildes dispositionsrätt, så att
statens ingripande icke komme att sträcka sig längre, än omsorgen om
allas väl ovilkorligen kräfver, och den enskildes frihet så litet som möjligt
inskränkes; så lärer denna dimension, jemväl ur synpunkten att vara afpassad
för hela landet, icke böra sättas högre än sexton centimeter i diameter
utanpå barken, 4 V2 meter fiån marken.

Det kan möjligen invändas att återväxt icke befordras derigenom,
att egaren af en skogsmark forbjudes att afverka träd, som utvuxit till
en viss groflek, och att det vore verksammare, om jordegaren ålades att
sörja för återväxt. Men härvid må erinras, att man i afseende på den
åsigten att, i stället för fridlysningsprincipen, antaga och såsom ett för
hela landet gällande stadgande påbjuda återplanteringsskyldigheten, onekligen
måste finna den senare förtjent af uppmärksamhet, om än, vid en
närmare granskning samt tillämpningsförsök i åtskilliga orter, man stöter
på svårigheter, hvilka göra ett sådant stadgande alldeles opraktiskt för
närvarande förhållanden. Betraktar man med noggrannhet de frukter, denna
princip burit i de länder, der den varit eller är tillämpad, skall man ock

It

Motioner i Andra Kammaren, N:o 128.

med dem finna sig föga tillfredsstäld. Principens ultima ratio är expropriation
eller jordegarens despolierande.

Der afverkningen icke utsträckes till träd af mindre dimensioner
än de här ofvan föreslagna sjutton centimeter på 4 1/z meters afstånd från
marken, torde i allmänhet återyäxten vara betryggad. För en allmängiltig
bestämmelse, att jordegare böra vara pligtige bereda återväxt å skogsmark,
som ej afverkas för införande af högre kultur, erfordras, att jordegarne
skola inse gagnet af en sådan föreskrift och att de i följd deraf sjelfva
vilja åtaga sig den hufvudsakliga tillsynen af dess efterlefnad, hvarförutom
bestämmelsen torde blifva betydelselös.

Då en obligatorisk dimensionslag, efter de grunder, som gälla för
Vester- och Norrbottens län, verkar retroaktivt, så torde länsstyrelsernas
rätt, att, der afverkning sker i den utsträckning att återväxten hotas, förbjuda
skogens anlitande annat än till husbehof, äfven gälla innehafvare,
eller den, som på grund af upplåtelse förvärfvat rätt till afverkning af
skog å annans mark; och lärer jemväl af detta skäl förbudet ej böra utsträckas
till gröfre dimension än den här ofvan angifna.

Vården om skogarna och uppsigten om föreskrifternas efterlefnad
torde med minsta kostnad och olägenhet omhänderhafvas af de kommunala
myndigheterna jemte erforderligt antal, minst två inom hvarje kommun,
af länsstyrelsen, på förslag af kommunalstämma, förordnade personer, som
ega att bedöma skogstillståndet inom sitt distrikt, och tillse att lagen blir
lefvande och verksam, samt, då anmälan om befarad sköfling af skog förekommer,
verkställa besigtning å marken och till länsstyrelsen derom afgifva
berättelse.

För att, så vidt ske kan och efter våra förhållanden, befordra en
rationel skogskultur, är det af vigt, att den uppfattning må göra sig gällande
och vinna insteg, att den afverkade, för export afsedda skogen, skulle
åtminstone till någon del ersätta de kostnader, som äro nödiga att bereda
återväxt. Tanken härpå är icke ny, den har utgjort föremål för öfverläggningar
redan under sexton- och sjuttonhundratalen, ehuru den ej vann
bifall och regeringens omtanke om skogs växtens befrämjande då inskränkte
sig till föreskrifter om bevarandet af s. k. bärande träd, och att en jordegare
för hvarje hugget träd, vid tre markers bot vore ålagd att plantera
och från boskapen freda två nya af samma slag, hvarjemte, enligt 1691
års skogsordning för Skaraborgs län, hvarje bonde derstädes var förpligtad
årligen plantera åtminstone 12 pilar.

12

Motioner i Andra Kammaren, N:o 128.

Förslaget om bildandet af en skogskulturfond har under senare
tiden tagit mer bestämd form genom en af herr grosshandlaren N. G.
Sörensen för få år sedan utgifven broschyr i ämnet, som förordar, att en
viss afgift skulle utgå för hvarje exporterad standard virke och ton trämassa,
hvilken afgift skulle på bästa sätt användas till återplantering af
skog. Detta förslag synes förtjent att tagas i öfvervägande.

Att den, som å afverkad skogsmark anställer återplantering och
kapitaliserar kostnaderna ej mindre för inköp af sjelfva markens än ock
de för återplanteringen erforderliga kostnader, skall i de flesta fall finna,
att det i sådan skogskultur nedlagda kapital ej lemnar hög ränta, enär
skogens återväxt ej håller jemna steg med i allmänhet gällande räntesatser.
Bevis för denna uppfattning skall snart komma att föreligga i de
af staten för skogskultur inköpta skogsmarker. Hvad är då naturligare,
än att man utgår från den enda sunda och i ekonomiskt hänseende rigtiga
grundsatsen, att utaf behållningen af den afmejade skörden, i förevarande
fall ståndskogen, må användas en del som bidrag till att sätta marken i
stånd att frambringa ny afkastning. Denna helt visst allmängiltiga grundsats
bör vinna tillämpning på vår skogsskötsel, och med moderation och
varsamhet genomförd skall den bära de bästa frukter för framtiden.

Den afgift för exporterade trävaror eller pappmassa i en eller annan
form, som skulle erläggas, torde lämpligen kunna bestämmas till en krona

för hvarje standard trävaror om 4,318 kub. meter, samt en krona för ton

torr och 50 öre för ton våt trämassa.

Man må icke föreställa sig, att denna afgift komme att uteslutande
drabba sågverksegaren eller exportören. Afgiften drabbar hvar och en
som afverkar den skog, som utgör föremål för export, i förhållande till
afverkningens omfattning, enär den, som köper afverkad eller oafverkad
skog i syfte att förädla och exportera den samma, gifvetvis måste taga i
beräkning de kostnader i ett eller annat afseende, som med dess realiserande
står i samband, således jemväl den afgift, som i berörda fall kan

vara exportören ålagd. Afgiften drabbar således uteslutande skogsegaren
i förhållande till storleken och beskaffenheten af skogsmarken och deraf
härledd afverkning, och detta med rätta. Då afgiften är afsedd att med
skog kultivera den afverkade skogsmarken, är det rätt och billigt att den,
som är egare af de marker, hvilka af kultiveringen få ökadt värde, jemväl
får vidkänna den tillfälliga uppoffringen. Att på detta sätt betrygga
återväxten har så många företräden framför den obligatoriska skyldig -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 128.

13

heten att sörja för återväxt med deraf följande vites för pligtelser m. m.
för jordegaren och är så påtagligt, att vidare bevis ej torde behöfva
anföras.

De medel, som för exporterade trävaror inflyta, torde lämpligen
förvaltas af en styrelse, bestående af landshöfdingen, som ordförande, och
två af landstinget, för en tid af två år, utsedde ledamöter. Denna styrelse
uppbär de medel, som tillkomma länet och, efter afdrag af kostnader
för besigtningar af de inom kommunerna utsedde gode män m. m., beslutar
om de åtgärder för skogskultur i allmänhet och skogsplanteringar i synnerhet,
som inom hvarje län böra vidtagas, samt öfvervakar, med biträde
af vederbörande revierförvaltare, att de medel, som till kommun anslagits
till skogsvård, blifva på ett fruktbärande sätt använda.

Med anledning af den grundtanke, att den afgift, som erlägges för
exporterade skogsalster, skall användas för återväxt å skogsmark inom det
län, hvarest afverkningen af samma alster egt rum, lärer, der till förädling
vid ett sågverk eller vid en fabrik virke hemtats från flera län,
fördelningen emellan de olika länen ske efter det antal timmer eller
vagnslaster skogsalster, som må vara inom det ena eller andra länet afverkade;
och torde närmare bestämmelser om de uppgifter, som må vara
i berörda afseende erforderliga, utfärdas af Konungen.

De bestämmelser om den afgift, som för exporterade skogsalster
bör erläggas för befrämjande af skogens återväxt, har jag tagit mig frihet
att i särskild motion föreslå.

Med anledning af det anförda, får jag vördsamt hemställa:

att Riksdagen för sin del måtte antaga följande
lag, angående åtgärder till åstadkommande af förbättrad
skogsvård.

S 1-

Den till skogsvård egnade mark skall dervid bibehållas,
der den ej odlas till åker eller äng eller
afrödjas till trädgård, byggnadstomt eller för annat
likartadt ändamål.

§ 2.

Varder till skogsvård egnad mark för annat ändamål,
än i § 1 säges, af jordens egare eller innehafvare

14

Motioner i Andra Kammaren, N:o 128.

eller, med hans lof ooh minne, af annan sköflad eller
förödd, så att skogens naturliga återväxt omöjliggöres
eller äfventyras, och sker det icke till följd af föreläggande
vid laga skifte eller af annat tvång, då eger
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länet att, der så
nödigt pröfvas och betryggande åtgärder för skogens
återväxt ej varder vidtagen, vid vite förbjuda, att träd,
som 4 1/i meter från marken ej håller i genomskärning
sexton centimeter må å ifrågavarande hemmans
eller egendoms till skogsbruk häfdade mark, tillsvidare,
för annat än husbehof afverkas.

2. Har förbud för afverkning å skog meddelats,
och visar ej egaren eller innehafvaren, att betryggande
åtgärder för skogens återväxt blifvit vidtagna, ege
Kongl. Maj:ts befallningshafvande, efter det kommunalnämnden
i den ort, der skogsmarken är belägen, blifvit
hörd, föreskrifva de åtgärder, som böra af egaren vidtagas
för vinnande af en tillfredsställande återväxt.

S 3. ''

Yisar egare eller innehafvare af skog, hvilken
enligt § 2 blifvit under förbud stäld, att ändamålsenliga
åtgärder för skogens återväxt blifvit vidtagna å
den afverkade marken, eller att de orsaker, som föranledt
förbudet, icke längre finnas, varder det meddelade
förbudet af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
återkalladt; dock åligger egaren af skogen att deråt
egna den vård, som för nämnda ändamål nödig är,
vid äfventyr att förbudet eljest förnyas.

2. Hvad nu är sagdt om skogens egare gälle,
då skogen på grund af arrende eller annat aftal af
annan innehafves, äfven för innehafvaren.

§ 4-

1. Kommunalnämnd hålle uppsigt å skogens vård
ooh skötsel inom kommunen. Finner kommunalnämnd

Motionär i Andra Kammaren, N:a 128.

15

skogsfftrödelse vara för handen, såsom i § 2 sagdt är,
eller att hvad i § 3 stadgas icke behörigen iakttages,
göre derom anmälan hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande.

2. Sker sådan anmälan eller förekommer eljest
anledning till vidtagande af åtgärd, som i § 2 eller § 3 foreskrifvits,
då skall Kongl. Majrts befallningshafvandes
låta genom de i § 5 omförmälda gode män förhållandet
på stället undersöka, hvarom egaren af skogen bör
förut underrättas, och ingifve gode männen till Kongl.
Maj:ts befallningshafvande förslag om'' de åtgärder,
hvilka anses böra vidtagas. Kongl. Maj:ts befallningshafvande
infordre egarens eller innehafvarens af skogen
förklaring och meddele derefter sitt beslut. Dock ege
Kongl. Maj:ts befallningshafvande, derest omständigheterna
dertill föranleda, att, sedan undersökningsinstrumentet
inkommit, innan slutligt utslag meddelats,
på sätt i § 2 sagdt är, tills vidare vid vite förbjuda
afverkning å ifrågavarande skogsmark.

2. Kostnaden för sådan undersökning skall, då
skogen, på sätt i denna förordning sägs, varder under
förbud stäld, godtgöras af den, som finnes hafva gjort
sig skyldig till öfverdrifven afverkning, men eljest,
äfvensom der tillgång hos denne saknas, af länets
skogskassa.

§ 5.

De gode män, hvilka hafva att verkställa den i
§ 4 föreskrifna undersökning, förordnas, på förslag af
kommunalstämman, af Kong!. Maj:ts befallningshafvande
för en tid af två år.

§ 6.

I fråga om kallelse å gode männen samt dem tillkommande
ersättning galle hvad om ersättning till
skiftesgodemän stadgadt är.

16

Motioner i Andra Kammaren, N:o 128.

§ 7.

1. Inom hvarje län tillsättes en styrelse, bestående
af landshöfdingen, som ordförande, och två af
landstinget för en tid af 2 år utsedde ledamöter.

2. Styrelsen, som har till uppgift att, så långt
tillgängliga medel förslå, befordra skogskultur och
skogens återväxt inom länet, eger att, efter derom
gjord framställning, bevilja anslag till kommuner för
detta ändamål och, jemte vederbörande revierförvaltare,
öfvervaka, att anslagen varda för det afsedda ändamålet
använda.

§ 8.

1. Öfver skogskassans medel och förvaltning aflemnar
styrelsen, före Mars månads utgång, redovisning
för det sistförflutna året.

2. Sedan redogörelsen granskats af tvenne revisorer,
som jemte ett lika antal suppleanter årligen
väljas af landstinget, meddele landstinget styrelsen, der
anledning till anmärkning ej förekommer, ansvarsfrihet.

§ 9.

Afverkas skog, som enligt § 2 är under förbud
stäld, vare virket till länets skogskassa förbrutet.

§ io.

Åtal för öfverträdelse af denna lag, tillkommer
kommunalmyndighet och de enligt § 5 tillsatte gode
män samt den, Kongl. Majrts befallningshafvande för,
hvaije särskild! fall kan finna skäligt förordna.

§

Vite, som enligt denna lag ådömes, tillfaller
länets skogskassa.

Motioner i Andra Kammaren, N:o< 128.

17

§ 12.

Den, som icke åtnöjes med Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
beslut i de mål, hvarom här ofvan
sägs, eger att deröfver hos Kongl. Maj:t föra klagan
inom fyratiofem dagar efter det han af beslutet erhöll
del, dagen då det skedde likväl oräknad, dock lände
beslutet till efterrättelse, intill dess att högre myndighet
annorlunda förordnat.

§ 13.

Denna lag är ej tillämplig på Gotlands, Vesterbottens
och Norrbottens län, utan galle för dessa län
hvad särskilt är stadgadt.

Med begäran om remiss till lagutskottet, får jag vördsamt anhålla,
att, om utskottet finner syftningen af här framstälda förslag rigtig, men
ej i allo gillar ordalagen, utskottet då ville i dessa vidtaga af förhållandena
möjligen påkallade förändringar, endast det med motionen afsedda
syftet vinnes.

Stockholm den 26 januari 1895.

J. Johnsson.

Bill. till B,il\ sd. Prat. 189.1. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 30 Höft.

3