Motioner i Andra Kammaren, K:o 203

Motion 1890:203 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, K:o 203.

1

N:o 203.

Af herr C. (A Bergman, om skrifvelse till Kongl. May.t i fråga
om införande af frivillig ålder domsför säkring.

Eu fråga för dagen är den om arbetares ålderdomsförsäkring. Den
har behandlats af arbetareförsäkringskomitén. Ofverståthållareembetet
och Konungens befallningshafvande hafva afgifvit infordrade utlåtanden.
Vid Riksdagen har redan motionerats om samma ämne. Det kan derför
synas som det under sådana förhållanden vore öfverflödigt, att
någon enskild vidare upptager frågan. Men den är vigtig, dess lösning
svår. Härom vittna bland annat de skiftande meningar, som återfinnas
i såväl sjelfva komitébetänkandet som i deröfver afgifna utlåtanden.
Hvarje bidrag, som är grundadt på intresse för saken, torde derför
kunna göra anspråk på att blifva med välvilja mottaget och granskadt.

En principfråga, och följaktligen eu fråga af vigt, är den, om ålderdomsförsäkringen
skall vara obligatorisk eller frivillig. Mig synes det
enda möjliga och det enda rigtiga vara en på frivillighetens princip
byggd ålderdomsförsäkring.

Hvarje obligatorisk försäkring förutsätter bidrag och sannolikt
högst betydliga sådana från såväl stat som kommun. Men man får
och bör härvid icke förbise, att på tvungna skänker i allmänhet icke
alstra tacksamhet men väl anspråk allt större och större. Långt
ifrån att i en obligatorisk försäkring se och uppskatta det goda skola
de, hvilka man vill hjelpa, i första rummet fästa sig vid sjelfva tvånget
och det förhatliga i detta.

Med ett frivilligt sparande för ålderns och kraftlöshetens dagar
åter är förhållandet ett annat. I ett sådant ligger något sjelfuppfostrande.
Man litar till den egna kraften och omtanken; sjelfständighetskänslan
och sjelfaktningen höjas. Egandet af en genom eget arbete
Bih. till Riksd. Prof. 1890. 1 Sami. '' 2 Afd. 2 Band. 31 Haft. 1

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 203.

vunnen sparpenning hjelper innehafvare!! att i det längsta hålla modet
uppe och att vara sig sjelf nog.

Men här möter en svårighet: huru skall man utan tvång kunna
framkalla ett allmännare deltagande? Ålderdomen och det med denna
inträdande kraftaftagandet synas för de fleste vara något så aflägset,
att man ofta, för att icke säga oftast först då kommer att tänka derpå,
när det är för sent.

Då fråga är om beredande af understöd för äldre dagar, synes
lifränteanstalt vara den lämpligaste formen för mottagande och förvaltande
af för dylikt ändamål afsedda besparingar. Dessa anstalter och
deras verksamhetssätt äro redan kända i vårt land och hafva tillvunnit
sig förtroende. Hvars och ens insats förvaltas och förräntas för hans
räkning. Alla insättare, som äro födde samma år, bilda en åldersklass.
De efterlefvande i eu åldersklass ärfva dem i samma klass, som aflidit,
hvarigenom de förres räntegodtgörelse ökas. De årliga insatsernas
belopp i redan befintliga ränteanstalter synas dock hafva uppnått sitt
maximum; någon stigande och allmännare tillslutning till dem har under
senare åren icke försports trots Fosterländska Föreningens frikostiga
bidrag. Vill man vinna en sådan och detta är ju nödvändigt
så måste något medel finnas, som kan locka till ett allmänt och år
efter år upprepadt insättande af sparade medel i dylika anstalter.

Jag ber här att få föreslå ett sätt att möjliggöra saken och att i
vidsträcktare mån vinna ändamålet. En lifränteanstalt bildas under
statens garanti, i hvilken hvar och en, i första rummet kroppsarbetare,
inbjudes att årligen en eller flere gånger göra insats. Antag att under
hvarje qvartal insattes en million kronor. Åttio procent af detta belopp
användas för att på vanligt sätt bereda insättarne lifränta från en
viss ålder. Återstående tjugu procent, i detta fall tvåhundratusen kronor,
fördelas i premier å olika belopp (exempelvis en å 30,000 kronor,
en å 10,000, två å 5,000, tio å 1,000 samt 560 å 250 kronor i hvarje
qvartal). Premierna utfalla qvartalsvis, så snart nödiga uppgifter inkommit
och beräkningar hunnit göras. Premiebeloppet utbetalas dock
icke kontant åt den vinnande. Erfarenheten gifver nemligen stöd för
antagandet, att sådana belopp i många fall skulle komma att snart nog
förstöras och på samma gång förstöra den vinnande sjelf, hans arbetskraft
och arbetshåg. Ändamålet, som är att bereda hjelp på ålderdomen,
skulle icke heller på detta sätt befrämjas. I stället får den vinnande
eu mot den vunna summan svarande pension eller lifränta, som
utfaller genast. Den t. ex., som vinner en premie på 5,000 kronor,
får icke ut detta belopp, utan han får en årlig pension eller lifränta af

Motioner i Andra Kammaren, N:o 203.

3

250 å 400 kronor, allt efter den vinnandes ålder och gällande räntefot,
hvilken till honom utgår, så länge han lefver. Beträffande premierna
å 250 kronor synes dock valet böra lemnas den vinnande att antingen
på nyssnämnda sätt få en å beloppet genast utfallande årlig pension,
eller ock att af summan genast utfå kontant en del, högst 100 kronor,
i hvilket fall återstoden, minst 150 kronor, lägges till hans öfriga
tillgodohafvande i ränteanstalten för att i likhet med hans andra insatser
öka den summa, på hvilken han har att från en viss ålder uppbära
lifränta.

Hvarje gång insättning göres, afsättas tjugu procent till premier,
hvilkas sammanlagda belopp och antal följaktligen alltid komma att
stå i samma proportion till insättarnes antal. Enkel insats å fem kronor
i qvartalet berättigar hvarje gång insättaren att få vara med om
en premiefördelning. Göres dubbel insats (10 kronor), så blir utsigten
till vinst också dubbel. De åttio procenten af hvarje insats gå alltid
till ränteanstalten för beredande af pension från viss bestämd ålder.
Anmärkas bör, att så framt insättning ej begynner vid för framskriden
ålder den högre räntesats, som erhålles genom uppkommande
arfsvinst efter i samma ålderklass aflidna, fullt ersätter de tjugu
procent, som af insatserna afdragas till premier.

Då dessa insatser sålunda icke blott''medföra den säkra fördelen
af en efter hvars och ens gjorda insatser proportionerlig pension från
och med viss uppnådd ålder, utan också lemna hvarje insättare förhoppning
att för hvarje insats kunna derjemte vinna fördelen af en
genast utgående årlig pension, så synes man icke sakna anledning att
hoppas på en allmännare tillslutning. Hoppet att vinna är nemligen
en mägtig driffjäder. Derom vittnar mer än väl det faktum, att, enligt
uppgifter, många millioner kronor årligen gå till Danmark och Tyskland
för inköp af lottsedlar, och detta oaktadt hoppet om vinst här
bör vara betydligt reduceradt genom hvarjehanda af bränningar, såsom
vinst åt egarne af dessa lotterier, afgift till stat, provision åt kollektörer,
postporto m. m., hvartill kommer fara för bedrägeri samt ovissheten
och svårigheten att utfå utfallna vinster. Intet sådant skulle här
förekomma. Allt livad delegarne insätta är och blir deras och kan icke
tillfalla någon annan. Den enda afbränning, som kan komma i fråga,
är kostnad för förvaltningen. Men kommer saken att omfattas med
något allmännare intresse, så synes det antagandet icke vara för djerft,
att staten öfvertager förvaltningen och dermed förenade kostnader.
Att emellertid förslaget icke med nödvändighet förutsätter detta för
att kunna realiseras, torde lätt inses.

4

Motioner i Ändra Kammaren, N:o 203.

Kunde en eller annan af de ofvannämnda millionerna härigenom
hindras att lemna landet, så vore äfven detta ett godt.

För framgången af en sak sådan som den ifrågavarande fordras
dock, att ställen finnas i stort antal och spridda öfver hela landet, der
insatser kunna aflemnas. Sådana finnas ock, nemligen postkontor och
poststationer. Dessa äro redan postsparbankens kommissionärer och
torde utan svårighet kunna blifva kommissionärer äfven åt en riksränteanstalt
sådan som den här ifrågasatta. De båda anstalterna
postsparbanken och riksränteanstalten synas ock vara egnade för
ett godt samarbete; postsparbanken uppsamlar örena, och på ränteanstalten
öfverflyttas kronorna. Postsparbanken har sin särskilda förvaltning
vid sidan om postverket, ehuru under dess chef; på något
motsvarande sätt synes mig riksränteanstaltens förvaltning möjligen
också kunna ordnas.

Jag har icke gjort erforderliga beräkningar, ej heller angifvit de
detaljerade bestämmelser som fordras för möjligheten af förslagets
realiserande; jag inser ock mer än väl, att sådana icke heller kunna
af Riksdagen eller något dess utskott verkställas eller medhinnas. Men
det torde icke heller vara nödigt. Hos Kongl. Maj:t hvila för närvarande
för vidare behandling och bearbetning arbetarekomiténs förslag
och öfver detta afgifna yttranden. Lämpligast torde då vara att, om
Riksdagen anser här framstälda förslag att på frivillighetens princip
grunda ålderdomsförsäkring förtjent af uppmärksamhet, anhålla, att
Kongl. Maj:t ville under arbetet med frågan äfven taga detta förslag
i öfvervägande.

Jag vågar derför vördsamt hemställa

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det Kongl. Maj:t måtte vid behandlingen af
frågan om ålderdomsförsäkring äfven taga i öfvervägande
här omnämnda förslag att på frivillighetens
princip och på sätt närmare i motiveringen anföres
grunda en lag om ålderdomsförsäkring.

Stockholm den 12 februari 1890.

C. G. Bergman.