Motioner i Andra kammaren, AV 366

Motion 1918:366 Andra kammaren

Motioner i Andra kammaren, AV 366.

11

Nr 3G6.

Av herr Persson i Norrköping, i anledning av Katigt. May.ts
proposition nr 172, med förslag till lag om rätt i vissa fall för
nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område m. m.

Den nya lag, som förelägges riksdagen till avgörande i Kungl
Majits proposition, nr 172, är mycket efterlängtad av flera tiotusental idoga
husagare i Sverige samt ytterst nödvändig att redan vid denna riksdag
bliva genomförd, för att såmedelst förhindra, att än flera ensamt ute
å landsbygden sittande idoga och hederliga egnahemsägare med familj
bliva berövade sitt kära, för familjens bestånd och trevnad uppförda och
inredda hem.

De skildiingar, som kunna göras från skilda delar av landet om
huru hundratal av de lägenhetsägare, som det här är fråga om, blivit
berövade hus och hem, äro ibland ytterst upprörande. Senast den 9
april i år står i tidningen Social-Demokraten att läsa en redogörelse för
förhållandena under Uddeholmsbolaget. Redogörelsen är av följande
innehåll:

»En 60-årig bolagstorpare vid namn Johan Bengtsson å torpet Lyckan
vid Geijersholm har i dagarna blivit delgiven av Uddeholmsbolaget gjord
ansökan om avhysning från det torp, han bebott och brukat i 40 år
Före honom hade hans far brukat torpet i 14 år. Vid dennes tillträde
fanns så mycken röjd jord, att den nätt och jämnt räckte att sätta en
halv tunna potatis på. Av honom uppodlades 1 V2 tunnland jord, och
Gyggdes de hus, som voro mest nödiga. Den nu till avhysning anmälde
torparen har själv odlat 7 7* tunnland samt uppfört nya byggnader, be -

12

Motioner i Andra kammaren, Nr 366.

stående av manbyggnad med två ram och kök jämte uthus för 6 kor
och 2 hästar samt behövliga foderhus. Detta utan annan hjälp av bolaget,
än att han under en tid, då skogsvärdet var helt ringa, fått taga
rundvirke på rot till byggnaderna å bolagets skog. Jorden har han
alltid hållit i hög kultur och torpet anses på orten som ett verkligt
litet mönsterjordbruk,

I vräkningsansökan nämnes inte ett ord om anledningen till uppsägningen,
men orsaken säges vara, att brukaren vägrat underteckna ett
honom förelagt arrendekontrakt. I detta kontrakt finnes nämligen en del
bestämmelser av sådant innehåll, att man verkligen icke kan undra över,
att mannen ej kunnat gå med på dem. Sådana bestämmelser äro t. ex.
att det är arrendatorn förbjudet atthålla häst och att utan bolagets skriftliga
medgivande verkställa nyodlingar. F. ö. må det väl knappast förtänkas
en man, som'' själv odlat den jord han sår och skördar och byggt
upp de hus, han bebott i 40 år, om han finner det motbjudande att
arrendera egendom, vars värde är så helt frukten av hans händers
arbete.

Det förefaller som om denna odlare förtjänat ett angenämare 40-årsjubileum än det, som bolaget här ställer i utsikt, hälst som mannen
i all sin tid arbetat åt bolaget och f. n. arbetar åt det med häst och tvä,
stundom tre karlar. Det synes mig ingalunda orimligt, om han
finge sitta kvar utan arrende till döddagar och hans barn efter honom.»

En rätt betecknande motsvarighet meddelades mig en gång av eu
prästman, som jag gjorde sällskap med å en landsvägstur i en östgötabygd.
Vi åkte förbi en liten nätt stuga med trädplantering, nätt trädgårdsanläggning
och en liten välskött jordbit lagom stor för att bära
potatis och trädgårdsalster för en liten familjs behov. Det var i augusti
månad och allt stod i sin bästa växtlighet. Men det fanns ingen i huset.
Härifrån, sade min reskamrat, flyttade för några dagar sedan en nära JO
års man och reste till Amerika. Reste till Amerika! Vid så gamla ar.
Varför det då? Jo, huset var hans, men inte jorden. Mannen tjänade
som ung dräng i gården, varunder denna lilla lägenhet ligger. Han gifte
sig med en duktig flicka som tjänade på samma gård och de fingo denna
lilla jordbit, som då knappast var annat än ett stenkummel, åt sig upplåten
på 49 år för några dagsverken årligen. Här byggde och redde
detta par sig ett hem snyggt och rart och här födde och fostrade de 7
duktiga barn. Som för så många andra av den svenska jordens söner
funno de utkomstmöjligheter bättre i Amerika samt i-este dit, men far
och mor stannade hemma. Gumman dog för ett par år sedan och nu
var den gamle mannen ensam kvar. Han stod sig gott samt höll sitt

Motionär i Andra kammaren, AV ,967/.

13

gamla hem uppe, men i varas voro de 49 åren slut, och tia tillsades han
av jordagaren att flytta. Två av sönerna kommo hem och bjödo jordagaren
för jorden långt mera än den var värd, men jordägaren svarade:
»Bjud vad in vdl men jola ä min». Då sålde den gamle sitt hus för eu
nnga penning, så att jordägaren åtminstone inte skulle ha fröjden att
la ett hus till skänks och sönerna togo sin gamle fader med till sitt
nya land.

Sådana äro eu del av de svenska jordägarna.

En stor del av detta folks svårigheter skola komma att avhjälpas
<,n'' n" föreliggande lagförslaget blir lag. Lagen synes mig i stort
sett tillfredsställande, men några ändringar tillåter jag mig dock att förelägga
utskott och riksdag.

Mina ändringsförslag gå i korthet ut på att brukare som bebott och
brukat lagenhet over 20 år må få rätt att lösa lägenheten även om husen
aro jordagarens, ävensom i de fall då de icke äro jordägarens, men i
?ing®avtalet ändock står avtalat, att de vid upplåtelsetidens slut skola
tillfalla jordagaren. Huvudsyftet med denna lag är ju att bevara de
egna hem, som redan äro till finnandes, och detta syfte skulle icke nås i
! e utsträckning som så kan ske och som ur samhällelig synpunkt är
behövligt och fördelaktigt, om den av mig ifrågasatta ändringen icke vidtages.
Nar en arbetare med familj har bott på ett sådant litet ställe
under 20 ar samt som val nästan alltid är fallet, förbättrat det och gjort
det behagligt bor han, enligt den uppfattning, som helt visst råder bland
de breda folklagren, få, om han vill och kan, lösa hemmet, som helt
visst blivit honom och hans anhöriga kärt. Jordägaren har ju ej mera
besvär eller olägenhet av brukaren efter 20 år än förut, och jordägaren
far ju vid lösningen fullt betalt för både jord och hus.

Vidare bör icke mot brukarens bestridande jordägaren ha rätt att
osa byggnaderna a någon jordbit, oavsett om upplåtelsetiden varit blott
c ar, i annat fall än om å huvudfastigheten den 1 januari 1918
änne och vid upplåtelsetiden fortfarande finnes boningsplats etc. Även
denna av mig föreslagna ändring är i full överensstämmelse med lagens
huvudsyfte att bevara de egna hemmen.

, På grund av dessa och andra berättigade skäl, som kunna anföras
an haller jag fa yrka,

att riksdagen måtte besluta följande ändringar i
den av Kungl. Maj:t i proposition nr 172 förelagda
lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättsinnehavaren
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område:

14

Motioner i Andra kammaren, Nr 366.

1 §

Andra stycket erhåller följande lydelse:

»Lösningsrätt äge dock icke rum, om de brukaren
tillhöriga byggnaderna skola vid upplåtelsetidens
slut tillfalla jordägaren samt å huvudfastigheten den 1
januari 1918 fanns och vid upplåtelsetidens slut fortfarande
finnes boningshus, tomtplats eller trädgård på
mindre avstånd än 200 meter från området eller eljest
områdets inlösen skulle medföra olägenhet för huvudfastigheten.
Ej häller äge lösningsrätt rum, om området
frånträdes på den grund, att brukningsrätten förverkats».

2 §

Orden »skall, där upplåtelsetiden är minst 49 år,
sådan rätt tillkomma jordägaren» utgå.

3 §

Andra stycket utbytes mot följande tvåstycken:

»Finnes å område, som ny ttjanderättsha varen
skall lösa, jordägaren tillhörig byggnad eller skall nyttjanderättshavaren
tillhörig byggnad enligt avtal utan
lösen tillfalla jordägaren vid upplåtelsetidens slut, vare
nyttjanderättshavaren skyldig att lösa även byggnaden.

Avtal, enligt vilket nyttjanderättshavaren tillhörig
byggnad vid upplåtelsetidens slut mot särskild
lösen skall tillfalla jordägaren, vare utan verkan, där
nyttjanderättshavaren begagnar sig av honom enligt
denna lag tillkommande lösningsrätt till det upplåtna
området.»

5 §

Orden »i fråga om upplåtelse på minst 49 år» utgå.
18 §.

Orden »äge vad ovan stadgas om upplåtelse för
kortare tid än 49 år motsvarande tillämpning» utbytas

Motioner i Andra kammaren, Nr 366.

15

mot »äge vad ovan stadgas om upplåtelse för viss tid
överstigande 20 år motsvarande tillämpning».

Stockholm den 10 april 1918.

Sven Persson.