Motioner i Andra kammaren, AV 365

Motion 1918:365 Andra kammaren

Motioner i Andra kammaren, AV 365.

5

Nr 365.

Av hen Helger 111. fi.j i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 172, med förslag till lag om rätt i vissa fall
föi nyttjande)''ättsliavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område m. m.

I proposition nr 172 har Kungl. Majrt förelagt riksdagen förslag

1 !0m. ratt 1 vlssa faU för nyttjanderättsinnehavare att inlösa under

nyttjanderätt upplåtet område.

,. o Lagförslaget har föranletts dels av framställningar och uttalanden
tran Östergötlands hushållningssällskap, från torpkommissionen och från
egnahemssakkunmge i vilka framställningar och uttalanden framhålles
den otrygga stallning, i vilken en mängd innehavare av nyttj anderätten
till andras jord befinna sig, dels av riksdagens skrivelse den 28 mai
1913 med begäran om förslag till lag i syfte att medels stadgande om
lösningsrätt bereda ägare av byggnader å ofri grund en mera trygo-ad
stallning. * Jö°

• a ■ ^6n friSörelse regeringen vill bereda nyttj anderättsinnehavare till
jord i annans ägo kommer emellertid enligt propositionen endast sådana
brukare till del, vilkas brukningsdelar av brukaren eller annan, vars rätt
övergått a honom, bebyggts. De jordinnehavare, som icke äga av dem
bebodda hus, stå lika rättslösa som förut. Och även med avseende på
den kategori av brukare, som äro ägare till sina hus, innehåller lagföra
slaget eu hel del inskränkningar, som ställa många av dessa brukare
utanför lagens räckvidd. I anledning härav vilja vi, som representera eu
landsända inom vilken arrendatorernas och torparnas klass är mycket
talrik och de sociala olägenheterna av det n. v. arrendatorssystemet gjort
sig- synnerligen kännbara, föreslå vissa ändringar i lagförslaget, så att
detta ma erhålla en större räckvidd. Vi ämna också föreslå några ändringar,
som avse att sätta brukaren i något mera gynnsam ställning vid
den uppgörelse, varigenom han frigöres från beroende av jordägaren.

6

Motioner i Andra kammaren, Nr 365.

Vår allmänna ställning till frågan om arrendatorers och torpares
rättsliga ställning är densamma, som framlades i det socialdemokratiska
partiets motioner till 1909 och 1913 års riksdagar. A i kräva att hela
denna jordbrukareklass efter hand frigöres från beroendet av bolags- och
godsägareväldet, men att garantier skapas till förhindrande av att de
jordbruk, det här är fråga om, ånyo råka i samma ställning eller bliva
spekulationsobjekt.

Dessa krav tillgodoses i ganska ringa utsträckning i den kungl.
propositionen. De torpare, som äga hus på ofri grund, och som icke
träffas av de begränsningar i lagförslagets omfattning, som nämnda proposition
innehåller, kunna visserligen räknas i tusental, men i jämförelse
med den talrika klass, till vilken de höra, äro de likväl icke många.
Det stora flertalet arrendatorer bebor hus, som tillhöra jordägaren. Dessa
falla samtliga utanför lagförslagets räckvidd och få icke inlösa sina brukningsdelar.
I många fall kan det vara omtvistat, om jordägaren eller
brukaren är ägare till byggnaderna. Den senare eller hans förfäder har
måhända långt tillbaka i tiden mottagit ett förfallet ruckel, som han
sedan i årtionden reparerat och tillbyggt för eu kostnad, överstigande
vad byggnaden vid överlåtandet var värd. Men denna byggnad får antagligen
likväl räknas som tillhörig jordägaren, vadan ^lösningsrätt från
arrendator^ sida icke får ifrågakomma. Icke sällan har mträfiat, i
synnerhet för längre tid tillbaka, att en brukare med jordägarens tillstånd
tagit rundvirke på rot å dennes skog, men själv utfört allt arbete och
dragit alla övriga kostnader för byggnadernas uppförande. Det torde i
sådana fall vara omtvistat, vem husen tillhöra, och huruvida arrendatorn
har inlösningsrätt. Men även om bestämmelser för reglerandet av glans
fallen kunde i det nu föreliggande förslaget inarbetas, föreligga dock icke
tillräckliga skäl att ställa det stora antalet torpare och arrendatorer, som
ej ha egna hus, utanför rätten att få inlösa den jord, som de brukat i
över 20 år, med därtill hörande byggnader då jordområdet är så
litet, som lagförslaget förutsätter. I departementschefens yttrande i
propositionen framskymtar möjligheten att en utredning om i ovan
nämnda motion framställda yrkanden kommer till stånd. Statsrådet
har emellertid tydligen ansett de i lagförslaget inbegripna brukarnas
frigörande vara särskilt brådskande. Under villigt medgivande, att sä
Hr fallet, hysa vi dock den uppfattningen, att även andra arrendatorer
och torpare äro i trängande behov av att snart erhålla tiygghet i
besittningen av den jord, de i årtionden brukat. Det är ingalunda såll
synt, att arrendatorer och torpare, som genom mångårigt idogt arbete

7

Motioner i Andra kammaren, Nr 365.

odlat eller förbättrat sin jord, utan eget förvållande bli uppsagda och
avhysta från sina hem eller tvingade att underkasta sig härda villkor.
Sålunda ha de stora bolagen i Värmland på senare tid företagit liera
uppsägningar och ansökt om vräkning av torpare och arrendatorer å
bolagens domäner. Varenda oberättigad uppsägning verkar nedslående
på stora skaror jordbrukare i liknande ställning, minskar eller helt förkväver
deras lust att bruka jorden, företaga jordförbättringar eller odlingar.
Detta är så mycket mera betänkligt i en tid, då med hänsyn
till folknäringen allt måste göras för att största möjliga skördar utvinnas
av redan odlad jord, och att nya områden läggas under plog. Skall den
talrika arrendator- och torpareklassen komma med i den rörelse för livsmedelsproduktion,
som statsmakterna nu satt i gång, så måste dessa
jordbrukare beredas trygghet i besittningen av den jord, på vilken de
nedlägga möda och kostnad. Det skulle utan tvivel verka i hög grad
uppmuntrande för denna klass av odlare, om riksdagen nu beredde dem
möjlighet att friköpa sin jord. Mot förslaget att i sista hand tvångsvägen
genomföra arrendatorernas och torparnas frigörelse har framförts en del
invändningar. De sammanfattas av torpkommissionen i dess betänkande
1911 i uttalandet, att »jordtorpens friköpande icke vore av de rådande
förhållandena påkallat, icke ägde stödet av den sociala rättskänsla, som
för åtgärder av detta slag vore en ovillkorlig förutsättning, och ej
heller skulle medföra sådana fördelar i avseende på friköpningsrättens
befrämjande, att dessa uppvägde de av en dylik tvångslagstiftning härflytande
betydande olägenheterna».

I avseende på den första invändningen må erinras att, såsom ovan
antytts, förhållandena sedan 1911 både i fråga om jordtorparnas ställning
och med avseende på våra livsmedelsförhållanden så ändrats, att
det nu icke kan råda tvivel om behovet av åtgärder till åstadkommande
av tryggad jordbesittning för dessa jordbrukare.

Vad angår påståendet, att den sociala rättskänslan skulle uppresa
sig mot dylika tvångsåtgärder, tro vi, att den sociala vantrevnad och den
mången gång orättvisa behandling, för vilken torpareklassen är utsatt,
stämt den allmänna rättskänslan till deras förmån, och att det skall vara
svårt att påvisa, att genom ett utsträckande av friköpsrätten till även
andra jordtorp av motsvarande areal och brukningstid, än dem lagförslaget
innefattar, någon verklig oförrätt skulle tillfogas jordägaren. Denne
får ju full ersättning för de värden han en gång upplåtit åt brukaren.
Bland de inskränkningar i friköpsrätten, vilka lagförslaget upptager, finnes
i § 2 en bestämmelse om jordägarens rätt att inlösa de byggnader, brukaren
uppfört. I fråga om 49-års upplåtelser är emellertid jordägarens

8

Motioner i Andra hammaren, Nr 365.

inköpsrätt inskränkt till de fall, då torpet är beläget helt nära huvudgården.
Övriga husägande torpare äro, om de begära få köpa sig fria,
underkastade, att husägaren inlöser deras hus och övertager den jord,
de brukat över 20 år, även om torpet är beläget långt ute i vildmarken.
För vår del anse vi, att jordägarens inlösningsrätt till byggnaderna bör
inskränkas till de torp, som ligga nära huvudgården, även om upplåtelsetiden
varit endast 20 år.

Vid tillämpningen av § 2 skall enligt lagförslaget ersättning utgivas
till brukaren även för jordförbättring utförd av brukaren, och skall
sådan ersättning beräknas efter det ökade värde, området till följd av
den åstadkomna förbättringen kan anses äga, då upplåtelsetiden upphör, »men
må ej överstiga den för arbetets utförande nödiga kostnad». Som denna
bestämmelse formulerats, synes den innebära, att brukaren skalig ha nätt
och jämt betalt för sitt arbete efter de arbetspris, som gällde då arbetet
utfördes. Den, som utfört ett dylikt arbete, borde väl dock kunna göra
anspråk på även den vinst, som hans arbete likväl givit anledning till
och som till en del finnes samlad i jordvärdet. Det synes därför, som
borde de anförda orden ur paragrafen utgå.

Huruvida den föreslagna lagen skall ha avsedd verkan, beror till
sist på, om brukaren kan anskaffa medel till lösensumman. För mången
torde svårigheterna härför vara oövervinneliga. I sådana fall är han
föga betjänt med friköpsrätten. Andra torpare kunna visserligen anskaffa
summan men måste därför skuldsätta sig sa hårt, att de komma
i en mycket bekymmersam ställning. För dessa^torpare vore det bättre
om staten inköpte torpet och sedan uppläte det åt brukaren med tryggad
besittningsrätt. Denna upplåtelseform medför, om den rätt genomföres,
samma trygghet som äganderätten men därjämte den fördelen, att torpet
icke ånyo råkar i händerna på bolag, godsägare eller jordspekulanter.
Tyvärr har det kungliga förslaget icke beaktat denna synpunkt, att åtgärder
böra vidtagas till tryggande av de genom friköp skapade egna
hemmens bevarande som sadana för framtiden. Att utarbeta förslag till
sådana garantier är naturligtvis omöjligt för enskilda motionärer, men
det synes lämpligt, att riksdagen vid antagandet av förslaget om friköpsrätt
för ifrågavarande jordtorp hemställer till Ivungl. Maj:t om utredning
angående åtgärder i här berörda syfte.

På grund av det anförda få vi, under anhållan, att lagutskottet
företager de omformuleringar i lagtexten, som anses erforderliga, vördsamt
föreslå

att riksdagen må besluta följande ändringar i
Kungl. Maj:ts proposition nr 172:

Motioner i Andra kammaren, Nr 385.

9

§ 1.

Har för viss tid, överstigande tjugu år, till brukande
upplåten del av en fastighet så bebyggts, att å
området den 1 januari 1918 fanns och vid upplåtelsetidens
slut fortfarande finnes nöjaktig bostad för brukaren
och hans familj, och belöper minst en fjärdedel
av det värde, området med därå befintliga byggnader
äger, å byggnaderna, vare brukaren, där ej jordägaren
begagnar sig av den rätt, som enligt § 2 må tillkomma
honom, vid upplåtelsetidens slut berättigad att lösa det
upplatna området.

Lösningsrätt äge dock icke rum, om byggnaden
enligt — — — _ _ _ _ __ __

upplåtits till bostadslägenhet.

§ 2.

Vill jordägaren, hellre än att upplåtet område
loses enligt vad i 1 § sägs, lösa de å området upptorna,
nyttjanderättshavaren tillhöriga byggnaderna äge

rätt därtill, om å huvudfastigheten den — _ _

— för huvudfastigheten.

§ 3.

Har område, som i 1 § avses — _ __ _

~ . den upplåtna nyttjanderätten upphör,

r mns å område -— — — _ _ _ _

— även byggnaden.

# att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Makt
anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utreda och, i den
man utredningen därtill föranleder, för riksdagen framlägga
förslag om ytterligare åtgärder i ändamål att för
jordbrukets upprätthållande och utveckling och brukarnes
frigörelse från beroende i erforderliga fall och
Bihang'' till riksdagens protokoll 1918. 4 samt 154 käft. (Nr 384—,366.) 2

10

Motioner i Andra kammaren, Nr 365.

under för framtiden betryggande villkor åstadkomma
avlösning ytterst genom tvångsåtgärder av torpares,
bolagsarrendatorers och deras vederlikars jordbruk på
enskilda domäner.

Stockholm den 9 april 1918.

Nils Helger. G. Flognfält. E. Andersson i Prästbol.

Joh:s Hedström. N. A:son Berg.