Motionär i Andra Kammaren, N:o 1f>9

Motion 1896:169 Andra kammaren

Motionär i Andra Kammaren, N:o 1f>9.

23

N:o 169.

Af herr S. T. Pall lie, avgående afsättande af medel för norra
stambanans fortsättande mot riksgränsen.

Frågan om norra stambanans framdragande norr om Boden hör
till de frågor, som icke kunna, icke få falla. Detta har allmänt erkänts,
icke minst vid 1894 års riksdag, då kamrarne dock funno sig
icke kunna lemna sitt bifall till en af flere norrlandsrepresentanter i
ämnet väckt motion. Från mer än ett håll hördes vid detta tillfälle
sådana uttalanden som att man väl för närvarande icke kunde bifalla
motionen, men att, såsom herr Lars Berg inom Första Kammaren yttrade,
»banans byggande icke kan uppskjutas, sedan den finska banan
blifvit uppdragen till Torneå». Såsom af tidningarna inhemtats och
såsom jag från fullt tillförlitligt finskt håll förnummit, kommer en
kejserlig proposition i ämnet att till nästa års sammanträdande landtdag
aflåtas, och det lider då intet som helst tvifvel, att nödiga medel
komma att beviljas, och att banan också snarligen blir ett fullbordadt
faktum.

Under sådana förhållanden är det enligt min åsigt en bjudande
nödvändighet, att äfven från svensk sida jernvägsbyggandet kraftigt
fortsättes norrut, så att vi åtminstone icke komma efter våra vänner
på andra sidan Bottenhafvet. Om vi dervid försitta tiden, löpa vi fara,
att Torneådalens ingalunda obetydliga affärsverksamhet dragés öfver
till finska sidan, till oberäknelig skada för såväl den svenska affärsverksamheten
som äfven för staten. Den materiella förlusten är dock
icke den mest vigtiga. I vårt nordligaste län finnes, såsom bekant, en
blandad svensk-finsk befolkning, hvars tungomål i de närmare gränsen

24

Motioner i Andra Kammaren, N:o 169.

liggande trakterna i hela åtta socknar är hufvudsakligen finskt.
Mer än en gång hafva detta läns höfdingar påpekat nödvändigheten
af energiska åtgärder för dessa gränsbebyggares fastare hopknytande
med det hela. Framför allt måste med all kraft den åsigten bibringas
invånarne i dessa trakter, att de icke äro »afsöndrade och utkastade
från det öfriga riket». Om Finland före Sverige till dessa nordliga
trakter utsträcker det kraftiga bindemedel och kulturmedel, som utgöres
af jernvägarna, så är det fara värdt, att »dessa fosterlandets barn
drifvas att söka sina naturliga förbindelselinier inom Finland i stället
för inom Sverige». Redan lär inom norra Norrbotten en fennomansk
språkagitation hafva börjat drifvas, och, trots de stora anslagen för
inrättandet af svenska skolor i de finsktalande socknarna, synes det
finska språket vinna terräng. Från årliga besök i Finland känner jag
allt för väl den fennomanska agitationen, för att icke anse dess spårande
inom Norrbotten vara ett högst betänkligt symptom.

Beslutas deremot snarligen att utsträcka norra stambanan till
riksgränsen, så vinnes i och med detsamma, att vi kunna åtminstone
hålla jemna steg med finnarne, och vi knyta derigenom fastare än genom
något annat medel de band, som förena den blandade befolkningen
i Norrbotten med rikets öfriga inbyggare. Vi knyta dessa band så fast
att de, hvad än det gäller, icke kunna slitas.

Utsträckningen af jernvägen skulle emellertid medföra andra, ofta
påpekade, vigtiga fördelar. Öfre Norrlands kolonisering står på dagordningen.
Vidsträckta elfdalar med den yppersta odlingsjord erbjuda
nybyggaren de rikaste verksamhetsfält. Ofantliga myrar kunna genom
jemförelsevis ringa kostnad torrläggas och göras fruktbara. En mångdubbelt
större befolkning än den nuvarande skulle i dessa trakter kunna
finna en säker bergning. Odlingsverksamheten är dock förlamad, företagsamheten
ligger nere, odlingsbara vidder äro ödemarker, allt i afvaktan
på tidsenliga kommunikationer, som kunna sätta dessa trakter
i ostörd beröring med det öfriga Sverige. Här gäller det att genom
kommunikationsledens åvägabringande föda och uppamma trafiken, icke
att vänta, till dess en för jernvägens rentabilitet erforderlig trafik redan
finnes.

Det enda motskäl, som, enligt min mening, kan synas hafva något
berättigande, är det militära, det strategiska skälet. Men mer än
osäkert är det, om detta skäl ens har något berättigande. För en hastig
uppmarsch vid gränsen af våra tillgängliga norrländska trupper är denna
bana helt enkelt ett nödvändigt vilkor. Chefen för vårt nordligaste
regemente beräknar sjelf, att denna bana skulle gifva honom möjlighet

Motioner i Andra Kammaren, N:o 169. 25

att stå med sitt regemente vid gränsen 4 å 5 dagar tidigare än eljest,
en tidsvinst desto betydelsefullare, som den kommer oss till del i krigets
allra första skede. Man invänder att denna bana kunde blifva en
inmarschväg för en fiende. Men detta är en invändning, som smakar
allt för mycket af de åsigter från seklets början, som helst ville ha en
ödemark mellan fienden och egna trupper, och som nu längesedan äro
utdömda. Dels äro emellertid de finska statsbanorna af annan spårvidd
än våra, och dels lära väl ingalunda våra ingeniörer sakna medel att,
om så skulle erfordras, hastigt göra denna jernväg helt och hållet
ofarbar. För öfrigt torde man numera hellre med all kraft eftersträfva
att sjelf kunna kasta fram sina trupper mot fienden så fort som möjligt,
än att afsäga sig denna möjlighet, endast af fruktan för att fienden
skall, äfven han, kunna hastigt göra sin uppmarsch. Jag föreställer
mig således, att de militära skälen icke äro af den natur, att de böra
ställa sig hindrande i vägen för denna i ekonomiskt och politiskt hänseende
så ytterst vigtiga fråga.

Då jag således, i syfte att norra stambanan måtte framdragas till
riksgränsen, väcker en motion redan nu, ehuru fullständiga undersökningar
och beräkningar ännu icke torde föreligga, är det emedan vi
till denna riksdag erhållit meddelanden om synnerligen betydande statsöfverskott,
angående hvilkas disponerande jag icke i allo är ense med
Kongl. Maj:t. Utan att för närvarande inlåta mig på denna del af
frågan, får jag, med anledning af hvad jag ofvan anfört, äran hemställa,

att Riksdagen ville besluta, att af befintliga statsöfverskott
en million femhundratusen kronor skola
reserveras för norra stambanans blifvande fortsättning
mot riksgränsen.

Stockholm den 28 januari 1896.

Sven Palme.

1 denna motions syfte instämmer

M. Alsterlund.

Bill. till Riksd. Prof. 1896. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 31 Hiift.

4