Motion i Andra kammaren, nr 1519 år 1970

Motion 1970:1519 Andra kammaren - höst

Motion i Andra kammaren, nr 1519 år 1970

13

Nr 1519

Av herr Hermansson m. fl., i anledning av Kungl. May.ts proposition
nr 15Jf, med förslag till lag om lokaliseringssamråd,
m. m.

För att rätt bedöma värdet av föreliggande förslag i Kungl. Maj:ts proposition
154 år 1970 med förslag till lag om lokaliseringssamråd, m. m.
måste två frågor ställas. Dels gäller det i vilken större regionpolitisk ram
lagen skall infogas. Dels är frågan vilka praktiska effekter som kan väntas
med lagens föreslagna utformning.

Det större regionalpolitiska sammanhanget

Grundtanken i nuvarande svenska region- och arbetsmarknadspolitik är
— som ofta påpekats — statens och kommunernas anpassning till kapitalets
fria rörelser. Redan i proposition 185 år 1964 s. 2 underströks betydelsen
av att ”---samhällsbyggandet nära samordnas i tid och rum med

förändringar inom näringslivet”. Detta innebär ett allmänt godtagande av
nuvarande koncentrationstendenser och av den utflyttningsrörelse som
drabbar ungefär hälften av alla kommunblock i landet.

De speciella regionpolitiska stödåtgärderna har aldrig varit avsedda att
stå i motsättning till ovan anförda allmänna princip. På sin höjd är de att
betrakta som marginella modifikationer, snarast socialpolitiskt motiverade.
I proposition 185 år 1964 s. 1 sägs deras syfte vara att minska anpassningssvårigheterna
för människorna. Deras yttersta kvalitativa syfte är
således snarast att underlätta stegen i koncentrations- och avfolkningsprocessen.
Illustrativt är f. ö. att de flesta stödåtgärderna endast träder i
kraft när de privata företagen själva önskar utnyttja dem.

Avfolknings- och koncentrationsproblemen har på senare tid framkallat
en opinion som allt kraftigare kräver en annan regionpolitik. Detta har
framdrivit en intensifierad diskussion även på statligt håll rörande vidgade
regionpolitiska åtgärder. Därvid har marginella åtgärder fått en speciell
politisk-taktisk betydelse för etablissemanget. De har tjänat att lugna
och dämpa opinioner, samtidigt som de aldrig berört (och i vissa fall snarast
gynnat) regionpolitikens allmänna mål: den fortsatta koncentrationen.
Så presenterades förslaget till utflyttning av statlig verksamhet (SOU
1970: 29) först efter det att en annan utredning (SOU 1969: 21) förordat
en tyngdpunktsförskjutning inom skogsindustrin till Norrlands nackdel.
På samma sätt hävdades i statsverkspropositionen 1969 bil. 13 önsk -

14

Motion i Andra kammaren, nr 1519 år 1970

värdheten av att dämpa storstadstillväxten, samtidigt med att regeringen
förkasta de länsplaneringsrådens målsättning för regionalpolitiken till förmån
för den s. k. prognos 2 i länsplan 67 — en manöver innebärande bl. a.
att storstadslänen skulle komma att ta 66 % av befolkningstillväxten i
landet 1965—1980, i stället för 56 % enligt planeringsrådens målsättning.

Mot en sådan bakgrund måste varje nytt förslag till regionpolitiska åtgärder
värderas från följande utgångspunkt: Är det en åtgärd som verkligen
bryter med koncentrationspolitiken i stort, eller är det en skenmanöver,
som döljer regionpolitikens verkliga karaktär?

Lagförslagets egenskaper

Den i propositionen uppgivna avsikten med lagförslaget är att söka
åstadkomma en dämpning av storstadstillväxten. Bärande tvivel på meningsfylldheten
och effektiviteten av de föreslagna åtgärderna kan dock
på avgörande punkter anföras.

Lagförslaget föreskriver endast samråd mellan länsstyrelse och företag.
Företagets faktiska handlande avgörs helt av dess egen eventuella vilja
att acceptera länsstyrelsens råd och information. Då samtidigt länsmyndigheterna
saknar möjligheter att påverka de faktiska vinstmöjligheterna
vid olika lokaliseringsalternativ, torde samrådet endast i fåtalet fall inverka
på företagets handlande.

Av propositionen framgår att endast de utpräglade överhettningsområdena
kan förväntas få föreskrifter om samråd. Det blir med andra ord
länsstyrelserna i storstadslänen som kommer att spela rollen av samrådsmyndighet.
Att dessa myndigheter skulle föreslå lokaliseringsalternativ
utanför sina egna regioner ter sig i hög grad osannolikt. I bästa fall kommer
alternativen att inskränka sig till andra orter inom respektive region
än själva storstadsområdet. Vinsten härav är ur mer allmän regionalpolitisk
synvinkel mycket ringa.

Propositionens författare har gjort sig orealistiska föreställningar om
det arbete samrådsmyndigheten kan lägga ner på de av lagen föranledda
ärendena. Enbart antalet nyetableringar i storstadslänen uppgår enligt
lokaliseringsutredningen till 200 per år, antalet utvidgningar är flerfaldiga
gånger större. Om samråden för varje ärende tar i genomsnitt en
dags arbete för berörda tjänstemän — kortare tid torde göra samrådet
föga meningsfyllt och diskussionerna för ytliga — skulle i runt tal en
fjärdedel av årets arbetsdagar åtgå enbart för nylokaliseringsärenden.
Detta kräver att antingen samrådet görs helt symboliskt eller begränsas
till ett så litet antal företag, att någon verklig kontroll över investeringsschemat
i stort inte uppnås. Vida mer praktiskt skulle här ha varit att införa
generellt förbud mot nyetableringar och utvidgningar i storstadsre -

Motion i Andra kammaren, nr 1519 år 1970

15

gionema och enbart låta länsstyrelserna syssla med de företag vilka av
speciella skäl finge beviljas undantag från huvudregeln. För sådana verkligt
effektiva åtgärder, som t. o. m. i borgerligt styrda länder kunnat organiseras,
ryggar propositionen tillbaka. I stället anbefaller den en lika
orealistisk som ineffektiv ordning.

De två viktigaste huvudmotiven för en regionalpolitisk åtgärd i dagens
Sverige borde vara 1) att styra investeringar till regioner med sysselsättningsproblem
och 2) att förhindra de svåra miljöpolitiska effekterna i
storstadsområdena av tätortsarealens ständiga utvidgning och det därav
förorsakade trycket på landskapet. Ur bägge dessa aspekter saknar propoitionens
förslag egentlig mening.

Med stöd av vad som här anförts föreslås,
att riksdagen måtte besluta

att avslå Kungi. Maj :ts proposition nr 154 samt att fastställa
generellt förbud mot nylokaliseringar och utvidgningar
i storstadsregionerna;

att bemyndiga Kungl. Maj:t att föreskriva regler för de
undantagsfall där alternativa lokaliseringar inte rimligen
kan komma i fråga samt att anförtro arbetsmarknadsstyrelsen
bedömningen av ansökningar rörande sådana undantag
;

att bemyndiga Kungl. Maj:t att föreskriva minimigränser
och övriga avgränsningar för de etableringar som omfattas
av det generella förbudet; samt

att hos Kungl. Maj:t begära skyndsam utredning med
uppdrag att utarbeta förslag till utformning av en plan
för en allmän investeringsstyrning.

Stockholm den 10 november 1970

C. H. Hermansson(vpk) Eivor Marklund (vpk) Gunvor Ryding (vpk)

Alfa Boktryckeri AB, Sthlm 1970