Motion i Andra kammaren, nr 1518 år 1970

Motion 1970:1518 Andra kammaren - höst

Motion i Andra kammaren, nr 1518 år 1970

5

Nr 1518

Av herr Hedlund m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 15Jf, med förslag till lag om lokoMseringssamråd,
m. TO.

(Lika lydande med motion nr 1306 i Första kammaren)

De tre storstadsområdena — Stockholms-, Göteborgs- och Malmöregionerna
— drog under 1960-talet till sig cirka två tredjedelar av den totala
befolkningsökningen i vårt land. Utvecklingstendenserna för framtiden,
t. ex. enligt länsplanering 1967, pekar på fortsatt och ökad överdimensionering
av storstadsområdena.

Särskilt har man anledning uppmärksamma det preliminära förslag till
regionplan för Storstockholm som presenterades för några månader sedan.
Denna regionplaneskiss är inriktad på 2,55 miljoner invånare i Storstockholmsområdet
år 2000 mot 1,45 miljoner nu. Det innebär att närmare 90 %
av den beräknade folkökningen skulle tillfalla Storstockholm. För Storgöteborg
och Örestadsprojektet finns motsvarande utvecklingsprognoser. Ett
förverkligande härav måste medföra en mycket omfattande befolkningsutglesning
i andra delar av landet, i vissa områden närmast total avfolkning.

Redan nuvarande storstadskoncentrationer måste från väsentliga utgångspunkter
bedömas som överkoncentrationer, som medför komplicerade
problem för befolkning och samhälle. De tre storstadsområdena möter
mycket svårbemästrade problem i fråga om t. ex. trafiken samt bostadsoch
socialförhållandena. Olika stockningsproblem förorsakar bristsituationer,
som leder till slöseri med samhällsresurserna. Allvarligast är dock
enligt vår mening att överdimensionerade storstadskoncentrationer inte
kan ge mänskligt tillfredsställande miljöer.

Centerpartiet har under lång tid från miljöpolitiska men också från samhällsekonomiska
och näringspolitiska utgångspunkter framhållit vikten av
att överkoncentrationen i storstadsområdena effektivt motverkas. De ökade
tendenser i denna riktning som främst regionplaneskissen för Storstockholm
är ett uttryck för understryker ytterligare angelägenheten härav.
En olycklig överdimensionering av storstadsområdena har fått pågå
alltför länge — under långa tider närmast stimulerad av statsmakterna.
Först i statsverkspropositionen år 1969 gjorde den socialdemokratiska regeringen
en korrigering härvidlag genom uttalandet att den starka tillväxten
av storstadsområdena borde dämpas.

6

Motion i Andra kammaren, nr 1518 år 1970

Vår uppfattning är att regionalpolitiken i största möjliga utsträckning
bör utnyttja positiva och stimulerande medel. Överkoncentration i storstadsområdena
bör alltså i första hand motverkas genom åtgärder som stimulerar
till verksamhet i andra delar av landet. Centerpartiet har hela tiden
tagit med i bedömningen att restriktiva åtgärder kan bli nödvändiga i
de överdimensionerade områdena. Frågan om etableringskontroll diskuterades
redan av den första lokaliseringsutredningen, som lade fram sitt betänkande
1951. Byggnadsregleringen utnyttjades under större delen av
1950-talet som ett sådant lokaliseringspolitiskt medel, men under 1960-talet
har inte något sådant instrument använts.

Erfarenheterna från senare år har allt tydligare givit vid handen att någon
form av etableringskontroll är nödvändig för storstadsområdena. Frågan
togs upp i motioner från vårt håll vid 1969 års vårriksdag. Den berördes
av den nu arbetande lokaliseringsutredningen i dess betänkande hösten
1969. Vid riksdagsbeslutet i våras om nya riktlinjer för regionalpolitiken
ställde regeringen i utsikt att förslag skulle föreläggas höstriksdagen
angående ett system med etableringsanmälan i storstadsområdena.
Ett sådant förslag har nu lagts fram i propositionen nr 154.

Frivilligt lokalisering ssamråd

I riksdagens principbeslut 1964 om lokaliseringspolitiken underströks att
samråds- och informationsverksamheten skulle tillmätas stor betydelse.
Ett samrådsförfarande i regionalpolitiska frågor har också utvecklats
mellan samhälleliga organ och enskilda företag. För denna lokaliseringspolitiska
rådgivning svarar såväl den centrala lokaliseringsmyndigheten
(AMS) som de regionala länsstyrelserna/planeringsråden och företagarföreningarna.
Det är här fråga om ett lokaliseringssamråd som är frivilligt
för näringslivet.

Av betydelse är det lokaliseringssamarbete som 1969 inleddes mellan
regeringen och Sveriges industriförbund. Det syftar till att man genom
kontakter med industriföretag skall kunna kartlägga de konkreta möjligheterna
att åstadkomma ökad industriell företagsamhet i regioner som
har underskott på arbetstillfällen, främst i Norrland.

Med detta samarbete når man emellertid endast de stora företagen. Men
lokaliseringspolitiskt bör, såsom vid upprepade tillfällen understrukits från
vårt håll, de mindre företagen ha samma betydelse. Företrädare för den
mindre industrin har i olika sammanhang givit till känna intresse för medverkan
till industrilokalisering inom stödområdet. Regeringen har visserligen
observerat detta, men den har inte tagit något initiativ till tillvaratagande
av detta intresse. Vi anser det angeläget att, i det fortsatta samarbetet
mellan staten och näringslivet för en aktiv lokaliseringspolitik, kon -

Motion i Andra kammaren, nr 1518 år 1970

7

takt tas från statens sida även med de mindre och medelstora företagens
organisationer.

Etableringsanmälan i stockningsområden

I den förevarande propositionen föreslås ett organiserat och obligatoriskt
samrådsförfarande med företag som planerar att etablera sig eller
utvidga sin verksamhet inom områden där expansionen är särskilt stark.
Företag, som vill etablera sig eller utvidga i nämnda områden, skall vara
skyldiga att göra anmälan om detta till den centrala lokaliseringsmyndigheten
(AMS) och delta i överläggningar om lokaliseringsförutsättningarna
för den ifrågavarande verksamheten på olika tänkbara orter.

Lokaliseringsbesluten skall självfallet fattas av företagen själva. Men
genom samrådet skall skapas garantier för att de, innan de fattar sina
lokaliseringsbeslut, verkligen får ingående information om samhällets
regionala politik, det statliga regionalpolitiska stödet och övriga lokaliseringsförutsättningar
i olika delar av landet.

Det föreslagna systemet med etableringsanmälan i stockningsområden
överensstämmer närmast med den lokaliseringsvägledning som beslutats
i Norge under 1969 men ännu inte satts i kraft. Det kan betecknas som
en enklare form av etableringskontroll men samtidigt som ett positivt
lokaliseringsmedel, motsvarande det samråd som äger rum vid driftinskränkningar
och företagsnedläggningar.

Den nu pågående lokaliseringsutredningen knöt i sitt betänkande 1969
an till det norska systemet och framhöll att en sådan ordning kunde bli
aktuell i Sverige, närmast i de tre storstadsområdena. Något direkt förslag
lade utredningen då inte fram. Den departementspromemoria som
ligger till grund för propositionen fullföljer tanken.

Vi har i olika sammanhang givit uttryck för vår uppfattning att ett
system med obligatorisk etableringsanmälan bör prövas i stockningsområdena
i vårt land.

Grunderna för anmälningsskyldigheten

Såsom framhållits i departementspromemorian finns det i huvudsak
tre tänkbara grunder för anmälningsskyldighetens inträde: sysselsättningsökning,
investeringskostnad och lokalbehov.

Det torde vara obestridligt att sysselsättningsökningen är Iokaliseringspolitiskt
viktigast av de tre nämnda kriterierna. Samtidigt måste
naturligtvis medges att det har vissa svårigheter att på denna grund
kontrollera, att anmälningsskyldighet fullgjorts. Sysselsättningsförändringar
kan avläsas i arbetsgivaruppgifterna, men dessa blir tillgängliga
i samlat skick först omkring ett år efter det sysselsättningsförändringen
inträtt. Systemet skulle då medföra straffsanktioner i efterhand.

8

Motion i Andra kammaren, nr 1518 år 1970

I propositionen liksom i departementspromemorian har som grund för
skyldighet till etableringsanmälan godtagits endast lokalbehovet. Anmälningsskyldighet
skall enligt propositionen föreligga, när nybyggnad eller
annan åtgärd med lokaler kräver byggnadslov. Detta är obestridligen
ett administrativt enkelt system. Men utanför samrådsskyldigheten lämnas
då sådana fall, då företag för sin expansion disponerar redan bruksfärdiga
lokaler eller då lokalerna inte behöver ändras på sådant sätt att
byggnadslov krävs. Departementschefen har i propositionen antytt att
man i framtiden möjligen skulle kunna komplettera anmälningsskyldigheten
med hänsyn till beräknad sysselsättningsökning.

Det är såsom vi framhållit administrativt enklast att koppla anmälningsskyldigheten
samman med lokalbehovet och kravet på byggnadslov.
Men den lokaliseringspolitiskt väsentligaste grunden måste vara sysselsättningsökningen.
I det norska systemet — som i väsentliga avseenden
står som modell för propositionen — har man kombinerat flera grunder,
t. ex. lokalbehov och viss sysselsättningsnivå. Det bör vara möjligt att
göra detsamma i det svenska systemet. Vi finner det angeläget att möjligheterna
härav prövas så skyndsamt att kompletterande bestämmelser kan
beslutas redan vid nästa års riksdag. Frågan kan lämpligen prövas av den
pågående lokaliseringsutredningen.

I sammanhanget bör naturligtvis också prövas möjligheten av att lägga
även investeringskostnaden som grund. I nämnda avseende kan det dock
vara större skäl att överväga ett system med investeringsavgifter i stockningsområden,
vilket vi diskuterar i det följande.

Samrådsförfarandet

Naturligtvis skall det enskilda företaget självt avgöra om det skall kunna
godta en alternativ lokaliseringsort. Systemet innebär en viss styrning
från samhällets sida. Man torde dock få räkna med att effekten inte blir
regionalpolitiskt tillräcklig.

I propositionen framhålls att samrådsmyndighetens uppfattning om
lämplig lokaliseringsort inte skall offentliggöras. Myndighetens utredningar
skall vara sekretessbelagda. Besked skall från myndighetens sida
lämnas endast om ett företag fullgjort sin samrådsskyldighet i fråga om
viss planerad etablering eller utvidgning. Ett samrådsförfarande på så
sätt bakom lyckta dörrar måste naturligtvis befaras få begränsad lokaliseringspolitisk
effekt.

Det är naturligt att företagets affärs- och driftförhållanden i sammanhanget
inte lämnas ut till offentlighet. Men det synes oss knappast vara
anledning att hemlighålla själva lokaliseringssamrådet. I propositionen
förutsätts att den centrala samrådsmyndigheten skall hålla kontakt med

Motion i Andra kammaren, nr 1518 år 1970

9

de regionala och kommunala instanserna. Det betyder att en förhållandevis
stor krets under alla förhållanden bör ha kännedom om ärendet.

Vi finner det inte angeläget att samrådsmyndigheten direkt offentliggör
sin inställning i de speciella fallen. Men dess uppfattning bör vara angiven
i protokoll, som är offentligt tillgängliga. Möjligheterna av eu sådan utformning
bör enligt vår mening prövas skyndsamt, så att kompletterande
bestämmelser kan beslutas redan vid nästa års riksdag.

Regionalt och kommunalt inflytande

Samrådsmyndighet skall enligt propositionen vara den centrala lokaliseringsmyndigheten
(AMS), men det framhålls samtidigt, att länsstyrelserna/planeringsråden,
länsarbetsnämnderna och företagarföreningarna skall
anlitas för utredningsarbete samt att kontakt skall hållas även med kommunerna.
Det är enligt vår mening anledning att understryka angelägenheten
av detta.

Oftast blir det fråga om att diskutera lokaliseringsval mellan orter i
skilda län. Så blir det särskilt i det närmast framförliggande skedet. Slutsatsen
härav är att det måste finnas en central samrådsmyndighet, vilken
rimligtvis bör vara AMS.

Därmed kan vi inte bortse från angelägenheten av att de regionala och
kommunala instanserna får största möjliga inflytande i sammanhanget.
Om samrådssystemet i framtiden utvidgas även till bebyggelsekoncentrationer,
som i täthet ligger närmast under de tre storstadsområdena, kan
det i större utsträckning bli fråga om lokaliseringsval inom länet och
därmed ofta en samrådsuppgift som kan avgränsas till länsplanet. Detta
bör då, såsom vi i olika sammanhang framhållit, vara en uppgift för ett
länskommunalt organ.

Åtskilliga kommunala remissinstanser har i yttranden över promemorian
framhållit att kommun, som berörs av samrådet, bör få ta aktiv del i detta.
Detta är enligt vår mening angeläget. Det bör skyndsamt prövas hur kommunala
och regionala organ skall få största och bästa möjligheter att
aktivt ta del i lokaliseringssamråd som avser kommunen respektive länet.

Riksdagens inflytande

Enligt propositionen skall samrådsskyldigheten gälla inom de geografiska
områden och de sektorer av näringslivet som regeringen bestämmer.
Det skulle alltså betyda en fullmaktslag för regeringen.

Från demokratins utgångspunkter är det enligt vår mening fel att ge
regeringen en sådan fullmakt. Det har i promemorian liksom i propositionen
vitsordats att täta ändringar bör undvikas. Då kan det inte vara anledning
att frånhända riksdagen det direkta och omedelbara inflytandet.

10

Motion i Andra kammaren, nr 1518 år 1970

Vi vill erinra om att t. ex. den geografiska avgränsningen av det lokaliseringspolitiska
stödområdet i huvudsak betraktats som en fråga under riksdagens
direkta inflytande.

Vad vi här anfört innebär inte att vi inte kan acceptera de grunder och
regler som angivits i propositionen för eu inledning av ett system med
obligatorisk etableringsanmälan i stockningsområden. Vi har i det föregående
diskuterat vissa riktlinjer för en framtida förbättring av systemet
men är, såsom framgått, beredda att acceptera propositionens villkor i inledningsskedet.
Den sektoriella avgränsningen i propositionen bör kunna
godtas. Vad den geografiska avgränsningen beträffar, förutsatte redan lokaliseringsutredningen
i sitt betänkande 1969 att systemet i första hand
måste gälla de tre storstadsområdena.

Vad som i propositionen för nuläget föreslagits beträffande grunderna
för samrådssystemet samt beträffande geografisk och sektoriell avgränsning
bör godtas av riksdagen. Men riksdagen bör uttala att ändringar i
samrådssystemets utformning och omfattning skall beslutas av riksdagen.

Frågan om ytterligare åtgärder

Det är, såsom vi framhållit, angeläget att ett system med obligatorisk
etableringsanmälan prövas i stockningsområdena. Men man måste ta med
i beräkningarna att detta förfarande kan bli regionalpolitiskt otillräckligt
och att ytterligare åtgärder kan bli erforderliga. I olika sammanhang har
vi framhållit att man för stockningsområdena måste vara beredd tillgripa
ett system med särskilda etableringstillstånd och/eller ett system med investeringsavgifter.
Sådana åtgärder har blivit nödvändiga i t. ex. England
och Frankrike.

Åtskilliga remissinstanser har som sin uppfattning uttryckt att det
aktuella systemet med etableringsanmälan kommer att visa sig otillräckligt.

Mot bakgrund av vad vi här har anfört finner vi det angeläget att under
pågående lokaliseringsutredning förslag utarbetas till ett system för etableringskontroll
i stockningsområden genom tillståndsgivning och/eller investeringsavgifter.
Om systemet med etableringsanmälan visar sig otillräckligt
för en nödvändig styrning, måste en sådan hårdare etableringskontroll
tillgripas.

Decentraliserat samhälle

Vi har vid upprepade tillfällen understrukit att regionalpolitiken måste
baseras på en klart uttalad målsättning för hela samhället, innebärande
bl. a. en riksplanering i fråga om fördelning av resurser och utvecklings -

Motion i Andra kammaren, nr 1518 år 1970

11

möjligheter mellan olika regioner. Enligt vår mening skall denna målsättning
vara ett så långt möjligt decentraliserat samhälle.

I propositionen till årets vårriksdag om regionalpolitiken ställde regeringen
i utsikt att ett ”regionalt program för hela landet” skall utformas
så att förutsättningar skapas för en enhetlig regionalpolitik. I den nu förevarande
propositionen berörs frågan mera i förbigående. Det framhålls
dock att ett hela landet omfattande regionalt program skall avgöra
vilken regional struktur samhället är berett att satsa på. Uppenbart är att
frågan ställts på en ganska avlägsen framtid.

Flera remissinstanser har nu framhållit angelägenheten av att en klar
och enhetlig målsättning för regionalpolitiken fastställs för hela landet.

Det är att beklaga att en sådan målsättning inte tidigare fastställts.

Med den eftersläpning som frågans prövning fått torde det inte vara
möjligt att i nuläget fastställa ett i detaljer preciserat regionalpolitiskt
program för hela landet, innefattande en riksplanering. Men redan nu bör
dock viljeriktning och rörelseriktning kunna anges.

Vi föreslår därför att riksdagen i förevarande sammanhang uttalar angelägenheten
av att regionalpolitiken inriktas på ett så långt möjligt, decentraliserat
samhälle.

Med stöd av vad ovan anförts får vi hemställa,

att riksdagen vid behandlingen av propositionen nr 154
måtte

I. med godkännande av vad i propositionen angivits beträffande
utformning och omfattning av lokaliseringssamrådet
i nuläget

uttala att framtida ändringar i systemet skall beslutas
av riksdagen, samt

uppdra åt vederbörande utskott att utforma härför erforderlig
lagtext;

II. i skrivelse till Kungl. Maj :t begära skyndsam prövning
och förslag till nästa års riksdag rörande sådan utformning
av lokaliseringssamrådet

a) att som grund för skyldighet till etableringsanmälan
skall, vid sidan av lokalbehovet, gälla främst viss sysselsättningsökning,
samt

b) att samrådsmyndighetens inställning i lokaliseringsärendena
anges i offentligt tillgängliga protokoll;

III. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om prövning av
verkliga möjligheter för kommunala och regionala organ
att aktivt ta del i lokaliseringssamråd som avser kommunen
respektive länet;

12

Motion i Andra kammaren, nr 1518 år 1970

TV. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att det fortsatta
samarbetet mellan staten och näringslivet för en aktiv lokaliserings-
och regionalpolitik måtte omfatta även de
mindre och medelstora företagens organisationer;

V. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning av
lämplig utformning av en etableringskontroll i stockningsområdena
genom tillståndsgivning och/eller investeringsavgifter,
avsedd att tillämpas om systemet med etableringsanmälan
visar sig otillräckligt; samt

VI. uttala angelägenheten av att regionalpolitiken inriktas
på ett så långt möjligt decentraliserat samhälle.

Stockholm den 10 november 1970

Gunnar Hedlund (ep)

Lars Eliasson (ep)
i Sundborn

Sven Vigelsbo (ep)

Thorbjörn Fälldin (ep)

Nils G. Hansson (ep)
i Skegrie

John Eriksson (ep)
i Bäckmora

Johannes Antonsson (ep)
S. G. W. Wahlund (ep)

Gunnar Larsson (ep)
i Luttra