Motion i Andra kammaren, nr 1307 år 1968

Motion 1968:1307 Andra kammaren - höst

Motion i Andra kammaren, nr 1307 år 1968

7

Nr 1307

Av herrar Ståhl och Ohlin, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 169, angående godkännande av ett konsortialavtal mellan
staten och ASEA om samarbete på atomkraftområdet,
m. in.

(Lika lydande med motion nr 1033 i Första kammaren)

I proposition nr 169 hemställer föredragande statsrådet Wickman om ett anslag
på 48 milj. kr. till aktieteckning i ett nybildat halvstatligt bolag ASEA-ATOM
samt om godkännande av de i propositionen mycket summariskt refererade huvudlinjerna
för den framtida atomkraftpolitiken i vårt land.

Propositionen innebär alltså en radikal brytning med den hittills sedan länge i
vårt land fasthållna atompolitiken. Denna har nämligen alltför länge varit fastlåst
vid tekniken med naturligt uran och tungt vatten, detta för att kunna utnyttja våra
egna tillgångar av naturligt uran.

I början på 1960-talet blev det emellertid allt klarare, att övergång till tekniken
med lätt vatten och anrikat uran f. n. är enda förutsättningen för kommersiell utvinning
av nukleärenergi. Från vetenskapligt och industriellt håll framfördes redan
då en bestämd kritik mot att så väldiga summor som skedde satsades på tungvattenreaktorer.
Ledamoten av styrelsen för AB Atomenergi, professor Hannes Alfvén,
förordade bestämt att den på ett mycket tidigt stadium varande anläggningsverksamheten
vid Marviken skulle omläggas med sikte på en annan teknik. Kritiska synpunkter
framfördes vid denna tidpunkt även från ledande ASEA-håll samt från professor
Torsten Gustafsson m. fl.

Informationen till riksdagen var mycket knapphändig och gav inte möjlighet till
självständig bedömning. Även i övrigt var insynen i AB Atomenergis verksamhet
bristfällig. Personalen inom bolaget ålades en långtgående tystnadsplikt. Professor
Gustafsson och andra anser, att eljest en offentlig debatt från olika experters sida
borde varit möjlig i väsentligt större utsträckning utan att konstruktionshemligheter
behövt yppas. Genom att den offentliga debatten i stället hölls nere så som skett
och genom att upplysningarna till riksdagen begränsades i den utsträckning som nu
blev fallet, försvårades riksdagens bedömning av skälen för en annan, mindre kostnadskrävande
politik. Ansvaret för de bestämmande inom bolaget och framför allt
regeringen har därigenom blivit så mycket större. I motsats till andra hade de ju
möjlighet att värdera och beakta den under hand framförda kritiken och att få den
belyst av olika fristående experter.

8

Motion i Andra kammaren, nr 1307 år 1968

Resultaten av den förda politiken har blivit att ett belopp på ca 2 000 milj.
kr. av skattemedel förbrukats. Det är en vanlig uppfattning bland framstående vetenskapsmän,
att en annan fördelning av statens anslag mellan atomenergiverksamheten
å ena sidan och de länge till några få tiotal milj. kr. uppgående anslagen till
de naturvetenskapliga och tekniska forskningsråden skulle ha lett till en betydligt
bättre medelsanvändning ur forskningens synpunkt utan att den svenska atomenergiförsörjningen
i framtiden försämrats.

Räknar man med ränta på det investerade kapitalet kommer de nu existerande
anläggningarna samt de i samband med dem och forskningen inom bolaget förvärvade
kunskaperna att ha dragit en kostnad, som i nuvarande penningvärde räknat
väsentligt överstiger 3 miljarder kr. Det är ett väldigt belopp. Ingen närmare redovisning
har i proposition nr 169 eller annorstädes lämnats rörande det förväntade
ekonomiska resultatet. Vi anser självklart motiverat att regeringen upplyser
riksdagen om de ekonomiska betingelserna för driften av anläggningarna vid Ågesta
och Marviken samt om möjligheterna att utöver driftkostnaderna täcka åtminstone
någon del av behovet av avskrivningar och förräntning. Skulle läget vara sådant, att
dylika möjligheter inte finns och att till och med vid ett normalt pris på kraft och
värme en ren driftförlust uppkommer, bör detta meddelas. Någon anledning att
hemlighålla sådant finns inte. De knapphändiga uppgifter, som föreligger, synes
emellertid tyda på att tungvattenlinjen inte har lett till att ens så stora anläggningar
av detta slag som dessa ter sig räntabla. Den starka koncentrationen till denna linje
även under 1960-talet från atomenergibolagets sida har alltså inneburit en dyrbar
felbedömning. Den på regeringshåll omhuldade tanken att statliga experter i stort
sett kan bättre än det enskilda näringslivets företrädare bedöma vilka investeringar
som bäst gagnar hela folkets intressen finner ingen bekräftelse inom atomenergiområdet,
trots att statens roll inom forskningen på detta område varit och är framträdande.

Det förslag om nybildning av ett halvstatligt företag ASEA-ATOM som framlagts
i proposition nr 169 innebär som ovan påpekats en radikal ändring av hittillsvarande
statliga energipolitik på atomområdet. För det första betyder tillkomsten
av detta företag en mycket radikal beskärning av AB Atomenergis verksamhet.
För det andra synes man tills vidare inrikta sig på tekniken med lätt vatten,
som ASEA lade till grund för den av detta bolag år 1965 offererade anläggningen
i Oskarshamn. Genom den nya inriktningen har ASEA-ATOM accepterat
en orientering i samma riktning som på andra håll f. n. tillämpas för kommersiell
drift. En viss forskning beträffande problemen med tungvattenreaktorer skall
dock fortsätta inom det statliga atombolaget. Detta synes också motiverat med
hänsyn till att lättvattenlinjen förutsätter användning av anrikat uran, som måste
importeras. Att anlägga ett anrikningsverk i Sverige vore ju helt orealistiskt. Vi
kan däremot bli åtminstone i viss utsträckning självförsörjande när det gäller naturligt
uran.

Uppseendeväckande är emellertid, att staten träffat överenskommelse med
ASEA och framlagt förslag om det nya företaget, innan den år 1966 tillsatta

Motion i Andra kammaren, nr 1307 år 1968

9

atomenergiutredningen blivit färdig med sitt betänkande och detta underkastats
offentlig remissbehandling. Man får här det intrycket, att regeringen skjuter utredningen
åt sidan, medan den ofta i andra fall hänvisar till pågående utredningar
som ett skäl för avvisande av oppositionens initiativ.

För forskningen spelar anläggningen vid Studsvik en helt avgörande roll. Frågan
är emellertid om anläggningen blir bäst utnyttjad genom att vara kvar hos AB
Atomenergi, varigenom bolaget även hädanefter kan utöva ett alltför dirigerande
inflytande. 1966 års atomenergiutredning har framlagt ett förslag att anläggningen
i Studsvik skulle överföras till en stiftelse. I denna stiftelse skulle helt naturligt
universiteten och de tekniska högskolorna genom sina företrädare inom de berörda
vetenskapliga områdena få stora möjligheter att göra sin röst hörd till gagn för
forskningen och anläggningens utnyttjande.

Såvitt man kan se har regeringen vid tillkomsten av ASEA-ATOM träffat avtal
om överförande av viss verksamhet och personal från en arbetsplats till en annan,
utan att i förväg ha informerat personalen. Vi finner ett sådant förfaringssätt
knappast vara i överensstämmelse med en naturlig strävan att bevara en god
företagsdemokratisk anda.

Vad den framtida konkurrensen mellan ASEA-ATOM och andra företag beträffar,
förefaller det oklart, om meningen är att denna konkurrens skall ske på
lika villkor och om detta i så fall blir tryggat i praktiken. Likaså är det oklart
om kostnadsberäkningarna för anläggningar som framställs av ASEA-ATOM
kan ske så att en stor del av kostnaderna för det grundläggande forskningsarbetet
täcks av offentliga anslag till det statliga atomenergibolaget. Att detta bolag och
universiteten samt eventuellt en Studsviksstiftelse bedriver en av det allmänna
finansierad forskning är en helt naturlig sak. Men det är å andra sidan viktigt att
inte en del av kostnaderna för ASEA-ATOM, som rätteligen bör bäras av detta,
övervältras på det statliga bolaget och av detta finansieras med löpande allmänna
anslag. Snedvridning av kostnadskalkylerna för atomenergi kan eljest lätt bli
följden. I den mån svenska företag skall ges visst företräde framför utländska
bör normerna härför anges åtminstone i allmänna termer, vilket inte skett.

Utan att avstyrka bifall till Kungl. Maj:ts proposition beträffande avtalet med
ASEA om bildande av det nya bolaget anser vi, att den radikala omläggning av
atomenergipolitiken, som nu skall ske, bör leda till en bättre precisering av riktlinjerna
och en bättre redovisning till riksdagen och offentligheten än den som
sker genom proposition nr 169. Det nya avtalet och politikens omläggning samt
den radikala tekniska nyorienteringen får anses innebära, att man inom regeringen
äntligen blivit medveten om vilka stora och dyrbara misstag som hittills begåtts.
Enligt vår mening bör denna åtföljas av en ändrad fördelning av de statliga kostnaderna
för forskningen inom det naturvetenskapliga och tekniska området. Vi
föreslår därför, att Styrelsen för teknisk utveckling erhåller en stab av självständiga
fackmän till sitt förfogande med vars hjälp styrelsen kan uppgöra förslag till
en fördelning av de belopp som staten ställer till förfogande inom hithörande områden
dels för forskningsråden, dels till AB Atomenergi, en eventuell Studsviks -

] 0 Motion i Andra kammaren, nr 1307 år 1968

stiftelse samt till forskningen i övrigt vid universitet och högskolor. Därigenom
skulle en fortsatt snedvridning till förmån för bolagets verksamhet kunna undvikas
och en mer rationell avvägning komma till stånd.

Med stöd av det ovan anförda hemställer vi,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
att förslaget om överlämnande av den närmast för forskningsändamål
avsedda Studsviksanläggningen till en särskild stiftelse
skyndsamt prövas,

att Styrelsen för teknisk utveckling får i uppdrag att uppgöra
förslag till fördelning av de anslag som av staten ställes till förfogande
för forskning inom atomenergi- och angränsande områden,

att alla för en klargörande offentlig debatt på detta område
erforderliga fakta inte utan starkt vägande skäl hemligstämplas,
samt

att i övrigt vad som anförts bringas till Kung], Maj:ts kännedom.

Stockholm den 26 november 1968

Manne Ståhl (fp)

Bertil Ohlin (fp)