med anledning av skr. 2008/09:90 Nordiskt samarbete 2008

Motion 2008/09:U21 av Leif Jakobsson (s)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att omförhandla skatteavtalet med Danmark.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om nödvändigheten av att lösa problemen med gränshinder i Öresundsregionen.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om avgifterna på Öresundsbron.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av statliga insatser för att ta till vara Öresundsregionens tillväxtpotential.

Motivering

Gränshindren som gör att Öresundsregionen inte kan utveckla sin fulla potential är väl kända. Det är ett slöseri att inte ta vara på tillväxtmöjligheterna till fromma för både hela Sverige och Danmark. När den nuvarande Nordenministern tillträdde proklamerades det att man snabbt skulle lösa alla problem. Företrädare i regionen fick redogöra för sina erfarenheter och vad som var de största hindren. Ministern gav uttryck för att nu skulle handlingskraften få råda.

När man nu läser skrivelsen om det nordiska samarbetet och den redogörelse för vilka problem som åtgärdats kan man konstatera att av de stolta deklarationerna från statsrådet blev det intet. Visst är det bra att danska medborgare nu får köra svenskregistrerade tjänstebilar och att en socialförsäkringsportal startats på Internet, men de insatser som behöver göras är på en helt annan nivå.

Några av de kanske viktigaste problemen att presenteras nedan: Skatteavtalet mellan Danmark och Sverige måste omförhandlas. Danskar som bor i Sverige och arbetar i Danmark skattar i huvudsak i Danmark. Endast 8 % av lönesumman går till Sverige – den borde rätteligen ha varit över 30 %. Sveriges kommuner och landsting i allmänhet och de skånska kommunerna i synnerhet får inte in skatteintäkter för de välfärdstjänster de erbjuder. Snart är antalet pendlare uppe i 30 000, och de förlorade skatteintäkterna närmar sig snabbt 2 miljarder kronor. Malmö stad drabbas hårdast både rent ekonomiskt och genom att Malmö får mycket större utjämningsbidrag från alla andra kommuner än vad man skulle ha haft om kommunens innevånares skatt betalades i Sverige. Den danska befolkningen lider också av förhållandet. De vill betala skatt i den kommun där de bor – där de nyttjar skola, barnomsorg och sjukvård. Åtskilliga analyser har visat att skatteavtalet är orättfärdigt, men finansministern vägrar att ta upp förhandlingar. Skatteavtalet måste omförhandlas och göras rättvist omgående.

För att ytterligare främja en integrerad arbetsmarknad måste den s.k. montörsregeln bort. Svenska konsult- och bemanningsföretag är undantagna från montörsregeln. Regeln innebär att den som arbetar mindre än 183 dagar i ett nordiskt grannland ska beskattas i sitt hemland. Tanken är bl.a. att underlätta för människor att under kortare perioder ta jobb i nordiska grannländer. Men personaluthyrningsföretag är alltså undantagna. Den som hyrs ut till ett annat nordiskt land måste från första dagen skatta där, oavsett hur lång uthyrningsperioden är. Detta innebär i praktiken att det är omöjligt för svenska bemanningsföretag att hyra ut arbetskraft till Danmark.

Brotaxorna måste sänkas. Återbetalningen går fortare än beräknat, men avgifterna på bron är alldeles för höga för att man ska få en mer spontan och naturlig integration. För att främja t.ex. föreningsutbyte tvingas Malmö stad ge bidrag för brotaxorna då det är för dyrt för barn- och ungdomsföreningar att arbeta med kontinuerligt utbyte. Broavgifterna är en både ekonomisk och mental barriär för integrationen, och de borde sänkas snarast.

Det behövs snarast en tidtabell för Helsingborg–Helsingör-förbindelsen. När de danska och svenska infrastrukturministrarna träffades var förhoppningarna stora att den andra delen i byggandet av Öresundsregionen skulle få ett datum. Men Sveriges regering misslyckades med detta också, precis som regeringen Bildt förhalade beslutet om Öresundsbron. Hela Sverige har mycket att vinna på att Öresundsregionen kan utvecklas, men då måste också regeringen agera och få till stånd de nödvändiga prioriteringarna.

Villkoren för arbetspendlarna är fortfarande lika osäkra som när Nordenministern lovade snabba krafttag för mer än två år sedan. Den fråga som oroar många pendlare är att de betalar avgift till dansk a-kassa medan de får ut ersättning enligt svenska mycket mera ofördelaktiga regler. Det borde vara tänkvärt för regeringen som ofta hyllar det danska systemet att en borgerlig regering där tycks tro på en mycket mera generös a-kassa.

Snart bildar Köpenhamn tillsammans med Malmö/Lund en flerkärnig arbetsmarknadsregion. Flerkärnigheten är en styrka om det finns en väl fungerande transportapparat och utbyggd kollektivtrafik. Det tar lika lång tid att resa mellan pendlarstationen Malmö Syd Svågertorp och Köpenhamns centralstation som mellan Östermalmstorg och Globen. Men det saknas tillräcklig kapacitet i de anslutande systemen till Öresundsbron och Citytunneln. Därför måste staten ta sitt ansvar för att bygga ut infrastrukturen i den svenska delen av Öresundsregionen till en rimlig standard och ge prioritet åt järnvägssatsningarna, som är helt nödvändiga för en fungerande kollektivtrafik.

Arbetsförmedlingens regler tillåter bara att arbetslösa i Sverige utbildas i syfte att få jobb i Sverige. Motsvarande regler finns i Danmark. Detta betyder att varken den svenska eller den danska arbetsförmedlingen kan bekosta rekryteringsutbildningar av svenska arbetslösa till danska verksamheter, utan där har vi fått gå in med stora kommunala medel. Arbetsförmedlingens regler måste ändras. Det är orimligt att man inte utnyttjar de möjligheter som en sammanlänkad arbetsmarknad ger. Ett annat exempel är att det i dag inte är möjligt för en arbetssökande att med anställningsbidrag eller arbetslöshetsersättning ta en praktikplats på andra sidan Öresund utan att personen i fråga mister sitt understöd.

Öresundsuniversitetet är ett unikt samarbete där elva högskolor och universitet med sammanlagt 150 000 studenter och 14 000 forskare bildar en av Europas största koncentrationer av universitet. Tanken är bl.a. att öka kvaliteten och effektiviteten på forskningen. Men det är fortfarande svårt att finansiera bilaterala forskningsprojekt över sundet. Projekt som finansieras via Nordiska rådets samarbetsorgan Nordforsk, som har ansvar för att koordinera och finansiera gränsöverskridande forskning i Norden, måste t.ex. omfatta tre nordiska länder.

Stockholm den 13 maj 2009

Leif Jakobsson (s)