med anledning av skr. 2008/09:167 En strategi för att stärka utvecklingskraften i Sveriges landsbygder

Motion 2008/09:N13 av Ann-Kristine Johansson m.fl. (s)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av att stärka utvecklingskraften i Sveriges landsbygder.

Motivering

Inledningsvis vill vi beklaga att regeringen, i motsats till givna vallöften, inte har förmått att komma med en proposition om landsbygdspolitik, utan nöjer sig med en skrivelse. Skrivelsen i sin tur är i huvudsak en uppräkning av vad som hittills skett inom politikområdet och vad som just nu sker, kryddat med önsketänkande om hur verkligheten skulle kunna vara. Regeringen talar om landsbygdens betydelse i allmänna ordalag utan tydliga visioner om framtiden.

Skrivelsen saknar en riktig strategi för landsbygden och konkreta långsiktiga förslag, trots att en enig landsbygdskommitté för två år sedan presenterade en hel del förslag på åtgärder som skulle främja utvecklingen på landsbygden.

Det är naturligtvis bra att regeringen lyfter fram alla de möjligheter som finns på landsbygden, men det räcker inte om man inte får tillgång till de verktyg som behövs för att kunna realisera dessa möjligheter. Regeringens politik hittills har direkt motverkat en positiv utveckling på landsbygden. Exempelvis har arbetsgivaravgiften för småföretagare höjts, vilket bl.a. försvårar för de gröna näringarna och småskalig livsmedelsproduktion. Regeringen propagerar för utbyggnad av kärnkraften i stället för att stödja förnybar energiproduktion på landsbygden, bara för att ta ett par exempel. Vad som behövs är åtgärder för att stärka företagande och utbildning liksom bättre service och en väl utbyggd infrastruktur.

Det behövs konkreta åtgärder som underlättar utvecklandet av flera företag, utan att glömma social ekonomi och kooperativa företag i sammanhanget. Det handlar i första hand om tillgång till riskvilligt kapital, som destineras direkt till småföretag på landsbygden. Det handlar också om företagsrådgivning exempelvis genom Coompanion, som finns i varje län, om översyn av upphandlingsfrågor för att öka småföretagens möjlighet att konkurrera samt om ett socialt trygghetssystem, vilket inte minst är viktigt för att kvinnor ska våga starta företag. Det handlar också om så enkla frågor som skyltning av service och aktiviteter efter vägarna, där regeringen fortsätter att bereda frågan i stället för att komma med ett förslag.

Den gröna sektorn, jord- och skogsbruket, utgör basen för landsbygdsutvecklingen och är därför viktig för framtiden ur flera synpunkter. Den ger möjlighet till produktion av högklassiga råvaror till livsmedel, men också till förnybar energi. Öppna landskap och biologisk mångfald innebär inte bara attraktiva livsmiljöer, vilket kan locka till inflyttning om det finns fungerande kommunikationer och service på orten, utan utgör också grunden för besöksnäring. Med rätta förutsättningar går det att skapa gott om arbetstillfällen i de gröna näringarna.

Den högre utbildningen och forskningen på mindre högskolor och universitet runtom i landet har stor betydelse för den regionala utvecklingen. Samtidigt är det viktigt att ungdomar har nära till en högskola, eftersom det leder till att de efter studierna stannar på orten i stället för att flytta till storstäder. Därför är det nödvändigt att fortsätta att satsa på utbyggnad av högskoleutbildningen i hela landet.

Den offentliga och kommersiella servicen är en förutsättning för möjligheten att bo och arbeta på landsbygden. Den pågående utvecklingen att samla statlig verksamhet på några få större orter försvårar livet för boende och företagare på landsbygden. I stället borde man ta vara på landsbygdens möjligheter, som billiga lokaler och liten personalomsättning, och flytta servicen dit då alltmer av kommunikationen förutsätts ske genom IT och telefoni. Med utflyttning av myndigheter försvinner också viktiga arbetstillfällen, vilket innebär att den vanligtvis smala arbetsmarknaden utarmas ännu mer. Samtidigt försvinner kompetens och kunnande från landsbygden.

Det är angeläget att regeringen använder möjligheten att via regleringsbrev påminna statliga myndigheter och företag om deras ansvar att tillhandahålla sina tjänster även för boende på landsbygden. Under senare tid har framför allt hanteringen av kontanter varit orsaken till stora problem för företagare på landsbygden. Eftersom landsbygden inte är tillräckligt lönsam för att locka privata aktörer måste staten ta sitt ansvar för att det finns tillgång till betalservice i hela landet.

Det är allvarligt att regeringen genom privatiseringen av apoteken försämrar tillgången till läkemedelsförsörjningen på landsbygden samtidigt som man säger sig verka för likvärdiga förutsättningar för människor i hela landet. Regeringen slår sig också för bröstet när den säger att antalet poliser nästa år har utökats till 20 000. När det saknas pengar hos länspolismyndigheterna att anställa fler poliser kommer polisiär närvaro att saknas på mindre orter.

Stödet till kommersiell service som lanthandel och bensinmackar är nödvändigt. Utan dem hotas all annan service som post, ATG, försäljning av fiskekort m.m.

För att hela landet ska kunna leva och utvecklas måste det finnas grundläggande service i form av vägar, järnvägar, flyg, post och telekommunikationer i alla delar av landet på likvärdiga villkor. Eftersom alla samhällsnyttor inte går att mäta är det viktigt att man vid prioritering mellan olika infrastrukturprojekt inte bara tar hänsyn till samhällsekonomiska kalkylmodeller, utan också väger in såväl regionalpolitiska som sociala skäl. Likaså är det viktigt att skapa en trafikmiljö med bättre tillgänglighet, där också kollektivtrafikfordonen anpassas så att alla har möjlighet att resa.

Målet måste vara att skapa ett ”rundare Sverige” på alla kommunikationsområden, med god tillgänglighet för alla.

För att stärka utvecklingen på landsbygden krävs det, som vi skrev inledningsvis, en riktig strategi och konkreta åtgärder. En positiv utveckling av landsbygden förutsätter att man ser helheten och att flera politikområden samverkar. Det behövs en hängränna i stället för stuprör i landsbygdspolitiken för att man ska kunna använda resurserna på bästa sätt.

Det krävs också tydlig ledning från regeringens sida. I andra länder finns det många spännande exempel på hur man lyfter landsbygdspolitiken på hög beslutsnivå. I Norge har man en regeringskommitté bestående av sju ministrar som ska se till att arbetet mellan de olika departementen samordnas och går i samma riktning. I Storbritannien finns det s.k. rural proofing, vilket innebär att man analyserar hur offentliga beslut påverkar landsbygdens utveckling. Processen ger möjlighet att varna för reformer som visar sig slå alltför hårt mot landsbygden. Denna process bör införas i Sverige. Där finns också en ”landsbygdens ombudsman” som rapporterar direkt till premiärministern och som ska bevaka landsbygdens intressen och fungera som en länk mellan regeringen och landsbygdsbefolkningen. En sådan ombudsman vore intressant att införa även i Sverige för att rikta uppmärksamheten till landsbygdspolitiken.

Stockholm den 1 april 2009
Ann-Kristine Johansson (s)
Åsa Lindestam (s)	Eva Sonidsson (s)
Karin Åström (s)	Kurt Kvarnström (s)
Marie Nordén (s)	Lars Lilja (s)
Leif Pettersson (s)