med anledning av skr. 2004/05:95 Sverige i Förenta nationerna 2003-2004

Motion 2004/05:U11 av Cecilia Wigström m.fl. (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förnyelse av folkrätten samt att folkrätten bör kompletteras med ett slags nödvärnsrätt.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en begränsning av vetot och att EU bör ha en gemensam plats bland de permanenta medlemmarna.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utvidgning av säkerhetsrådet.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn för att motverka korruption inom FN.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i FN bör intensifiera sitt arbete med att förbättra skyddet för de mänskliga rättigheterna.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en reformering av FN:s kommission för mänskliga rättigheter (MRK).

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Sveriges roll som pådrivare i ytterligare ratifikationer av konventionen om avskaffande av all slags diskriminering mot kvinnor (CEDAW) och dess tilläggsprotokoll samt att Sverige skall arbeta för att sprida information om tilläggsprotokollet.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att frågan om fri abort bör drivas av Sverige i internationella forum som FN.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen vad i motionen anförs om ratificering av barnkonventionen.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om attSverige enskilt och i FN-sammanhang bör vara pådrivande för att fler stater, inklusive USA och Ryssland, ratificerar Romstadgan.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör utarbeta en strategi för internationella krishanteringsinsatser.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en Marshallplan för Östafrika/Afrikas horn samt Stora Sjöregionen.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör bidra till en eventuell FN-insats i Darfur.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder i kampen mot terrorism.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om FN-resolutionen 1325 och jämställdheten.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall verka för att fler länder skall uppnå FN:s biståndsmål.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om komplettering av FN:s millenniemål i regeringens rapport om uppfyllandet av dessa mål.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige fortsatt bör låta en större del av biståndet gå till sexuell och reproduktiv hälsa.

Inledning

Sveriges medlemskap i Förenta nationerna (FN) är vid sidan av EU-medlemskapet ett av fundamenten för svensk utrikespolitik. Det är bl.a. genom arbetet i FN som vi är med och upprätthåller och bygger en global rättsordning. Därigenom ökar förutsättningarna för vår egen nations säkerhet. FN:s mål är att förebygga och undanröja hot mot freden, lösa internationella tvister och att utveckla vänskapliga förbindelser mellan stater grundade på principen om folkens lika värde samt främja mänskliga rättigheter. FN:s verksamhet spänner över ett stort antal områden och utgörs av ett flertal olika organ, program och fonder. Exempelvis gör FN:s världshälsoorganisation WHO, livsmedelsprogrammet WFP, samt flyktingorganet UNHCR stora insatser för människor som befinner sig i akut nöd. Att främja nedrustning och spridning av massförstörelsevapen är ett annat område där FN gjort mycket för att främja den globala gemensamma säkerheten.

FN är den enda organisation som med någon auktoritet kan tala på hela mänsklighetens vägnar. Därför behöver världen FN. Men FN- systemets brister måste erkännas och hanteras. Det är viktigt att minnas att FN inte blir mer än vad medlemsländerna gör organisationen till.

FN har på senare tid skakats av stora korruptionsskandaler som skadat organisationens anseende. Den organisation som har till uppgift att skydda den enskilde, förlamas dessutom av låsningar i säkerhetsrådet. FN förmådde inte leva upp till den egna stadgan, varken vid folkmordet i Rwanda eller i samband med den etniska rensningen i Kosovo. FN har ej heller förmått att agera för att stoppa folkmordet i Darfur, Sudan. Handlingsförlamningen är resultatet av ett uråldrigt, omodernt system där enskilda länder kan stoppa FN från att ingripa då civila utsätts för grova brott mot de mänskliga rättigheterna. Principen bör vara att brott mot de mänskliga rättigheterna skall beivras, oavsett förövarens rang eller ställning. För massmord, etnisk rensning och andra grova brott mot de mänskliga rättigheterna måste ansvar alltid utkrävas. För förövarna får det aldrig finnas en fristad.

Principen om icke-intervention är naturligtvis viktig. Varje land måste ha en vidsträckt rätt att hantera sina egna problem utan yttre inblandning. Denna princip kan dock inte gälla när "hantering av egna problem" övergår till folkmord. Förnyelsen av folkrätten måste gå vidare så att den blir ett betydligt kraftigare stöd än idag för enskilda individers grundläggande rättigheter. Mot bakgrund av detta välkomnar vi rapporten från den högnivåpanel som presenterades i december samt Kofi Annans egen reformrapport In Larger Freedom.

FN:s framtid är intimt sammankopplad med nödvändigheten av förändring. Trots aktualiteten och relevansen i reformförslagen om ett nytt FN tvingas vi konstatera att den aktuella skrivelsen (2004/05:95) inte ger någon ledning i hur regeringen i sak ställer sig till de viktigaste idéerna Högnivåpanelen presenterat. Om regeringen har en åsikt håller man den för sig själv. I skrivelsen redogörs inte för någon strategi eller linje. Detta är dessvärre bara ett symtom på att Sveriges röst i FN har blivit svagare och att vår tidigare profil i internationella sammanhang suddats ut.

Det skulle kunna vara annorlunda. Ett litet land som Sverige kan genom hög aktivitet och ett stort engagemang få stöd för de idéer vi vill driva igenom i FN-sammanhang. Men det kräver alliansbyggande och en genomtänkt strategi för vad man vill uträtta. I samarbete med andra länder som är oss geografiskt eller politiskt närstående kan vi åstadkomma mycket och tillsammans åta oss att verka för demokrati och mänskliga rättigheter inom ramen för FN-systemet. För oss är det självklart att utrikespolitiken måste präglas av värnandet av demokrati och mänskliga rättigheter som högsta mål och riktlinje

En modern folkrätt stoppar folkmord

Den generella utvecklingen går mot allt färre väpnade konflikter mellan nationer till ett ökande antal inomstatliga konflikter. Under det senaste decenniet har över 5 miljoner människor fått sätta livet till på grund av inbördeskrig och andra konflikter inom länder. Många fler har av dessa anledningar tvingats fly inom eller från sina hemländer. Detta ställer nya krav på FN och skapar förändrade förutsättningar för insatserna.

Folkrätten rör inte längre bara staters rätt visavi varandra, utan även i växande utsträckning människors rätt till mänskliga fri- och rättigheter när dessa står i konflikt med en statslednings önskan att fördriva eller mörda medborgare. När etnisk rensning eller massmord äger rum med hänvisning till att det rör sig om ett lands inre angelägenhet är det inte längre möjligt för omvärlden att förhålla sig passiv. FN bör vara skyldigt att ingripa, också med våld om så krävs, då civila hotas av folkmord, massvåldtäkter, folkfördrivning eller motsvarande och där staten inte skyddar sina medborgare.

Det är vämjeligt då folkrätten åberopas av diktatoriska ledare i syfte att ostört förfölja och mörda sina egna medborgare. Dessvärre leder det nuvarande systemet i säkerhetsrådet till att FN förlamas. En passivitet som gjorde att FN stod overksamt vid folkmordet i Rwanda och folkfördrivningen på Balkan. Inte ens den akuta situationen i Darfur, Sudan, där så många som 3000 000 människor kan ha mist livet sedan folkmordets utbrott i slutet på 2003, har lett FN till att agera. I grund och botten beror FN:s handlingsförlamning bl.a. på att en av de permanenta säkerhetsrådsmedlemmarna, Kina, är en kommunistisk diktatur. Vi menar att det är orimligt att en medlem skall kunna stoppa ett FN beslut om att intervenera i ett land och att interventionen då blir oförenlig med folkrätten.

Folkrätten är inte något statiskt utan ett regelverk av konventioner och sedvänjor som hela tiden utvecklas. Inom den del av folkrätten som syftar till att skydda offer för väpnade konflikter har man sedan Haagkonferensen 1907 arbetat med en generalklausul (Martensklausulen) som ersätter många konkreta regler - omöjliga att förutse - med en allmän hänvisning till principer om medmänsklighet och det allmänna rättsmedvetandet. Den danske utrikesministern Niels Helveg Petersen anser att Nato tillämpade just denna Martensklausul när Natos medlemsländer ingrep till värn för de förföljda Kosovoalbanerna i Kosovo, utan ett mandat av FN:s säkerhetsråd. Det är inte otänkbart att detta kan bilda mönster vid framtida humanitära katastrofer av liknande slag.

Sammantaget står det klart att reformerna brådskar. Sverige måste verka för att förnyelsen av folkrätten går vidare så att den blir ett entydigt stöd, inte ett hinder, för individers grundläggande rättigheter. Folkpartiet liberalerna anser att folkrätten måste reformeras och kompletteras med ett slags nödvärnsrätt.

Säkerhetsrådet

Det otidsenliga systemet med ett säkerhetsråd bestående av permanenta medlemmar med vetorätt är en kvarleva från kalla kriget som bidrar till blockeringar och handlingsförlamning. Inte minst de händelser som ledde fram till USA:s intervention i Irak satte behovet av en reformering av säkerhetsrådet i fokus.

Vi vill uppmärksamma betydelsen av en begränsning av vetot, som på sikt bör avskaffas helt. I ett första skede bör endast dubbelt veto gälla, dvs. att minst två permanenta medlemmar i säkerhetsrådet krävs för att stoppa ett beslut. Vetot bör bara omfatta hot mot FN-stadgans kapitel sju, således aggressionshandlingar samt hot och brott mot freden. Varje säkerhetsrådsmedlem måste dessutom motivera inläggandet av ett veto. Vidare bör EU ha en gemensam plats bland de permanenta medlemmarna för att underlätta en gemensam utrikespolitik. Vi menar att Sverige bör ta initiativ till reformer av säkerhetsrådet i enlighet med förslagen ovan.

I sammanhanget välkomnar Folkpartiet liberalerna de olika reforminitiativ som nu diskuteras. Den s.k. högnivåpanelen inom FN presenterade i december 2004 en rapport med många konstruktiva förslag till förändring. Dessutom presenterade Kofi Annan sitt eget reformförslag, In Larger freedom, i mars 2005, i huvudsak ett svar på panelens rapport. Tanken är att de nödvändiga besluten om reformförslagen skall tas på det högnivåmöte på stats- och regeringschefsnivå som äger rum i samband med den 60:e generalförsamlingen i september 2005.

Särskilt positivt är att det i rapporterna ovan slås fast att världssamfundet har en skyldighet att ingripa när en stat misslyckas med att skydda sina medborgare från folkmord och etnisk rensning. Detta bör ske enligt vissa kriterier där våld är en sista, men ibland nödvändig väg.

För att bryta FN:s handlingsförlamning och bidra till ett effektivare och mer representativt säkerhetsråd föreslår högnivårapporten ett antal viktiga och brådskande reformer, bla. gällande säkerhetsrådet.

Högnivåpanelen för fram två alternativ, eller modeller, för en framtida utformning av säkerhetsrådet. Generellt kan sägas att den ena modellen föreslår fler permanenta medlemmar utan vetorätt och den andra fler roterande. Folkpartiet liberalerna kan se fördelar, men också nackdelar, med båda systemen. Dock menar vi att den modell som förespråkar att fler länder får en möjlighet att turas om som medlemmar i säkerhetsrådet under en förnybar period av fyra år (modell B) är att föredra. Säkerhetsrådets medlemmar består idag av de mest inflytelserika länderna i världen, men sammansättningen speglar inte de förändringar som ägt rum sedan 1945. Samtidigt kommer världen i framtiden att förändras, med framväxten av nya ekonomiskt starka stater. Ett system med fler roterande medlemmar skulle skapa en större öppenhet och flexibilitet samt sända en stark signal om att det är viktigt att ständigt göra sig förtjänt av sin plats i säkerhetsrådet. Dessutom skulle denna modell skapa större möjligheter för tillväxtstarka ekonomier i Afrika, Asien och Latinamerika att bidra till arbetet för fred och säkerhet.

Det är i sammanhanget en stor brist att regeringen i den aktuella skrivelsen inte redogör för vilket alternativ för reformering av säkerhetsrådet man föredrar. Utifrån de argument som presenteras ovan menar vi att Sverige i FN bör driva att säkerhetsrådet utvidgas och organiseras utifrån rapportens modell B.

På senare tid har FN skakats av ett antal allvarliga korruptionsskandaler, bland vilka skandalen kring Olja mot mat-programmet i Irak uppmärksammats mest .Vi vill betona vikten av att FN gör en omfattande översyn av sina rutiner för upphandling, uppdragsgivning och utvärdering för att kunna komma åt korruption och fiffel. Att reformera och effektivisera FN är en förutsättning för att organisationen skall kunna möta den nya tidens hot och utmaningar, men också för att FN skall bibehålla sin legitimitet.

Mänskliga rättigheter

Varje människa har rätt att leva i fred och frihet. De värderingar som gäller mänskliga rättigheter är universella. Den bästa garanten för att tillförsäkra människor dessa grundläggande rättigheter är demokrati. Till de mest angelägna av rättigheter hör rätten till skydd mot övergrepp och diskriminering, medborgerliga och politiska rättigheter, särskilt yttrande- och tryckfrihet.

Främjandet av de mänskliga rättigheterna är en av FN:s mest angelägna uppgifter. För Sveriges del skall kampen för att stärka de mänskliga rättigheterna utgöra en mycket viktig del i vårt internationella engagemang. Trots att många - och ett växande antal - av världens stater respekterar de mänskliga rättigheterna, och ser det som en världsomspännande angelägenhet, nås vi ständigt av rapporter om hur grova kränkningar av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna sker. Sverige bör intensifiera sitt arbete med att dels försvara, dels förbättra skyddet för de mänskliga rättigheterna. Detta bör göras genom de internationella organisationer där Sverige bereds möjlighet att påverka, såsom exempelvis FN.

Tanken är att FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna (MRK) skall utgöra världens främsta väktare av de mänskliga rättigheterna. Emellertid har skarp kritik från flera MR-organisationer och andra aktörer riktats mot kommissionen. Bland de 53 medlemmarna finns idag några av världens värsta diktaturer, bl.a. Zimbabwe, Sudan, Kuba och Kina. Resultatet av detta blir att kommissionen ser mellan fingrarna rörande övergrepp och brott mot mänskliga rättigheter i de aktuella medlemsländerna. Medlemskapet fungerar sålunda som ett alibi och en täckmantel. Det är tydligt att kommissionen på detta sätt motarbetar sina egna syften och förlorar i legitimitet. Detta är mycket olyckligt.

Regeringen lämnar en redogörelse för FN:s verksamhet under tiden 2003-2004, vid vilken Libyen också fungerade som ordförandeland i MRK. Detta skadade allvarligt trovärdigheten i FN:s arbete för mänskliga rättigheter. Folkpartiet menar att endast de länder som inte själva bryter mot principerna de är satta att övervaka i framtiden skall agera ordförande eller tillåtas vara medlemmar i det FN-organ som bevakar de mänskliga rättigheterna. Folkpartiet anser att det reformförslag som Kofi Annan för fram i FN-rapporten In larger Freedom, om att avskaffa kommissionen för mänskliga rättigheter och istället inrätta ett råd med färre medlemmar än i dagens kommission, är att föredra och således bör ersätta dagens system. Rådets medlemmar väljs av Generalförsamlingen. De länder som väljs in i rådet åtar sig också att respektera de mänskliga rättigheterna.

Vi har under de senaste åren chockerats av och tvingats ta del av hur kvinnors rättigheter i en rad länder totalt negligeras och kränks. Ett exempel är de så kallade hedersmord på kvinnor som begås i ett antal länder såsom Pakistan och Afghanistan. Då den dömande makten i t.ex. Pakistan agerar i motsatt riktning mot de internationella människorättsliga konventioner som landet genom avtal förbundit sig att följa, har såväl enskilda länder som det internationella samfundet i stort möjlighet att i större utsträckning fördöma och utöva påtryckningar för att stoppa dessa hedersmord.

Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW) slöts 1979. Det är i sammanhanget positivt att tilläggsprotokollet till konventionen om avskaffande av all slags diskriminering mot kvinnor (CEDAW) har trätt i kraft. Detta tilläggsprotokoll ger kvinnor individuell klagorätt. När det egna landets rättsmedel har uttömts eller om det saknas möjlighet att få sin sak prövad där kan man vända sig direkt till CEDAW-kommittén. Det kan t.ex. handla om anmälan om diskriminering på arbetsmarknaden. Hittills har dock inte ett enda klagomål om diskriminering inkommit till CEDAW-kommittén. Anledningen till detta torde vara att väldigt få känner till tilläggsprotokollet. Sverige bör vara pådrivande för att fler länder skriver under och implementerar konventionen och dess tilläggsprotokoll samt arbeta för att sprida information om tilläggsprotokollet.

På flertalet FN-konferenser genom åren har frågan om fri abort diskuterats flitigt. Kvinnorörelsen världen över har i decennier kämpat intensivt för kvinnors rätt till sin kropp, sin sexualitet och till fri abort, det som brukar beskrivas som sexuell och reproduktiv hälsa. Frågor om abort på kvinnans egna villkor bör därför drivas tydligt av Sverige i internationella forum, som FN.

Arbetet med att förbättra situationen för utsatta barn och främja barns rättigheter bör prioriteras. Barnkonventionen trädde i kraft i september 1990 i och med att 20 stater ratificerat konventionstexten. Det är av betydelse att arbetet intensifieras för att alla länder som inte har anslutit sig till FN:s barnkonvention, det vill säga USA och Somalia, gör detta snarast.

En permanent internationell brottmålsdomstol

Vid en FN-konferens i Rom i juli 1998 undertecknade 120 länder, däribland Sverige och USA, ett avtal om att inrätta en oberoende permanent internationell brottmålsdomstol (ICC). Beslutet att inrätta ICC är ett av de senaste årens viktigaste framsteg på området för mänskliga rättigheter.

ICC är permanent och genomför utredningar och ställer personer inför rätta som begår allvarliga brott mot internationell humanitär rätt, till exempel folkmord och brott mot mänskligheten. Domstolen har alltså befogenhet att åtala enskilda personer.

Efter det att fler än 90 länder nu har ratificerat Romstadgan inleddes i juni 2004 arbetet med domstolens första brottsutredning, gällande massakrer på flyktingar i Kongo.

Det är oerhört angeläget att ICC verkligen ges vida möjligheter att agera. Sverige bör enskilt och i EU-sammanhang vara pådrivande i arbetet med att verka för att fler stater, inklusive USA, ratificerar Romstadgan. Så länge USA fortsätter att sätta käppar i hjulet genom att dels inte ratificera stadgan, dels sätta press på enskilda länder att avskriva möjligheter att åtala amerikaner inför ICC, så undermineras domstolens handlingsmöjligheter och legitimitet. Det kan inte accepteras. Inget lands medborgare som begår allvarliga brott mot mänskligheten skall kunna gå säker från att ställas inför rätta av domstolen. Positivt är dock att USA i juni 2004 gav upp försöket att via FN än en gång utverka undantag för amerikanska medborgare att åtalas vid domstolen, detta samtidigt som ICC drog i gång sin första officiella brottsutredning.

Ryssland tillhör också ett av de länder som ännu inte ratificerat Romstadgan. Mot bakgrund av att vi idag ser en allt tätare integration av Ryssland i det europeiska samarbetet bör EU i sin Ryssland-politik ställa hårdare krav på demokrati och mänskliga rättigheter. Som ett led i detta bör också EU kräva att Ryssland skall ratificera Romstadgan.

Sverige bör enskilt och i FN-sammanhang vara pådrivande för att fler stater, inklusive USA och Ryssland, ratificerar Romstadgan. Vad som ovan anförts om ratificering av Romstadgan bör riksdagen ge regeringen till känna.

Fredsfrämjande insatser i FN:s regi

Under senare delen av 90-talet och de första åren på det nya årtusendet har Sverige stärkt sin ställning ifråga om internationella krishanteringsinsatser. Folkpartiet liberalerna anser att dessa är viktiga och bör öka i omfattning. FN ledde vid slutet av 2004 17 fredsinsatser som totalt omfattade ca 75 000 personer. Sverige bidrar med personal i flertalet av dessa missioner, bland annat i DRK Kongo, Liberia, Sierra Leone, Etiopien/Eritrea samt Sudan.

Efterfrågan på Sveriges deltagande i FN-ledda operationer är stort. Trots detta saknar Sverige fortfarande en strategi för vilka insatser som bör prioriteras och på vilket sätt vi deltar bäst och mest verksamt. Folkpartiet liberalerna efterlyser en nationell strategi för de svenska missionerna som tydligt anger de politiska målen och skapar förutsättningar för ett mer effektivt resursutnyttjande. De svenska internationella insatserna präglas också av en tydlig, geografisk splittring. Bilden vittnar om en utsmetning av de resurser som står till buds. Idag tjänstgör ca 780 personer i FN-ledda insatser och andra insatser med FN-mandat fördelade på 14 olika missioner (per den 31 januari 2005).

Avsaknaden av en övergripande strategi blir med varje ny insats alltmer påtaglig. Långt innan det konkreta erbjudandet om deltagande framförs måste Sverige ha kriterier för olika tänkta handlingsalternativ. Vilka förband skall skickas vart, och i vilken omfattning? Om flera insatser blir aktuella under en begränsad tidsperiod tvingas vi kanske prioritera. Vilka kriterier bör i sådant fall användas vid en sådan prioritering? Det är dags att regeringen utarbetar en strategi för prioritering av svenska internationella insatser.

Fred och säkerhet i Afrika

För 2005 har Folkpartiet har anslagit 1300 miljoner kronor för en tvåhövdad satsning påÖstafrika/Afrikas horn och Stora Sjöregionen. Regionerna är svårt sargade av svält och krig. Ungefär två miljoner sudaneser i regionen lever under grymma svältförhållanden och uppskattningsvis befinner sig en miljon på flykt. Förutom situationen i Sudan kan områdena sammantaget karaktäriseras som krutdurkar, där fattigdom och diktatur kan tjäna som grogrund för terrorism. Situationen i områdena har dessutom bäring på utvecklingen och stabiliteten i närliggande regioner.

Behovet av demokratifrämjande insatser i det aktuella området är på längre sikt av stor betydelse. Folkpartiet menar att en Marshallplan för demokratisering och utveckling i regionerna skall skapas, det vill säga en plan i samma anda som den som skapades för stöd och uppbyggnad av krigsdrabbade europeiska länder efter andra världskriget. Goda demokratiseringsexempel som Somaliland bör lyftas fram. Sveriges roll som pådrivare av en utveckling mot demokrati i dessa stater kan inte nog understrykas.

I sammanhanget behandlar också regeringen folkmordet i Darfur, Sudan. Dock utan att rikta någon som helst kritik mot FN:s handlingsförlamning, trots att situationen i landet blir allt allvarligare. Det brittiska parlamentets utvecklingskommitté menar i en rapport att dödssiffrorna i området är grovt underskattade och snarare uppgår till 300 000, dvs. fyra gånger högre än vad som tidigare angetts. FN-personal och övriga internationella biståndsarbetare har meddelat att man kommer att lämna västra Darfur, pga. den regimunderstödda milisens tilltagande våld.

FN har för länge sedan kallat Darfur världens största humanitära katastrof, men är oförmöget att agera med kraft. Europa måste hörsamma Kofi Annans uppmaning och kraftigt förstärka den Afrikanska unionens övervakningsmission på plats i Darfur. Folkpartiet uppmanar regeringen att verka för att ett sådant beslut verkligen kommer till stånd. Vi anser också att Sverige bör delta i en sådan insats i form av truppbidrag.

Kampen mot terrorism

Säkerhetspolitiken har under de senaste åren kommit att få en helt ny innebörd än under det kalla kriget, då det militära hotet stod i fokus. Terrorismen är idag det största hotet mot mänskligheten. I dag utgör terroristhot, särskilt grupper med tillgång till massförstörelsevapen, ett allvarligt och gemensamt hot inte bara mot USA, Europa och Ryssland utan också mot t.ex. Irak, Indonesien och Saudiarabien. Framtidens säkerhetspolitik måste därför rikta in sig på att arbeta förebyggande mot terror, något som innebär en bred agenda för ökad säkerhet. Massförstörelse-, kemiska och biologiska vapen, liksom regionala konflikter och globala epidemier utgör hot mot såväl u- som i-land, och måste också ingå som en del i ett bredare säkerhetsbegrepp. Kampen mot terrorism måste sålunda föras på flera plan. Förebyggande insatser, långsiktiga politiska strategier för att minska riskerna för terrorism och väpnade konflikter bl.a. genom krav på demokrati och respekt för mänskliga rättigheter, är sannolikt av största betydelse. Det är också av största vikt att Sverige driver på för att fler länder skall godkänna i sammanhanget relevanta FN-resolutioner. Det är dock viktigt att poängtera att kampen mot terrorism måste föras inom ramen för rättssamhället och inte skada det öppna samhället.

I kampen mot terrorismen är det av största vikt att världssamfundet upprätthåller principen om att varje stat vidtar åtgärder för att tillgodose att dess territorier inte används av terrorister som utgångspunkt i en terrorattack riktad mot andra stater. Vidare krävs ett ambitiöst internationellt arbete för att tillgodose att kärnvapen eller andra massförstörelsevapen förvaras på ett säkert sätt, detta för att begränsa åtkomlighet och spridning. Brådskande åtgärder i utrotandet av terrorismen är att öka det internationella samarbetet inom underrättelsearbetet samt mellan olika länders polisväsende och finansiella institutioner.

Vi ställer oss vidare positiva till införandet av en allmän FN-konvention mot terrorism. Denna konvention, som enligt FN:s generalsekretare skall presenteras senast under 2006, skall bl.a. innehålla en definition av terrorism. Folkpartiet liberalerna välkomnar en sådan definition. Den skulle underlätta för världssamfundet att vidta samlade åtgärder i kampen mot terrorism och utvidga möjligheten till ökad gemensam säkerhet.

Humanitära frågor

En samordnad politik för att bidra till att förebygga och undanröja orsaker till flykt och påtvingad ny bosättning bör vara ett viktigt inslag i Sveriges multilaterala agerande. UNHCR spelar en mycket viktig roll i arbetet med att hjälpa flyktingar runt om i världen. Dessvärre är det en organisation som har svårt att få de reguljära resurser som arbetet kräver. Folkpartiet liberalerna har därför föreslagit en kraftig ökning av UNHCR:s anslag från Sveriges sida med 337 miljoner kronor.

FN:s livsmedelsprogram, WFP, har en viktig roll att spela vid humanitära katastrofer och bedriver en omfattande verksamhet i de delar av världen som skakats av väpnade konflikter och humanitära kriser, t.ex. i Sudan och Kongo-Kinshasa. Vi har sålunda avsatt 337 miljoner kronor mer än regeringen för innevarande år för att stödja dess arbete.

Jämställdhet

I FN-stadgan slås fast att kvinnor och män har lika rättigheter. Därför är det av största betydelse att det arbete Sverige driver för ökad jämställdhet också innefattar krav på kvinnors ökade deltagande på högre positioner i internationella organisationer som FN och andra organ i FN- systemet. Vi skulle särskilt välkomna att nästa generalsekreterare i FN blir en kvinna.

FN:s säkerhetsrådsresolution 1325/2000 belyser bland annat kvinnors viktiga roll vid förebyggandet av konflikter och i arbetet för fred. Den pekar även på vikten av att kvinnor på jämlika villkor deltar och engageras fullt ut i alla insatser för försvar och bevarande av fred och säkerhet samt behovet av att öka kvinnors roll vid beslutsfattande inom konfliktförebyggande verksamhet samt att ett genderperspektiv skall lyftas fram i alla fredsbevarande operationer. Det är av stor betydelse att denna FN:s säkerhetsråds resolution implementeras och att dess mål uppfylls.

Utvecklingssamarbete

Regeringen slår i budgetpropositionen för 2005 fast att det s.k. enprocentsmålet, dvs. att 1 procent av BNI skall gå till bistånd, skall återställas till 2006. Folkpartiet välkomnar att regeringen äntligen presenterat en tidsplan för hur enprocentsmålet skall uppnås under mandatperioden. Sverige skall gå i spetsen för en generös biståndspolitik och samtidigt verka för att för att fler länder uppnår FN:s biståndsmål, dvs. att minst 0,7 procent av BNI skall gå till ländernas bilaterala bistånd. Vi stödjer också Kofi Annans förslag om att sätta upp en tidtabell för när medlemsländerna skall uppnå detta mål.

Vi tvivlar dock på att regeringens kommer att leva upp till sina åtaganden om en återgång till enprocentsmålet. Under 1990-talet och början på 2000-talet har det svenska biståndet varit utsatt för kraftiga nedskärningar. Sedan 1995 har svenskt bistånd minskat med cirka 30 procent när det gäller faktiska biståndsutbetalningar. Folkpartiet liberalerna är mycket kritiskt till nedskärningar av denna typ. Biståndet är ett område som använts och fortfarande används som budgetregulator när regeringen står inför akuta problem att klara statens utgiftstak.

Enligt UNDP:s senaste rapport om uppfyllandet av FN:s s.k. millenemål är det fortfarande möjligt att halvera fattigdomen till 2015. För att vi skall nå det målet krävs emellertid ett starkt engagemang, både från i- och u-länder. En stor brist är dock att främjandet av demokrati och mänskliga rättigheter inte utgör ett av milleniemålen.

I skrivelsen anger regeringen att man utarbetat en rapport om det nationella arbetet för att nå FN:s milleniemål. När regeringen gör arbetet med målen till den främsta biståndspolitiska uppgiften prioriterar man ned arbetet för fattiga människors rättigheter. Utan initierandet av en demokratiseringsprocess där människor fritt får praktisera sina medborgerliga rättigheter går det inte heller att radikalt minska världens fattigdom. Det finns emellertid inget som hindrar regeringen från att inkludera kompletterande mål om främjandet av demokrati och mänskliga rättigheter i nästa års rapport. Vi föreslår därför följande tillägg till rapporten: Minst hälften av alla människor i världen skall ha sina mänskliga rättigheter garanterade i författningar och lagar och veta om att de har det. Dessutom bör alla stats- och regeringschefer vara demokratiskt tillsatta.

På FN:s befolkningskonferens i Kairo (ICPD) 1994 beslutade världens alla länder att 4 procent av det nationella biståndet skall avsättas till sexuell och reproduktiv hälsa. Utifrån det dokument som undertecknades vid Kairokonferensen utgår också FN:s befolkningsorgan UNFPA:s verksamhet. UNFPA spelar en central roll inom FN:s arbete med sexuell reproduktion och hälsa, med betoning på individens rättigheter.

Frågan, som är mycket känslig i vissa länder, har lett till att många biståndsgivare inte får medel till verksamhet som kan uppfattas som stöd till fri abort. Därför ligger ett extra stort ansvar på liberala länder som Sverige, att vara generösa med denna typ av stöd. USA har sedan 2002 beslutat att dra tillbaka sitt bidrag till UNFPA. Detta är grymt och hjärtlöst mot enskilda människor, och därmed oacceptabelt. Påven och delar av den muslimska världen är aktörer som också starkt driver frågor om begränsad aborträtt. Vi menar att Sverige av dessa skäl bör kompensera och fortsatt låta en större del av biståndet gå till sexuell och reproduktiv hälsa.

Stockholm den 31 mars 2005
Cecilia Wigström (fp)
Birgitta Ohlsson (fp)	Cecilia Wikström (fp)
Gabriel Romanus (fp)	Allan Widman (fp)
Nina Lundström (fp)