med anledning av skr. 2004/05:102 Utvecklingen inom den kommunala sektorn

Motion 2004/05:Fi22 av Else-Marie Lindgren m.fl. (kd)

1 Sammanfattning

Kommunerna och landstingen/regionerna har att driva och förvalta det som vi kristdemokrater anser vara välfärdens kärna, nämligen vården av och omsorgen om barn och äldre, utbildningen av de unga samt den samhällsnyttiga servicen till medborgarna.

Enligt regeringens skrivelse har läget för landets kommuner och landsting nu ljusnat igen efter några svåra år. Vi delar inte den beskrivningen. På kort sikt hålls många kommuner och landsting fortfarande tillbaka av de snedvridande effekterna av det kommunala utjämningssystemet, svaga skattebaser till följd av låg sysselsättning samt att alltför stor del av de kommunala anslagen låsts in i riktade satsningar. På längre sikt finns hot i form av stora pensionsavgångar, vikande skatteintäkter och ökad efterfrågan på kommunal service från en åldrande befolkning.

Vi kristdemokrater anser att det är hög tid att ge kommunerna en satsning värd namnet. I vår motion 2004/05:Fi15 föreslår vi en rejäl satsning på kommunerna som sätter det lokala självbestämmandet och kvaliteten i verksamheten i första rummet. Vi avsätter särskilda medel till psykiatrin och missbrukarvården, höjd maxtaxa för kvalitetslyft i den kommunala barnomsorgen och en nationell vårdgaranti som fungerar i praktiken. Vi vill också låta föräldrar som inte får plats på eller väljer att stå utanför den kommunala barnomsorgen få del av offentliga medel genom ett kommunalt vårdnadsbidrag. Den kommunala skattebasen breddas genom att den statliga fastighetsskatten avskaffas mot införandet av en kommunal fastighetsavgift.

2 Innehållsförteckning

1Sammanfattning1

2Innehållsförteckning2

3Förslag till riksdagsbeslut3

4Principiella utgångspunkter4

5Kommunernas ekonomi4

5.1Höjda kommunalskatter - steg i fel riktning5

5.2En kommunsatsning med kvalitet i fokus6

5.3Den kommunala ekonomin på längre sikt7

5.4Bredda den kommunala skattebasen8

6Hälso- och sjukvård9

6.1Mångfald i vården9

6.2Tillgängligheten9

6.3Den psykiatriska vården10

7Socialtjänst10

7.1Äldreomsorg10

7.2Insatser för personer med funktionshinder11

7.3Individ- och familjeomsorg11

8Barnomsorg, skola och vuxenutbildning12

8.1Barnomsorg12

8.2Grundskola13

8.3Gymnasieskola13

8.4Fristående skolor13

8.5Skolväsendet för vuxna14

3Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att öka de generella statsbidragen till den kommunala sektorn.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om ett ökat självbestämmande över riktade anslag till kommunsektorn.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att införa ett kommunalt vårdnadsbidrag.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om en särskild satsning på psykiatrin.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om en höjning av maxtaxan och satsning på kommunal barnomsorg.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att avskaffa den statliga fastighetsskatten och införa en kommunal fastighetsavgift.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om uppföljning och kontroll av tillförda medel till sjukvården.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om en breddad rekrytering av vårdpersonal.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om anhörigvårdares rätt till praktisk och ekonomisk hjälp, information och handledning.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att pröva frågan om att låta staten ta över kostnaden för LSS.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att tillföra medel till frivilligorganisationer verksamma inom missbrukarvården och inom det narkotikaförebyggande arbetet.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att öka valfriheten och föräldrarnas inflytande över barnomsorgen.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att öka mångfalden i skolutbildningen så att den bättre svarar mot elevernas behov och önskemål.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att införa en gymnasieexamen.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att stärka de fristående skolornas ställning.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om långsiktighet i vuxenutbildningen.

4 Principiella utgångspunkter

Ett samhälle byggs underifrån och uppåt i olika nivåer av gemenskaper. Det börjar med familjer och det civila samhällets övriga gemenskaper och fortsätter med lokala och regionala politiska gemenskaper till den statliga nivån. Därefter kommer internationella politiska organisationer och sammanhang mellan länder, t.ex. EU och FN. Varje nivåär ägnad att lösa uppgifter som inte på ett tillfredsställande sätt kan lösas på en lägre nivå. Varje gemenskapsnivåär således i första hand kompletterande till de lägre och inte avsedda att ersätta eller beröva dem vare sig deras uppgifter eller frihet.

De naturliga gemenskaperna motiverar en maktfördelning sinsemellan. En familj har sina uppgifter och mål, som inte kommunen ska ta över. Familjen har också rättigheter, som kommunen ska respektera. På samma sätt har kommunsektorn uppgifter och mål, som staten inte ska ta över. Kommunala rättigheter ska respekteras av staten, såsom de har erkänts av staten genom den kommunala självstyrelsen. I en kristdemokratisk vision av Sverige följer samhällets olika delar ett subsidiärt mönster. Kommunernas roll är att vara subsidiär (stödjande) i förhållande till gemenskaperna som bygger upp kommunen, landstingen/regioner i förhållande till gemenskaperna som bygger upp dem. Staten ska i sin tur vara subsidiär i sin relation till kommunerna och landstingen/regionerna.

Den logiska konsekvensen av detta resonemang är en maktfördelning och uppgiftsfördelning enligt subsidiaritetsprincipen. Bevisbördan ligger på t.ex. staten i förhållande till kommunerna att motivera varför staten ska bestämma i uppgifter som ligger eller borde ligga på kommunerna. En annan konsekvens är att regering och riksdag måste skapa en ekonomiskt stabil grund för den kommunala respektive regionala självstyrelsen med legitima och stabila skattebaser, så att den kommunala sektorn kan stå emot konjunktursvängningar.

5 Kommunernas ekonomi

Den finansiella situationen i landets kommuner och landsting är - trots vissa förbättringar - fortfarande i högsta grad bräcklig. Visserligen uppnår numera en majoritet av kommunerna och landstingen balans eller överskott i sina finanser, vilket regeringen också konstaterar. Men detta beror till stor del av att anslagna medel i statsbidrag inte kan utnyttjas fullt ut. Många kommuner är också rädda för att genomföra större satsningar, eftersom den kommunala ekonomin genom utjämningssystemet påverkas med eftersläpning av konjunkturläget. Skulle den svaga konjunkturen hålla i sig väntar således försämringar i den kommunala ekonomin redan 2007, vilket också prognoser från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) pekar på.

Därtill finns också en betydande osäkerhet om uthålligheten i kommunernas finanser på längre sikt. Många kommuner drar sig också av denna anledning för att utöka sina verksamheter, inte minst när det gäller att anställa personal som man i ett senare skede kan tvingas avskeda t.ex. för att klara av åtaganden gentemot tidigare anställda som gått i pension.

5.1 Höjda kommunalskatter - steg i fel riktning

En annan viktig anledning till att fler kommuner uppnår balans i sin ekonomi är att utdebiteringen skruvats upp kraftigt. Bara under 2004 höjdes den genomsnittliga utdebiteringen med ytterligare 34 öre efter en höjning på rekordhöga 65 öre under 2003. Sedan år 2000 har den genomsnittliga kommunalskatten höjts med 1 krona och 22 öre. Det innebär en skattehöjning för en genomsnittlig barnfamilj på nästan 4 000 kronor per år.

Regionalt är skillnaderna i skattehöjningar ännu större. Bara i Stockholms län har den kommunala utdebiteringen stigit med i genomsnitt 2 kronor och 49 öre sedan 2002. Även i Skåne, Jönköping och Uppsala län har stora skattehöjningar skett under den senaste mandatperioden.

Skattehöjningar kan i vissa fall vara nödvändiga för att upprätthålla en godtagbar nivå på den kommunala servicen. Men detta måste i varje enskilt fall ställas mot att höjda skatter också har negativa konsekvenser för såväl enskilda medborgares privatekonomi som för samhällsekonomin i stort. Framför allt för att det försämrar den disponibla inkomsten för många låg- och medelinkomsttagare. Eftersom den kommunala skattesatsen träffar alla lika så blir det på marginalen en större skattehöjning för de svagaste grupperna när kommunala skatter höjs. Detta minskar deras konsumtionsutrymme, och minskar aktiviteten i ekonomin.

Höjda skatter kommer också i längden att vältras över på lönekostnader för företagen. I många delar av landet där företagsamheten och sysselsättningsgraden i befolkningen är låg är också den kommunala utdebiteringen som högst. Detta är ingen slump. När skatterna höjs minskar marginaleffekten av en inkomstökning, vilket leder till minskat arbetsutbud. Det leder också till minskad efterfrågan på arbetskraft, eftersom högre marginalskatter leder till högre lönekrav och därmed minskad konkurrenskraft för företagen.

Vill det sig riktigt illa kan detta leda till en ond spiral. Höjda skatter slår ut företag och jobb, minskar skatteunderlaget och leder till minskade skatteintäkter som tvingar politikerna att höja utdebiteringen ytterligare - varvid fler jobb slås ut.

Även om det är svårt att sätta någon absolut gräns för när skatterna blir skadligt höga så finns det klara indicier på att denna gräns redan passerats på många håll i landet. Trots höjda skatter och ökade tillskott har inte kvaliteten i och omfattningen av den kommunala servicen förbättrats. Tvärtom har antalet anställda i kommuner och landsting fortsatt att minska, bara under 2004 med 10 000 personer. Ser man längre tillbaka i tiden har antalet anställda i kommuner och landsting minskat mer påtagligt, från 1 258 000 personer år 1990 till 1 091 000 personer år 2004. Det motsvarar en minskning på 15,3 procent. Även om man tar hänsyn till att omkring 100 000 människor numera jobbar i olika privata entreprenader åt kommunala uppdragsgivare så kvarstår en minskning av antalet människor i kommunal service på nästan 5 procent.

5.2 En kommunsatsning med kvalitet i fokus

Kristdemokraterna anser att kommunsektorn behöver ett ekonomiskt tillskott utöver de medel som Socialdemokraterna anslår i vårpropositionen.

En resursförstärkning är nödvändig för att åstadkomma bättre kvalitet i förskolan och förbättringar inom psykiatrin och missbrukarvården. Vi vill också anslå särskilda medel riktade till att förbättra utbildningen av personal inom äldreomsorgen. Vi har tidigare föreslagit ett kvalitetslyft för vården genom kompetensutveckling. Därför välkomnar vi nu att regeringen anslutit sig till vårt krav. Dessa satsningar bör ske genom att pengar specifikt riktas mot dessa verksamheter.

Därutöver krävs ett rejält resurstillskott som kommunsektorns förtroendevalda själva kan besluta om. Varje kommun och landsting/region måste utgå från sina behov och förutsättningar för att reellt kunna förbättra vård, skola och omsorg. Därför krävs handlingsutrymme för de lokalt förtroendevalda att avgöra på vilket sätt resurserna bäst ska användas. Genom att frikoppla öronmärkningen på regeringens satsningar vill vi frigöra 11,7 miljarder kronor som kommunerna själva får disponera. Därmed ökar möjligheten till ett bättre resursutnyttjande och hushållning med gemensamma resurser.

Från kristdemokratiska kommun- och landstingspolitiker runt om i landet välkomnas ett större handlingsutrymme för sektorn. De områden som särskilt kommer att prioriteras av Kristdemokraterna på lokal nivåär äldreomsorgen och sjukvården. Det handlar om fler platser påäldreboenden och nya former av seniorboenden, liksom äldrevårdscentraler och äldrelotsar som ser till helheten och hjälper den enskilde genom samordning av insatserna. Det finns också behov av ökad kompetens inom demensvården, bl.a. genom särskild utbildning i demensvård för undersköterskor och vårdbiträden. Det behövs också en utökad dagverksamhet som stöd för den som vårdas i hemmet av en anhörig.

Kommunerna måste utveckla sitt stöd till föräldrar och barn. Det handlar om familjecentraler, ungdomsmottagningar och i många fall också en satsning på barn- och ungdomspsykiatrin. Genom en friare hantering av kommunernas resurstillskott kan detta genomföras utifrån lokala behov och förutsättningar.

Kristdemokraterna föreslår en satsning på kvaliteten i förskolan. Denna finansieras helt genom att kommunerna tar ut en högre maxtaxa på kommunal barnomsorg. Antalet barn per förskolegrupp ökade efter införandet av maxtaxan. Eftersom regeringens satsning var underfinansierad ledde detta till större barngrupper, vilket riskerar att försämra kvaliteten. Detta kan vi inte acceptera utan föreslår ett höjt tak för maxtaxan från 2 500 kronor till 3 600 kronor för inkomsttagare med tre eller fler barn och med 50 000 kronor i hushållsinkomst. Det frigör cirka 1,3 miljarder kronor inom kommunsektorn att användas för kvalitetshöjning inom förskolan.

För att garantera deltidstaxorna i barnomsorgen avsätts 250 miljoner kronor årligen.

Alla barn ska ges rätt att få del av kommunernas stöd till barnomsorg. Kommunerna ska därför ha skyldighet att erbjuda ekonomiskt stöd inte bara till barn i förskolan utan också till de föräldrar som själva tar hand om sina barn. Kristdemokraterna anser därför att ett kommunalt vårdnadsbidrag ska införas fr.o.m. den 1 juli 2006. Lämpligen bör vårdnadsbidraget uppgå till 80 procent av anslaget till barnomsorgen, viket innebär cirka 6 000 kronor per månad och barn. Beroende på hur kommunernas utbyggnad av förskolor ser ut kan en sådan här reform innebära både besparingar och viss kostnadshöjning. För att underlätta införandet av ett system med kommunalt vårdnadsbidrag anslår vi 1 000 miljoner kronor 2006 och 2 000 miljoner kronor 2007.

För att stärka arbetet inom psykiatrin anslår Kristdemokraterna 425 miljoner kronor under perioden 2006-2007, vilket är betydligt närmare den resursförstärkning som regeringens egen utredare Anders Milton föreslagit.

Kristdemokraterna föreslår tillsammans med de andra borgerliga allianspartierna en vårdgaranti under 2006 och 2007 som får en annan finansiering och utformning än regeringens.

Sammantaget anslår Kristdemokraterna drygt 6 miljarder kronor i riktade satsningar samt nästan 24 miljarder kronor i tidigare låsta medel till kommunala satsningar under budgetåren 2006 och 2007.

5.3 Den kommunala ekonomin på längre sikt

På längre sikt hotas den kommunala ekonomin från flera håll. Först och främst väntar ett fortsatt vikande skatteunderlag i många landsändar på grund av minskad eller låg sysselsättningsgrad och en förhållandevis svag reallöneutveckling. Detta kombineras med en demografisk utveckling som de närmaste decennierna kommer att förvärra läget ytterligare. I takt med att fler pensioneras än vad som kommer till på arbetsmarknaden minskar skatteunderlaget, och därmed basen för kommunernas egenfinansiering.

Därtill kommer ökade omkostnader för vård och omsorg i takt med att befolkningen åldras. Kraven på den offentliga servicen kommer således att öka samtidigt som finansieringsunderlaget minskar. Hur denna ekvation ska gå ihop har Socialdemokraterna och dess samarbetspartier fortfarande inga svar på.

Ytterligare ett hot kommer från globaliseringen och utflyttningen av jobb. Flytten av industrijobb till lågkostnadsländer har intensifierats på senare år, och företagsnedläggningarna har varit kännbara på många håll i landet. Regeringen ägnar sig gärna åt brandkårsutryckningar för att lindra effekterna lokalt när större företagsnedläggningar får större genomslag i medier.

Men i själva verket är detta en process som pågår även i det tysta. Som en studie från TCO nyligen visat så har Sverige en mycket hög omsättning på arbetstillfällen - uppemot 900 000 jobb om året omsätts på den svenska arbetsmarknaden. Men nettot av denna process har i många fall varit negativt. Sedan 1987 har ungefär lika många jobb tillkommit som slagits ut. Samtidigt har antalet personer i arbetsför ålder mellan 20 och 64 år vuxit med nära en halv miljon människor. Kontentan av detta är att de offentliga bidragssystemen fått ytterligare en halv miljon människor att försörja under denna period.

Detta är inte hållbart. Sverige behöver en politik som sätter arbete i fokus, och som får människor att delta aktivt på arbetsmarknaden i alla delar av landet. Detta kräver en omläggning av skattepolitiken så att arbetsutbudet sätts i centrum. Samtidigt kräver det också en ökad efterfrågan på arbetskraft. Det uppnår man endast genom att fler människor uppmuntras att ta större risker, starta företag och skapa nya arbetstillfällen.

Internationella studier från bl.a. OECD och Bank of England, liksom forskning vid Uppsala universitet, visar att sänkta marginalskatter leder både till ökat arbetsutbud och minskat tryck på lönekostnaderna. För varje procentenhet som marginalskatten sänks ökar arbetsutbudet med omkring 0,3 procent. I Kristdemokraternas förslag till riktlinjer för den ekonomiska politiken som inlämnades till riksdagen den 2 maj i år föreslår vi en sänkning av marginalskatten för dem som förvärvsarbetar med i genomsnitt 3,5 procent. Förslaget innebär att skattesänkningen i första hand träffar människor med inkomster upp till 200 000 kronor per år. I dessa grupper sänks marginalskatten med upp till 10 procent för den som går från bidrag till arbete eller från deltid till heltid. Detta förslag kan, i kombination med vår övriga politik, leda till att uppemot 175 000 nya jobb skapas på några års sikt.

5.4 Bredda den kommunala skattebasen

Resurserna till kommunerna är av central betydelse för kvaliteten i den välfärd som skattebetalarna har rätt att kräva av samhället. För att kvaliteten inte ska försämras, eller trygghetssystemen urholkas, krävs därför en politik som leder till högre tillväxt, fler jobb och fler människor i skatteinbringande sysselsättning. Utan denna tillväxt kommer det annars bara att finnas nedskärningar att fördela. Detta är ett viktigt skäl till att Kristdemokraterna sätter tillväxtpolitiken högt på dagordningen.

På längre sikt bör kommunernas beroende av omfördelning av statliga medel minska. Förutom att ge grogrund för verklig tillväxt i skatteunderlaget kan detta ske genom att staten i större mån än tidigare låter kommunerna själva disponera över de skattemedel som deras invånare genererar. I detta avseende spelar förstås det kommunala utjämningssystemet och effekten av nuvarande grundavdrag in.

Kommunernas självständighet kan också stärkas genom att de kommunala skattebaserna breddas. Kristdemokraternas förslag att införa en allmän kommunal fastighetsavgift som står i relation till de kostnader kommunerna uppbär för att ge service till fastighetsägarna är ett sådant förslag som stärker den kommunala självfinansieringen. Det ger också möjlighet för staten att minska anslagen till kommunerna i motsvarande mån, utan att det hotar kvaliteten i vården, skolan eller omsorgen om våra barn och gamla.

Detta förslag går också helt i linje med vad kommunerna själva har uttryckt önskemål om, bl.a. i den skattebasutredning som Kommunförbundet presenterade för ett antal år sedan, nämligen att få växla bort delar av statsbidragen mot att de själva får förfoga över en ökad andel av inkomster och avgifter.

6 Hälso- och sjukvård

I skrivelsen görs en genomgång av läget inom svensk hälso- och sjukvård. Regeringen använder sig av ett antal välkända mått som visar goda trender och förhållanden. I skrivelsen framträder en positiv bild av sjukvården. Regeringen undviker dock, enligt Kristdemokraternas uppfattning, många av de problem och brister som borde redovisas.

Inom hälso- och sjukvården pågår omvälvande förändringar. Utvecklingen har bl.a. inneburit att antalet vårdplatser nästan halverats på tio år och att vårdtiderna minskat kraftigt. Inom EU har nu Sverige tillsammans med Finland lägst antal vårdplatser, samtidigt som vårdtiderna tillhör de kortaste. Utvecklingen försvaras av den socialdemokratiska regeringen som en naturlig och helt nödvändig förändring till följd av medicinska framsteg och den ekonomiska resursbristen - men det sker till priset av dålig tillgänglighet, större otrygghet och sämre vård. Om man frågar patienter och vårdpersonal är det nog svårt att finna instämmanden med att sjukvården fått bättre förutsättningar.

Kristdemokraterna ifrågasätter inte att omorganiseringar och effektiviseringar inom vården behövs, tvärtom är det alldeles nödvändigt. Men med nuvarande utveckling inom vården finns anledning till kritik och eftertanke.

6.1 Mångfald i vården

Kristdemokraterna anser att de regelverk som vården styrs av måste vara öppna nog att släppa fram förnyelse och effektivitet. En vård och omsorg som inte tvekar att utnyttja flera olika utförare har bäst förutsättningar att välkomna och underlätta positiv förändring. Den politiska uppgiften borde handla om att tillhandahålla alternativ och låta patienterna välja. Den nya stopplagen inom hälso- och sjukvården och dess konsekvenser är närmast en ödesfråga för den svenska välfärden. Vi kristdemokrater anser att den lagen genast bör rivas upp. Politiken borde snarast inriktas på att ge fler företag och enskilda entreprenörer möjlighet att bidra till att förbättra vården.

6.2 Tillgängligheten

Den nationella handlingsplanen för utveckling av hälso- och sjukvården har inte inneburit de positiva effekter som regeringen utlovat. Satsningen på primärvården i den nationella handlingsplanen för hälso- och sjukvården fick inte avsedd effekt. Detta har konstaterats i utvärderingar genomförda av Riksförsäkringsverket. Tillförda resurser har endast i mycket begränsad omfattning bidragit till en förstärkt primärvård. Kontrollen av hur landstingen har använt de s.k. vårdmiljarderna har varit svag.

Likasåär det oklart om vårdköerna är kortare trots den extra tillgänglighetssatsning som regeringen genomfört. Riksrevisionen har granskat hur regeringens styrning och uppföljning har fungerat och om den särskilda satsningen har hanterats enligt riksdagens beslut. Granskningen visar att bidragen till landstingen inte fördelats efter prestation utan fungerat som ett allmänt bidrag. Slutsatsen är att satsningen påökad tillgänglighet inom sjukhusvården åren 2002-2004 inte uppfyllt riksdagens krav på styrning och uppföljning.

6.3 Den psykiatriska vården

Bristerna inom den psykiatriska vården i Sverige har debatterats häftigt under de senaste åren. Ett antal brutala våldsbrott har fäst uppmärksamheten på de stora grupper av psykiskt sjuka människor som inte får vård och i vissa fall tillåts utgöra en fara för sig själva och andra.

Regeringen har tillkallat en särskild psykiatrisamordnare. Psykiatrisamordnaren ska fortlöpande göra en genomgång av situationen inom vården, den sociala omsorgen och rehabiliteringen av psykiskt sjuka och psykiskt funktionshindrade personer. Samordnarens uppdrag riktas främst mot personer som har allvarliga psykiska besvär. Vidare ska psykiatrisamordnaren lämna förslag pååtgärder som kan förbättra den psykiatriska vården och omsorgen.

I en första promemoria till regeringen har psykiatrisamordnaren gjort en större genomgång av brister och behov inom den psykiatriska vården samt föreslagit statliga resurstillskott som ökas successivt under en åttaårsperiod.

Regeringen har avsatt 500 miljoner kronor under 2005 och 200 miljoner kronor 2006 i en satsning på den psykiatriska vården. Men regeringens satsning på den psykiatriska vården innehåller inte en tillräckligt tydlig viljeinriktning och inga långsiktiga målsättningar. Kristdemokraterna anser att det behövs en tydligare politisk markering som lyfter fram gruppen psykiskt sjukas behov av god vård och omsorg och har bl.a. föreslagit ett statligt resurstillskott om sammanlagt 925 miljoner kronor för 2005-2007, utöver den socialdemokratiska regeringens tillskott. Satsningen bygger i allt väsentligt på de förslag som psykiatrisamordnaren lämnat, men som regeringen inte hörsammat.

7 Socialtjänst

7.1 Äldreomsorg

Det kan inte ha gått många förbi att besparingar i kommunerna till stor del har drabbat just äldreomsorgen. I Socialstyrelsens lägesrapporter talas om ett oroväckande trendbrott. Antalet platser i särskilt boende för äldre minskar mycket kraftigt. Till detta ska läggas neddragningar inom landstingens hälso- och sjukvård. Någon motsvarande förändring, med samma omfattning, har inte förekommit under det senaste decenniet. Därtill är personal- och kompetensbristen fortfarande mycket stor. Den starkaste drivkraften bakom denna utveckling är kommunernas och landstingens problem med att finansiera befolkningens behov av vård och omsorg.

Utvecklingen inom vården och omsorgen har medfört att anhöriga fått ta ett ökat ansvar för de äldres vård och omsorg. Men det går inte att lägga omsorgsansvar på de anhöriga utan att ge dem tillräckligt med stöd och resurser. Kristdemokraterna menar att det avgörande rimligen är hur samhällets stöd till anhörigvårdarna utformas. Den självklara utgångspunkten borde vara att se och erkänna familjens och de närståendes roll och funktion i vården av äldre, sjuka eller funktionshindrade. Arbetet måste ta sin utgångspunkt i att anhörigvårdare har rätt till praktisk och ekonomisk hjälp, information och handledning för att frivilligt kunna ta sig an uppgifter som annars skulle utföras av vårdpersonal med flera års utbildning.

Bristen på utbildad vårdpersonal är ett av de största problemen inom äldreomsorgen. De framtida rekryteringsbehoven är omfattande och det krävs nytänkande för att behålla, anställa och utbilda vårdpersonal. Kristdemokraterna anser att rekryteringen till vårdyrkena inom äldreomsorgen inte uteslutande måste ske från gymnasiernas undersköterskeprogram. Minst lika viktigt är att möjliggöra övergångar från andra yrken med kompletterande utbildningar.

De medicinska insatserna inom äldrevården har alltjämt mycket stora brister, trots att detta var ett av de prioriterade områdena i handlingsplanen. Många äldre får inte den medicinska vård de behöver, vilket bl.a. är en av Socialstyrelsens iakttagelser beträffande tillståndet i vården och omsorgen om de äldre.

7.2 Insatser för personer med funktionshinder

Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) reglerar samhällets skyldigheter att ge olika former av stöd till psykiskt och fysiskt funktionshindrade. Denna lagstiftning är helt avgörande för många funktionshindrade personers möjligheter till självständighet, livskvalitet och inflytande i samhället. Alltsedan lagen trädde i kraft 1994 har många invändningar framförts gällande lagens utformning och tillämpning. Brister i LSS har påtalats av både brukare och huvudmän. Erfarenheterna har visat på otydligheter i definitioner av såväl personkretsen som vissa insatser. Därutöver finns tydliga brister i regelverket som bör ses över.

Det borde nu, snart tio år efter det att lagen trädde i kraft, vara möjligt att analysera och utvärdera effekterna av lagstiftningen. Denna översyn ska, enligt vår uppfattning, företas utan att själva rättighetslagstiftningen som sådan ifrågasätts. Utgångspunkten bör också vara att staten i framtiden ska ta över kostnadsansvaret för LSS.

7.3 Individ- och familjeomsorg

I Sverige finns omkring 30 000 missbrukare av tunga droger och antalet ökar. För att dessa människor ska upphöra med sitt missbruk är vård och behandling så gott som alltid nödvändig. Men allt färre missbrukare får vård. Sedan 1995 har kostnaderna för socialtjänstens missbrukarvård skurits ned med över en miljard kronor. Det motsvarar en minskning med 20 procent i pengar räknat. Både institutionsvård och öppenvårdsinsatser minskar. Det finns en brist på avgiftningsplatser, psykiatrisk vård, eftervård och samordning. Problemen inom missbrukarvården har varit kända under lång tid. Narkotikakommissionen, vars betänkande låg till grund för regeringens handlingsplan mot narkotika, påtalade brister i samtliga de delar som berör en tänkt vårdkedja, från uppsökande verksamhet över vård och behandling till eftervård och uppföljning.

Regeringen har avsatt ytterligare resurser till missbrukarvården. Det är mycket välkommet och kan förhoppningsvis innebära förbättringar av missbrukarvården. Men mot bakgrund av de stora behov som finns och de besparingar som gjorts behövs mer kraftfulla och långsiktiga åtgärder som kan stävja utvecklingen av narkotikamissbruket. Kristdemokraterna har i sitt budgetförslag anvisat sammanlagt 200 miljoner kronor för de närmaste tre åren i syfte att förstärka bidragen till frivilligorganisationer som är verksamma inom missbrukarvården och inom det narkotikaförebyggande arbetet.

8 Barnomsorg, skola och vuxenutbildning

FN:s konvention om barns rättigheter slår fast att vuxna är skyldiga att alltid sätta barnets bästa i främsta rummet. Omsorgen om våra barn är föräldrarnas och det övriga samhällets viktigaste uppgift. Regeringen tar inget ansvar för att situationen ser ut som den gör trots att den suttit i regeringsställning de senaste tio åren. Olika rapporter har under de senaste åren visat att Sverige håller på att tappa sin position som ledande utbildningsnation. Det är bara när det gäller sen ankomst, skolk och oordning i klassrummet som Sverige befäster sin ledande ställning.

8.1 Barnomsorg

Skrivelsen visar med all önskvärd tydlighet på den socialdemokratiska regeringens snäva syn på barnomsorgen. Paret Alva och Gunnar Myrdal skulle ha varit stolta över den utveckling av förskolan som Socialdemokraterna tvingat fram de senaste åren. En allt mer "skolifierad" förskola är numera normen för all barnomsorg. Målet är att alla barn så tidigt som möjligt ska in i den kommunala förskolan för att få del av den undervisning som bedrivs där. Föräldrarna ska visserligen ges ett visst mått av inflytande över verksamheten men deras förmåga är starkt ifrågasatt.

Socialdemokraterna har med sin politik lyckats få föräldrar att känna sig osäkra i sin föräldraroll. Föräldrar frågar sig om de är tillräckliga för sina barn eller om barnen kommer efter i utvecklingen om de väljer att vara hemma något extra år istället för att låta dem börja i förskola. Att 82 procent av 1-5-åringarna numera går i förskolan tolkar regeringen som ett bevis på att deras bedömning av vad föräldrar vill ha varit riktig. Men att införandet av maxtaxan inneburit att förskolan blivit så billigt att alla andra alternativ ter sig som omöjliga samt att det inneburit en kraftig kvalitetsförsämring ignoreras fullständigt.

8.2 Grundskola

Skolan har präglats av ett kollektivistiskt tänkande där alla elever ska lära sig ungefär lika mycket på ungefär samma tid och på ungefär samma sätt. Istället för att stödja en positiv skolutveckling har Socialdemokraterna genom att ständigt ge kommunerna och skolorna för små resurser, genom att detaljreglera och statligt styra varje enskild skolas utveckling, genom att sätta gruppen före individen, genom att undergräva familjens betydelse och genom att förhindra utvecklingen av mångfald inom skolväsendet orsakat de brister vi ser på många håll idag. Det gäller framför allt ordningen i klassrummen men även den sjunkande trenden när det gäller elevernas resultat. Att en fjärdedel av grundskolans elever inte får tillräckliga kunskaper är inte acceptabelt.

8.3 Gymnasieskola

Regeringen har ansträngt sig för att skapa en "jämlik" gymnasieskola. Att döma av politiken verkar den tro att rättvisa uppstår när alla elever tvingas göra samma saker - att stöpa alla i samma form. De teoretiska och de praktiska gymnasieprogrammen har blivit alltmer lika varandra - samtidigt liknar gymnasieskolans resultat inte något alls. Det individuella programmet, tänkt som en stödåtgärd, har utvecklats till att vara det näst största programmet i gymnasieskolan.

Kristdemokraterna har under flera år drivit flera av de förslag som fanns i gymnasiepropositionen, att öka mångfalden i utbildningen så att den bättre svarar mot elevernas behov och önskemål. Det handlar t.ex. om att uppgradera yrkesutbildningarna och utveckla en genuin lärlingsutbildning, införa en gymnasieexamen och göra historia till kärnämne. Det är bra att regeringen och dess stödpartier Vänsterpartiet och Miljöpartiet efter många års motstånd ställt sig bakom dessa tankar. Tyvärr bestod gymnasiepropositionen av ett lappande och lagande i stället för de reformer som krävs för att höja kunskapsnivån och hindra utslagningen av elever.

8.4 Fristående skolor

Trots upprepade försök från Socialdemokraterna att hindra nyetableringar av fristående skolor växer antalet för varje år. De fristående skolorna har kommit för att stanna och de blir allt populärare. Det faktum att de fristående skolorna inte omnämns med särskilt stycke vittnar särskilt om regeringens njugghet gentemot friskolorna och deras utveckling.

Skillnaden mellan regeringens och Kristdemokraternas syn på fristående skolor är mycket stor. Regeringen har i debatten bl.a. uttryckt farhågor om att fristående skolor ökar segregationen. Kristdemokraterna delar inte dessa farhågor. För det första är inte fristående skolor enbart ett komplement till kommunala skolor, utan både fristående och kommunala skolor är var för sig viktiga delar av skolväsendet. Fristående skolor är inte ett skolväsendets B-lag, snarare kommer mycket av organisatorisk och pedagogisk förnyelse från just fristående skolor.

8.5 Skolväsendet för vuxna

Ett av de stora problemen för vuxenutbildningen är att regeringen låter den ena tillfälliga stödformen för vuxenstuderande följa på den andra. För närvarande är benämningen rekryteringsbidrag. Kristdemokraterna har varit kritiska till avsaknaden av långsiktig strategi. Regeringens utökade rekryteringsbidrag till kombinationsutbildningen sätter problematiken i blixtbelysning: under tre terminer ska 6 000 personer beredas möjlighet till stödformen. Men beslutet kom så sent och satsningen är så temporär att Kristdemokraterna håller det för troligt att det målet inte kommer att uppnås. Kombinationsutbildningen verkar bli ännu ett exempel på regeringens innehållslösa skyltfönsterpolitik.

Stockholm den 25 maj 2005
Else-Marie Lindgren (kd)
Mats Odell (kd)	Lars Lindén (kd)
Stefan Attefall (kd)	Maria Larsson (kd)
Mikael Oscarsson (kd)	Annelie Enochson (kd)
Per Landgren (kd)	Lars Gustafsson (kd)