med anledning av skr. 2003/04:39 Uppföljning av skogspolitiken

Motion 2003/04:MJ23 av Catharina Elmsäter-Svärd m.fl. (m)

1 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om målen i skogspolitiken.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utvärdering av skogspolitiken.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ansvaret för högre utbildning.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avsättning av mark för naturvårdsändamål.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skogens kulturmiljö.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om samverkan mellan rennäring och skogsbruk.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om finansiering av bidrag till ädellövskog.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skogsvårdsorganisationens affärsverksamhet.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om det statliga skogsinnehavet.

2 Inledning

I skrivelsen tar regeringen upp vad den avser göra för att följa upp effekterna av nuvarande lagstiftning som berör skogen. Det rör sig om skilda lagkomplex men trots det är det långt ifrån alla som berör skogen.

Skogen och skogsindustrin är mycket viktiga delar av svensk ekonomi och svenskt näringsliv. Skogsindustrin är den näringsgren som är Sveriges största nettoexportör. Därför är det viktigt, också från nationell synpunkt, att skogsbruket som förädlingsindustrin ges så bra villkor som möjligt. Sveriges tidiga och framsynta skogsvårdslagstiftning är ett uttryck för samhällsintresset av en god skogsvård.

Vi har synpunkter på hur regeringen i skrivelsen väljer att presentera en del av den framtida inriktningen av skogspolitiken. Avvägningen mellan näringsidkarens intressen och förutsättningar och allmänna intressen synes oss till exempel på några punkter få en felaktig tyngdpunkt.

2.1 Mål

Det är med tillfredsställelse som vi noterar att regeringen håller fast vid de mål som nu gäller för skogspolitiken. Utvärderingen av hur väl de skogspolitiska målen uppfyllts som redan gjorts visade att produktionsmålet uppenbarligen kommit i andra hand sedan den nya lagen börjat gälla. Detta är beklagansvärt. Enligt vår mening får inte jämställandet av miljö- och produktionsmålen innebära att produktionen prioriteras ner. Tillämpningen av skogspolitiken måste också som en bärande del ha medborgarnas möjlighet att bo och verka i skogen.

2.2 Utvärderingen

Att nu utvärdera vad som hänt under senare år kan vara bra. Vi uppskattar att regeringen klart deklarerar att långsiktighet och stabilitet skall prägla skogspolitiken och delar denna uppfattning.

Emellertid är det oroväckande att regeringen avser att utvärderingen skall samordnas med utvärderingen av miljökvalitetsmålen. Då är det svårt att undvika att miljömålet prioriteras på bekostnad av produktionsmålet. Utvecklingen under det senaste decenniet, där produktionsmålet fått vika i förhållande till miljömålet, riskerar därmed att fortsätta. Detta får inte bli resultatet.

Att därtill, som görs i skrivelsen, hänvisa till att nya värderingar skall få komma till uttryck i konkret utformning av politiken understryker oron för produktionsmålets ställning. I skrivelsen ges ett par exempel på ett par sådana nya värderingar.

Det gäller avsnittet om skogens sociala värden där Skogsstyrelsen senare i debattartiklar hävdar att de sociala värdena borde jämställas med produktions- och miljömål. Skulle detta bli fallet prioriteras övriga mål ner i motsvarande mån. En utlöpare av detta är diskussionen om tätortsnära skog där det kan finnas skäl att anta att skogen fyller en viktig funktion för rekreation. Enligt vår mening är behovet av rekreationsområden inte något som skall lösas inom ramen för skogspolitiken eller för den delen något annat politikområde. Rekreationsområden i skogsmark bör ingå i den kommunala planeringen. Antingen bör områden för fritidsändamål köpas in eller så bör avtal tecknas med markägare där denne mot ersättning friställer mark eller åtar sig brukningsrestriktioner för rekreationsbehov.

2.3 Ansvarsresonemangen

I skrivelsen förekommer några resonemang om olika aktörers ansvar.

Enligt vår uppfattning är det de lagstiftande och verkställande församlingarna (riksdagen och regeringen) som har hela ansvaret för genomförandet och utvärderingen av den politik som beslutas där. Till förfogande står ett antal myndigheter som har till enda uppgifter att genomföra beslutad politik. Att försöka lägga ansvaret på andra enskilda eller juridiska personer är otillständigt. Det ger också en otydlig bild om vad som är politik/allmänna intressen och vad som är enskilda intressen. I värsta fall kan detta leda till att politiska beslut inte verkställs eller att de tillämpas olika i olika delar av landet – ett klart grundlagsbrott.

Särskilt tydligt framgår detta i avsnittet om den högre utbildningen där regeringen försöker smita från statsmaktens ansvar för forskningen genom att pådyvla skogsnäringen ett ansvar för detta. Enligt vår mening är det staten som skall svara för forskning. Resurserna till detta bör öka i enlighet med Moderata samlingspartiets budgetförslag.

Forskning finansierad av till exempel skogsnäringen kan däremot med fördel utföras på universitet och högskolor om näringen så finner lämpligt. Detta sker redan idag och kommer sannolikt att fortsätta så länge som kvaliteten på institutionerna bibehålls.

Nyttoperspektivet måste få vara avgörande för om privata aktörer vill finansiera utbildning eller forskning.

Vi kan dela uppfattningen att det är olyckligt med olika departementstillhörighet för olika universitet. Svårigheterna bör dock inte var så svåra att de är oöverstigliga. Trots detta har vi inget emot att man prövar SLU:s framtida departementstillhörighet.

2.4 Förutsättningar för skogsbruk – avsättning av mark för naturvårdsändamål

De senaste åren har avsevärda arealer skogsmark avsatts för naturvårdsändamål. Det är svårt att förbigå dessa när balansen mellan skogspolitikens produktionsmål och miljömål diskuteras.

Utgångspunkten för skogspolitiken måste, oavsett vilka mål som finns, vara den enskilda skogsägaren och dennes möjligheter att verka i sin skog. De politiska medlen som ställs till förfogande bör ha som syfte att underlätta för skogsägarna att uppfylla målen. Endast i sällsynta fall bör tvångsmedel tillgripas.

Skogsbruket och skogsindustrin är svenska basnäringar vilka har stor betydelse för svensk ekonomi och sysselsättning. Det är viktigt att de ges så bra förutsättningar som möjligt. För att industrin också i fortsättningen skall baseras på svensk råvara kan inte svenskt skogsbruk belastas av krav som inte har motsvarighet i andra länder. De höga svenska skatterna på i synnerhet arbete och energi medför konkurrensnackdelar som kommer att flytta gränsen för vad som blir ekonomiskt att avverka allt närmare fabrikerna. Tillämpning av lagar som miljöbalk och skogsvårdslag bidrar också till att svenskt skogsbruk hamnar i ett än sämre läge än konkurrentländerna. Redan idag är importen av skogsråvara betydande. Risken på något längre sikt är att nyinvesteringar i skogsindustrin hamnar i länder där råvaran är billigare och mer lättillgänglig.

Även den framtida tillgången av skogsråvara måste finnas med i bedömningen av behovet av avsättning av skog för naturvårdsändamål. Därför synes avsättningar i storleksordningen tio procent av den produktiva skogsmarksarealen vara väl mycket. Till detta skall läggas den mark där restriktioner i brukandet finns.

Det är viktigt att avsättningar som görs verkligen fångar unika miljöer och att dessa är av riksintresse. Den nedbrytning i regionala mål som görs får inte utformas så att regionala mål sätts utan hänsyn till övergripande nationella mål. Det är också viktigt att ny kunskap om till exempel arters förekomst tillåts påverka också redan bildade områden. Så finns det till exempel indikationer på att några rödlistade arter förekommer i större mängd än vad som tidigare varit känt. Om detta stämmer skulle tidigare avsättningar som gjorts för att skydda dessa arter kunna återgå till produktiv skogsmark.

Betydande arealer har avsatts på frivillig väg. För skogsägare som funderar på att avsätta mark av naturvårdsskäl bör skogsvårdsstyrelserna bistå med inventering för att säkerställa skyddsvärdet och med råd hur denna skog skall skötas på bästa sätt.

Den översyn som nu initieras bör bli klar innan eventuellt ytterligare avsättningar görs. Det är desto mer angeläget eftersom skötseln av nuvarande naturvårdsobjekt är eftersatt.

2.5 Skogens kulturmiljö

Det är förmodligen en bra idé att inventera vilka kulturmiljövärden som finns i skogen. Erfarenheterna av tidigare inventeringar för andra ändamål är emellertid inte goda. Skall en inventering ske är det ett oavvisligt krav att den sker i samråd med skogsägarna.

Den får heller inte leda till stora krav på avsättningar av skogsmark för dessa ändamål.

Som påpekats tidigare är redan i dag stora arealer undantagna från skogsbruk. Införs ytterligare restriktioner för att skydda kulturmiljö bör detta motsvaras av minskade avsättningar till andra ändamål.

Självklart skall samma ersättningsregler gälla för restriktioner i markanvändningen för kultur och fornlämningar som för naturvård.

2.6 Rennäringen

Konflikter mellan rennäring och skogsbruket kan synas oundvikliga. Det är därför bra att regeringen trycker på vikten av samverkan på grundval av utbildning, rådgivning och bra planeringsunderlag. Det är bra om ökad samverkan kommer till stånd. Den skall bygga på frivillighet och inte på tvång. Därmed anser vi inte att samrådsplikten (20 § SVL) behöver omfatta hela renskötselområdet.

2.7 Finansiering av bidraget till ädellövskog

Skog har långa omloppstider. Det betyder att det tar lång tid från plantering till avverkning. I de allra flesta fall får inte den som planterat trädet avkastningen av det. Ädellövskog har ännu längre omloppstid – flera hundra år. Då är det till och med svårt att tillgodogöra sig värdet i ett ökat försäljningsvärde på fastigheten. Det är därför värdefullt att ett bidrag för plantering och skötsel av ung ädellövskog finns.

Regeringen aviserar nu att den vill se över bidraget och möjligen samordna det med det stöd till landsbygdsutveckling som är en del av den gemensamma jordbrukspolitiken (CAP).

Detta förslag bör avvisas av främst två skäl. Dels är CAP ständigt utsatt för förändringar. Det kan därför förutses att denna finansiering blir temporär. Dels är ädellövskog långsamväxande. Hur plantering av till exempel ek bidrar till landsbygdsutveckling detta och nästkommande sekel är höljt i dunkel. Arbetstillfällena på Visingsö har inte blivit fler efter det att svenska flottan planterade ek för båtbyggnadsändamål för snart två hundra år sedan. Inte ens nu när de är klara att skördas har sysselsättningen påverkats.

Det framgår inte av skrivelsen men man kan också ana ett behov av minskade statsutgifter som på ett olyckligt sätt skulle påverka förutsättningarna för ädellövskogen.

2.8 Skogsvårdsorganisationens affärsverksamhet

Det är alltid olyckligt om en statligt ägd aktör säljer tjänster på en öppen marknad i konkurrens med privata aktörer. Särskilt olyckligt är det om aktören samtidigt har ett myndighetsansvar.

Skogsvårdsorganisationens uppdragsverksamhet faller in under dessa kriterier. Enbart därför att utvärderingar inte funnit belägg för att försäljningsverksamheten har menlig inverkan på marknaden betyder det inte att så är fallet. Enbart förekomsten av en statlig uppdragsverksamhet innebär etableringshinder vilket i sig krymper konkurrensen. Det går heller aldrig att gardera sig helt mot subventionerad prissättning där skattebetalarna (övrig verksamhet) står för subventionen.

Enligt vår mening bör inte skogsvårdsorganisationen ha annan verksamhet än myndighetsuppgifter.

2.9 Statligt ägande

Staten äger cirka 20 procent av skogen i Sverige. Andelen offentligt ägd skog är än större genom att både kommuner och kyrkan är stora skogsägare. Privatskogsbruket innehar endast hälften av skogsmarken i Sverige.

Enligt vår mening är den offentligt ägda andelen alltför stor. Sveaskogs tillblivelse var enligt vår mening felaktig. Det visar sig också att Sveaskog är en alltför stor markägare, regionalt och lokalt. Detta har menlig inverkan på prisbild, utbud och försäljningskanaler vilket inte minst debatten i Norrbotten visar.

Sveaskog är ett av de statliga bolag som vi vill sälja.

Även i övrigt bör det offentliga innehavet av mark minska.

Staten bör äga den mark som är avsatt av naturvårdsskäl eller andra bevarandeskäl samt mark som behövs för veteskapliga ändamål eller försvarsändamål. Därutöver ser vi inget behov av långsiktigt statligt markägande. I vissa fall kan staten temporärt äga mark till exempel om strukturaffärer underlättas.

Några andra skäl utöver socialistisk ideologi finns inte.

Staten bör påbörja utförsäljning av sitt markinnehav.

Stockholm den 23 januari 2004
Catharina Elmsäter-Svärd (m)
Lars Lindblad (m)	Bengt-Anders Johansson (m)
Cecilia Widegren (m)	Jan-Evert Rådhström (m)
Anders G Högmark (m)	Ola Sundell (m)
Jeppe Johnsson (m)