med anledning av skr. 2002/03:31 Utvärdering av miljömålet i konsumentpolitiken

Motion 2002/03:L4 av Martin Andreasson m.fl. (fp)

1 Innehållsförteckning

1 Innehållsförteckning 1

2 Förslag till riksdagsbeslut 2

3 Skrivelsen 2

3.1 Regeringens syn på miljömålet 2

3.2 Delmål 1 3

3.2.1 Tillgänglighet 4

3.3 Delmål 2 5

3.4 Delmål 3 5

3.4.1 Utvidgning av begreppet hållbar utveckling 6

3.5 Hållbarhetskommission 7

2 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om mål för konsumentpolitiken.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om användandet av ekonomiska styrmedel inom ramen för delmål 1.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att göra tillgänglighet till en indikator för delmål 1.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om delmål 2 i sin helhet.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utvidgning av delmål 3.

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att uppmärksamma risken för målkonflikter mellan att främja miljömärkning och annan märkning av produkter inom ramen för delmål 3.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en hållbarhetskommission.

3 Skrivelsen

I skrivelsen lämnar regeringen en redogörelse för effekterna av ett antal miljöåtgärder inom ramen för konsumentpolitiken, samt lämnar förslag på nya delmål. Folkpartiet liberalerna är positivt till att konsumentpolitiken har ett tydligt miljömål och att detta utvecklas med fler och tydligare delmål, men vi vänder oss emot flera delar av regeringens förslag. Vi menar att skrivelsen i denna del snarare beskriver konsumentmål inom miljöpolitiken, vilket inte var avsikten. Vi vänder oss vidare mot att konsumentintresset på flera ställen kommit i skymundan och risken för målkonflikter inte tillräckligt tydligt uppmärksammas.

Regeringen föreslår i skrivelsen att en särskild utredare bör tillsättas för att precisera begreppet hållbar konsumtion och hur det ska kunna uppnås. Folkpartiet välkomnar detta och vill förstärka uppdraget.

3.1 Regeringens syn på miljömålet

Folkpartiet menar att skrivelsen ger uttryck för en felaktig syn på miljömålet. På lång sikt skall konsumenterna, enligt regeringens uppfattning, inte behöva välja mellan miljöanpassade och miljöskadliga varor eftersom de miljöskadliga varorna skall ha fasats ut. Målet borde istället vara att underlätta för konsumenten att kunna välja att agera på ett sätt som minskar belastningen på miljön.

Regeringens formulering röjer möjligen en naiv syn på produktion och konsumtion. Det är ju inte så enkelt att det finns varor som är miljöskadliga och varor som inte är det. All produktion av varor och de flesta tjänster påverkar miljön i det att a) de tar råvaror och andra resurser i anspråk för sin framställning, b) produktionen kräver energi och genererar eventuella restprodukter, samt c) lämnar en rest efter konsumtion som måste omhändertas.

Givetvis kan man säga att i ordet miljöskadligt ligger en värdering av graden av miljöpåverkan som acceptabel eller inte acceptabel, men resonemanget pekar ändå i fel riktning. Bedömningen av vilken verkan som är skadlig eller ej måste sättas utifrån en mänsklig referensram. Denna är inte given, utan subjektiv. Genom en ständigt pågående teknisk och ekonomisk utveckling och ett utvidgat kunnande kan miljöpåverkan minskas och bedömningen av på vilken nivå påverkan blir oacceptabel förändras. Detta dynamiska perspektiv är inte bara det mest rimliga sett till vår ekonomiska och teknologiska historia, det är också det enda som är möjligt att förena med en marknadsekonomisk grundsyn och framstegsoptimism.

Inom konsumentpolitiken måste miljömålet framför allt inriktas på att ta hänsyn till miljöskadliga faktorer i utformningen av konsumentlagstiftning, undvika konflikter mellan miljö- och konsumentpolitiken samt inom ramen för att stärka konsumenternas rättigheter och ställning samt underlätta deras möjligheter att träffa miljöanpassade konsumtionsval.

Att belasta konsumentpolitiken med alltför långtgående miljöpolitiska ambitioner leder till ökad risk för konflikt mellan miljömålet och de andra målen. Det blir konsumentmål inom miljöpolitiken. I vår motion med anledning av prop. 2000/01:135, (2001/02:L9, betänkande 2001/02:LU2) anförde Folkpartiet att det första målet för konsumentpolitiken även i fortsättningen borde vara att stärka konsumenternas ställning. Det finns skäl att åter göra den markeringen av konsumentpolitikens principiella syfte – även på miljöområdet. Därför bör riksdagen tillkännage detta för regeringen.

3.2 Delmål 1

Regeringen föreslår att ett av delmålen till miljömålet ska lyda Det skall vara prisvärt och enkelt att agera på ett för miljön positivt sätt. I anslutning till det delmålet, föreslås två indikatorer. Den första avser prisjämförelser mellan miljömärkta och icke miljömärkta varor. Den andra anges som närhet till källsortering.

I skrivelsens analys av förutsättningarna för att få konsumenterna att ändra beteende nämns strukturella och institutionella hinder. Betydelsen av kunskaper, vanor och sociala mönster beskrivs. Men prisaspekten, att miljöanpassade varor ofta är dyrare än andra i övrigt jämförbara varor, ägnas relativt litet utrymme trots att det t.ex. slås fast att undersökningar visat att konsumenternas beteende i störst utsträckning styrs av priser, tid och bekvämlighet (vår kursivering.) Från detta konstaterande går regeringen i skrivelsen över till att resonera att om den inre motivationen att handla miljövänligt är tillräckligt stor kan miljöanpassade produkter trots ett högre pris anses som prisvärda. Folkpartiet menar att skrivelsen i denna del underskattar betydelsen av priset som faktor.

I andra avsnitt tycks dock enskilda formuleringar syfta mot en mycket långtgående ambition att ändra prisincitamentsstrukturen. Så sägs till exempel under Miljöorienterad produktpolitik att priset för dagens varor och tjänster avspeglar ofta inte priset för samhällets alla kostnader för miljöförstöring och resursutnyttjande. Och senare: Stora ansträngningar skall göras för att inkludera varornas miljökostnader i priset. Slutligen i avsnitt 4.4 om en handlingsplan för hållbar konsumtion talas om att likställa miljöanpassade och konventionella produkter ekonomiskt.

Det råder alltså en ambivalens i synen på priset som faktor för miljöanpassade konsumtionsval i skrivelsen. Folkpartiet vill varna för att den senare synen att likställa miljöanpassade och konventionella produkter ekonomiskt skulle kunna medföra stora ekonomiska ansträngningar för konsumenterna och innebär en felsyn i fråga om miljöinriktade ekonomiska styrmedels användande.

Miljöavgifter och andra ekonomiska styrmedel inom miljöområdet bör inte brukas på detta sätt. Istället ska miljöavgifter vara ett sätt att i producentledet internalisera de externa kostnaderna för belastningen på miljön. Därigenom uppnås ett ökat incitament för producenten att effektivisera produktionsmetoderna och öka användningen av resurssnål eller emissionssnål teknik. Sekundärt verkar denna användning även fördyrande på varan, vilket får konsumenter att beakta de faktiska miljökostnaderna vid sina konsumtionsval.

Det är däremot inte vare sig önskvärt eller rimligt att staten försöker styra priserna i konsumentledet. Om det även efter internalisering i priset av externa miljökostnader kvarstår en prisskillnad mellan konventionellt producerade varor och miljömärkta varor är denna prisskillnad inte en angelägenhet för miljöpolitiken.

Regeringens förslag om elcertifikat är ett aktuellt exempel på ett ineffektivt och ekonomiskt orationellt sätt att styra över konsumenterna, som dessutom pådyvlar konsumenterna en dold politisk agenda genom att staten definierar vilken sorts elproduktion som ska räknas som grön. Folkpartiet utvecklar detta närmare i en annan motion.

Hänsynen till många hushålls ansträngda ekonomiska situation borde, inte minst inom konsumentpolitikens ram, verka avhållande på alla slags utsvävningar i form av en statlig prishöjarpolitik. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

3.2.1 Tillgänglighet

Regeringen föreslår att närhet till källsortering bör vara en indikator på delmål 1, Det skall vara prisvärt och enkelt att agera på ett för miljön positivt sätt. Detta mål är alltför snävt formulerat. På alltför många håll i landet är källsorteringen organiserad så att den närmast blivit ett privilegium för den som inte är rörelsehindrad, har tillgång till bil samt har gott om utrymme i hemmet för att inrymma olika återvinningskärl. Många återvinningsstationer ute i bostadsområdena kan exempelvis inte användas av rörelsehindrade. På många håll är större återvinningsanläggningar så gott som omöjliga att ta sig till för den som inte har bil. Det räcker alltså inte med att studera närheten till källsorteringsstationer, utan en kritisk granskning av den faktiska tillgängligheten för konsumenterna måste också inkluderas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

3.3 Delmål 2

Valet av indikatorer för delmål 2 förefaller närmast oinspirerat från regeringens sida. Målet är att mäta det goda exemplets makt, eller snarare hur många goda exempel som förhoppningsvis haft effekt. Men med delmålens utformning ingriper de indirekt i den redaktionella bedömning som de ansvariga för Konsumentverkets webbplats respektive tidningen Råd & Rön har att göra.

Att räkna antalet notiser är i och för sig inget antastligt, men då detta gäller två verktyg för konsumentupplysning och utbildning som produceras av en regeringen underställd myndighet på konsumentområdet skapar det naturligtvis ett tryck på redaktionerna att leverera. Det vill säga i värsta fall minska sin källkritiska granskning för att kunna visa upp ett större antal positiva exempel. Det vore allvarligt om så skulle ske. Att mekaniskt räkna antalet notiser som ger exempel på positiva miljöeffekter är över huvud taget ett mycket trubbigt instrument. Samma sak kan anföras vad gäller antalet exempel som förekommer i butiker. Sådana siffror blir ytterst känsliga för politisk påverkan, och det är också mycket tveksamt i vilken mån även en trovärdig statistik på detta område är så pass relevant att den bör göras till indikator på ett cen-
tralt delmål inom konsumentpolitiken.

Riksdagen bör därför tillkännage att indikatorerna för delmål 2 inte är
acceptabla och att detta delmål över huvud taget inte bör gälla innan mer hållbara indikatorer har presenterats för riksdagen.

3.4 Delmål 3

Regeringen vill göra spridningen av miljömärkning och etisk märkning till ett särskilt delmål. Som enda indikator på detta delmål vill regeringen följa de miljömärkta varornas och tjänsternas andel i procent av den totala privata konsumtionen. Folkpartiet menar att detta delmål blandar samman mål och medel. Målet är rimligtvis inte att konsumenterna ska köpa miljömärkta varor utan att miljöpåverkan av konsumtionen ska minska till en hållbar nivå. Miljömärkning av varor är i många fall ett effektivt medel för att nå fram till målet, men inget mål i sig.

Att så ensidigt fokusera på de miljömärkta varornas andel av konsumtionen leder till en uppenbar risk för att man tappar helhetsperspektivet. Konsumtionens miljöeffekter styrs ju inte bara av andelen miljömärkta produkter, utan också av utvecklingen på miljöområdet inom den konventionella produktionen. Att mäta den samlade miljöpåverkan av vår konsumtion kan göras på olika sätt, exempelvis genom att beräkna genomsnittsinvånarens ekologiska fotavtryck.

Ett exempel på statliga försök till styrning av konsumenternas val är att Konsumentverket tilldelats 5 miljoner kronor till reklamkampanjer för att få konsumenter att välja Kravmärkta produkter. Det kan inte sägas vara en statlig uppgift att bidra till marknadsföringen av enskilda varor ute i butikerna. Det finns heller inget sätt att veta med säkerhet att Kravvaror i alla lägen är det mest miljövänliga alternativet.

Folkpartiet vill därför att delmål 3 definieras bredare och även beaktar den tekniska och metodmässiga utvecklingen inom konventionell produktion. Inom exempelvis livsmedelssektorn är andelen miljömärkta produkter en indikator av flera. I vilken mån konventionellt framställda livsmedel har tagits fram genom användning av miljöpåverkande kemikalier är en annan och minst lika intressant indikator. Indikatorerna under delmål 3 får inte formuleras på ett sätt som står i motsatsförhållande till konsumenternas rätt att välja.

3.4.1 Utvidgning av begreppet hållbar utveckling

I skrivelsen hänvisar regeringen till toppmötet i Johannesburg och den antagna definition av begreppet hållbar utveckling som inte enbart omfattar ekologisk hållbarhet utan även ekonomisk och social hållbarhet. Resultatet av världstoppmötet redogör regeringen för i skrivelsen 2002/03:29 Johannesburg – FN:s världstoppmöte om hållbar utveckling.

Folkpartiet är i sak positivt till denna utvidgning av begreppet hållbar utveckling, men vill samtidigt varna för att en sådan utvidgning kan få till följd att konkreta miljömål kan komma att urvattnas om också andra aspekter tillförs. Stor försiktighet bör också iakttas med att sätta likhetstecken mellan etisk och social märkning, av de modeller som förekommer på den svenska marknaden, och ekonomisk och social hållbarhet enligt Johannesburgsdokumentets definition. Här finns en stor skillnad mellan dessa märkningssystem och miljömärkningen, eftersom en produkts miljöeffekter kan bedömas vetenskapligt medan produktens etiska aspekter huvudsakligen är en fråga för den enskilde individen att bedöma.

Det finns även i framtiden behov av att särskilja de olika hållbarhetsmålen från varandra. Politiken blir inte trovärdig på detta område om den bygger på att de ekologiska, etiska och sociala aspekterna på en viss vara eller tjänst alltid sammanfaller. Exempelvis är det givetvis inte så att miljöpåverkan av kaffekonsumtion på något sätt förändras av att arbetarna på kaffeplantagen garanteras rätt till facklig organisering och en större andel av försäljningsintäkterna, för att ta två aspekter som ofta tas upp i debatten om konsumtionens etiska och sociala aspekter. Dessa aspekter är var för sig angelägna, men inte av miljöskäl utan av andra skäl.

För att uppnå en hållbar konsumtion, i Johannesburgsdokumentets mening, är kunniga och välinformerade konsumenter en nyckelfaktor. Genom information om de sociala och miljömässiga följderna av olika konsumtionsval kan individen göra upplysta val utifrån sina personliga prioriteringar.

Emellertid har märkningssystemen två nackdelar som måste vägas in i bedömningen. För det första kan en alltför ymnig flora av olika märkningar skapa förvirring på marknaden i stället för upplysning. Detta måste beaktas noga innan staten tar på sig rollen att aktivt gynna en viss typ av märkning. I regeringens skrivelse görs ingen ordentlig analys av risken för att en mångfald av konkurrerande märkningar skapar osäkerhet hos konsumenten. Att främja ökad spridning av flera märkningar som i sin tur leder till ökad osäkerhet hos konsumenterna kan knappast ligga i linje med regeringens mål.

För det andra har alla märkningssystem administrativa kostnader som är långt ifrån försumbara. Erfarenheterna visar att mindre företag ofta upplever det som en konkurrensnackdel när ansöknings- och granskningsprocessen är både långdragen, dyr och administrativt krävande.

Folkpartiet anser således att det inte alls är givet att en ökad spridning av den etiska märkningen är ett mål som ligger i linje med den nationella strategin för hållbar utveckling. I regeringens proposition Handlingsplan för konsumentpolitiken (prop. 2000/01:135) behandlas framför allt miljömärkning medan annan etisk märkning huvudsakligen nämns i målformuleringarna.

Därför bör riksdagen tillkännage att en noggrann översyn av den ovan beskrivna problematiken måste ske före en eventuell utvidgning av det statliga engagemanget i olika märkningssystem.

3.5 Hållbarhetskommission

Folkpartiets namn på den utredning regeringen föreslår i skrivelsen har i partiets tidigare motioner varit hållbarhetskommission. Det är glädjande att regeringen kommit till samma ståndpunkt som Folkpartiet, att begreppet hållbar utveckling bör ges en utvecklad precisering och konkretion. Vi anser dock att en bredare kommission vore ett bättre forum för detta än en ensamutredning.

Politiken har inte lyckats överbrygga vallgravarna mellan de olika sfärerna i samhället, något som är helt nödvändigt om vi ska få en samlad utvecklingskraft. Politiken och de offentliga institutionerna arbetar med sina agendor. Näringslivet har sina. Alla har dessutom olika tidsskalor; politiken fyraåriga mandatperioder, näringslivet kvartalsrapporter, medborgarna sin egen livscykel. Det finns få överlappande och gemensamma strategier. Därför kommer mycket kraft att ägnas åt att få andra att acceptera de egna förslagen eller motivera varför den egna sfären inte kan acceptera vissa förslag.

Kommissionen bör göra en djupgående analys av vilka organisatoriska, legala och ekonomiska förändringar som behövs för att samhället bättre ska kunna hantera hållbar utveckling. I detta arbete bör särskilt behoven av tvärdisciplinärt arbete över olika områdes- eller sektorsgränser beaktas. Analysen bör lämna förslag på vilka organisatoriska förändringar i vid mening som bör genomföras för att skapa ett modernt, effektivt och rationellt fungerande Sverige.

Kommissionen bör ha ekonomiska resurser för att initiera utredningar och riktad forskning inom sitt område.

Elanders Gotab, Stockholm 2003

Stockholm den 5 februari 2003
Martin Andreasson (fp)
Jan Ertsborn (fp)	Mia Franzén (fp)
Lars Tysklind (fp)	Ana Maria Narti (fp)