med anledning av skr. 2001/02:87 Redogörelse för en överenskommelse mellan staten och Landstingsförbundet om vissa ersättningar till hälso- och sjukvården för år 2002

Motion 2001/02:So43 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp, c, mp)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om påtagligt skärpta krav på tillgänglighet i landstingens primärvård.

Motivering

I skrivelsen 2001/02:87 redovisar regeringen bland annat att Socialdepartementet ingått uppgörelse med Landstingsförbundet om att, när det gäller skärpta krav för tillgänglighet i primärvården, följa en linje som är den rakt motsatta mot vad utskottet anförde då det i 2000/01:SoU5 behandlade propositionen 1999/2000:149.

Socialutskottet uttalade i det betänkandet, såvitt gällde landstingens primärvård, bl.a. ”mot bakgrund av de resurstillskott som aviseras anser utskottet det naturligt att regeringen och Landstingsförbundet i kommande förhandlingar kommer överens om påtagligt skärpta krav på tillgänglighet”.

Detta skedde med direkt hänvisning till två motioner (c respektive fp), nämligen So3, yrkande 7 och So9, yrkande 3. Utskottet framhöll att det delade de tankegångar som i den här frågan framfördes i dessa motioner och ansåg dessa yrkanden tillgodosedda i och med riksdagens behandling av proposition och motioner.

Socialdepartementet har, som nu redovisats för riksdagen, dock verkat i motsatt riktning. Departementet har, tillsammans med Landstingsförbundet, i det avtal som regeringen sedan godkänt skrivit in att det inte är fråga om några skärpningar alls vad gäller kraven på tillgängligheten i primärvården. Detta skall då jämföras med att socialutskottet framhöll att det var naturligt med ”påtagligt skärpta krav”.

I sakfrågan hänvisar vi till de nämnda motionerna (c, fp) och till vad som i denna fråga anfördes av utskottet i betänkandet 2000/01:SoU5. Det finns ingen orsak att ändra den bedömning som utskottet då gjorde. Några skäl för ett ändrat ståndpunktstagande från riksdagens sida har vare sig regeringen eller de s k ”parterna” redovisat. Att det i olika landsting förekom eller övervägdes mer eller mindre verkningsfulla planer vad gäller tillgängligheten i primärvården var väl känt för utskottet och andra då den nämnda propositionen behandlades. Det som i avtalstext och proposition nämns som bakgrund till att man avfärdat det som skrevs vid riksdagsbehandlingen är bara att ”parterna anser” att det inte skall vara någon skärpning av kraven på tillgänglighet, i vart fall inte tills vidare.

Vad detta handlar om är att regeringen, i sin egenskap av ”part”, har kommit att ”anse” motsatsen till vad regeringspartiet i riksdagsbehandlingen kom överens med andra partier om. Detta är inget skäl för riksdagen att undanröja den ståndpunkt som socialutskottets majoritet hade i den tidigare behandlingen. Det är däremot ett skäl att med ett tillkännagivande till regeringen fastslå vad riksdagens ståndpunkt är, och man måste sedan utgå från att Socialdepartementet inte ännu en gång agerar i den rakt motsatta riktningen. Det måste förutsättas att i vart fall samtliga de partier som stod bakom betänkandet 2000/01:SoU5 nu upprepar det tidigare ställningstagandet i form av ett tillkännagivande till regeringen.

Regeringens handlande då det gäller kraven på tillgängligheten i primärvården bör ses i samband med en annan och ännu viktigare del av det riksdagsbeslut som i enlighet med socialutskottets betänkande fattades med anledning av propositionen om den nationella handlingsplanen för utveckling av hälso- och sjukvården.

Riksdagen gav då regeringen tillkänna vad utskottet anfört om finansiell samordning, alltså om det som brukar kallas Finsam-frågan. Utskottet betonade då vikten av att regeringen skyndsamt skulle återkomma med förslag till riksdagen.

Elanders Gotab, Stockholm 2002

Stockholm den 7 mars 2002
Kerstin Heinemann (fp)
Kenneth Johansson (c)	Kerstin-Maria Stalin (mp)