med anledning av skr. 2001/02:176 Kultur och delaktighet

Motion 2001/02:Kr15 av Charlotta L Bjälkebring m.fl. (v)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att synliggöra den kulturella mångfald som finns i landet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att analysera funktionshindrade konstnärers behov och vilka krav som bör ställas på samhället för att tillgodose dessa.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en redogörelse för hur långt man har kommit vad gäller tillgänglighet för funktionshindrade till kulturlokaler och kulturprogram.

Motivering

I skrivelsen gör regeringen en resultatredovisning av ett av de nationella kulturpolitiska målen, det s.k. jämlikhetsmålet om delaktighet och eget skapande. Enligt detta mål ska kulturpolitiken verka för att alla får möjlighet till delaktighet i kulturlivet och till kulturupplevelser samt till eget skapande.

Det statistiska underlaget för denna skrivelse har hämtats från Statistiska centralbyråns löpande undersökningar av levnadsförhållanden (ULF) som genomförts årligen sedan 1975. De statistiska uppgifterna har i sin tur analyserats av Statens kulturråd i rapporten Den kulturella välfärden. Elitens privilegium eller möjligheter för alla?

Regeringens redovisning och bedömning i skrivelsen bygger i huvudsak på Kulturrådets rapport.

Skrivelsen handlar främst om allas möjlighet att vara publik, inte om det egna skapandet. Vi efterlyser därför en bredare redogörelse för den samlade kulturpolitiken. Det är viktigt att allt konstnärligt skapande synliggörs i regeringens rapportering. Redovisningen blir annars missvisande.

De fria grupperna

Att den fria scenkonstens verksamhetsområden är många är väl känt. Mindre välkänd är all den professionella teater och dans som produceras ute i landet. Eftersom dessa verksamheter inte alltid uppbär statliga kulturanslag synliggörs de heller inte i statistiken. I dag fungerar anslagstilldelningen som en osynliggörande faktor för alla de fria grupper som ej erhåller några statliga anslag. Det kan inte vara statens mening att medverka till detta osynliggörande av professionella konstutövare. Såväl konstutövarna själva som deras publik omfattas av de nationella kulturpolitiska målen. Därför ska inte anslagstilldelningen vara den faktor som avgör huruvida staten, vare sig den kan betraktas som konstproducent eller inte i det aktuella fallet, ska lyfta fram en särskild kulturupplevelse eller ett särskilt kulturutövande. I stället bör varje verksam fri grupp synas i statistik, utredningar osv. oavsett om den erhåller anslag från Statens kulturråd eller ej. Likaså bör varje grupps publiksiffror ingå i den samlade kulturstatistiken. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen.

Konstnärer med funktionshinder

I Sverige finns en grupp begåvade och talangfulla konstnärer som inte heller synliggörs i kulturstatistiken. Det handlar om konstnärer med olika funktionshinder. Det är ytterst sällan konstnärer med funktionshinder syns på våra museer, gallerier, teaterscener, filmdukar etc. Här har staten ett ansvar för att leva upp till den lagstiftning som förbjuder diskriminering av funktionshindrade. Det kan bland annat handla om vilka förutsättningar som ges dessa konstnärer men också om vilka kraven är för att bli synlig i vårt konstnärslandskap präglat av uråldriga traditioner och konventioner om anatomisk perfektion.

Vänsterpartiets mening är att detta är ett sätt att begränsa en stor grupps möjligheter att verka professionellt som konstnärer. Därmed hämmas också utvecklingen av konsten, och mångfalden i det konstnärliga uttrycket begränsas. Konstnärer med funktionshinder, vilka som funktionshindrade redan osynliggörs och diskrimineras i samhället, drabbas således här även i sin yrkesutövning. Vi menar att dessa konstnärers skapande och konstnärliga uttryck är lika värdefullt som andra konstnärers.

Det är nu en gång för alla dags att bryta denna trend av osynliggörande och äntligen uppmärksamma de funktionshindrades konstnärliga gärning. Vår mening är att det måste göras en analys av vilka behov de funktionshindrade konstnärerna har för att kunna fungera som konstnärer samt vilka krav som måste ställas på samhället för att behoven skall kunna tillgodoses. Vi frågar oss varför det ska vara svårare för t.ex. en talangfull mun- och fotmålande konstnär att etablera sig än för en konstnär som enbart kan använda sina händer. Några faktiska skäl föreligger inte. Det går inte att anföra brist på konstnärlig skicklighet eller kvalitet på konstverket. Vänsterpartiets mening är att regeringen måste se över situationen och förutsättningarna för konstnärer med funktionshinder att verka professionellt samt hur alla hinder skall undanröjas för att ge professionella konstnärer med funktionshinder jämlika etableringsmöjligheter med icke funktionshindrade. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.

Tillgänglighet för funktionshindrade

Under många år har vi, i enlighet med de kulturpolitiska målen, ställt krav på att kulturen skall vara tillgänglig för alla, dvs. att vi har verkat för att alla människor i samhället ska få möjlighet att ta del av kulturlivet. Det handlar bl.a. om att handikappanpassa lokaler och sätta in hörselslingor. Det handlar också om syntolkade och teckentolkade föreställningar etc. I regeringens skrivelse finns ingen som helst redogörelse för hur långt detta arbete kommit. En sådan redogörelse bör snarast tas fram. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.

Stockholm den 12 juni 2002
Charlotta L Bjälkebring (v)
Mats Einarsson (v)	Kenneth Kvist (v)
Boel Lindén (v)	Tanja Linderborg (v)
Peter Pedersen (v)	Tasso Stafilidis (v)