med anledning av skr. 1999/2000:110 Redogörelse för den svenska exportkontrollpolitiken och exporten av krigsmateriel år 1999

Motion 1999/2000:U20 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

1 Inledning

Enligt svensk lag är export av krigsmateriel förbjuden. Dispenser kan
dock beviljas. Grundtanken med ett generellt förbud är att den svenska
krigsmaterielexporten skall vara restriktiv. Dispenserna får dock inte bli
så många eller reglerna för undantag så vaga och oklara att själva
grundtanken med det generella förbudet undergrävs. Flera exempel ur
den svenska krigsmaterielexportens historia visar att svenska företag
beviljats exporttillstånd till länder som rimligen inte borde fått köpa
krigsmateriel från Sverige - det mest kända av dem är Indonesien.

Av de exempel som vi i tidigare motioner framfört framgår att regelverket
för den svenska krigsmaterielexporten har lett till en praxis, som hotat att
sluta i principlöshet. Resultatet har blivit lidanden för dem som utsatts för de
exporterade krigsmaterielens verkningar. Exporten har även varit
förnedrande för svenska folket, för dess regering och för dem som i
krigsmaterielindustrins intresse har haft att försvara exporten av
krigsmateriel.

Vänsterpartiet verkar för att all svensk export av krigsmateriel successivt
skall upphöra. På kort sikt är vårt mål att åstadkomma en än mer restriktiv
lagstiftning och att se till att nuvarande riktlinjer tolkas korrekt. Export av
krigsmateriel till länder som Indien, Pakistan, Brasilien, Venezuela m. fl. bör
uteslutas. Detta vill vi ge regeringen till känna.

2 Det svenska regelverket

När det gäller dispenser skall man under vissa omständigheter vara
särskilt restriktiv. Regelverket när det gäller Krigsmateriel för strid säger
att sådan materiel inte bör leveras till

- stat som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat oavsett om
krigsförklaring har avgetts eller ej,

- stat som är invecklad i internationell konflikt som kan befaras leda till
väpnad konflikt,

- stat som har inre väpnade oroligheter,

- stat där det förekommer omfattande och grova kränkningar av
mänskliga rättigheter.

Tillstånd för utförsel av Övrig krigsmateriel bör däremot enligt
Riktlinjerna kunna ges om

- mottagarlandet inte befinner sig i väpnad konflikt med annan stat,

- mottagarlandet inte har inre väpnade oroligheter,

- det inte i mottagarlandet förekommer omfattande och grova kränkningar
av mänskliga rättigheter.

Trots dessa regler har man varje år kunnat konstatera att svensk
krigsmateriel hamnat i länder dit de rimligen inte borde kommit. Så har
det även varit under 1999. Det framgår om man granskar regeringens
skrivelse Redogörelse för den svenska krigsmaterielexporten år 1999 (skr
1999/2000:110).

Vänsterpartiet anser att den uppdelning som görs i regelverket mellan
Krigsmateriel för strid och Övrig krigsmateriel är både olämplig och
vilseledande. Den är vilseledande såtillvida att den ger intryck av att den
sistnämnda kategorin krigsmateriel inte är lika farlig eller lika hotfull som
Krigsmateriel för strid. Därigenom skapar den felaktiga föreställningar om
den svenska krigsmaterielexportens beskaffenhet. Eftersom denna
uppdelning inte har något att göra med de effekter materielen har när det
gäller att åstadkomma mänskliga lidanden skall inte skilda regler för dem
gälla. De regler som gäller för Krigsmateriel för strid skall även tillämpas för
Övrig krigsmateriel. Detta vill vi ge regeringen till känna.

3 Demokrati som element i en restriktiv
krigsmaterielexportpolitik

Restriktioner i de svenska riktlinjerna för krigmaterielexport omfattar
endast brott mot mänskliga rättigheter, konfliktsituationer där krig pågår
eller hotar freden. Ett utmärkande drag i svensk utrikespolitik som blivit
alltmer framträdande under senare år är att Sverige på olika sätt sökt
understödja demokratiska krafter och en demokratisk utveckling i olika
delar av världen. I konsekvensens med en sådan politik borde Sverige
inte bedriva en politik för krigsmaterielexport som innebär att man
exporterar krigsmateriel till diktaturer. En sådan politik skulle t.ex.
innebära att man inte exporterade krigsmateriel till Oman - ett land som i
praktiken styrs av en enväldig sultan. Genom att Sverige under en följd
av år varit särskilt restriktivt när det gäller västra Gulfstaterna har denna
demokratiaspekt blivit tillgodosedd. Det är viktigt att denna restriktivitet
består. Detta vill vi ge regeringen till känna.

4 Krigsmaterielexportens roll och ställning

Krigsmaterielindustrin har i många tekniskt utvecklade länder en viktig
roll som mottagare av kvalificerade samhällsbeställningar. Så även i
Sverige. Produktionen kräver ständig tillgång på kapital, forskning och
avancerad teknikutveckling. Här är de s.k. marknadskrafterna
otillräckliga. Verksamheten är, på grund av sin natur, finansierad med
offentliga medel.

Mot bakgrund av sambanden mellan krigsmaterielförsäljning, krig och
flyktingströmmar har Vänsterpartiet under många år föreslagit en successiv
avveckling av den svenska krigsmaterielexporten. Svensk export ingår som
en del i en ond cirkel. Krigsmateriel säljs och sprids över världen - legalt
eller illegalt. Benägenheten att lösa konflikter med dessa krigsmateriel ökar.
Flyktingströmmar orsakade av krig skapas. Nya konflikter, orsakade av
flyktingströmmarna, uppstår sedan i sin tur. Så exporterade Sverige
exempelvis under en lång följd av år krigsmateriel till Jugoslavien, vilket
bidrog till upprustningen av den jugoslaviska armén och till att stora
mängder vapen var spridda över hela det gamla Jugoslavien. Sedan dess har
vi genomlevt ett decennium, under vilket dessa vapen sannolikt med tiden
kommit att utgöra en del av olika serbiska, bosniska och kroatiska förbands
arsenal. En del av dessa tidigare till Jugoslavien exporterade vapen är idag
sannolikt förbrukade, men de har fungerat som verktyg under den långa
period av krig och folkfördrivningar som ägt rum i Jugoslavien det senaste
årtiondet. Senaste den 20 maj 1999 rapporterades dock på Ekot, Sveriges
Radio P1, att svenska luftvärnskanoner tillverkade av Bofors varit i bruk
under bombningarna av Belgrad. Den 21 maj 1999 uppgav Dagens Nyheter
att även Natoflygplan som används i Jugoslavien är bestyckade med
Boforskanoner.

Sveriges viktigaste bidrag till att få stopp på denna onda cirkel vore att
upphöra med krigsmaterielexporten och inleda en omvandling av den
svenska krigsmaterielindustrin. Vänsterpartiet anser att en successiv
avveckling av exporten, inkluderande ett utarbetande av
omställningsprogram för industrin, bör inledas snarast. Målet för Sveriges
politik när det gäller krigsmaterielexporten måste vara att denna helt upphör.

Försvarsindustrin har förklarat att man inom EU måste hävda sig gentemot
den amerikanska dominansen när det gäller krigsmaterielproduktion bland
annat genom att man inom EU underlättar företagsfusioner, utformar
gemensamma regler för upphandling av försvarsmateriel m.m.

Vänsterpartiet har i samband med tidigare skrivelser om
krigsmaterielexporten krävt att regeringen i EU-sammanhang måste verka
för en mer restriktiv hållning i frågor om krigsmaterielexporten från hela EU-
området.

Den 8 juni 1998 antog EU:s utrikesministrar en uppförandekod. (Se
regeringens skrivelse 1999/2000:110, bilaga 3.) Denna uppförandekod är ett
framsteg. Den är dock inte bindande utan har karaktären av rekommendation.
Ett land som bryter mot uppförandekoden drabbas inte av några repressalier.
Följaktligen anser Vänsterpartiet att den uppförandekod som gäller för EU-
länderna inte bör stanna vid en rekommendation. Man måste fortsätta arbetet
med uppförandekoden, så att den blir mer restriktiv och bindande. Detta vill
vi ge regeringen till känna. Under senare tid har det även börjat växa fram ett
samarbete mellan svenska företag och företag i andra EU-länder när det
gäller produktion av krigsmateriel. Även i detta sammanhang måste svenska
regler för krigsmaterielexport gälla. Detta vill vi ge regeringen till känna.

En allt större del av krigsmaterielproduktionen i Europa sker i samarbete
mellan företag i olika europeiska länder. En allt mindre del av
krigsmaterielproduktionen i Sverige är rent svensk. Liksom vi under tidigare
år ansett att svensk krigsmaterielproduktion planmässigt borde omvandlas till
civil produktion anser vi också att sådana strävanden borde ingå som en del i
det europeiska samarbetet när det gäller krigsmaterielproduktion. Detta vill
vi ge regeringen till känna.

5 Regeringens skrivelse

Av regeringens skrivelse framgår det att den totala svenska
krigsmaterielexporten under 1999 uppgick till ett värde av 3 654 miljoner
kronor (Krigsmateriel för strid 1 954 miljoner och 1 700 miljoner Övrig
krigsmateriel).

Krigsmaterielexporten ökade i löpande priser med 4 % i förhållande till
1998. Exporten av krigsmateriel utgjorde under 1999 knappt 33 % av
försvarsindustrins totalt fakturerade försäljning under året.
Krigsmaterielexportens andel av Sveriges totala export uppgick under
samma år till 0,52 %. Krigsmaterielexportens andel av Sveriges totala export
var oförändrad jämfört med föregående år, vilket var något högre än andelen
för 1997, vilken låg på 0,49 %.

I Vänsterpartiets motion med anledning av förra årets regeringsskrivelse
angående krigsmaterielexporten stod att läsa:

Årets minskning av värdet av utförseltillstånden kan betyda att
krigsmaterielexporten kommer att sjunka något under 1999. Med vetskap om
att krigsmaterielexporten fluktuerat kraftigt år från år inger det sistnämnda
dock inte särskilt stora förhoppningar om framtiden.

Dessa farhågor infrias redan i årets skrivelse om krigsmaterielexporten.
Av bland annat det diagram som presenteras på sidan 35 i
regeringsskrivelsen framgår det att värdet av de utförseltillstånd som
beviljats under 1999 mer än fördubblats jämfört med 1998 - en ökning
med 120 %. Värdet av utförseltillstånden har inte legat på denna nivå
sedan 1989.

Regeringen förklarar i årets skrivelse att värdet av utförseltillstånden
fluktuerar kraftigt medan leveranserna företer en jämnare utveckling. (Det
kan i och för sig noteras att detta är riktigt när det gäller 90-talet. Under
80-
talet följdes dock ett växande antal tillstånd av ökade leveranser.) Uppenbart
är dock att det inte föreligger några som helst ambitioner hos regeringen att
minska den svenska krigsmaterielexporten.

6 Krigsmaterielexportens ekonomiska betydelse

Krigsmaterielexport utgör en ringa men viktig del av den svenska
exporten (1998 och 1990 0,52 %). Krigsmaterielexportens anhängare
framhåller ofta att den spelar en viktig roll när det gäller att finansiera det
svenska försvaret och att utveckla teknisk kompetens på hög nivå.
Samtidigt framhåller dess anhängare, när exporten utsätts för kritik, att
svensk krigsmaterielexport är strikt reglerad och att andra, mer
samvetslösa länder skulle ta över större delar av marknaden, om Sverige
minskade sin export. Samtidigt visar all tillgänglig statistik att
krigsmaterielexporten och försvarsutgifterna världen över är minskande.

Krigsmaterielproduktion skapar sysselsättning och bidrar till teknisk
utveckling av produktion för civila ändamål. Antalet sysselsatta inom
krigsmaterielindustrin var 1987 26 400, 1990 22 780, 1997 14 259 och 1998
14 225 personer. Krigsmaterielindustrins betydelse för sysselsättningen har
sålunda stadigt varit i avtagande under hela 1990-talet.

Sysselsättningen som argument för krigsmaterielproduktion innehåller en
ohållbar kombination av ansvarskänsla och frånvaro av ansvar. Man tar
ansvar för sysselsättningen i Sverige samtidigt som man förtränger det
faktum att all krigsmaterielproduktion i grunden är destruktiv och ett stort
slöseri med mänskliga och materiella resurser. Det torde vidare kunna
noteras att argumentet att den svenska krigsmaterielexporten finansierar en
del av det svenska försvaret inte heller är lika hållbart som tidigare, eftersom
det svenska försvaret köper allt mindre av den svenska
krigsmaterielindustrin. De krigsmaterielproducerande företagens försäljning
till det svenska försvaret minskade från 13 136 miljoner kronor 1997 till
12 758 miljoner kronor 1998 - dvs med 2,9 %.

Av årets regeringsskrivelse om krigsmaterielexporten, som på ett
förtjänstfullt sätt är mer utförlig än de som presenterats under tidigare år,
framgår att det idag finns 200 företag som har tillstånd att producera
krigsmateriel. 40 av dem exporterar krigsmateriel. Men 29 av dessa 40
företag svarade enligt regeringens skrivelse för nästan 100 % av den svenska
krigsmaterielexporten 1999. Av dessa 29 är det dock fem stora företag som
svarar för merparten av all produktion av krigsmateriel. Siffrorna visar med
stor tydlighet att krigsmaterielexportens maktägande intressenter till följd av
koncentrationen och centraliseringen av kapital utgörs av ett ringa antal
personer.

Men i Sverige finns en stark opinion mot krigsmaterielexporten. Det finns
inflytelserika fredsorganisationer som vid flera tillfällen medverkat till att
förhindra eller avslöja krigsmaterielexport som stridit mot såväl lagstiftning
som god moral.

I detta fält mellan krafter, som önskar upprätthålla krigsmaterielexporten,
och krafter, som eftersträvar att förverkliga det generella förbudet mot
svensk krigsmaterielexport - eller att man åtminstone uppnår en stark
restriktivitet när det gäller undantagen från detta generella förbud -
manövrerar den svenska regeringen. Med anledning av regeringens skrivelse
Redogörelse för den svenska exportkontrollpolitiken och exporten av
krigsmateriel år 1999 (skr 1999/2000:110) finns även i år ett antal punkter
värda att diskutera.

7 Begreppet följdleveranser

I samband med 1997 års skrivelse angående krigsmaterielexporten
påpekade Vänsterpartiet att tillämpningen av begreppet följdleveranser i
fallet Indonesien lett fram till en situation som blivit alltmer generande
för Sveriges anseende. Suhartoregimen hade bedrivit ett mångårigt
förtryck av den egna befolkningen och praktiserade en folkmordspolitik
på Östtimor. Den alltmer utvidgade tolkningen av begreppet ledde till att
exporten av krigsmateriel till Indonesien framstod som alltmer
orättfärdigt.

Vänsterpartiet hade också - återkommande under flera år - pekat på det
infekterade förhållandet mellan Indien och Pakistan. Konflikterna mellan
dessa båda länder var flera och kunde lätt blossa upp. Likafullt fortsatte
Sverige att exportera krigsmateriel till båda länderna. Under 1998 hamnade
Sverige återigen i nya förlägenheter till följd av den vida tolkningen av
följdleveransbegreppet. Detta i all synnerhet som både Indien och Pakistan
genomfört kärnvapensprängningar. Vänsterpartiet har tidigare framhållit
betydelsen av att alla utförseltillstånd skall granskas utifrån restriktiva
riktlinjer, dvs ingen skillnad skall göras mellan nya leveranser och s.k.
följdleveranser. Detta vill vi ge regeringen till känna.

Begreppet följdleveranser är inte entydigt och har inneburit stora
tolkningssvårigheter. Konstitutionsutskottet gjorde under våren 1997 en
omfattande granskning av följdleveransbegreppet.

Konstitutionsutskottet skrev i sitt betänkande att "vad utskottet anfört om
problem som särskilt har samband med följdleveransbegreppet ger enligt
utskottets mening regeringen anledning att överväga och precisera det avsnitt
i riktlinjerna som behandlar följdleveranser" (bet. 1996/97:KU25 s. 39 ff).
Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets utlåtande. Regeringen lämnade
den 25 november 1997 direktiv för en utredning av följdleveransbegreppet.
Utredningen blev offentlig förra året och behandlades då i Vänsterpartiets
motion.

Av utredningsmaterialet (SOU 1999:38) Följdleveranser i samband med
export av krigsmateriel (Utrikesdepartementet) framgick att flera länder inte
använde sig av begreppet följdleveranser över huvudtaget i samband med sin
krigsmaterielexport. Vissa länder förklarade att man behandlade
följdleveranser "på samma grunder, oavsett om det föreligger ett samband
med en tidigare leverans eller inte" (Danmark). Andra förklarade att varje
utförselärende är underkastat samma helhetsbedömning från fall till fall. Åter
andra hade "ingen formell eller informell förteckning eller beskrivning av
situationer som konstituerar följdleveranser", men det "förekommer
emellertid att den ursprungliga exportlicensen innehåller utfästelser om
följdleveranser". Det har dock utvecklats "stark presumtion för bifall till
sådan utförsel som är en följd av eller har ett klart samband med tidigare i
vederbörlig ordning utfärdad exportlicens" (Tyskland). Andra länder
använde ett system med tvååriga exportlicenser, vari följdleveranser kan
innefattas (England). Åter andra krävde, med vissa undantag, särskilt
tillstånd även för följdleveranser (Schweiz). Av dessa axplock ur utredningen
ansåg och anser fortfarande Vänsterpartiet att lagstiftning och praxis när det
gäller följdleveranser varierar starkt.

I den svenska debatten om krigsmaterielexporten har det framstått som om
man av trovärdighetsskäl och konkurrensskäl hade näst intill omöjligt att
tänka sig något annat än att en en gång beviljad leverans automatiskt måste
åtföljas av följdleveranser praktiskt taget in till tidens ände. Detta oavsett
vilken regim som satt vid makten och oavsett vilka brott mot mänskliga
rättigheter den än begick. Utredningen visar att så inte varit fallet, eftersom
andra länder hållit sig med lagrum för att kunna avstå från export av
följdleveranser. Jämfört med andra länder måste Sverige framstått som
extremt "pålitligt" när det gäller följdleveranser av krigsmateriel.

Själva syftet med regleringen och restriktiviteten när det gäller den
svenska krigsmaterielexporten är att Sveriges utrikespolitik - som innebär
stor respekt för och försvar av mänskliga rättigheter - inte skall
komprometteras av vår krigsmaterielexport. Vänsterpartiet är anhängare av
denna uppfattning. Vänsterpartiet anser att Sveriges anseende som försvarare
av de mänskliga rättigheterna skall värderas högre än Sveriges pålitlighet
som krigsmaterielexportör.

Utifrån denna utgångspunkt anser vi att svenska regeringar i t.ex. fallet
Indonesien och fallet med konflikten mellan Indien och Pakistan värderat
"trovärdighetsaspekten" högre än vikten av att visa respekt för mänskliga
rättigheter. Och man har gjort det utifrån ett argument om Sveriges
"trovärdighet" i relation till andra länder som inte stämt överens med
verkliga förhållanden.

Det finns ingen given rätt för en köpare av svensk krigsmateriel att erhålla
följdleveranser, men inte sällan har det i debatten framstått som om det i
praktiken funnits en sådan rätt. Regeringen skriver med anledning av
utredningen om följdleveransbegreppet att begreppet "inte täcker en tydligt
avgränsad kategori ärenden och att en absolut avgränsning av
följdleveransbegreppet heller inte är möjlig".

Av denna formulering kan man uttyda att regeringen inte avser att avskaffa
följdleveransbegreppet, samtidigt som man med samma tydlighet förklarar
att man inte riktigt vet vad en följdleverans är. Regeringen talar visserligen
om att göra vissa ändringar när det gäller reglerna för följdleveranser. Detta
torde dock inte hjälpa upp situationen. Sannolikt skulle bara nya
avgränsningsproblem uppstå. När man inte klart kan skilja en kategori från
en annan borde man därför rimligen i det här fallet behandla dem som en
enda gemensam kategori. Vänsterpartiet anser följaktligen att
följdleveransbegreppet måste avskaffas. Detta vill vi ge regeringen till känna.

Vänsterpartiet anser att det i riktlinjerna för svensk krigsmaterielexport
skall införas en särskild paragraf eller formulering som anger att det inte
finns någon given rätt för en köpare av svensk krigsmateriel att erhålla
följdleveranser. Anledningen till att konstitutionsutskottet föreslog riksdagen
att uppdra åt regeringen att tillsätta en utredning om följdleveransbegreppet
var att begreppet med tiden fått en allt vidare tolkning. Under tidens gång har
dessutom begreppet följdleveranser även omdefinierats från att gälla
reservdelar till att istället handla om "leveranser där det annars vore oskäligt
att inte ge tillstånd" - en formulering som är öppen för en betydligt vidare
tolkning än att endast omfatta reservdelar.

Skulle det bli så att riksdagen finner att man inte bör avskaffa
följdleveransbegreppet, anser Vänsterpartiet att man bör återgå till den
ursprungliga definitionen som inte medför det vida tolkningsutrymme som
konstitutionsutskottet riktade kritik mot när man föreslog riksdagen att ge
regeringen i uppdrag att utreda begreppet följdleveranser. Detta vill vi ge
regeringen till känna.

8 Krigsmaterielexport och konfliktförebyggande åt-
gärder

Det är uppenbart att situationen i flera länder är instabil och lätt kan
förändras på ett sådant sätt att Sverige befinner sig i den situationen att vi
till följd av våra egna lagar och bestämmelser blir tvingade att mot vår
vilja exportera krigsmateriel till länder med diktaturregimer eller till
länder som befinner sig på krigets och ofredens tröskel.

Om regeringen i andra sammanhang talar om nödvändigheten av att
bilägga konflikter innan de brutit ut torde det vara rimligt att samma
principer även tillämpades när det gällde den svenska krigsmaterielexporten.
Det kan vara svårt att se in i framtiden, men det finns redan idag ett antal
exempel på länder dit Sverige inte borde exportera vapen och där den
politiska situationen lätt kan bli infekterad så att fredliga förhållanden hotas
eller respekten för mänskliga rättigheter sätts ur spel. Det finns anledning att
ytterligare diskutera de principiella aspekterna på lagstiftningen om
krigsmaterielexporten. Men det är lika viktigt att gå vidare och granska
förutsättningarna i de enskilda länder till vilka krigsmateriel exporteras.

I det följande pekar vi på några länder, till vilka vi anser att krigsmateriel
icke borde ha exporterats. Materiel borde i all synnerhet inte exporterats om
regeringen tagit ordentligt fasta på vad den själv skriver i årets skrivelse:

Situationen i mottagarlandet vad gäller mänskliga rättigheter skall alltid
vägas in även i de fall då det är frågan om utförsel av materiel som i sig inte
kan användas för att kränka mänskliga rättigheter. (Vår kursivering) (skr
1999/2000:110 s. 9)

Följande genomgång är ingen fullständig katalog, vilket innebär att
Vänsterpartiet inte ger klartecken för länder som inte nämns nedan.

9 Latinamerika, demokratin och de mänskliga
rättigheterna

Svenska socialdemokratiska regeringar har varit ganska restriktiva när
det gällt export av krigsmateriel till diktaturer i Latinamerika. Exporten
har varit ringa. Idag går flera latinamerikanska länder mot en
demokratisk utveckling. Detta är dock inget skäl för att man obehindrat
skall kunna exportera vapen till dessa ännu späda demokratier. Ty även
om man har ett demokratiskt statsskick är det ingalunda säkert att man
uppnått någon stabil fred.

De flesta av de konflikter som idag utspelar sig i världen äger inte rum
mellan stater utan inom länderna i form av inbördeskrig och likartade
väpnade uppgörelser. Därvid spelar lätta vapen en större roll än tidigare. Det
är bra att regeringens skrivelse tar upp arbetet med att försöka minska
handeln med lätta vapen. Ett förtjänstfullt arbete i detta avseende görs i
Sverige bland annat av Kristna fredsrörelsen som tagit initiativ till en
ekumenisk konferens i Göteborg 2001. Samtidigt kan dock konstateras att
krigsmaterielexporten ökar till flera länder där den sociala oron är stark och
vars demokratiska halt kan ifrågasättas.

Krigsmaterielexporten till Brasilien var tidigare obetydlig när man hade en
ren militärdiktatur i landet. Men under 1996 ökade dock den svenska
krigsmaterielexporten till ett värde av över 180 miljoner kronor. Under 1997
sjönk vapenexporten något för att återigen under 1998 stiga kraftigt. Under
1999 har krigsmaterielexporten till Braslien ökat ytterligare och uppgår nu
till 362, 4 miljoner, varav större delen (201,1 miljoner kronor) utgörs av
kategorin Krigsmateriel för strid. Brasilien har blivit den näst största
mottagaren av svensk krigsmaterielexport efter Norge.

Brasilien kan visserligen benämnas demokrati, men det finns flera
inskränkningar i den som är ytterst tvivelaktiga. Presidenten har mycket stor
makt. Presidenten har ofta använt sig av att regera på dekret. Det har bl.a.
gällt frågor som rör indianbefolkningen, vilken fördrivs och förjagas från
sina områden. När det gällt brott mot mänskliga rättigheter har sådana
begåtts inte minst när det gäller just indianbefolkningen.

Vidare åtnjuter polis och militär fortfarande en extraordinär maktställning.
Trots att polis och militär bevisligen mördat och torterat människor har dessa
statstjänstemän dömts till lindriga straff eller sluppit straff. Amnesty
International betraktar de brott mot mänskliga rättigheter som begås i
Brasilen som "grova och omfattande".

Vidare är Venezuela i år en ny stor importör av svensk krigsmateriel. Inte
heller detta land hyser såvitt vi kan se tillräcklig respekt för mänskliga
rättigheter. Det förekommer godtyckliga arresteringar, försvinnanden och
utomrättsliga avrättningar. Det är anmärkningsvärt att exporten av
krigsmateriel ökat så kraftigt till detta land under 1999, i all synnerhet som
landets ekonomiska resurser i första hand rimligen borde gått till offren för
de väldiga översvämningar som drabbade landet under förra året.

Vidare har Sverige under 1999 börjat exportera krigsmateriel till Mexiko,
där situationen i flera områden är ytterst spänd, inte minst i Chiapasregionen,
där revolter med åtföljande massakrer förekommit sedan 1994.

I dag är hela denna del av Latinamerika mycket starkt militariserad. Det
pågår en intensiv upprustning i hela området. Vänsterpartiet har tidigare
riktat stark kritik mot att tillstånd gavs för export av JAS-plan till Chile.
Att i
dag exportera krigsmateriel till Mexiko, Brasilien och Venezuela innebär att
Sverige medverkar till denna regionala militära upprustning. Vänsterpartiet
anser att tillstånd för export av krigsmateriel till Brasilien, Mexiko och
Venezuela inte skall ges. Detta vill vi ge regeringen till känna.

10 Indien, Pakistan och Afghanistan som
konfliktområde

Två stora importörer av svensk krigsmateriel är Indien och Pakistan. Till
Indien har Sverige fortsatt att exportera krigsmateriel trots
kärnvapensprängningar och regelrätt krig med Pakistan i Kashmir.
Pakistanskt understödda paramilitära grupper opererar i Kashmir och
bekämpas av indisk militär. På båda sidor begås brott mot mänskliga
rättigheter. Övergrepp drabbar en oskyldig civilbefolkning. Det borde
vara självklart att man inte exporterar krigsmateriel till dessa båda länder.
Vid ett par tillfällen har det under efterkrigstiden utbrutit krig eller
uppstått krigsliknande tillstånd mellan de båda länderna. Det torde även
under senare tid ha blivit ännu mer uppenbart att man inte skall exportera
krigsmateriel till Pakistan. Det är väl känt att pakistanska trupper i
inbördeskriget i Afghanistan uppträdde på talibanernas sida.

I denna del av världen är hotet om stora konflikter mycket överhängande.
Under 1998 och 1999 har förhållandet mellan Indien och Pakistan allvarligt
försämrats i och med att de båda länderna genomfört kärnsprängningar och
strider om Kashmir. Den svenska regeringen reagerade skarpt på detta och
drog in delar av det svenska biståndet till Indien. Men vapenexporten har
fortsatt. De båda ländernas vapeninköp har visserligen minskat under året.
Detta torde dock hjälpa föga eftersom de vapen som kommit till användning
i Kashmir måste varit de vapen som tidigare år levererats från Sverige. När
det gäller krigsmaterielexporten handlar det inte om att avbryta exporten när
konflikten flammar upp utan innan den gör det.

Till länder som Indien och Pakistan skulle Sverige - enligt de regler vi har
- inte ha exporterat krigsmateriel. Och skall rimligen inte göra det i
fortsättningen. Detta vill vi ge regeringen till känna.

11 Övriga länder

Av regeringens skrivelse nämns en rad andra länder till vilka Sverige
exporterar krigsmateriel och där MR-läget lämnar åtskilligt att önska och
till vilka Sverige borde avstå från att exportera krigsmateriel. Dit hör
exempelvis Bahrain, Förenade Arabemiraten, Indonesien, Malaysia,
Oman och Tunisien. MR-läget i dessa länder har enligt exempelvis
Amnesty International inte förändrats nämnvärt, och vi anser fortfarande
krigsmaterielexport till dessa länder som olämplig. När det gäller
Thailand anförde vi i förra årets motion skäl mot krigsmaterielexport till
detta land bl.a. på grund av att landet är part i tvisten om Spratlyöarna.
Nepal utgör en ny importör av svensk krigsmateriel. Vänsterpartiet anser
att inte heller dessa länder bör komma ifråga när det gäller export av
svensk krigsmateriel. Detta vill vi ge regeringen till känna.

12 Hemställan

12 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att en successiv omvandling av den svenska
krigsmaterielindustrin i riktning mot en avveckling av krigsmateriel-
exporten, inkluderande ett utarbetande av omställningsprogram för
industrin, snarast bör inledas,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att samma riktlinjer skall gälla för Övrig
krigsmateriel som för Krigsmateriel för strid,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att ett demokratikriterium införs när det gäller
restriktionerna för den svenska krigsmaterielexporten,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att regeringen i sitt fortsatta arbete med EU:s
uppförandekod för krigsmaterielexporten verkar för att denna blir mer
restriktiv och bindande,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att regeringen verkar för att svenska regler skall
gälla vid samarbete mellan svenska företag och företag i andra EU-
länder när det gäller export av krigsmateriel,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att regeringen i EU-samarbetet när det gäller
krigsmaterielproduktion verkar för en övergång från produktion av
krigsmateriel till civil produktion,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att någon åtskillnad i riktlinjer mellan nya
leveranser av krigsmateriel och följdleveranser inte görs,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att det i riktlinjerna för svensk
krigsmaterielexport skall införas en särskild paragraf eller formulering
som anger att det inte finns någon given rätt för en köpare av svensk
krigsmateriel att erhålla följdleveranser,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige, ifall föregående yrkande avslås av
riksdagen, återgår till den ursprungliga definitionen av begreppet
följdleveranser, vilken inte medger så vida tolkningsmöjligheter som
den nuvarande definitionen,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om stopp för krigsmaterielexporten till Indonesien,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om stopp för krigsmaterielexporten till Indien och
Pakistan,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om stopp för krigsmaterielexporten till Brasilien,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om stopp för krigsmaterielexporten till Malaysia,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om stopp för krigsmaterielexporten till Thailand,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om stopp för krigsmaterielexporten till Mexiko,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om stopp för krigsmaterielexporten till Singapore,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om stopp för krigsmaterielexporten till Bahrain,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om stopp för krigsmaterielexporten till Venezuela,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om stopp för krigsmaterielexporten till Oman.

Stockholm den 10 april 2000

Gudrun Schyman (v)

Hans Andersson (v)

Ingrid Burman (v)

Lars Bäckström (v)

Siv Holma (v)

Berit Jóhannesson (v)

Owe Hellberg (v)

Stig Eriksson (v)

Tanja Linderborg (v)

Maggi Mikaelsson (v)

Lars Ohly (v)