med anledning av skr. 1998/99:97 Utvecklingen inom den kommunala sektorn

Motion 1998/99:Fi43 av Lars Tobisson m.fl. (m)

Inledning

Regeringens skrivelse om utvecklingen inom den
kommunala sektorn borde till sin natur vara såväl sakligt
deskriptiv och analyserande som problemorienterad. Tyvärr
finns i stället en tydlig tendens att på många områden
försöka försköna utvecklingen och inte redovisa de
uppenbara problem som finns. Många av de statistiska
uppgifter och beräkningar som redovisas är missvisande.
Genom dessa brister måste skrivelsen, som skulle kunna vara
en bra informationskälla, läsas med ett kritiskt öga eftersom
den i delar är en klar partsinlaga och inte en objektiv
faktaredovisning.

Denna vår kritik gäller bl.a. beskrivningen av kommunernas ekonomi och
t.ex. effekterna av det tillväxtfientliga utjämningssystemet. För varje läsare
som följer med i samhällsdebatten måste också den av regeringen åberopade
uppgiften att endast en procent av eleverna gick ut grundskolan utan
slutbetyg te sig besynnerlig när det samtidigt finns andra icke åberopade
rapporter om hur vanligt det är att elever lämnar grundskolan utan att ens ha
de nödvändigaste färdigheterna i räkning, läsning eller skrivning.

Kommunal ekonomi

Kommunala företag och
skatteplanering

Kommunalt ägda företag ingår inte i den statistiska
redovisningen av kommunsektorns verksamhet och
omfattning. Samtidigt finns en tydlig tendens hos många
kommuner att lägga betydande delar av sin verksamhet i just
bolag. Vi har i ett annat sammanhang reagerat på dessa
tendenser och då även förespråkat en särskild företagsform
för kommunala företag i den mån sådana bolag över huvud
taget bör finnas. Den privaträttsliga aktiebolagsformen är
inte lämplig för kommunal verksamhet.

Under alla förhållanden anser vi att en korrekt redovisning av kommun-
sektorn måste inkludera de kommunala företagen. Dessa bör inte räknas till
den vanliga företagssektorn. Det bör sålunda ske en omläggning av den
officiella statistiken i detta avseende.

Kommunerna och kommunala företag bedriver på många håll idag en
avancerad skatteplanering. En rad skattetvister mellan kommuner och
skatteförvaltningar pågår idag mot den bakgrunden. Detta är i sig ett märkligt
skådespel utifrån att kommunal verksamhet i förvaltningsform är skatte-
befriad. Situationen belyser bl.a. behovet av en tydligare lagstiftning
beträffande kommunerna och kommunala företag. Regeringen beskriver inte
denna fråga i sin skrivelse trots att den är mycket aktuell och omdiskuterad i
många kommuner. Regeringen anger heller inte att de extraordinära intäkter
som många kommuner redovisar i sina resultaträkningar helt är hänförliga
till "artificiella" reavinster i samband med kommunintern försäljning av
tillgångar när "koncernholdingbolag" bildats.

Utjämningssystemet

Regeringen påstår i olika sammanhang att den är intresserad
av ekonomisk tillväxt. Mot den bakgrunden är det notabelt
att regeringens skrivelse till ingen del belyser de
tillväxtfientliga inslagen i det gällande inomkommunala
utjämningssystemet. Tvärtom försöker sig regeringen på att
söka förneka de pomperipossaliknande effekter som alla
sakkunniga ekonomer som granskat systemet är varse. Vi har
i vår partimotion beträffande regeringens proposition om
utjämningssystemet redovisat de riktlinjer som måste gälla
för ett nytt system.

I detta sammanhang vill vi emellertid ytterligare fästa uppmärksamheten
på hur dagens system behandlar ekonomisk tillväxt i alla typer av
kommuner. Om en kommun - oavsett om kommunen har låg skattekraft,
medelskattekraft eller hög skattekraft - genom t.ex. åtgärder som leder till
lägre arbetslöshet eller höjd förvärvsfrekvens lyckas öka sin relativa
skattekraft tas nästan hela ökningen (och ibland mer) om hand av
utjämningssystemet. De kommuner som till priset av ökade utgifter får en
tillväxt hamnar alltså på minus. Mellan 1997 och 1998 finns det ett antal
kommuner i olika delar av Sverige som haft en sådan utveckling. Vi kan här
nämna några sådana typkommuner som också låtit tala om sig för sin
framgångsrika lokala politik: Aneby, Markaryd, Norberg och Bjurholm.
Dessa fyra kommuner ökade alla sin relativa skattekraft betydligt mellan
dessa år. Detta höjde på intet sätt deras relativa intäktsnivå - i något fall
tvärtom.

Cirka 35 kommuner ökade sin relativa skattekraft per invånare med mer än
en procentenhet mellan 1997 och 1998. All denna tillväxt konfiskerades av
utjämningssystemet, vilket naturligtvis inte berörs i regeringsskrivelsen. Det
är en orimlig signal i ett land, som önskar ekonomisk tillväxt och lägre
arbetslöshet.

Kommande år bör regeringen utförligt redovisa de tillväxtfientliga
konsekvenserna av rådande utjämningssystems konstruktion.

Hälso- och sjukvård

I avsnitt 3 beskriver regeringen utvecklingen inom hälso-
och sjukvården. Där redogörs för antalet läkarbesök,
vårdplatser, kostnader och årsarbetare.

Sedan 1994 har köerna till vård och behandling vuxit i jämn takt. Detta
kan regeringen heller inte dölja i skrivelsen. Bara mellan mars och
oktober 1998 ökade andelen patienter med klar diagnos som fått vänta mer
än tre månader för behandling från 22 % till 31 %.

Erfarenheten under de tre borgerliga regeringsåren 1991-1994 visar att en
vårdgaranti är en förutsättning för att kunna komma till rätta med bristerna i
hälso- och sjukvården. Mot den bakgrunden anser vi att en vårdgaranti
omedelbart bör återinföras på nationell nivå. En vårdgaranti bör inte bara
vara dem förunnade som bor i borgerligt styrda landsting. Utgångspunkten
för en sådan garanti skall vara den vårdgaranti som infördes den 1 januari
1992 och som då på tre år tog bort de dåvarande långa vårdköerna.

Självklart bör man se över om de behandlingar/insatser som fanns på
vårdgarantins prioriteringslista bör justeras, men eftersom den gamla
vårdgarantin visade så goda resultat är det viktigt, att regeringen återkommer
till riksdagen med ett förslag snarast möjligt.

Det talas ofta om landstingens brist på pengar och att denna drabbar
vården. 20 % av landstingens samlade utgifter går dock till annan verk-
samhet än just hälso- och sjukvård, framför allt subventioner av kollektiv-
trafik, kultur och fritidsverksamhet samt utbildning och t.o.m. inomregionala
skatteutjämningsbidrag (trots den utjämning som redan sker på riksplanet). I
en situation då köerna växer och bristerna inom hälso- och sjukvården blir
alltmer uppenbara anser vi moderater att de medel som landstingen förfogar
över i första hand skall gå till just sjuk- och hälsovård. Valet mellan t.ex. en
övertung politisk överbyggnad eller diverse frivilligt påtagna sidouppgifter
och vård av sjuka borde enligt moderat uppfattning vara självklart.

Äldreomsorg

Under avsnitt 4 redogör regeringen för utvecklingen av
kommunernas äldreomsorg. Även om delar av de problem
som där finns har administrativa orsaker, exempelvis
föråldrade bemanningsplaner bland hemtjänstpersonal, är det
även här ett faktum att kommunerna under flera år prioriterat
annan verksamhet än den kärnuppgift som äldreomsorgen är.
Detta måste tydligt observeras och diskuteras mot bakgrund
av att behoven av äldrevård kommer att öka i takt med att vi
får alltfler mycket gamla, dvs. personer över 80 år. Det
ställer än större krav på kommunernas prioriteringar. Vår
utgångspunkt är att kommunerna bör koncentrera sin
verksamhet till ett antal begränsade kärnområden, bland
vilka äldreomsorg är ett. Det ställer nya krav på
kommunerna, men det innebär också att vi möjliggör för
våra äldre att få en värdig ålderdom, när de egna krafterna
inte längre räcker till.

Handikappomsorgen

Skrivelsens femte kapitel berör handikappomsorgen. De
senaste fyra åren har regeringen konsekvent försämrat
situationen för landets funktionshindrade. Det är främst
lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS)
samt lagen om assistansersättning (LASS) som försämrats.
Vi moderater har lika konsekvent motsatt oss dessa
försämringar och anslår i vårt budgetalternativ 2,1 miljarder
kronor mer än regeringen för att återställa de försämringar
som skett.

Socialdemokraterna och Centern beslutade tillsammans med Vänstern
våren 1996 att avgränsa rätten till personlig assistans under skoltid och vid
vistelse på dagcenter. De beslöt att kommunen skulle ha ansvaret för den
personliga assistenten under denna tid. Syftet var naturligtvis att spara pengar
och skjuta över betalningsansvaret på kommunerna utan att kompensera
dessa för den ökade kostnaden.

Vi moderater reagerade kraftigt på denna förändring. I riksdagen påpekade
vi att det fanns en uppenbar risk att enskilda funktionshindrade skulle hamna
i kläm mellan försäkringskassan och de enskilda kommunerna. Våra farhågor
avfärdades av Socialdemokraterna. Det går dock nu att konstatera att vi
tyvärr fick rätt. Aktuell statistik visar att runt om i landet drabbas barn och
ungdomar som har funktionshinder av att det nu finns två olika huvudmän
för LSS-lagen.

Besparingar i den offentliga sektorn är nödvändiga, vilket vi moderater
alltid hävdat. Samtidigt har vi med kraft framhållit att besparingar inte skall
drabba utsatta grupper. Därför är regeringens politik mot just de funktions-
hindrade inte acceptabel.

Listan på försämringar kan göras lång. Vissa förändringar är små, andra
mycket stora, relativt sett. Alla drabbar de en utsatt grupp på ett
otillständigt
sätt. Oron sprider sig nu bland de funktionshindrade. En oro som mot den
bakgrund vi tecknar och med socialdemokratiska prioriteringar av annan
verksamhet ute hos kommunerna är i hög grad befogad.

Barnomsorg, skola och
vuxenutbildning

Den moderata politiken inom barnomsorg respektive skola
och vuxenutbildning beskrivs närmare i bl.a. motionerna En
gymnasieskola med kunskap och kvalitet (1998/99:Ub210),
Skolan inför ett nytt sekel (1997/98:Ub208), Skolans
uppdrag att bidra till ökad social kompetens
(1998/99:Ub258), med anledning av prop. 1998/99:45
Fristående förskoleklass (1998/99:Ub6), Läroplan för
förskolan (1997/98:Ub21), En ny yrkeshögskola (1997/98:
Ub452) samt del av motionen Utveckling och rättvisa - en
politik för storstaden på 2000-talet (1998/99:A216).

Merparten av det material som beskrivs i regeringens skrivelse under
denna rubrik är kända uppgifter och har berörts bl.a. i våra ovan nämnda
motioner. Detta föranleder oss att endast ge kommentarer i principiellt
viktiga frågor.

Säkra valfriheten inom förskola och
barnomsorg

Regeringens skrivelse visar att det råder i princip full
behovstäckning inom barnomsorgen i kommunerna. Det
betyder att någon efterfrågan på ytterligare utökad
barnomsorg inte finns. Däremot visar redovisningen att det
genomförts omfattande besparingar inom barnomsorgen
under hela 1990-talet, bl.a. genom allt större barngrupper.
Vidare har utbudet av öppna förskolor och öppen
skolbarnomsorg minskat. Utvecklingen vad avser
familjedaghemmen redovisas inte. Ändå aviserar regeringen
införandet av barnomsorgsverksamhet för fyra- och
femåringar, kallad allmän förskola, en verksamhet som
riskerar att minska alternativen inom och utanför den
offentliga barnomsorgen.

Behovet av ett mer aktivt kvalitetsarbete är uppenbart. Det gäller i synner-
het som regeringen inte i något avseende stimulerat den mest effektiva
formen av utvärdering, dvs. föräldrarnas valfrihet vad avser barnomsorg.
Regeringen anför i skrivelsen att någon utvärdering av barnomsorgens
kvalitet på nationell nivå inte gjorts på senare år. Att föreslå utökad
verksamhet och en begränsning av avgifterna samtidigt som personaltätheten
minskar, den genomsnittliga gruppstorleken ökar och ingen utvärdering av
kvaliteten genomförts är oansvarigt.

Säkra valfrihet och kvalitet i
grundskolan

Regeringen konstaterar att Skolverkets granskning visar på
stora brister i kommunernas lokala uppföljning, utvärdering
och egenkontroll av skolan. På sedvanligt sätt drar emellertid
regeringen inga konkreta slutsatser av denna information.

Vi moderater har länge förespråkat inrättandet av ett fristående nationellt
kvalitetsinstitut med uppgift att kontinuerligt utvärdera skolors resultat och
kvalitet. Skolverket och de statliga utbildningsinspektörernas granskningar
visar att detta behövs. Det är direkt uppseendeväckande att regeringen inte
föreslår konkreta åtgärder för att i praktiken genomföra det styrsystem som
riksdagen fattade beslut om. Utbildningsinspektörernas konstaterande att
detta "skolans nya styrsystem" fortfarande är relativt obekant och att bl.a.
många lärare har bristande kännedom om lagstadgade styrdokument
föranleder ingen kommentar från regeringens sida.

Detta understryker emellertid de statliga utbildningsinspektörernas slutsats
att skolorna måste göras mer självständiga och rektorn ges ökat ansvar och
inflytande. Många skolor saknar i dag ett aktivt ledarskap. Ett sätt att uppnå
självständiga skolor är att sätta mer fokus på resultat och kvalitet. En
nationell skolpeng som säkrar fritt skolval är då en betydelsefull reform.

Det är också märkligt att regeringen inte berör det faktum att likställig-
heten i praktiken är satt ur spel. Skolverkets rapporter visar att skillnaden i
satsningar på undervisning per elev i skolan varierar avsevärt mellan olika
kommuner. I många kommunala budgetar prioriteras inte skolan på det
förutsatta sättet. Samtidigt är det viktigt från nationell synpunkt att
föräldrar
har tillgång till bra och likvärdiga skolor oavsett var i landet de bor. En
skolpeng skulle utgöra ett utmärkt medel att uppnå målet att alla elever skall
ges likvärdiga möjligheter och chanser till skolutbildning av hög kvalitet.

IT-satsning med oklar strategi

Regeringen anger i skrivelsen att en IT-satsning i skolan
kommer att genomföras under de kommande tre åren.
Regeringen avsätter närmare
1 500 miljoner kronor för detta ändamål. De avsatta
resurserna räcker inte för att uppfylla de uppsatta målen.

Det verkar vidare som om regeringen tänker överlåta på kommunerna att
bygga ut bandbredden. Det betyder att vissa kommuner - som inser
betydelsen av en väl utbyggd digital infrastruktur - kommer att prioritera
utbyggnad medan andra kommuner av olika skäl nöjer sig med mindre
nöjaktiga lösningar.

Enligt uppgift kommer varje kommun att erhålla endast ett par miljoner
kronor avsedda för digitala infrastruktursatsningar. Det verkar inte finnas
någon beredskap att utvärdera projektet. Oklarhet råder om vem som har det
operativa samordnande ansvaret för den digitala utbyggnaden i skolan.

Reformera gymnasieskolan

Den svenska gymnasieskolan har en rad problem som snabbt
måste lösas. De flesta förutsätter beslut på nationell nivå. För
kommunernas del finns emellertid anledning att notera det
tilltagande problemet med att alltfler elever i
gymnasieskolan saknar allmän behörighet och därmed
nödvändiga förkunskaper och/eller har svårt att följa med i
undervisningen.

Statistiken från Skolverket visar att andelen elever som inom fyra år lyckas
fullfölja sina gymnasiestudier minskat med 6 % sedan läsåret 1993/94. Av de
elever som påbörjade gymnasiestudier på ett nationellt program eller en
nationell linje läsåret 1994/95 är det endast 74 % som fyra år senare fullgjort
sin utbildning. Detta borde föranleda kraftfulla åtgärder i linje med vad de
borgerliga partierna föreslog i en gemensam reservation redan hösten 1997
och som vi moderater utvecklade ytterligare i motionen En gymnasieskola
med kunskap och kvalitet (1998/99:Ub210).

Det är vidare uppseendeväckande att regeringen inte kommenterar den
sjunkande direktövergången mellan gymnasieskolan och högskolan. Det blir
allt färre yngre som studerar på landets universitet och högskolor. Andelen
högskolenybörjare som var 21 år eller yngre nådde, enligt SCB, en
topp 1992/93 med 54 % för att därefter börja minska till 50 % 1996/97.

Den genomsnittliga studenten är 24 år när han eller hon antas till
grundutbildning. Det är dessutom allt färre av alla sökande som antas till
högre studier. I början av 1990-talet antogs drygt 50 % av alla sökande
medan motsvarande siffra 1997 var 40 %. Detta visar nödvändigheten av att
klara av att bygga ut grundutbildningen ytterligare och samtidigt sätta in
kvalitetshöjande åtgärder för att motverka de besparingar på mellan 1,2 och
1,4 miljarder kronor som regeringen, enligt Högskoleverket, genomfört
sedan regeringsskiftet 1994.

Grundläggande vuxenutbildning ett
kommunalt ansvar

Vi delar uppfattningen att det finns anledning att fördjupa
uppföljningen av hur kommunerna tar sitt ansvar vad avser
grundläggande vuxenutbildning. Inom ramen för
kunskapslyftet har regeringen valt att ge statsbidrag till vissa
kommuner också för sådan utbildning som sedan länge är
kommunernas ansvar. Det finns skäl att anta att den politiken
inte bidrar till att kommuner på egen hand söker upp och
erbjuder behöriga personer grundläggande vuxenutbildning,
som ett led i sin ordinarie utbildningsverksamhet, vilket vore
beklagligt. I samband med att den framtida
vuxenutbildningen ställs under prövning när
kunskapslyftsprojektet och andra aktiviteter avslutas är det
centralt att kommunernas ansvar noga definieras.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bakgrunden till kommuners avancerade skatteplanering,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en mer korrekt redovisning av den kommunala sektorns storlek,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en redovisning av det tillväxtfientliga
utjämningssystemets konsekvenser för kommuner med växande skattekraft,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att omedelbart återinföra en vårdgaranti inom hälso-
och sjukvården,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av prioritering av kommunala kärnuppgifter som
äldreomsorgen och handikappomsorgen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om valfrihet och utveckling av nya verksamhetsformer inom
barnomsorg och förskola,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kvalitets- och uppföljningsåtgärder inom grundskolan och
gymnasiet.

Stockholm den 28 april 1999

Lars Tobisson (m)

Lennart Hedquist (m)

Fredrik Reinfeldt (m)

Anna Åkerhielm (m)

Gunnar Axén (m)

Catharina Hagen (m)

Per Bill (m)

Carl Erik Hedlund (m)

Bo Lundgren (m)

Margit Gennser (m)