med anledning av skr. 1997/98:122 Afrika i förändring - En förnyad svensk Afrikapolitik inför 2000-talet

Motion 1997/98:U37 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

1 Inledning  41

2 Optimistisk analys och ekonomiska reformer  41

3 Samtidighet i ekonomiska reformer och sociala framsteg  43

4 Samordning och enhetlighet av svenska myndigheters bedömningar 43

5 Arbetsdelningen mellan IMF och Världsbanken  43

6 Demokratiska aspekter på Världsbankspolitiken  44

7 Skuldkrisen  44

8 Frihandel på ojämlika villkor  45

9 Andra följder av avregleringar i handeln med Afrika  46

10 MAI-avtalet  46

11 Svenskt bistånd och Guinea Bissau  47

12 Partnerskapstanken  48

13 Hemställan  50

1 

Inledning

Det är utmärkt att regeringen presenterar en skrivelse om Afrika som inte ger den sedvanliga mörka bilden av Afrikas utveckling. Regeringen ger en komplex och mer differentierad bild istället för att visa upp en dyster helhet – en kontinent på väg mot avgrunden. Skrivelsen pekar på möjligheter, lämnar förslag till lösningar på en del problem och visar på framsteg som gjort i olika delar av Afrika.

Likafullt har vi kritiska kommentarer att göra.

Denna skrivelse som i hög grad handlar om möjligheterna till en demokratisk utveckling i Afrika och dess förutsättningar läggs fram tillsammans med två andra skrivelser om demokratins problem, Demokrati och mänskliga rättigheter i Sveriges utvecklingssamarbete och Mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik, samtidigt som regeringen för riksdagen presenterar en aldrig tidigare skådad mängd propositioner och skrivelser att på kort tid behandla. Det är beklagligt att viktiga skrivelser om demokratifrågor och om Afrikapolitiken skall behandlas under ur demokratisk synpunkt så bristfälliga förhållanden.

Inledningsvis vill vi också rikta viss kritik mot ett allmänt drag som inte bara kännetecknar denna skrivelse utan även går igen i de två nyss nämnda. I alla tre skrivelserna tecknas en bild av hur en demokratisk våg under senare år svept över världen. Denna generella beskrivning ter sig för oss en smula överdriven när man sedan längre fram i texten beskriver konkreta förhållanden i olika delar av världen eller i olika delar av Afrika. Svårigheterna att skapa en demokratisk kultur och tolerans för oliktänkande är betydande i flera afrikanska länder. Otvivelaktigt är det ett stort framsteg att apartheidregimen störtats i Sydafrika, men samtidigt är det skrämmande att folkmordet i Rwanda kunnat ske. Den ekonomiska utvecklingen tycks gå i rätt riktning i Uganda samtidigt som man nu förmår upprätthålla fredliga förhållanden i landet, medan förhållandena när det gäller mänskliga rättigheter i Nigeria utvecklas i förfärande riktning.

2 Optimistisk analys och ekonomiska reformer

Regeringen ät optimistisk i sin syn när det gäller den ekonomiska tillväxten för Afrikas del. Man visar att den genomsnittliga tillväxten för Afrikas del 1994–1997 uppgått till 3,8 %, vilket motsvarar 1 % per capita. Det är första gången sedan 1970 som tillväxten per capita ökat. Regeringen noterar en vändning när det gäller den afrikanska ekonomins utveckling. Man gör en helhetsbedömning när det gäller kontinentens ekonomiska framtid och skriver (s. 26): ”Det verkar således som om de ekonomiska reformerna nu börjar ge effekt och förutsättningarna för en period av hållbar tillväxt är relativt goda.”

Regeringen gör dock vissa reservationer: ”Samtidigt måste betonas att de afrikanska länderna är mycket sårbara – för klimatfaktorer, ändringar i världsmarknadspriser och andra omvärldsförändringar, liksom för inre konflikter.”

Trots detta är regeringens helhetsbedömning av Afrikas ekonomiska utveckling ljusare än tidigare och det beror i stor utsträckning på de ekonomiska reformerna – strukturanpassningsprogrammen.

På en annan nivå och i annat sammanhang skriver man:

för att lyckas med reformerna och åstadkomma en hållbar produktionsökning krävs att hänsyn tas till institutionella och sociokulturella faktorer på mikronivå, inte minst vad gäller kvinnors och mäns skilda situation. Kunskaperna om vad som krävs på denna nivå för att uppnå en hög ekonomisk tillväxt är fortfarande mycket begränsade och även där dessa kunskaper finns tillåts de inte alltid påverka reformprocessens utformning. Klart är att många misstag i utformningen av tidigare strukturanpassningsprogram – och även missnöjet bland ländernas befolkningar – hade kunnat undvikas om programmen i högre grad varit resultatet av inhemskt styrda och väl förankrade processer och beslut.

Citatet är vackert formulerad men innebär ytterst en förödande kritik av de tidiga strukturanpassningsprogrammens utformning och innehåll före 1994. Vad som sägs är att dessa program saknat förankring och gehör, att de bestått i en mekanisk modell som inte tar hänsyn till de förhållanden som råder i de länder där de skall tas i bruk och att dess skapare varit okunnig om det viktiga och välkända förhållandet som är så typiskt för Afrika – att det är kvinnorna som står för merparten av det produktiva arbetet.

Det är uppenbart att regeringen delar denna kritik av strukturanpassningsprogrammens utformning.

Med detta anser vi inte att strukturella reformer är obehövliga. (Se Vänsterpartiets biståndsmotion från allmänna motionstiden 1997, där vi framför en detaljerad och nyanserad syn på strukturanpassningsprogrammen.)

Vidare är det alltför enkelt att dra slutsatsen att strukturreformerna efter 1994 och framåt är huvudorsaken till de senare årens goda tillväxt. Det är t.ex. viktigt att hålla i minnet att de senaste årens ekonomiska tillväxt mycket väl har sin grund i den allmänna högkonjunktur som rått under senare år. Regeringen pekar själv på andra faktorer som kan ha inverkat på den ekonomiska utvecklingen när man nämner klimatfaktorerna. Sådana kan vara såväl meteorologiska som politiska. Höga oljepriser har gynnat Nigeria, och i södra Afrika har rått ett tillstånd av relativ fred, som bidragit till ekonomisk stabilitet. Andra länder har drabbat av svårigheter. Rwanda, Sierra Leone och Kongo (Zaire) har drabbats av inbördeskrig och politiska konflikter.

Regeringen understryker dock på ett flertal ställen i sin skrivelse att de ekonomiska reformerna i framtiden måste utformas så att de svarar mot de institutionella, sociala och kulturella förhållanden som råder i olika afrikanska länder. Detta instämmer vi i, även om regeringen har en benägenhet att inte helt klart se alla de negativa effekter som afrikanska länder har att brottas med. I spåren av strukturanpassningsprogrammen har man kunnat se en kraftig avindustrialisering. Jordbruksproduktionen har trots förbättrade marknader inte ökat. Fattigdomen har inte visat några tecken till att minska. Ett stort problem är också att investeringar och sparande har minskat såväl på statlig som privat nivå.

3 Samtidighet i ekonomiska reformer och sociala framsteg

Vänsterpartiet ifrågasätter, förutom en del bedömningar, regeringens något egendomliga syn på ordningsföljden när det gäller reformerna. Regeringen talar om en första omgång av reformer, som syftar till låg inflation, realistiska växelkurser etc. som tidsmässigt skall föregå en andra omgång reformer. Erfarenheter från Sydostasien, Europa och andra delar av världen – liksom aktuell forskning av dagens u-länder – som genomgått tillväxtperioder visar att en utveckling av ”humankapitalet”, en förbättring av människors villkor och en politik som innebär social jämlikhet och jämlikhet när det gäller produktiva resurser måste komma åtminstone samtidigt som en ekonomisk stabilisering genomförs. Det sistnämnda vill vi ge regeringen tillkänna.

4 Samordning och enhetlighet av svenska myndigheters bedömningar

I regeringens skrivelse görs på flera ställen skilda bedömningar av olika delar av samma frågekomplex. På en mer övergripande nivå prisar man resultaten av de strukturella reformer som gjorts samtidigt som man är mer kritisk på sektorsnivå. Varför dessa olika bedömningar? Kan det vara så att olika delar av statsförvaltningen gjort sina analyser var för sig? I så fall är detta olyckligt. Regeringen bör stärka samordningen och samarbetet mellan Utrikesdepartementet, Finansdepartementet och Riksbanken när det gäller den svenska politiken gentemot Världsbanken och IMF. Detta vill vi ge regeringen tillkänna.

5 Arbetsdelningen mellan IMF och Världsbanken

Vi påpekade ovan att staten, ”humankapitalet” och ”socialt kapital” spelar en viktig roll när det gäller att åstadkomma ekonomisk tillväxt. Av de två Bretton Woods-institutionerna är det tveklöst Världsbanken som tagit till sig mest av denna aspekt när det gäller ekonomisk utveckling. Det förefaller därför märkligt att regeringen i avsnittet De internationella finansiella institutionerna och skuldbördan (s. 94) förespråkar en strikt arbetsdelning mellan Världsbanken och IMF, där IMF skall arbeta ”med regeringarna utifrån ländernas specifika förutsättningar” och ”formulera grundläggande makroekonomiska mål och bidra till kapacitetsuppbyggnad inom sina specialområden” medan Världsbanken skall ha ”en dominerande roll som finansiär och bör i första hand koncentrera sin verksamhet till sektorprogram som samordnas med andra givares program...”

Regeringen bör istället verka för att båda institutionerna hittar sina specifika och avgränsade roller i förhållande till samtliga faktorer och sakområden och se till att de samverkar så att ekonomisk utveckling blir möjlig i afrikanska länder.

6 Demokratiska aspekter på Världsbankspolitiken

Betydelsen av demokratiska värden liksom genomskinlighet och insyn påtalas upprepade gånger i skrivelsen. Medborgarna i afrikanska stater ska veta vad olika samhällsinstitutioner gör och vad de arbetar med. Denna omtanke om den demokratiska utvecklingen i Afrika står i kontrast till regeringens agerande i Världsbanksfrågor. Vid flera tillfällen har svenska folkvalda begärt att få större insyn i vad som händer i Världsbanken och hur Sverige och svenska representanter agerar i förhållande till banken och dess politik. Detta krav har också ställts av riksdagens utrikesutskott. Det påpekas också i utredningen Partner med Afrika att

IFI:s (de internationella finansiella institutionerna) stora betydelse för den svenska Afrikapolitiken gör det viktigt med en politisk förankring av det svenska agerandet i dessa institutioner. Idag saknas enligt vår uppfattning denna förankring. En sådan förankring genom exempelvis regelbundna föredragningar i Utrikesutskottet skulle förmodligen bidra till en mer sammanhållen svensk Afrikapolitik. (s. 35)

Regeringens skrivelse förbigår denna rekommendation från utredningen med tystnad.

7 Skuldkrisen

Vid åtskilliga tillfällen har Vänsterpartiet motionerat om avskrivningar av de fattiga ländernas stora skulder till den rika världen. Skuldkrisen är mot bakgrund av välståndets och rikedomarnas fördelning i världen frukten av en kolonialistisk och imperialistisk världsordning och ytterst en absurditet.

Därför menar vi att det är bra att regeringen i sin skrivelse tar så tydlig ställning för att skuldkrisen måste lösas. Regeringen skriver att HIPC (Heavily Indebted Poor Countries) måste få stöd, men att också andra former av skuldlättnader bör ges. HIPC-initiativet är vällovligt men klart otillräckligt eftersom alltför få länder omfattas av det. Regeringen välkomnar kampanjen ”Jubel 2000”.

Om Sverige som land ställer sig bakom den här kampanjen skulle det vara en betydelsefull markering gentemot de stora kreditgivarna. Vi föreslår att Sverige på det internationella planet så snart som möjligt verkar för skuldavskrivningar som går längre än HIPC-initiativet. Detta vill vi ge regeringen tillkänna.

I sin skrivelse förklarar regeringen att man skall arbeta för ökad lyhördhet och förståelse för låntagarländernas egna processer och ett ”ökat lokalt ägarskap av de projekt och program som finansieras” och att dessa måste förankras ”både i regeringen och i det civila samhället i låntagarländerna”.

Det är skrivningar som förpliktar.

Utifrån dessa bör regeringen fortsätta att verka för ökad öppenhet i informationshantering och i förhandlingsprocesser inom internationella organ. Den svenska regeringen bör verka för ett större utrymme för det civila samhället när det gäller förhandlingar i makroekonomiska frågor. Det gäller HIPC, IMF, Världsbanken, WTO med flera organ. Det finns mycket att göra i detta avseende. Det visar turerna kring det multilaterala investeringsavtalet MAI, där insynen fram tills nu varit minst sagt bristfällig.

8 Frihandel på ojämlika villkor

Det är viktigt att öka handeln med Afrika. Ett välkänt slagord i biståndssammanhang är ”Trade – not aid”. Men ökad handel och ökade investeringar är inte något mål i sig. Ökad handel och ökade investeringar kan vara till gagn för Sverige och för de afrikanska länderna, men bara om de medför att fattigdomen minskar. Ökat välstånd för alla är målet och ökad handel och ökade investeringar är medel. Historien visar dock på att det inte finns någon automatik i förhållandet mellan växande välstånd och ökad handel.

De senaste årtionden visar inte heller på något direkt samband mellan ökad handel och ökat välstånd, trots att man haft frihandel. Samtidigt som världshandeln ökat kraftigt under hela efterkrigstiden har klyftorna mellan rika och fattiga förstärkts – för att inte tala om klyftan mellan rika och fattiga inom länderna. För 30 år sedan åtnjöt den fattigaste femtedelen av jordens befolkning 2,3 % av inkomsterna. I mitten av 90-talet hade dess andel sjunkit till 1,4 %. Samtidigt har den rikaste femtedelen ökat sin andel av världens inkomster från 70 till 85 %. Den rikaste femtedelen hade 30 gånger så hög lön som den fattigaste femtedelen. Denna inkomstklyfta har nu blivit dubbelt så djup. Idag har rika 61 gånger mer i lön än de fattiga.

Under samma tid har man ansträngt sig för att införa allt liberalare handelsregler i de fattigaste länderna. Genom att liberaliseringar i handeln med utvecklingsländerna genomförts, har dessa jämställts med de rika länderna. Resonemanget påminner om den gamla fabeln och sköldpaddan, där man kommer till den logiska slutsatsen att sköldpaddan har samma chanser som haren i kapplöpning.

Med andra ord: Lika spelregler för ojämna parter har visat sig öka snarare än minska klyftorna. De 48 minst utvecklade ländernas, MUL-ländernas (där det bor 570 miljoner människor, vilket motsvarar 10 % av världens befolkning), andel av världshandeln har minskat till hälften. De står för 0,3 % av världshandeln. I utredningen Partner med Afrika betonades behovet av skydd för de afrikanska länderna av i första hand livsmedelsproduktion. Någon diskussion kring detta finns inte med i regeringens skrivelse, vilket måste anses anmärkningsvärt. Det är uppenbart att det i vissa länder är nödvändigt att acceptera ett visst skydd när det gäller ömtåliga och bräckliga ekonomier i Afrika och tredje världen. Detta vill vi ge regeringen tillkänna.

Ett krav på skydd av inhemsk livsmedelsproduktion och ömtåliga ekonomier strider naturligtvis mot den förhärdande frihandelsdoktrinen, där man antar att frånvaron av subventioner och handelshinder skall lösa världsekonomins framtidsproblem.

Frihandelsdoktrinen är emellertid förbunden med en stor svaghet. Den består till stora delar av ett teoretiskt resonemang som blivit otidsenligt. Den tar inte med i beräkningen att en tredjedel av den växande världshandeln idag sker internt inom transnationella företag och inte på den fria marknad, som den etablerade frihandelsdoktrinen förutsätter.

Förutom att en tredjedel av världshandeln äger rum inom ett och samma transnationella företag äger ytterligare en tredjedel av handeln rum mellan olika transnationella företag. Det blir med andra ord inte så värst mycket fri marknad kvar för verklig frihandel.

För att skapa positiva yttre förutsättningar för ekonomisk utveckling för Afrika kan i vissa fall nya initiativ i utvecklingsländerna behöva skyddas mot ojämlik extern konkurrens. Det kan bland annat ske genom stöd till nya former av regionalt samarbete.

Det är också nödvändigt att avskaffa en del av de direkta eller indirekta subventioner som EU ger till sin egen livsmedelsproduktion. Den subventionerade europeiska livsmedelsproduktionen kan ofta slå ut inhemsk afrikansk produktion. Initiativet från bl.a. EU att ge handelsfördelar för MUL-länderna bör uppmuntras. Detta vill vi ge regeringen tillkänna.

9 Andra följder av avregleringar i handeln med Afrika

Det betonas ofta att den informella ekonomin i Afrika är mycket stor och att man inte vet hur stor den i verkligheten är. Oavsett omfattning står det dock klart att den betyder mycket för människors överlevnad. Ökade handelsavregleringar skulle antagligen slå ut stora delar av den informella ekonomin.

Samma informella ekonomi bidrar sannolikt till att behålla den biologiska mångfalden. Inskränkningar i den informella ekonomin skulle få negativa miljömässiga konsekvenser.

EU borde istället för generella avregleringar skapa ett regelverk för handel och utveckling, i enlighet med de intentioner som förespråkas i en rad olika sammanhang i regeringens skrivelse, där man betonar nödvändigheten av ta hänsyn till de specifika förhållanden som råder på det ekonomiska, sociala och kulturella området i olika länder i Afrika. Det krävs inte generella avregleringar som slår mycket olika på olika platser utan specifika konkreta åtgärder av varierande slag. Detta vill vi regeringen tillkänna.

10 MAI-avtalet

I regeringens skrivelse sägs att de afrikanska länderna motvilligt anpassat sig till Världshandelsorganisationen WTO:s regelverk. Det sägs att de fattigaste länderna åtnjutit de tullsänkningar som gjorts inom GATT/WTO:s ram ”utan att krav ställts på u-länderna att liberalisera sin handel”. Detta vill vi ge regeringen tillkänna. Det sägs att utvecklingen mot handelsliberaliseringar ”främst är ett resultat av de med IMF och Världsbanken framförhandlade strukturanpassningsprogrammen”.

Detta är inte hela sanningen. Strukturanpassningsprogrammen har kritiserats hårt i många u-länder och av folkrörelser i i-länder. Sanningen är att strukturanpassningsprogrammen i hög grad påtvingats u-länderna. De har tillämpats även i länder där behovet av sådana varit ringa.

Regeringen erkänner vidare i sin skrivelse att borttagandet av tullar inte lett till den ökning av investeringar och handel som man väntat sig. Ökade investeringar och ökad handel var tänkta att ersätta bortfallet av tullinkomster. I detta sammanhang är ett avtal, MAI-avtalet, som skall ge investerarna ännu större fördelar i form av ökat skydd av deras rättigheter anmärkningsvärt.

I ett gemensamt uttalande från bland annat Tanzania, Uganda, Egypten och Indien sade man: ”Det är oklart hur ett multilateralt regelverk för investeringar påverkar nationella regeringars möjlighet att reglera investeringsflöden så att det gynnar utvecklingen.”

Generalsekreteraren för SADC (Southern Africa Development Community) förklarade i februari i år: ”Det är inte acceptabelt att bara stärka investerarens rättigheter. Vi måste även se till statens och medborgarnas rättigheter.” U-länderna begärde att hela frågan inte skulle behandlas inom WTO-systemet utan inom FN-systemet.

MAI-avtalet har bristande demokratisk förankring i Sverige och möter motstånd i Afrika och i andra delar av u-världen. Konsekvensutredningar av vad MAI-avtalet skulle innebära för afrikanska länder och u-länder i allmänhet har inte gjorts. Sådana måste komma till stånd. Likaså måste tidtabellen för förhandlingarna anpassas så att processen blir öppen och demokratisk med reella möjligheter att påverka. Det vill vi ge regeringen tillkänna.

Avtal av MAI-avtalets typ innebär att storföretag och internationella investerare får en mycket hög grad av frihet. Friheten för regeringar i utvecklingsländerna att skydda sin befolkning mot till exempel svältkatastrofer beskärs dock ytterligare genom ett sådant avtal. Regeringar som t.ex. gynnar lokala producenter för att höja livsmedelssäkerheten i landet kan av transnationella företag som känner sig missgynnade dras inför domstol och tvingas att ge avkall på livsmedelssäkerheten. Avtal enligt MAI-avtalets typ kan skapa en situation där svältkatastrofen ständigt ligger på lur. Det är välkänt att flera u-länder vänt sig mot MAI-avtalet. I spåren följer inte sällan politiska oroligheter, samhällsupplösning och krig. På den här punkten står MAI-avtalet i direkt motsättning till hela den svenska utrikespolitikens inriktning när det gäller konfliktförebyggande och fredsbefrämjande åtgärder. Detta vill vi ge regeringen tillkänna.

11 Svenskt bistånd och Guinea Bissau

Svenskt utvecklingssamarbete med Afrika bör inrikta sig på ökade insatser i södra Afrika, på att bekämpa fattigdomen. Svenskt bistånd kan användas för att påverka utvecklingen och stärka demokratin. Man kan även göra det på det sätt som nyligen skett i Zambia. På grund av att man funnit att den senaste tidens utveckling strider mot demokratins huvudprinciper har biståndet till Zambia stoppats.

Det finns mycket att säga om utvecklingsamarbetet mellan Sverige och Afrika. I det avseendet hänvisar vi bland annat till vår biståndsmotion från allmänna motionstiden 1997. Här har vi endast tid och möjlighet att något mer ingående inrikta oss på en konkret fråga och ett enda land, som vi dock anser vara en prövosten när det gäller svenskt utvecklingssamarbete och den praktiska tillämpningen av partnerskapstanken.

Sedan 1969 har Sverige, genom Sida, stött utvecklingsansträngningar i det västafrikanska landet Guinea-Bissau. Den första tiden gick stödet till befrielserörelsen PAIGC som kämpade för nationell självbestämmanderätt. Efter det att det portugisiska kolonialväldet föll samman blev Guinea-Bissau en självständig stat.

Självständigheten har dock inte löst självständighetsproblemen. Ännu idag är Guinea-Bissau ett av världens fattigaste och mest biståndsberoende länder. Sverige tillhör fortfarande de största givarna (28 miljoner 1998, varav 12 miljoner till skolundervisning). Men regeringen vill upphöra med sitt bistånd till landet. Biståndet för 1998 är mindre än tidigare. Även om Guinea-Bissau väl uppfyller fattigdomskravet går utvecklingen trögt.

Sida påstår att det saknas politisk vilja. Man föreslår att praktiskt taget hela det bilateral samarbetet skall läggas ner, med undantag för några miljoner till demokratistöd, hälsolaboratorium och kreditinstitut för småindustrier. I stället skall 30 miljoner per år betalas ut för Guinea-Bissaus räkning till en internationell fond för skuldlättnader till de mest skuldbelastade u-länderna. På villkor att den guineanska regeringen genomför strukturreformer och satsar på skola och hälsovård, skall de svenska fondpengarna sedan användas för att skriva ner utlandsskulden och därmed göra det möjligt för guineanerna att sköta sig ännu bättre. Den biståndsfinansierade ambassaden i huvudstaden i Bissau läggs ned. Den 2 februari i år beslöt regeringen att följa Sidas förslag. Man beslöt att skjuta något på ambassadens nedläggning samtidigt som man förklarade ”att Guinea-Bissau skulle vara ett programland för svenskt bistånd”. Men kan man verkligen stänga representationen i ett programland? Eller är det verkligen fråga om att Guinea-Bissau är ett programland när man har så lite konkret kontakt med det?

Sida har förklarat att Guinea-Bissau sjunkit in i alltför stort biståndsberoende, att biståndet varit ineffektivt o.s.v. Men detta är något som inte bara gäller för Guinea-Bissau.

Självklart skall biståndet vara effektivt. Att så inte skett – beror det endast på förhållanden i Guinea-Bissau? Misslyckanden i biståndsarbetet kan rimligen inte duga som motivering till att man ger upp. Resonerar man på det sättet ligger det snubblande nära att man skjuter skulden för sitt eget misslyckande på andra – på förhållandena i Afrika – och då har man snart övergivit hela tanken med det som idag kallas för partnerskap och är tillbaka i ett gammalt paternalistiskt biståndstänkande.

Förändringarna i biståndspolitiken gentemot Guinea-Bissau har karaktären av prövosten vad beträffar de nya idéerna när det gäller svensk biståndspolitik. I fallet Guinea-Bissau förefaller den idag förda politiken strida mot själva partnerskapstanken, satsningen på Västafrika som rekommenderas i utredningen Partner med Afrika och den allmänna inriktningen på fattigdomsbekämpning. Detta vill vi ge regeringen tillkänna.

12 Partnerskapstanken

I avsnittet Partnerskap (s. 6–8) redogörs för hur den nya Afrikapolitiken skall utformas i enlighet med denna princip. Där redogörs för utbyte mellan Sverige och afrikanska länder på en rad områden. Det talas mycket om kulturutbyte, idrottsutbyte, om ökad handel och export, import och större investeringar m.m. Allt detta är i och för sig utmärkt men vi saknar ett viktigt element i skrivelsens beskrivning av vad partnerskap innebär. Såvitt vi kunnat uppfatta begreppet handlar det inte bara om att Sverige, som en del av den rika världen, har mycket att ge de fattiga afrikanska länderna. Det handlar om att Afrika har mycket att ge Sverige och övriga världen.

Vi tänker sällan på att Afrika är mänsklighetens urhem, att högtstående kulturer där genom årtusenden avlöst varandra – flera av de senaste dock illa skadade eller förstörda av brutala europeiska kolonialistiska och imperialistiska äventyr förklädda till civilisatoriska gärningar. Men mycket av de afrikanska kulturerna har levt kvar och utvecklas i dagens Afrika. Där finns mycket att lära när det gäller historia, styrelseskick – flera av dem med institutioner som inte sällan var minst lika avancerade som motsvarande institutioner i Europa vid samma tid – vetenskap och kulturliv m.m. Afrika är inte bara rikt på metaller och mineraler utan har också en kultur som fortfarande för många européer är okänd.

Men med tanke på hur mycket utrymme som gått åt till att beskriva och ge exempel på åtgärder som är planerade att påverka den afrikanska utvecklingen, kunde det i skrivelsen varit på sin plats med några exempel i motsatt riktning. Intentionerna finns måhända underförstådda i skrivelsen. Mot bakgrund av ett tidigare relativt paternalistiskt synsätt på biståndspolitiken kan inte nog understrykas att det inte bara är fråga om att vi är den självklara givaren och Afrika mottagaren, utan att Afrika också har mycket att ge oss. Sällan tänker vi på det som professor John Iliffe skriver i inledningen sin bok Afrika, historien om en kontinent:

Afrikanerna har varit och är pionjärer som på hela mänsklighetens vägnar koloniserat en särskilt ogästvänlig region. Detta har varit deras viktigaste bidrag till historien. För det förtjänar de beundran, stöd och noggrant studium. De teman som varit centrala i Afrikas historia är befolkandet av kontinenten, etableringen av människans samexistens med naturen, uppbyggandet av bestående samhällen och deras försvar mot aggression från mer gynnade regioner.

Afrikas långa och för de flesta okända historia med sina många för européer okända kulturer utgör en omätlig kulturell rikedom. Att betrakta denna kontinent som ”förlorad” är ett grovt misstag och har sin grund i ekonomistisk kortsynthet, historielöshet och perspektivlöshet. Ett ökat utbyte med Afrika betyder ett ökat utbyte med vår allra tidigaste historia. Kontakterna med Afrika bör utvecklas på många olika områden och nivåer.

Här vill vi föreslå en sådan möjlighet till utbyte – ett vänortssamarbete mellan svenska kommuner och städer och kommuner i olika afrikanska länder. Det vore en naturlig utveckling av de tidigare band som finns mellan Sverige och en rad afrikanska länder.

Detta vill vi ge regeringen tillkänna.

13 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att social jämlikhet och jämlikhet när det gäller produktiva resurser måste komma samtidigt som den ekonomiska stabiliseringen genomförs,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen bör stärka samordningen och samarbetet mellan Utrikesdepartementet, Finansdepartementet och Riksbanken när det gäller den svenska politiken gentemot Världsbanken och IMF,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige på det internationella planet så snart som möjligt verkar för skuldavskrivningar som går längre än HIPC-initiativet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det i vissa länder är nödvändigt att acceptera ett visst skydd när det gäller ömtåliga och bräckliga ekonomier i Afrika och tredje världen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att initiativet från bl.a. EU att ge handelsfördelar för MUL-länderna bör uppmuntras,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att EU i stället för generella avregleringar borde skapa ett regelverk för handel och utveckling där man betonar nödvändigheten av att ta hänsyn till de specifika förhållanden som råder på det ekonomiska, sociala och kulturella området i olika länder i Afrika,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konsekvensutredningar av MAI-avtalet beträffande afrikanska länder och u-länder i allmänhet, samt att tidtabellen för förhandlingarna anpassas så att processen blir öppen och demokratisk med reella möjligheter att påverka,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen tillkänna vad i motionen anförts om vad MAI-avtalet innebär för livsmedelssäkerheten i Afrika och för andra fattiga u-länder,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om biståndet till Guinea-Bissau som en prövosten för den nya svenska Afrikapolitiken,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om internationellt utbyte mellan Sverige och afrikanska länder i den nya partnerskaps- och samverkanspolitiken, bl.a. i form av uppbyggnaden av ett vänortsamarbete mellan svenska kommuner och städer och kommuner i afrikanska länder.

Stockholm den 25 mars 1998
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)	Ingrid Burman (v)
Lars Bäckström (v)	Owe Hellberg (v)
Tanja Linderborg (v)	Eva Zetterberg (v)

Elanders Gotab, Stockholm 2002