med anledning av skr. 1995/96:194 Utvecklingen inom den kommunala sektorn

Motion 1995/96:Fi102 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

Inledning

Skrivelsen bekräftar att kommuner och landsting spelar en
avgörande roll för de goda levnadsvillkor som en stor
majoritet fortfarande - trots 1990-talets arbetslöshetskris -
har i Sverige. Den visar också hur de som arbetar i
kommunsektorn förmått upprätthålla en mycket hög
genomsnittlig standard på de offentliga tjänsterna trots starka
påfrestningar i form av ökande behov, sviktande
skatteunderlag och minskade statsbidrag. Men skrivelsen
visar också att det nu är dags att vända den nedåtgående
trenden för kommunsektorns andel av totalekonomin.

I skrivelsen nämns att de offentliga utgifterna 1994 motsvarade ca 71 % av
BNP. Siffran är ganska ointressant eftersom större delen av de offentliga
utgifterna är inkomst-överföringar som inte säger något om den andel av
samhällets resurser som förbrukas i den offentliga sektorn. Kommunal och
statlig konsumtion samt myndigheternas investeringar utgjorde 1995 462,1
miljarder kronor, vilket är ca 28 % av det årets BNP på 1 634,9 miljarder
kronor. Andelen har fallit på senare år trots att de eftersatta behoven inom
skolan, vården och omsorgerna i genomsnitt är långt större än inom den
privata konsumtionen.

Kommunen och
sysselsättningen

119 000 arbetstillfällen (10 %) har försvunnit från
kommunsektorn under åren 1990 till 1995. Till det kommer
att antalet anställda i kommunala företag under åren 1990 till
1994 minskat med ca 9 000 - motsvarande ca 16,5 %. Den
helt dominerande andelen av de som fått gå från kommunala
jobb har gått ut i öppen arbetslöshet eller är föremål för
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. De flesta som blivit
arbetslösa är kvinnor. Den privata sektorn - som tappat
fyrdubbelt så många jobb under samma tid - har naturligtvis
inte förmått suga upp de arbetslösa offentliganställda. Den
sammantagna besparingen av den reducerade
kommunsektorn för den offentliga sektorn totalt har blivit
marginell på grund av de höga kostnaderna för
arbetslösheten. Kommunalarbetarförbundet har i uträkningar
funnit att den verkliga samhällsbesparingen med att säga upp
kommunalt anställda är mycket låg. I sina beräkningar har
Kommunalarbetarförbundet inte tagit med ökade kostnader
för t.ex. sjukvård eller mänskligt lidande. Regeringen bör se
till att det tas fram kalkyler och analyser över de
offentligfinansiella följderna av kommunala besparingar och
ökad arbetslöshet bland offentliganställda. Riksdagen bör
som sin mening ge regeringen detta till känna.

Kommunerna har trots stora besparingar visat att man förmår förnya sina
verksamheter på ett ofta mer radikalt sätt än vad stora privatföretag klarar av.
I arbetet med lokala Agenda 21 har en mångfald goda idéer kommit fram. Vi
vill i det sammanhanget påminna om alla de kommunala ansökningarna till
den miljöfond som inrättades efter en uppgörelse mellan regeringen och
Vänsterpartiet hösten 1994. (Se Vänsterpartiets motion till vårpropositionen).
Både i näringspolitik och arbetsmarknadspolitik spelar kommunerna en
viktig roll i förnyelsen.

Jämställdhetsdirektivet

I ett allmänt utredningsdirektiv (dir. 1994:124) påbjuds att
alla statliga utredningar och kommittéer skall belysa sina
förslag ur ett jämställdhetsperspektiv. Konsekvenserna för
jämställdheten mellan könen skall redovisas och förslag till
åtgärder listas. Kön skall ses som en politisk dimension och
de politiska förslagen skall analyseras ur ett könsperspektiv
innan besluten fattas. I prop. 1994/95:100, bilaga 6 står:

Jämställdhetspolitiken kan inte formas isolerad från andra
politikområden. Den berör alla delar av samhället. Alla
förslag som regeringen lägger kommer i förväg att granskas
från jämställdhetssynpunkt för att säkerställa en fortsatt
målmedveten utveckling mot ett jämställt samhälle.

Vidare står:

I arbetet med att integrera jämställdhetsperspektiv på
politikens alla områden är det angeläget att rikta särskild
uppmärksamhet mot de strukturer, både formella och
informella, som bidrar till att upprätthålla eller förstärka
segregeringen mellan könen och en ojämn maktfördelning,
både mellan grupper av kvinnor och män och mellan
enskilda. Jämställdhet är ytterst en fråga om makt.

Vänsterpartiet delar regeringens analys av vikten av att alla
förslag granskas ur ett jämställdhetsperspektiv. Det är därför
med förvåning vi finner att regeringen inte analyserat
utvecklingen inom den kommunala sektorn ur ett
jämställdhetsperspektiv. Utvecklingen i kommunerna är av
största betydelse för kvinnorna eftersom kommunerna är
ansvariga för de s.k. verksamheterna, som enligt regeringen
skall prioriteras. Vid en analys skulle det bli uppenbart att
det är kvinnorna som drabbas av nedskärningar i
barnomsorg, skola och äldreomsorg. Det skulle också visa
sig att det är kvinnor som i allt större utsträckning tvingas
söka kompletterande socialbidrag. Ett synliggörande av detta
skulle göra det svårare att genomföra nedskärningar som
ensidigt drabbar kvinnor. Riksdagen bör som sin mening ge
regeringen detta till känna.

Kommunerna och EU

I skrivelsen sägs - trots att "ingen systematisk
erfarenhetsinsamling gjorts" - att medlemskapet i EU inte
fått några "direkta effekter med avseende på det kommunala
självstyret" och att EU:s regler inte påverkar "statens
finansiering, styrning och uppföljning av kommuner och
landsting." (s. 8). Vi anser detta vara högst tveksamma
påståenden. De dryga medlemsavgifterna till EU -
motsvarande ca 8 % av den årliga kommunala konsumtionen
- begränsar självklart det finansiella utrymmet för statens
bidrag till kommunsektorn. Reglerna för strukturstöd och för
offentlig upphandling låser också fast kommunerna vid
komplicerade regelverk och ställer krav på en utvidgad
administration. Vänsterpartiet förutsätter att regeringen
återkommer med en mer realistisk redovisning av vad EU-
medlemskapet fått för konsekvenser för kommunsektorn.

Kommunsektorns ekonomi

Skrivelsens formuleringar när det gäller de kommunala
besparingarnas följder för olika sociala grupper är alltför
utslätande. Det sägs att några av sektormyndigheterna i sina
rapporter uppmärksammat att "stödet för svaga grupper kan
ha förändrats negativt i kommuner och landsting, särskilt där
stora besparingar har skett." (s. 9) Detta är en alltför mild
formulering. Det skulle varit intressant om regeringen
analyserat begreppet "svaga grupper" och angivit vilka
grupper som regeringen betecknar som svaga. Som framgått
bland annat av de rapporter som LO och de offentligfackliga
organisationerna gjort har de senaste årens besparingar fått
mycket negativa följder för dem som har de lägsta
inkomsterna och de största sociala problemen.

Kombinationen av minskade statsbidrag (från 81 miljarder 1991 till 73
1995) och ökade uppgifter för kommunsektorn har inneburit mycket stora
påfrestningar. Riksdag och regering har inte levt upp till den
finansieringsprincip vi i enighet själva beslutat om. Till det kommer att
många av de besparingar som gjorts inom socialförsäkringssystemen och
som drabbat dem som redan haft låga inkomster direkt har inneburit en
övervältring av kostnader till de kommunala socialbidragssystemen. Dessa
kostnader har sedan trängt ut kommunala verksamheter.

Ökade fonderingar av pensionsmedel och det nya avtalet mellan
Kommunförbundet och staten, som innebär att även lärarna skall tas med i
kommunernas pensionsskulder, kommer att minska kommunernas ekonom-
iska handlingsutrymmen ytterligare. De som drabbas hårdast är främst stora
kommuner och de med dålig ekonomi som tidigare inte har tagit med lärarna
i sina löpande kostnader. För att förhindra en kraftigt försämrad vård och
omsorg krävs därför ökade resurser till kommun och landsting. Vänster-
partiet är berett att göra denna satsning och vi har därför i våra preliminära
bedömningar inför höstens budgetberedning avsatt 5 miljarder utöver
regeringens förslag till den kommunala sektorn.

Hälso- och sjukvård

Enligt prognoserna i regeringens ekonomiska vårproposition
kommer det ekonomiska utrymmet för kommunerna att
beskäras med flera procent fram till sekelskiftet. Samtidigt
vet vi att behoven av kommunala tjänster ökar.
Kommunsektorn skulle behöva ett resurstillskott
motsvarande fyra procent i ökat konsumtionsutrymme för att
kunna möta de ökade behoven inom vård och omsorg, bl.a.
på grund av en ökad andel äldre i samhället. Kombinationen
av minskade resurser och ökade behov leder obevekligen till
nedskärningar och en sämre välfärd.

Bara i Stockholms län skall sjukvården de närmaste tre åren spara ca 2,8
miljarder kronor. Det kommer att medföra stora nedskärningar och struktur-
förändringar i den dagliga verksamheten, vilket främst kan komma att drabba
barn, ungdomar och äldre av båda könen. Det är mestadels kvinnor som
arbetar med vård och omsorg och som kommer att gå ut i arbetslöshet. Barn
och äldre som är de stora vårdtagarna kan drabbas av allt längre väntetider
och framför allt ett ökat avstånd mellan hemmet och vårdinstitutionen. Detta
kan komma att få stora konsekvenser för enskilda individer.

Det finns även stora strukturella sparförslag inom kommun- och
landstingssektorn som kommer att genomföras i övriga delar av landet.
Dessa nedskärningar kommer att förändra förutsättningarna för medborgarna
i stor utsträckning. I t.ex. Norrbotten kan en neddragning av antalet
vårdinstitutioner innebära att färdsträckan mellan hemmet och
vårdcentralen/sjukhuset ökar från ca 10 mil upp till ca 20 mil. I akutsitua-
tioner är det ofrånkomligt att detta kommer att leda till en försämrad vård.

Det är på gränsen till ett mirakel att den kommunala personalen lyckats
upprätthålla nivån på servicen och höja effektiviteten på det sätt som gjorts.
Sjukvårds- och tandvårdspersonal har minskat från nära 236 000 1990 till
drygt 154 000 1995 mätt i antal årsarbeten. Kostnaden per barn respektive
elev har minskat kraftigt inom barnomsorg respektive inom de kommunala
utbildningssystemen. Den borgerliga myten om att privata företag är
effektivare än offentliga har effektivt vederlagts. Svensk skola och vård har
både högre kvalitet och lägre kostnader jämfört med exempelvis
privatiseringsideologiernas födelseland USA.

Barnomsorg och skola

Att den kommunala sektorn minskat sina kostnader och
enligt regeringens skrivelse därmed blivit effektivare är
något som i hög grad påverkat den enskilda människan. En
produktivitetsutveckling för hela barnomsorgen på 22 %
mellan åren 1990 och 1994 har till huvuddelen kommit till
genom fler inskrivna barn. Med andra ord har personalen
(vilka i princip är kvinnor) fått en större arbetsbörda och
barnen har inte fått samma möjligheter att utvecklas i en
pedagogisk miljö. Detta ger naturligtvis effekter på lång sikt
som i dag är svårt att mäta i prestationstermer. En ökad
arbetsbörda för barnomsorgspersonalen leder också till att
den uppmätta effektiviteten riskerar att ätas upp av andra
ohälsoproblem, vilket då framför allt drabbar kvinnor.

På skolområdet kan det noteras att vi under 1990-talet fått färre
undervisningstimmar, fler elever och att det totalt sett finns ett mindre antal
lärare. Effekterna blir att varje enskild elev får mindre möjlighet till
individuell handledning under sin skoltid. Undervisningen blir
kollektiviserad, och utrymmet att utvecklas i rätt riktning för de med
särskilda behov minskar. Lägger man dessutom till minskad
specialundervisning, färre timmar i svenska som andraspråk samt en halv-
ering av timmarna i hemspråk, så ger det sammantaget oerhörda
konsekvenser för dem som är i störst behov av stöd. För lärarna innebär det
här en klart större arbetsbelastning, vilket kan leda till olika ohälsoproblem.
Den "stolta svenska skolan" kommer med fortsatta nedskärningar snart inte
vara så mycket att vara stolt över. En sammanhållen och likvärdig skola
måste i framtiden ges medel för att barnen skall ges rätt till en likvärdig
start
i livet, vilket FN:s barnkonvention uttrycker.

Effekter på barn av nedskärningar inom skola och barnomsorg kan man
delvis utläsa av de ökade antal barn som kommer till barn- och ungdoms-
mottagningarna. En systematisk urholkning av barnens livsmiljöer leder till
ökad utslagning av barn. Tidigare kunde skola och barnomsorg fånga upp
dessa barn, men dessa klarar inte längre av denna uppgift, eftersom den
största delen av tiden går åt till gruppen som helhet och inte riktas till den
enskilda individen. Detta försvårar för personal/lärare att upptäcka de som
behöver extra stöd. Riksdagen bör som sin mening ge regeringen detta till
känna.

Individ- och familjeomsorg

I regeringens skrivelse redovisas att individ- och
familjeomsorgens kostnader ökat från 21 miljarder kronor
1993 till 24 miljarder kronor 1994. Till största delen beror
detta på ökade socialbidragskostnader. En undersökning
gjord av tidningen Kommunaktuellt visar att kostnaderna för
socialbidrag stigit ännu mer under 1995. Enligt
undersökningen har ökningen varit 24 % under 1995 och
orsaken är att det statliga försäkringsskyddet försämrats och
tvingat allt fler svenskar att besöka socialkontoren. Staten
har genom sin politik övervältrat sina kostnader på
kommunerna, som nu tvingas skära på andra områden för att
kunna kompensera sig för de ökade
socialbidragskostnaderna. Regeringens inställning till
utgiftsminskningar är mycket snäv, eftersom man inte
beaktar vilka samhällsekonomiska konsekvenser de statliga
nedskärningarna får för kommuner och samhället i övrigt.
Regeringen stirrar sig i stället allt för blind på utgiftsposterna
och tittar inte upp från räkenskapsboken för att se vad som
händer runt omkring dem vilket återigen visar på
nödvändigheten av konsekvensanalyser ur ett klass- och
könsperspektiv. Utgiftsposterna är könsblinda, de visar inte
att det är kvinnor och män av kött och blod bakom varje
nedskärning.

Enligt socialtjänstlagen har kommunerna ansvaret för alla människor som
vistas i kommunen och som behöver bistånd. Rätten omfattar inte bara
ekonomiskt bistånd utan även hemtjänst, färdtjänst, plats på dagis för barn
som behöver särskilt stöd i sin utveckling, hjälp vid sociala problem. Genom
de ekonomiska påfrestningar som kommunerna i dag utsätts för tvingas man
dra ner på den sociala servicen och det ekonomiska biståndet.
Hemtjänsttaxor konstrueras på ett sätt som gör det omöjligt för
låginkomstpensionärer att utnyttja den hjälp som de är berättigade till.
Verkligheten kommer därmed i konflikt med bl.a. socialtjänstlagen och
föräldrabalken.

Kultur

Kulturområdet berörs över huvud taget inte i skrivelsen,
vilket är en svaghet. Det hade varit värdefullt att redovisa
t.ex. effekterna av nedskärningar på biblioteken.
Nedskärningar i kommunerna leder ofta till att kulturen
drabbas hårt, eftersom detta inte är ett lagreglerat område så
som är fallet med skola, barnomsorg och äldreomsorg. I
många kommuner har därför bidragen till biblioteken
minskat vilket inneburit avgifter, minskade bok- och
tidskriftsinköp och indragna bokbussar och filialer. Som ett
exempel kan nämnas att det år 1976 fanns 1 852 st.
biblioteksfilialer medan siffran för 1993 var 1 331 st. enligt
Kulturutredningen. Denna utveckling är inte rimlig utan
borde belysas i skrivelsen. Det vore därför värdefullt om det
från regeringens sida fanns fler uppgifter om kulturens
ställning i kommunerna. Förvånansvärt är också att
regeringen gör en stor satsning på utbildning samtidigt som
man inte värnar bibliotekens ställning.

Regionalpolitiska
konsekvenser

Sverige har haft en förhållandevis bra och riktig
regionalpolitik vilket hittills har lett till ett relativt jämnt läge
mellan regionerna. Dessvärre håller regionalpolitiken nu på
att utarmas. Enligt de analyser som NUTEK gör i sin
anslagsframställan kommer inkomstutjämningen mellan
regionerna att minska och de starka regionerna att gynnas.
Det är Norrlandslänen tillsammans med Värmlands,
Gotlands och Örebro län som drabbas hårdast av de
besparingar som görs. Även AMS pekar på att de regionala
skillnaderna kommer att öka och att glesbygdslänen kommer
att få en svag utveckling på arbetsmarknaden. Gemensamt
för dessa län är att de har en stor andel av sysselsättningen
inom den offentliga sektorn. En sektor som drabbas väldigt
hårt med alla besparingar. Att upprätthålla en regional balans
kommer att bli mycket svårt med den politik som regeringen
för, och i dag ser vi ökade klyftor både när det gäller klass,
kön och regional utveckling.

Kommunala bolag

I skrivelsen behandlas också de kommunala företagen. Men
det är nästan bara ekonomin som behandlas. Vänsterpartiet
hävdar att kommunala bolag - främst gäller detta
bostadsbolag och trafikföretag - har tagit ett stort socialt
ansvar för grupper som haft det mycket svårt att göra sig
gällande på en marknad med enbart privata företag. Vi
föreslår att riksdagen uttalar att regeringen i sin nästa
redovisning närmare bör belysa denna fråga.

I skrivelsen påminner regeringen också om riksdagens beslut att insynen i
de kommunala bolagens verksamheter skall förbättras (s. 102). Vi vill i detta
sammanhang aktualisera frågan om en offentlig redovisning av löner och
andra anställningsförmåner för de kommunala bolagens chefstjänstemän
samt av styrelsearvoden. De kommunala bolagen tenderar också att mer och
mer ta efter den privata sidans sämsta sidor, minimal insyn, dyrbar
representation och fallskärmar. Vi föreslår att riksdagen ger regeringen till
känna att det skyndsamt bör läggas fram ett förslag om att kraven på
offentlighet i de kommunala bolagen på detta område blir lika stor som för
de statliga bolagen. Riksdagen bör som sin mening ge regeringen detta till
känna.

Det kommunala självstyret

Det svenska kommunala självstyret har sina rötter i
sockenstämmorna. Den lokala och regionala demokratin har
i Norden varit långt starkare än i övriga Europa. Det är en
tradition som bör föras vidare genom regionala parlament
och stärkt kommunalt självstyre. Statligt pålagda utgiftstak
eller sanktioner mot kommunala skattehöjningar står i strid
mot den traditionen.

Vårpropositionens förslag

När det gäller vårpropositionens förslag till besparingar och
dessas konsekvenser för kommunsektorn hänvisar vi till vår
motion till denna proposition. De förslag till nya stora
besparingar som nyligen presenterats i flera kommuner och
landsting stärker våra argument för att det nu är dags att ge
kommunsektorn sin rättmätiga andel av den ekonomiska
tillväxten.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om analyser av kommunala besparingar och ökad
arbetslöshet bland offentliganställda,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om jämställdhetsdirektivet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om barnomsorg,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kommunala bolags sociala ansvar,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om offentlighet av anställningsförmåner och
styrelsearvoden för chefstjänstemän i de kommunala bolagen.

Stockholm den 13 maj 1996

Gudrun Schyman (v)

Hans Andersson (v)

Ingrid Burman (v)

Lars Bäckström (v)

Tanja Linderborg (v)

Björn Samuelson (v)

Eva Zetterberg (v)

Johan Lönnroth (v)

Ulla Hoffmann (v)