med anledning av propositionen 1976/77:149 om arbetsmiljölag m. m.

Motion 1976/77:1673 av herrar Hagel och Lövenborg

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1976/77
1673-1674

Motion
1976/77: 1673

av herrar Hagel och Lövenborg

med anledning av propositionen 1976/77:149 om arbetsmiljölag
m. m.

Den i propositionen 1976/77:149 angivna grundregeln att arbetet skall
anpassas till människans förutsättningar i fysiskt och psykiskt avseende
är en hög och ädel målsättning som emellertid aldrig kan förverkligas i
ett kapitalistiskt samhälle där produktionen av varor och tjänster dikteras
av kravet på profiter - och maximala sådana.

De förbättringar i arbetsmiljöhänseende som görs inom ramen för kapitalistiska
produktionsförhållanden är resultat av att i första hand industriarbetarna
i ökad grad har kommit till insikt om riktigheten i det som
Karl Marx framhöll, nämligen att arbetaren säljer sin arbetskraft för att
kunna bibehålla den - frånsett den naturliga kraftförlusten - men inte för
att förstöra den. Som en följd av denna insikt ställer han krav på att lagstiftningen
ändras och förbättras.

Ett sedan länge ställt krav från den fackliga rörelsens sida, att prövning
av arbetsprocesser, arbetsmetoder eller anläggningar skall ske innan dessa
tas i bruk, har tillgodosetts i föreliggande lagförslag, vilket vi noterar som
positivt. Vi uttrycker därför förhoppningen att detaljerade och stränga tilllämpningsanvisningar
utarbetas i anslutning till tredje kapitlets åttonde paragraf.
Framför allt när det gäller importerade maskiner och ämnen är en
rigorös förhandsprövning ett oeftergivligt kraft. I övrigt är lagtexten behäftad
med många ”bör” och ”kan” - ord som absolut inte hör hemma i en lag
som har till syfte att skydda liv och hälsa. Ett exempel på ett sådant tänjbart
begrepp återfinns i tredje kapitlets sjunde paragraf där det heter att vid
ett gemensamt arbetsställe kan de som där bedriver arbete överenskomma
om att en av dem skall ansvara för samordningen av arbetarskyddet. Med
hänsyn till det stora antalet underentreprenörer inom de flesta sektorer av
arbetslivet krävs en klar och bindande lagtext.

Rasters längd och förläggning skall, enligt förslaget, på förhand anges
så noga ”sorn omständigheterna medger”. Skrivningen är otillfredsställande.

En minimitid för rasternas längd måste skrivas in i lagen. Beträffande den
maximala dygns- och veckoarbetstiden för minderåriga är denna enligt förslaget
alltför lång. Arbetarpartiet kommunisterna kan inte acceptera att minderåriga
tillåts arbeta längre per dygn och vecka än den nuvarande alltför
långa normalarbetstiden. Vi kan heller inte acceptera att man i en ny lag
på arbetsmiljöns område skriver in att den minsta s. k. veckovilan får vara
så kort som trettiosex timmar. En hårdragning från arbetsköparnas sida

1 Riksdagen 1976/77. 3 sami. Nr 1673-1674

Mot. 1976/77: 1673

2

av en sådan lagtext skulle innebära en legal överexploatering av arbetarnas
fysiska och psykiska hälsa.

Med stöd av det anförda hemställs

att riksdagen i anledning av regeringens proposition 1976/77:149
beslutar

1. att 3 kap. 7§ andra stycket ges följande lydelse:

I fråga om annat gemensamt arbetsställe än som avses i första
stycket skall de som bedriver arbete där överenskomma att
en av dem skall ha ansvar för samordningen. Sådan överenskommelse
skall vara skriftlig.

2. att 4 kap. 1 § andra stycket ges följande lydelse:

Längden och förläggningen av rast skall anges på förhand. Ingen
rast får vara kortare än 30 minuter.

3. att i tredje stycket ”fern timmar i följd” ändras till fyra timmar
i följd,

4. att i 4 kap. 6 § första stycket ”trettiosex timmar” ändras till
sextio timmar,

5. att 5 kap. 5 § första stycket får följande lydelse:

Minderårig får icke anlitas till arbete mer än sju timmar av
dygnet eller trettiofem timmar i veckan.

Stockholm den 31 maj 1977

ROLF HAGEL (-)

ALF LÖVENBORG (-)