med anledning av prop.1999/2000:115 Vissa kommunalekonomiska frågor

Motion 1999/2000:Fi54 av Gunnar Hökmark m.fl. (m)

1 Inkomstutjämningen

I propositionen föreslås en kosmetisk förändring av gällande
inomkommunal inkomstutjämning av innebörd att en kommun skall
kunna få behålla 5 procent av en relativ inkomstökning mellan två år.
Dagens förhållanden leder till att en kommun kan drabbas av en ren
pomperipossaeffekt, dvs. att mer än 100 procent av en relativ
inkomstökning konfiskeras.

Regeringens förslag är utformat på ett mycket krångligt sätt och innebär att
dagens nästan ogenomträngliga regler kompliceras ytterligare.

Det mest allvarliga i sammanhanget är emellertid att regeringen inte inser
hur tillväxtfientligt dagens inomkommunala system är. Det ter sig närmast
parodiskt att man menar att en beskattning av tillväxt på 95 procent är för-
svarbar samtidigt som man i andra sammanhang säger sig vilja verka för
ekonomisk tillväxt. Det vore av allmänt intresse att ta del av vilka argument
som ligger bakom detta synsätt att så hårt beskatta tillväxt var den än före-
kommer i kommuner i vårt land.

Vi har i andra sammanhang, senast i vår motion med anledning av reger-
ingens vårproposition föreslagit att en relativ skattekraftstillväxt i en kom-
mun skall få behållas helt. En sådan förändring av dagens system är enkel att
genomföra; den kan förenas med en fortsatt hög utjämningsgrad i grunden
och den skulle bli en signal att belöna tillväxt var den än förekommer i hela
landet.

Det senaste året hade ca 130 kommuner en skattekraftstillväxt som över-
steg riksgenomsnittet. 30 av dessa hade en ökning av sin relativa skattekraft
med mer än en procentenhet. Av dessa kommuner var en påfallande hög
andel glesbygdskommuner med vikande befolkningsunderlag och industri-
kommuner där sysselsättningen ökat. Ett belysande exempel är Malå
kommun i Västerbottens län som hade landets näst högsta skattekraftstillväxt
men där denna tillväxt inte får bibehållas trots problemen med det vikande
befolkningsunderlaget. Exemplet visar att det blir direkt stötande när det
inomkommunala utjämningssystemet konfiskerar tillväxt som ofta fram-
kommit av kommunala ansträngningar att få till stånd en gynnsammare
struktur och tillväxtklimat.

Som framgått vill vi att det snarast beslutas en ordning där relativ tillväxt
var den än förekommer bland landets kommuner får bibehållas till 100 pro-
cent. Detta skulle övergångsvis - i avvaktan på ett nytt utjämningssystem -
rätta till de mest tillväxtfientliga inslagen i dagens grundlagsvidriga inom-
kommunala utjämningssystem. Det underskott som därvid uppstår i systemet
får - i likhet med vad regeringen föreslår beträffande sina ändringar - täckas
genom motsvarande minskning i det invånarbaserade statsbidragssystemet.

Regeringens förslag till ändring av inkomstutjämningen skall sålunda av-
slås och ersättas med ändringar i enlighet med vad vi ovan anfört. Det får
ankomma på finansutskottet att utarbeta de erforderliga författnings-
ändringarna.

2 Tandvård och konkurrensneutralitet

Ett annat förslag i propositionen berör hur konkurrensneutralitet
avseende tandvård mellan offentlig regi och privat tandvård skall kunna
uppnås. Propositionen föreslår att frågan skall lösas så att landstingen
frivilligt undandrar den erhållna momsersättningen i
kommunkontosystemet från tandvården. Detta system uppges fungera i
hälften av landstingen idag.

Regeringen har enligt vår uppfattning alltför lättvindigt avskrivit de mera
kraftfulla förslagen för att garantera konkurrensneutralitet i tandvården, som
framlades i SOU 1999:133. Tunga remissinstanser som Konkurrensverket
och Socialstyrelsen har här stött utredningen. Konkurrensverket anser t.ex.
att det behövs omedelbara insatser för att undanröja kommunkontosystemets
konkurrenssnedvridande effekter på marknaden för vuxentandvård.

De gränsdragningsproblem vilka i propositionen anges som skäl för att
avfärda förslaget att lyfta folktandvården ur kommunkontosystemet är
opreciserade och sannolikt överdrivna. Tandläkarverksamhet är i allmänhet
tydligt avskild från andra landstingsverksamheter. I den mån gränsdragnings-
problem finns inom tandvården är de ett minst lika stort problem för det fall
att folktandvården - enligt regeringens förslag - skall undantas från kom-
munkontosystemet på frivillig väg.

Det finns inga hinder för landstingen att redan idag tillämpa det av
regeringen förordade systemet att frivilligt undandra erhållen moms-
kompensation från tandvården. Ändå sker detta enligt propositionen bara i
hälften av landstingen. Detta trots att frågan om privattandläkarnas
konkurrensvillkor är aktuell sedan länge. Redan i sitt betänkande 1997/98:25
påpekade socialutskottet att landstingen själva hade möjlighet att rätta till
den obalans som i mervärdesskattehänseende råder mellan offentlig och
privat tandvård. Utskottet ansåg att regeringen snarast borde ta initiativ till
att frågan löses i alla landsting.

Propositionens förslag innebär sammanfattningsvis att landstingen skall
uppmanas bortse från det faktum att de som helhet förlorar pengar - den
extra momskompensationen - om den förvaltningsdrivna tandvården minskar
i omfattning till förmån för privat tandvård. Detta skall åstadkommas genom
att folktandvården när den fattar sina beslut skall bortse från de effekter
dessa beslut har på landstingets samlade ekonomi. Regeringens förslag kan
således inte garantera konkurrensneutralitet. Landstingsförbundet - som är
en stark förespråkare av modellen - har heller inte kunnat dokumentera att
densamma fungerar i praktiken.

Regeringens förslag innebär dessutom ett ekonomiskt gynnande av lands-
ting med omfattande vuxentandvård i egen regi. Ju större andel av vuxen-
tandvården som bedrivs i folktandvården, desto mera momskompensation
erhålls till landstinget som helhet. Eftersom folktandvårdens andel av
patienterna varierar kraftigt mellan olika landsting innebär detta system i
praktiken en systematisk omfördelning mellan landstingen. Bland de lands-
ting som missgynnas återfinns också de som väljer att lägga folktandvården i
ett aktiebolag, som nyligen skett i Stockholm.

För att garantera konkurrensneutraliteten mellan privat och offentlig
vuxentandvård bör folktandvården snarast lyftas ur kommunkontosystemet
och detta i avvaktan på en långsiktigt hållbar lösning som även berör övrig
privat verksamhet.

Frågan om konkurrensneutralitet gäller nämligen även annan verksamhet
som bedrivs parallellt av det offentliga och det privata. Tjänster inom vård,
skola och omsorg kommer att få problem med momskonkurrens från offent-
lig sektor om inte dessa verksamheter momsbeläggs. Regeringen bör skynd-
samt utreda möjligheterna till en sådan skattebeläggning utan att bryta mot
gemenskapsrätten i EG:s sjätte momsdirektiv. Förhållandena i Sverige är
unika så till vida att så stor del av vården sker i monopolliknande organisa-
tioner. Mervärdesdirektivet är därför inte skrivet för ett land med den
struktur inom t.ex. tandvården som Sverige haft. Skulle en skattebeläggning
inte kunna ske är det nödvändigt att arbeta för en snabb ändring av detta
direktiv så att full konkurrensneutralitet mellan offentligt och privat driven
verksamhet på de berörda verksamhetsområdena kan uppnås. Vi hänvisar här
till vad utredaren om kommunkontosystemet anförde beträffande denna fråga
(SOU 1999:133, s. 131).

Bestämmelserna i det sjätte direktivet stadgar att viss verksamhet skall vara
undantagen från skatteplikt. Många av undantagen är förlegade idag och
skälen till att behålla dem blir allt svagare. Jag föreslår emellertid att
Sverige
med kraft driver frågan att få till stånd en modernisering av det sjätte
direktivet på detta område så att direktivet anpassas till villkoren för
offentlig
verksamhet idag. Jag anser att en lämplig tidpunkt för ett svenskt agerande är
i samband med förberedelserna inför Sveriges ordförandeskap i EU. Detta
arbete bör ha hög prioritet.

Utredarens förslag bör riksdagen göra till sitt. Sverige måste med kraft
under sitt ordförandeår arbeta för att dessa frågor på nytt tas upp inom
EU och får en lösning som skulle kunna ge konkurrensneutralitet mellan
offentligt och privat driven verksamhet inom de berörda verksamheterna.

3 LSS

Sammantaget går nära 45 miljarder kronor årligen via stat, kommuner
och landsting till olika former av stöd till funktionshindrade och arbets-
handikappade. Det delade ansvaret för dessa stöd medför att satsningarna
inte alltid är samordnade. För många människor som är i behov av stöd
leder splittringen till att man måste ha kontakt med många tjänstemän på
många olika myndigheter; kommunen, försäkringskassan,
arbetsförmedlingen och landstinget, bara för att nämna några.

Ett särskilt flagrant exempel på bristande samordning finns på LSS-
området. Många drabbas uppenbart av att ansvarsfördelningen mellan stat
och kommun är så otydlig och ologisk. Signifikativt för den stora oreda som
råder är att regeringen i skrivelsen till riksdagen 1999/2000:102 angav att det
fortfarande är oklart hur många personer som totalt erhåller insatser enligt
socialtjänstlagen, LSS eller LASS. Kostnadsuppgifterna för verksamheten
har tidigare varit lika oklara och svävande.

Den handikappreform som genomfördes av den borgerliga regeringen
innebar att svårt funktionshindrade personers rätt till assistans garanterades
av staten. Efter de senaste årens försämringar - initierade av den social-
demokratiska regeringen - ställs i stället funktionshindrades rätt till
assistans
mot, och jämförs med, andra gruppers behov i den kommunala budgeten.
Inställningen till funktionshindrades rättigheter har blivit mera negativ bland
politiker och handläggare i kommunerna.

På sina håll framställs LSS som en "gökunge" i kommunernas sociala
budget, ett åtagande som tränger ut andra viktiga behov, och funktions-
hindrade med stora assistansbehov uppfattas t.o.m. som privilegierade i
förhållande till andra grupper i samhället. I den dagliga verksamheten i kom-
munerna hänvisas ofta till ökningen av antalet funktionshindrade med rätt till
assistans när brister inom äldreomsorgen påtalas. På motsvarande sätt ställs
funktionshindrade elevers krav på stöd och assistans i skolan mot det
allmänna behovet av skolpersonal etc.

Målet med assistansersättningen - att underlätta för funktionshindrade att
integreras i samhället - får enligt vår uppfattning inte på detta sätt ställas
mot
andra behov i kommunernas budget. Genom att föra in LSS i det princip-
vidriga och ogenomträngliga inomkommunala utjämningssystemet har den
ursprungliga reformen på detta sätt förfelats. Moderata Samlingspartiet har
därför upprepade gånger föreslagit i riksdagen att hela det ekonomiska
ansvaret för assistansersättningen skall återgå till staten. Förutom att bättre
garantera de funktionshindrades rättigheter skulle detta även medföra en
avsevärt förbättrad samordning. Den av oss föreslagna lösningen markerar
också tydligare att det är fråga om ett stöd direkt till individen.

I propositionen föreslår regeringen extra statsbidrag till LSS-verksamheten
i vissa kommuner, vilket skall utgå under en övergångstid i avvaktan på att
frågan om utjämning av LSS-kostnader skall bli föremål för en ny utredning.
Statsbidraget skall finansieras genom nedsättning av det invånarbaserade
generella statsbidraget. Förslaget belyser närmast hur orimlig nuvarande
ordning är och är ett argument för vårt förslag att det ekonomiska ansvaret
för assistansersättningen skall återgå till staten.

Den personliga assistansen är nämligen så hårt regelstyrd av staten att den
inte bör finansieras med kommunalskattemedel och generella statsbidrag. Ett
system där staten i princip står för besluten samtidigt som kommunerna får
betala är mycket problematiskt utifrån principen om kommunal självstyrelse.
Svarar staten för styrningen i detalj bör staten också vara finansiär.

Det har hävdats att den tidigare arbetsgruppens förslag till utjämnings-
system var kostnadsdrivande och att utfallet var påverkbart för kommunerna.
Det övergångsförslag som regeringen nu föreslår är dock ännu värre. Det
premierar redan initialt kommuner med en hög kostnadsnivå och uppmuntrar
till "kreativ bokföring" och fusk ute i kommunerna. Särskilt anmärkningsvärt
är att bidragsgivningen måste baseras på fortfarande osäkra skattningar av
kostnaderna för LSS-verksamheten ute i landets kommuner. Det högst reella
problem som idag finns inom LSS-verksamheten - att kommuner med
vårdhem och boendeformer som attraherar även människor i andra
kommuner kan drabbas av orimliga kostnader - får heller inte någon
tillfredsställande lösning genom propositionen. Dessa kommuner förblir -
liksom de enskilda som vill utnyttja dessa vårdhem och boendeformer -
utlämnade till andra kommuners eller statliga bidragsgivares välvilja och
godtycke.

Mot ovanstående bakgrund bör propositionen avslås i de berörda delarna
och regeringen snarast återkomma med ett förslag där berörda LSS-kostnader
övertas av staten.

Regeringen bör i sammanhanget även återkomma till riksdagen med
förslag som säkrar att även de som får hjälp enligt LSS garanteras reella
möjligheter att - med bibehållet finansieringsansvar för hemkommunen -
söka boende och vårdformer i annan kommun.

4 Övrigt

Vi noterar att de ändringar som görs i övrigt i kommunallagen och
redovisningslagen närmast är att se som en uppdatering av lagstiftningen
i enlighet med den ordning som redan tillämpas i flertalet kommuner och
landsting.

Vi har i annat sammanhang efterlyst en tydligare lagstiftning beträffande
de kommunala företagen och deras ställning, bl. a. med anledning av ett stort
antal skattetvister. Vi förutsätter att regeringen snarast återkommer till
riksdagen med en sådan lagstiftning.

5 Hemställan

5 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår propositionen i berörd del och beslutar om
ändringar av den kommunala inkomstutjämningen i enlighet med vad
som anförts i motionen,

2. att riksdagen avslår propositionen i berörd del och ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om ett skyndsamt förslag
att som övergångslösning lyfta ut folktandvården ur kommunkonto-
systemet,

3. att riksdagen hos regeringen begär en utredning av möjlig-
heterna att momsbelägga verksamhet inom skola, vård och omsorg,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att aktualisera ändring av EG-rättens sjätte
mervärdesdirektiv under Sveriges ordförandeskap i EU i syfte att
åstadkomma konkurrensneutralitet mellan berörd offentligt och privat
driven verksamhet,

5. att riksdagen avslår propositionen i berörda delar och begär att
regeringen snarast återkommer med förslag där staten övertar finan-
sieringen av LSS-verksamhet i enlighet med vad som anförts i
motionen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om rätten för den som har bistånd enligt LSS att
söka vård och boende i annan än hemkommunen.

Stockholm den 8 juni 2000

Gunnar Hökmark (m)

Lennart Hedquist (m)

Fredrik Reinfeldt (m)

Anna Åkerhielm (m)

Gunnar Axén (m)

Catharina Hagen (m)

Per Bill (m)

Carl Erik Hedlund (m)

Margit Gennser (m)

Lars Tobisson (m)