med anledning av prop. 2003/04:65 Rökfria serveringsmiljöer

Motion 2003/04:So16 av Gunnar Andrén och Tina Acketoft (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen avslår regeringens proposition 2003/04:65.

Motivering

Avsikten med regeringens proposition 2003/04:65 om rökfria serveringsmiljöer är att motarbeta de skadliga effekterna av tobaksrökning, särskilt passiv rökning. Propositionen tar också särskilt sikte på att förbättra arbetsmiljön för anställda på restauranger och andra serveringsställen.

Den metod som anvisas är vissa ändringar i tobakslagen (1993:581).

Rökförbudet är dock inte totalt utan rökning skall vara möjlig att tillåta om det inrättas särskilda rökrum på restauranger och serveringsställen. En rad föreskrifter om dessa rökrums storlek och läge samt förbud mot servering av mat och dryck i de tillåtna rökrummen införs i lagstiftningen.

Tobaksrökning är skadlig. Om detta råder nästan total medicinsk enighet. Det är ytterst angeläget att varje individ får tydlig och opartisk information om de långsiktiga medicinska skadeeffekterna på den mänskliga kroppen av tobaksanvändning.

Cigarettrökning och andra former av tobaksbruk bör vara föremål för beskattning, det bör finnas starka restriktioner mot minderårigas möjligheter att inhandla tobaksvaror, kampen mot smuggling av tobaksvaror bör skärpas genom att det svenska tullverket ges nya personella resurser att motverka illegal införsel, inte motsatsen som nu sker. Det bör vidare på varje cigarett- och tobakspaket framgå att det handlar om skadliga produkter.

Det är viktigt att informationen om tobaksbrukets skadeverkningar är omfattande. De organisationer som arbetar med opinionsbildning mot tobaksrökning bör ha ett betydande statligt stöd eftersom deras framgång i varje enskilt fall resulterar i minskade vårdkostnader i framtiden till gagn främst för den enskilde men också för hela samhället.

Vad regeringen nu föreslår är ett utökat förbud mot tobaksrökning på vissa platser.

Ambitionen är förståelig, målet gott.

Men enligt vår mening innebär det utökade förbudet att staten genom riksdag och regering i praktiken på ett minst sagt ideologiskt diskutabelt sätt underkänner människors egen förmåga att ta ansvar för sina egna handlingar.

Förbud är en ofta starkt förenklad väg att lösa ett synligt problem.

När man tillgriper förbud som lösning på ett problem skapar man emellertid i samma ögonblick också ett nytt: Lockelsen att överskrida det just skapade förbudet.

Också i fråga om de rökfria serveringsmiljöerna kommer detta att inträffa – formerna för överträdelserna kan inte i förväg förutses, bara att det kommer att ske.

Vi kommer endera att tvingas införa en ”rökpolis” eller på andra sätt upprätthålla ett förbud vars legitimitet ifrågasätts av många.

Från liberala utgångspunkter är problemet dessutom att förbudet står i strid med den liberala personlighetstanken, den idé som i så hög grad tilltror den enskilde både möjligheten och friheten att själv fatta egna rationella beslut, också beslut i bemärkelsen att begränsa egna friheter för att inte inskränka andras.

Det laggrundade förbudet mot rökning i serveringsmiljöer strider enligt vår mening mot just denna tanke: Den enskildes förmåga att se både egna och andras fri-, rättig- och skyldigheter i ett sammanhang.

Det personliga ansvarstagandet också för andra och deras välbefinnande är enligt vår syn en av liberalismens grundpelare. Att hävda detta innebär inte att man undervärderar tobaksrökningens medicinska problem, bara att man annorlunda värderar den enskildes förmåga att på annat sätt än genom förbud uppnå de mål som i den aktuella propositionen föreslås lösas med just ytterligare ett förbud.

Frågan om förbud i motsats till personligt ansvar också för andra – det gäller även serveringspersonal och deras arbetsmiljö – måste sättas in i sitt ideologiska perspektiv. Nyttjandet av förbud som metod för att uppnå andra angelägna mål innebär också att man ansluter sig till den attityd av förmynderi och pekpinnepolitik som förbudet i sig innebär.

Att bekämpa denna klåfingrighet och samtidigt bejaka den enskildes personliga ansvar för både sig själv och andra är en viktig utgångspunkt för att vidga den liberala friheten under ansvar: När lagstiftaren uppfattas som alltför klåfingrig och pekpinneaktig har den personliga integriteten trätts förnär:

– Så får du inte göra, vi vet bäst, vi har beslutat för ditt eget bästa!

Detta förmynderi utgör i sig ett allvarligt hot mot alla de friheter som den moderna liberalismen burit med sig och som vunnit stora ideologiska segrar inte bara inom Folkpartiet utan också i andra partier där liberala värderingar är ett bärande element.

Vi tror att kampen mot tobaksrökningen förs bättre utan det förbud som regeringen nu föreslår med tillägg av alla de undantag som samtidigt skall införas i 1993 års tobakslag.

Det är mot den bakgrunden – och i förvissning om att den ideologiska kampen för individuell frihet och personligt ansvarstagande gagnas bäst – som vi yrkar att regeringens förslag skall avslås.

Stockholm den 5 mars 2004
Gunnar Andrén (fp)	Tina Acketoft (fp)