med anledning av prop. 2003/04:31 Riktlinjer för genomförande av EG:s direktiv om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser

Motion 2003/04:MJ27 av Catharina Elmsäter-Svärd m.fl. (m)

1 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen beslutar att tilldelningen av utsläppsrätter skall grundas på de volymer som anges i motionen.

2. Riksdagen beslutar att den period som skall ligga till grund för tilldelning av utsläppsrätter skall vara tio år.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om registerhållning.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett avskaffande av det nationella klimatmålet när det gemensamma handelssystemet med utsläppsrättigheter i EU införs.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om elcertifikatssystemet.

2 Inledning

Det är tillfredsställande att det nu föreligger ett förslag till införande av handel med utsläppsrätter av koldioxid. Att systemet införs i hela EU kommer att avsevärt förbättra möjligheterna till minskade utsläpp av klimatpåverkande gaser. En lösning där marknadsmekanismer används i stället för regleringar och administrativa begränsningar har troligen större möjligheter att bli lyckosam.

Propositionen grundas på FlexMex2-utredningens förslag. På några punkter har dock regeringen valt att frångå denna.

2.1 Tilldelning

För att ett system med utsläppsrätter skall fungera krävs att de volymer som systemet kommer att omfatta motsvarar dagens faktiska utsläpp med hänsyn till konjunktur och årsmån. Eftersom tilldelningen sker på nationell basis kommer en mindre tilldelning än dagens nivåer att få till följd att svenska aktörer tvingas köpa utsläppsrätter på den europeiska marknaden för att bibehålla sin produktion. Kostnadsläget kommer således att öka i Sverige utan att det har någon motsvarighet i andra länder. Det vore olyckligt.

En större tilldelning än dagens utsläppsvolymer kommer att få till följd att ett antal ursprungligen svenska rättigheter blir till salu. Kortsiktigt skulle svenska företag kunna göra en vinst på detta men det skulle strida mot själva syftet med förslaget. Miljöförbättringen skulle gå långsammare. Även detta vore olyckligt.

FlexMex2-utredningen har vid en noggrann genomgång kommit fram till att den volym som skall fördelas, inklusive förbränning av torv, är drygt 25 miljoner ton koldioxid per år. Således ligger en rimlig tilldelning av utsläppsrätter på denna volym.

Regeringen föreslår nu att tilldelningen i stället skall vara 19–22 miljoner ton koldioxid per år eller annorlunda uttryckt – i värsta fall knappt 85 procent av det behov som utredningen identifierade.

Med en brist på utsläppsrätter i denna storleksordning kommer svensk verksamhet i ett avsevärt sämre läge än konkurrenter i EU. Svenska arbetsplatser och produktionsanläggningar hotas, inte för att deras utsläpp är särskilt allvarliga eller för att deras produktion inte klarar sig i konkurrensen utan därför att den svenska riksdagsmajoriteten är njugg i tilldelningen av utsläppsrätter. Detta är ett utslag av vad som brukar kallas dåligt svenskt näringslivsklimat – regeringen bryr sig inte om att verka för att svenska företag skall få rimliga internationella konkurrensvillkor.

Riksdagen bör därför besluta att antalet utsläppsrätter som skall tilldelas befintliga anläggningar skall uppgå till cirka 22–24 miljoner ton koldioxid per år och ytterligare två till fyra miljoner ton koldioxid per år till nya anläggningar, kapacitetsökningar och expansion av befintliga anläggningar. Hänsyn måste tas till den statistiska osäkerheten. Vi delar uppfattningen att torv är ett fossilt bränsle mer än ett biobränsle. Därmed bör utsläpp från torvförbränning ingå i utsläppsrätterna. Hänsyn till detta måste tas när mängden koldioxid som skall ingå bestäms.

2.2 Fördelningsgrunder för tilldelning av utsläppsrätter

Utsläpp av koldioxid styrs till största delen av energiförbrukningen. Denna styrs i sin tur av klimat, såväl temperatur som nederbörd, samt av konjunkturen. Lägst borde utsläppen bli ett varmt, nederbördsrikt år under en lågkonjunktur och högst ett kallt, torrt år under högkonjunktur. Detta innebär enligt vår mening att den tidsperiod som skall ligga till grund för tilldelningen inte får vara för kort.

Istället för att som regeringen föreslår använda perioden 1998–2001 som grund för tilldelningen menar vi att tioårsperioden 1992–2001 skulle ge en bättre approximation av det verkliga behovet. Detta bör bli riksdagens beslut.

En annan tänkbar fördelningsmodell som måhända skulle ge snabbare utsläppsminskning är fördelning efter riktvärden. Regeringen uttalar sig också positivt om denna modell. Modellen tillåter företag som redan investerat i nya anläggningar med lägre utsläpp att tillgodogöra sig denna förbättring. Eftersom beslutet nu rör en försöksperiod vore det bra om också denna metod kunde prövas för någon eller några branscher. Det kräver att relevant och tillförlitlig statistik finns. En sådan bransch är masugnsindustrin där produktionsmetoderna är snarlika oavsett var anläggningarna befinner sig. Vi delar således uppfattningen att denna modell bör kunna tillämpas redan från 2005.

2.3 Möjlighet att undanta vissa anläggningar

Vi delar i stort sätt regeringens bedömningar vad gäller möjligheten att temporärt undanta vissa anläggningar från handelssystemet.

I praktiken har vi svårt att se i vilka situationer det skulle vara fördelaktigt för någon anläggning att få ett temporärt undantag. Vi vill emellertid inte nu utesluta möjligheten eftersom andra länder sannolikt kommer att införa den.

2.4 Registerhållning

För att systemet med handel av utsläppsrätter skall fungera är det viktigt att ett korrekt och smidigt register förs över vem som äger respektive rätt och hur mycket av rätten som förbrukats. Ehuru tilldelningen av utsläppsrätter sker på nationell nivå är det inte självklart att själva registerhållningen måste ske i Sverige. Huvudsaken är att den fyller sin funktion och att svensk lagstiftning, till exempel vad gäller offentlighetsprincip och sekretess, kan tillämpas.

Den kostnadseffektivaste lösningen bör sökas även om det skulle innebära att registret fysiskt finns i annat land än i Sverige.

2.5 Nationellt klimatmål blir obsolet

Den internationella klimatöverenskommelsen i Kyoto innebar att deltagarna förband sig att minska utsläppen av koldioxid. Sverige är en del av EU och det är således EU som är den fördragsslutande parten. Införandet av handelssystemet med utsläppsrätter inom unionen är en följd av detta. Inom EU har utsläppsbegränsningarna fördelats mellan medlemmarna. Sverige som tidigt minskat sina utsläpp och har en ur utsläppssynpunkt fördelaktig energiproduktion gavs då möjligheten att öka utsläppen av koldioxid med fyra procent.

Den svenska riksdagsmajoriteten har emellertid ensidigt och självpåtaget i stället ålagt Sverige en minskning av koldioxidutsläppen med fyra procent – en förhållandevis kraftig minskning jämfört med överenskommelsens krav således.

I och med att handel med utsläppsrätter på EU-nivå införs blir nationella utsläppsmål irrelevanta. Ett system som dels består av nationella begränsningar, dels av handel med utsläppsrätter är i sig en kontradiktion. Vill ett företag expandera sin produktion och skaffar sig utsläppsrätter för att klara expansionen kan inte nationella begränsningsregler få hindra detta om handelssystemet skall ha någon mening.

När det gemensamma handelssystemet i EU införs bör det svenska nationella klimatmålet upphävas.

2.6 Inte flera medel för att uppnå ett och samma mål

Förebärandes att syftet är att minska utsläpp av klimatgaser har riksdagsmajoriteten ökat nivåerna på främst koldioxidskatten. Även regeringen erkänner att nivån nu är mycket hög i ett internationellt perspektiv. Koldioxidskatten motsvarar nu fastighetsskatten och har blivit en betydande inkomstkälla för staten. De som huvudsakligen fått bära den ökade kostnaden är hushållen.

Att det inte är utsläppen av koldioxid som stått högst på den miljöpolitiska agendan visas av att det riksdagsbeslut som påverkat utsläppen mest, tyvärr i negativ riktning, är beslutet om stängning av en av reaktorerna i Barsebäck.

Nyligen har ett system med så kallade elcertifikat införts. Detta är ytterligare en metod att höja kostnaden för energiförbrukning. Beskattningen av energi är överhuvudtaget mycket svåröverskådlig. Förutom att beskattningen av energin varierar med var den förbrukas, verksamhetsmässigt och geografiskt, är också viss produktion punktskattebelagd. Därtill kommer miljöskatter som belastar vissa bränslen.

Redan innan handelssystemet införs finns ett stort behov av ett förenklat och överskådligt energiskattesystem. Vi vill därför understryka vikten av att ett nytt system träder i kraft januari 2005 som regeringen nu aviserar. En utgångspunkt för en reform bör vara att beskattningen skall vara energineutral och att eventuella miljöskatter tas ut efter miljöbelastning. Därtill bör energiskatter tas ut i konsumentledet och miljöskatter i producentledet.

Ett energiskattesystem som grundas på dessa principer medför att det inte finns något behov att speciellt gynna biobränsleproduktionen. Det är oförklarligt att regeringen har som utgångspunkt att särskilt beakta biobränslenas konkurrenskraft vid utformningen av det nya skattesystemet. Konsekvensen blir att det utöver en skatt som är energi- och miljömässigt motiverad skall byggas in konkurrensfördelar för en typ av bränsle i skattesystemet. Vi motsätter oss detta. En effekt är att det gynnar dem som producerar biobränsle genom att priset på främst skogsråvara ökar. Råvarupriset för svensk skogsindustri kommer därmed, att på konstlad väg, öka. Redan i dag har spånskiveindustrin svårt att klara konkurrensen om råvaran från biobränsleanläggningar. Regeringen tycks här driven av ett producentintresse – att öka priset på ved. Detta gynnar inte en optimal bränslemix vare sig ur miljö- eller energisynpunkt.

Den analys som föreslås i propositionen bör ha som inriktning att förenkla och rensa bland dagens olika styrmedel. Det är bra att en samordning mellan miljöbalk, skatter och andra styrmedel görs. Vi delar uppfattningen att svensk industris konkurrenskraft måste vara en viktig utgångspunkt för arbetet. Svensk exportindustri är till stora delar mycket energikrävande. Hittills har god tillgång på relativt billig energi varit en konkurrensfördel för Sverige. Denna får inte spelas bort.

Enligt vår mening är det fördelaktigt om det finns ett medel för varje mål – inte flera medel för ett mål eller ett medel som skall lösa flera mål. Införandet av systemet med utsläppsrätter innebär att övriga styrmedel blir obehövliga när energiskattesystemet reformerats. Ett sådant styrmedel som med fördel kan upphöra är elcertifikaten.

Stockholm den 23 januari 2004
Catharina Elmsäter-Svärd (m)
Lars Lindblad (m)	Bengt-Anders Johansson (m)
Cecilia Widegren (m)	Jan-Evert Rådhström (m)
Anders G Högmark (m)	Ola Sundell (m)
Jeppe Johnsson (m)