med anledning av prop. 2003/04:150 Ny försäkringsavtalslag

Motion 2004/05:L3 av Viviann Gerdin m.fl. (c)

1 Innehållsförteckning

1Innehållsförteckning1

2Förslag till riksdagsbeslut2

3Inledning2

4Kort om rättsläget2

5Bakgrund3

6Nyheter i regeringens förslag3

6.1Utförande3

6.2Informationsplikt3

6.3Rätt till försäkring4

6.4Begränsningar i försäkringsbolagets ansvar4

6.5Allmänt om företagares villkor4

7Lagens omfång4

8Uppdelningen mellan konsument och näringsidkare5

9Företagares möjlighet att få fullgott skydd6

10Kundens betalningsansvar för åtnjutet försäkringsskydd6

11Jämställdhet i försäkringsvillkoren7

2Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen avslår regeringens proposition 2003/04:150 till förmån för vidare behandling i syfte att uppnå större likhet mellan konsumenters och företagares skydd. Särskild vikt bör då fästas vid ökad trygghet för småföretagare samt vid de här påföljande anmärkningarna.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en konsument om inte annat har avtalats bör bli betalningsansvarig för den tid försäkringen har varit i kraft.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en bestämmelse som motverkar diskriminering bör inlemmas i lagen.

3 Inledning

Regeringen har presenterat ett omfattande förslag om lagändringar på försäkringsområdet, med en ny försäkringsavtalslag som huvudmoment. Enligt förslaget skall de nu gällande försäkringsavtalslagen (1927:77) och konsumentförsäkringslagen (1980:38) slås ihop till ett enda lagverk. Den största förändringen gäller således lagstiftningens utförande, men det förekommer även en del innehållsmässiga nyheter i propositionen. Eftersom vi har att förhålla oss till ett invecklat och svårtillgängligt regelverk, inleds motionen med en kort redogörelse om innebörden av regeringens förslag - allt för att göra Centerpartiets hållning tydligare.

4 Kort om rättsläget

Försäkringsrätten är som omnämnts ovan i huvudsak uppdelad i två lagar: försäkringsavtalslagen och konsumentförsäkringslagen. Den förra är till stora delar dispositiv, d v s reglerna i lagen gäller bara om det saknas bestämmelser i avtalet mellan parterna. Konsumentförsäkringslagen är däremot, om ingenting annat anges i någon enskild paragraf, tvingande till konsumentens fördel.

Försäkringsavtalslagen är bred i sitt tillämpningsområde och gäller för alla försäkringsavtal, med mindre annat stadgas i speciallagar. Konsumentförsäkringslagen är en sådan speciallag, som skall tillämpas på avtal mellan bolag och konsument avseende ett begränsat antal uppräknade försäkringar, vilka i huvudsak behandlar sakskador. Den andra stora försäkringskategorin - personförsäkringar - träffas inte av lagens regler, utan faller tillbaka på den mer allmänna försäkringsavtalslagen, trots att kunderna oftast är konsumenter.

Skillnaden i innehåll mellan lagarna är stor. Man kan kärnfullt beskriva läget som så att försäkringsavtalslagen syftar till att reglera en särskild typ av avtal mellan två parter som förtjänar likvärdig behandling, medan konsumentförsäkringslagen favoriserar konsumenten, som får större utrymme för slarv och missöden utan påföljande sanktioner.

Rättsläget kommer mer ingående att tas upp nedan vid presentation av regeringens proposition, när kritik framförs och när konkreta motförslag från Centerpartiet tas upp.

5 Bakgrund

Försäkringslagstiftningen började utredas redan 1974, eftersom det ansågs att en modernisering var nödvändig. Utredningen utmynnade bl. a. i konsumentförsäkringslagen, men den fortsatte sedan sitt arbete och avgav flera betänkanden. År 1993 upprättade Justitiedepartementet en promemoria som det nu föreliggande reformförslaget bygger på.

6 Nyheter i regeringens förslag

6.1Utförande

Den nya försäkringsavtalslagen föreslås omfatta fyra avdelningar, nämligen inledande bestämmelser, individuell skadeförsäkring, individuell personförsäkring och kollektiv försäkring. Att kollektiva försäkringar, både i form av gruppförsäkringar i allmänhet och kollektivavtalsgrundade försäkringar, över huvud taget särregleras i lagstiftningen är en nyhet. Avdelningen om individuella skadeförsäkringar har en konsumentdel och en del som gäller övriga aktörer på marknaden, vilket återspeglar dagens ordning med en särskild lag för konsumenter.

6.2 Informationsplikt

Liksom i dagens konsumentförsäkringslag åläggs försäkringsbolaget en långtgående informationsplikt gentemot konsumenter avseende avtalsvillkoren. I kontakten med näringsidkare gäller i princip samma regler, "om det inte kan antas att kunden saknar behov av informationen" (8 kap. 1 §), vilket är nyhet i förhållande till idag. En mer substantiell förändring är att om försäkringsbolaget underlåter att "särskilt framhålla" vissa uppräknade avtalsvillkor får villkoren inte åberopas av bolaget så länge försäkringen är i kraft (2 kap. 8 §). Denna civilrättsliga sanktion kan dock bara konsumenter göra gällande. I övrigt gäller, precis som idag, att försäkringsbolaget vid brister i informationen till såväl konsumenter som företagare kan drabbas av statliga sanktioner i enlighet med marknadsföringslagen (1995:450).

6.3 Rätt till försäkring

I likhet med vad dagens regler inom området sakskadeförsäkringar stadgar, föreslår regeringen att konsumenten skall åtnjuta en rätt att bli försäkrad av det bolag som denne utser, såvida inte vissa uppräknade "särskilda skäl" föreligger. Skillnaden gentemot dagsläget ligger i att regeringen vill utvidga denna s k kontraheringsplikt till att gälla samtliga konsumentförsäkringar,

d v s även personförsäkringar (11 kap. 1 §). Som tidigare har påpekats är personförsäkringar betydligt mindre lagreglerade idag än de som behandlar sakskador, vilket regeringen nu vill förändra genom den nya lagen. Rättigheten att bli försäkrad skall kunna drivas igenom i domstol av den enskilde inom en tidsfrist på sex månader efter negativt besked från försäkringsbolaget (7 kap. 6 §, 16 kap. 7 §). Fristen är förlängd i förhållande till idag, då man bara har en månad till sitt förfogande. Det kan vara värt att tillägga att premiernas storlek varken regleras i dagens lagstiftning eller i regeringsförslaget, vilket innebär att försäkringsbolaget kan sätta premien mycket högt för högriskpersoner.

Näringsidkare tillerkänns ingen rätt till försäkring, varken idag eller i lagförslaget.

6.4 Begränsningar i försäkringsbolagets ansvar

Kunden har självfallet också en del plikter att uppfylla, i synnerhet vad gäller riktighet och fullständighet i upplysningar till bolaget. Försäkringsbolaget har rätt att kräva vissa säkerhetsåtgärder av kunden, och i denna delen är skillnaderna marginella i jämförelse med dagens regler.

6.5 Allmänt om företagares villkor

Sammanfattningsvis blir de materiella ändringarna för näringsidkares del mycket små, eftersom regeringen har varit noga med att upprätthålla rågången mellan konsumenter och andra aktörer. Nytt i förhållande till idag är att skillnaderna blir ännu större mellan dessa två gruppers rättigheter och skyldigheter på marknaden, då reformerna främst har skett bland konsumentreglerna.

7 Lagens omfång

Förslaget till ny försäkringsavtalslag är omfattande och inrymmer dessutom helt nya avsnitt om kollektiva försäkringar. Lagrådet har efter en del överväganden tillstyrkt en ny lag med det valda upplägget, men detta efter viss kritik av lagens stora omfång och många upprepningar. Tekniken att avstå från gemensamma bestämmelser för alla försäkringar och att på nytt ta upp samma regler vid respektive försäkringsslag möter invändningar i Lagrådets yttrande, vilket är helt befogat. Kapitlet som behandlar företagsförsäkringar på skadeområdet är å andra sidan summariskt och hänvisar i mångt och mycket till tidigare bestämmelser i lagen. Upprepningen av regler är alltså inte konsekvent, vilket skapar ännu mer förvirring. Om regeringen nu har bemödat sig om att slå ihop två nu gällande lagverk är det anmärkningsvärt att den inte försöker integrera konsument- och företagarreglerna. Syftet med nya, heltäckande lagar brukar just vara att förenkla och sammanfläta regeluppsättningar, och man kan fråga sig varför regeringen nu presenterar en ny lag - med allt vad det medför i kostnader och fortbildning för samhällets aktörer - utan att vare sig förenkling eller integration syns till. Tvärtom förstärks skillnaderna mellan bestämmelser för konsumenter och för näringsidkare.

Därtill kan det ifrågasättas om en helt ny avdelning om kollektiva försäkringar verkligen är nödvändig. Bara det faktum att en viss sedvänja börjar få stor betydelse på marknaden innebär inte att ny lagstiftning är påkallad. Har avsaknaden av särregler för kollektiva försäkringar orsakat några stora problem? Propositionen tiger still. Bristen på lagregler framställs i sig som ett bekymmer, men den svenska avtalsrätten är i detta avseende full av "luckor" som avtalsparterna har kunnat fylla med egna avtalsvillkor, och det vore svensk rättstradition främmande att civilrätten skulle styras av lagar in i minsta detalj. Lagstiftaren borde i själva verket bära bevisbördan för att nya lagregler är nödvändiga, varför en ordentlig behovsanalys borde ha medföljt i propositionen.

8 Uppdelningen mellan konsument och näringsidkare

Regeringen föreslår som sagt en sammanslagning av dagens försäkringsavtalslag och konsumentförsäkringslag, men samtidigt bibehålls rågången mellan näringsidkare, stora som små, och konsumenter i lagförslaget. I själva verket ökar skillnaderna mellan de två gruppernas rättigheter, i och med att konsumenter i förslaget skyddas av nya, tvingande regler för personförsäkringar.

Sveriges riksdag har sedan sjuttiotalet stiftat en mängd konsumentskyddslagar inom civilrättens område, vilka inte är tillämpliga för näringsidkare. Det är dock hög tid att ifrågasätta denna uppdelning med tanke på småföretagares ställning och det positiva i att fler löntagare agerar som sina egna entreprenörer. För att ta ett exempel finns det idag ca 400 000 ensamföretagare i Sverige. Det är ungefär hälften av alla företag! Den svenska lagstiftningen tycks emellertid utgå från att medborgaren antingen är löntagare eller storkapitalist. Tänkesättet sitter djupt kvar hos regeringen, eftersom den på punkt efter punkt försvarar den totala avtalsfriheten inom näringslivet och underkänner varje förslag i den bakomliggande promemorian att stärka det tvingande skyddet för näringslivet. Beträffande regler vid framkallande av försäkringsfall, dröjsmål med premiebetalning och kontraheringsplikt för personförsäkringar föreslår promemorian från 1993 samma skydd för konsumenter och näringsidkare, medan regeringen systematiskt kräver olika villkor för grupperna. I regeringens värld är småföretagare besvärliga hybrider som aldrig kan välja sida.

En nordisk utblick avslöjar att Danmark helt saknar konsumentförsäkringslag, medan Norge och Finland har tvingande regler till förmån för såväl konsumenter som småföretagare (i Norges fall gäller skyddsreglerna inte bara för små företag, utan för enheter med upp till 250 anställda!).

De vattentäta skotten mellan konsumenter och näringsidkare stämmer inte överens med de ideal om företagsamhet som Centerpartiet har gett uttryck för i andra sammanhang. Verklig integration mellan dagens två viktiga lagar inom försäkringsrätten med ett bättre skydd för småföretagare som konsekvens framstår som mycket angeläget.

9 Företagares möjlighet att få fullgott skydd

Många småföretagare har bokstavligt talat fått betala ett högt pris för rättsväsendets oförmåga att stävja brottsligheten. Premierna stiger, och de säkerhetsföreskrifter som många försäkringsbolag ålägger sina företagskunder att följa är ofta kostnadsdrivande och omständliga. Ibland vägras helt enkelt försäkringsskydd. Utvecklingen visar att stöldbrotten inte bara kränker den drabbade och skapar allmän otrygghet, utan också försämrar företagsklimatet för alla. Att kräva rätt till försäkring för alla, d v s även för näringsidkare, kan verka frestande, men drastiska premiehöjningar och ytterligare säkerhetsanvisningar skulle snabbt urholka en sådan lagändring. Bästa sättet att angripa problemet påär givetvis att polisväsendet förstärks så att stöldbrott klaras upp och minskar i antal. Likväl är det angeläget att skyndsamt utreda hur företagare skall kunna erhålla ett bättre försäkringsskydd.

Det finns ingen anledning till att nu forcera fram en ny försäkringsavtalslag. Har vi kunnat vänta i 30 år kan vi vänta något år till. Riksdagen bör därför avslå regeringens proposition 2003/04:150 till förmån för vidare behandling i syfte att uppnå större likhet mellan konsumenters och företagares skydd. Särskild vikt bör då fästas vid ökad trygghet för småföretagare, samt vid de här påföljande anmärkningarna.

10 Kundens betalningsansvar för åtnjutet försäkringsskydd

Det finns en tvingande regel i dagens konsumentförsäkringslag rörande första premiebetalningen som har överförts till lagförslaget. Regeln innebär att ett försäkringsbolag inte får kräva kortare betalningsfrist än fjorton dagar vid betalning av första premien, såvida inte avtalet har ingåtts just genom en första premiebetalning. Vid försenad premiebetalning kan ett försäkringsbolag säga upp försäkringen, men uppsägningen får bara verkan efter ytterligare en fjortondagarsfrist (5 kap. 1 och 2 §§). Med andra ord skulle en konsument vara skyddad i en månad utan att någonsin behöva betala. En rimligare bestämmelse vore att konsumenten måste betala för den tid försäkringen var i kraft, såvida inte bolaget medger mer generösa regler. Att en konsument om inte annat har avtalats bör bli betalningsansvarig för den tid försäkringen har varit i kraft bör ges regeringen till känna.

11 Jämställdhet i försäkringsvillkoren

I hemförsäkringars avtalsvillkor stadgas ofta att ersättning inte utges till misshandelsoffer som blivit slagna av make eller sambo. Det säger sig självt att villkoret framförallt drabbar kvinnor. Att jämföra med att ersättning inte kan utgå vid exempelvis stöld inom ett hushåll är att bortse från det fruktansvärda i att bli utsatt för våld i hemmet. En bestämmelse som upphäver diskriminerande avtalsvillkor bör inlemmas i den nya försäkringsavtalslagen. Försäkringsbolag gör alltid riskbedömningar byggda på generaliseringar, men vissa av dessa generaliseringar har av samhället ansetts olämpliga och diskriminerande, nämligen de som grundar sig på en egenskap som en människa inte kan påverka och som inte heller bestämmer människans karaktär och behov i övrigt. Kön är en sådan egenskap. Att en bestämmelse som motverkar diskriminering bör inlemmas i lagen bör ges regeringen till känna.

Stockholm den 14 september 2004
Viviann Gerdin (c)
Eskil Erlandsson (c)	Kerstin Lundgren (c)
Johan Linander (c)	Agne Hansson (c)
Claes Västerteg (c)	Margareta Andersson (c)