med anledning av prop. 2003/04:147 Sveriges antagande av rambeslut om minimibestämmelser för brottsrekvisit och påföljder för olaglig narkotikahandel

Motion 2003/04:Ju25 av Beatrice Ask m.fl. (m)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att propositioner om EU:s rambeslut inom det rättsliga området även bör innehålla förslag om svensk följdlagstiftning.

Inledning

Narkotikan är en av vår tids värsta gissel. Den ligger till grund för kriminalitet och personlig misär. Vidare finansierar handel med narkotika ofta annan grov brottslighet. Narkotikabrottslighet är till sin natur av gränsöverskridande karaktär. Olika länder fungerar som avsändar-, transit- och destinationsländer för de illegala preparaten. Ofta, men inte alltid, sammanfaller de tre företeelserna.

Moderaterna står för en total narkotikarestriktivitet och arbetar för att bekämpa den narkotikarelaterade kriminaliteten på bred front. Det europeiska samarbetet är i detta avseende av synnerlig vikt och vi stöder det mellanstatliga samarbetet mot narkotika. Förevarande rambeslut och vidhängande ändringar i nationell lagstiftning är väsentliga i kampen mot narkotikan såväl i Sverige som i Europa.

Regeringen har dessvärre misslyckats i två avseenden beträffande bekämpningen av narkotikabrott. Dels har man åter underlåtit att presentera förslag till svensk följdlagstiftning i samband med att antagandepropositionen presenterades för riksdagen, dels har regeringen uppenbarligen inte lyckats fullfölja den restriktiva svenska narkotikapolitiken på Europanivå.

Den förevarande propositionen behandlar enbart olaglig handel med narkotika, men utelämnar dessvärre helt personlig konsumtion. Regeringen menar att detta faktum inte utgör något ställningstagande angående hur medlemsstaterna bör behandla sådana fall i sin nationella lagstiftning. Man anför också att hur effektiva de ansträngningar som vidtas blir i huvudsak beror på hur nationella åtgärder tillnärmas vid genomförande av rambeslutet. Rambeslutets innehåll – eller avsaknad av innehåll – blir i detta sammanhang ännu viktigare.

Vi utvecklar våra synpunkter avseende dessa misslyckanden i det följ-
ande.

Rambeslut som metod

Rambeslut är bindande för medlemsstaterna såvitt avser det resultat som skall uppnås men överlåter åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt. Rambeslut kan inte skapa rättigheter eller skyldigheter för enskilda personer så länge de inte har införlivats med nationell rätt (de saknar så kallad direkt effekt). Således krävs nationell följdlagstiftning för att implementera ett europeiskt rambeslut i svensk rätt.

Justitieutskottet har uttalat att det är möjligt för riksdagen att godkänna ett utkast till rambeslut och först därefter fatta beslut om den lagstiftning som nödvändiggörs av beslutet. Att avvakta med följdlagstiftning på detta sätt borde emellertid enligt utskottet endast ske när det är påkallat av de tidsramar som gäller för EU:s antagande av rambeslutet.

Det europeiska konventet om EU:s framtid har presenterat förslag på att tillnärmningen av lagstiftning inom exempelvis materiell straffrätt skall ske genom direktiv, i stället för som i dag, rambeslut. Vi välkomnar en sådan ordning.

Innan detta realiserats är det emellertid viktigt att regeringen anstränger sig mer för att redovisa hur man avser att uppfylla lagstiftning påkallad av rambeslut inom det svenska rättssystemet.

Kritiken mot regeringens förfarande i rambeslutsprocessen

Bristen på insyn i processen och problemen med att följdlagstiftning inte presenteras samtidigt som antagandepropositionen har vid det här laget framförts ett flertal gånger. Lagrådet har vid upprepade tillfällen konstaterat att beredningen av rambesluten skiljer sig från vad som normalt tillämpas i samband med internationella överenskommelser som kräver lagstiftning.

Det finns ingen anledning att beredningskraven skall ställas lägre när det gäller rambeslut och därav föranledd lagstiftning än vid andra former av internationella överenskommelser. Lagrådet anser därför att rambeslut, särskilt i de fall de innebär mer komplicerade rättsliga ställningstaganden, bör göras till föremål för en bred och omfattande debatt före riksdagens godkännande.

Emedan rambeslut binder medlemsstaterna vad avser utförandet är möjligheterna att vid tillfället för behandlingen av genomförandepropositionen framföra synpunkter på lagstiftningen begränsade. Det intressanta är möjligheten att få en analys av ett kommande rambesluts effekter på svensk lagstiftning redan före godkännandepropositionen. Sedan ett rambeslut väl godkänts finns det ingen anledning att behandla de grundläggande rättspolitiska frågor som rambeslutet kan ge anledning till. Detta skapar ett demokratiskt problem för Sveriges lagstiftande församling. Då genomförandepropositionen presenteras är riksdagens händer bundna.

Regeringen har gjort det till en permanent arbetsmetod att presentera antagandepropositioner till europeiska rambeslut utan att samtidigt redovisa fullständiga förslag till svensk följdlagstiftning. Det är tveksamt huruvida processen lämnar utrymme för eftertanke och analys på det sätt som krävs för att kunna genomföra en gedigen och ändamålsenlig lagstiftningsprocess.

Regeringen påpekar själv att utformningen av de lagändringar som kan bli nödvändiga kräver noggranna överväganden och att relevanta frågeställningar bör övervägas noga utifrån ett gediget beredningsunderlag. Detta borde ha gjorts under den långa process som föregick antagandet av utkast till förevarande rambeslut. Att nu hasta igenom beslutet utan att ha ett tillräckligt beredningsunderlag för följdlagstiftning är inte förenligt med god lagstiftningssed.

Analys, förarbete och förankring i det europeiska samarbetet

Vi ställer oss bakom den gemensamma europeiska kampen mot grov organiserad brottslighet och strävan efter ett gemensamt område av frihet och säkerhet. Däremot är vi övertygade om att kampen inte går förlorad om varje instrument tas fram med beaktande av rättssäkerhetsaspekter och genom parlamentarisk insyn. Dagens system är enligt vårt förmenande inte tillräckligt bra i dessa avseenden.

Vi anser att man måste efterkomma de krav som framställts av svensk rättsexpertis. Därför presenterade vi i december 2001 rapporten Analys,
förarbete och förankring i det europeiska samarbetet i vilken vi ställde upp ett antal krav.

Bland annat anförde moderaterna att:

• regeringen bör lägga fram relevanta förslag till följdändringar i den svenska lagstiftningen samtidigt som rambesluten presenteras för riksdagen,

• regeringen bör ta initiativ till en ”förenklad remissrunda” hos svensk rättsexpertis före beslut om antagande av rambeslut samt att

• regeringen bör ta initiativ till en analys av hur övriga medlemsstaters rättsordningar fungerar i praktiken.

Kraven på bättre förankring har dock tillgodosetts i det avseendet att ett mer normalt remissförfarande har tillämpats beträffande utkastet till denna proposition. I allt väsentligt kvarstår dock de synpunkter som tidigare framförts.

Rambeslutet om minimibestämmelser för brottsrekvisit och påföljder för olaglig narkotikahandel

Regeringen aviserar ny svensk lagstiftning dels avseende överlåtelse av prekursorer, dels avseende förverkande av hjälpmedel som är avsedda att användas för brott. I propositionen anger regeringen att dessa lagändringar ”får anses rimliga och acceptabla”. Det må så vara, men faktum kvarstår att det är riksdagens sak att avgöra rimligheten i ändringar av svensk lagstiftning, inte regeringens.

Då följdlagstiftningen presenteras är Sverige redan bundet av rambeslutet, och riksdagens möjligheter att påverka följdlagstiftningen är i praktiken mycket små. Genom att regelmässigt förhala presentationen av följdlagstiftning går regeringen konsekvent runt den normala, parlamentariska och demokratiskt bestämda lagstiftningsprocessen.

Rambeslutets innehåll är också begränsat i det att det endast avser överlåtelse av narkotika. Innehav för personligt bruk omfattas inte alls av rambeslutet. Detta väcker frågan vilka reella effekter rambeslutet kommer att ha för den gemensamma europeiska kampen mot narkotika. Det övergripande målet med narkotikapolitiken måste vara att bekämpa narkotikaspridningens marknadsstruktur. Så länge EU och regeringen inte tar ett gemensamt grepp om användandet av narkotiska preparat kommer efterfrågan att kvarstå och styra utbudet – ett utbud som redan i dag ökar och kan förväntas öka ytterligare. Svensk narkotikapolis har noterat att priset på bland annat hasch har sjunkit, vilket pekar på att utbudet ökar.

Regeringen och justitieministern har berömt sig av att ha varit mycket aktiva under förhandlingarna om förevarande rambeslut. Justitieministern har i medierna uttalat att Sverige ”gång på gång har avvisat en liberal och tillåtande syn på narkotikahandel”. Samtidigt uttalar den holländske justitieministern att rambeslutet inte kommer att påverka den kontrollerade försäljningen av cannabis i så kallade coffeeshops. Detta, sammantaget med att innehav inte berörs av rambeslutet, pekar på att det är tveksamt vilka reella resultat vi kan förvänta oss i kampen mot narkotikan. Det förefaller som om regeringens höga svansföring inte har fått det resultat den aviserat. Det är inte tillräckligt att avvisa den liberala synen på narkotikahandel utan regeringen måste också aktivt motarbeta narkotikahandelns alla moment. Innehav för personligt bruk är ett sådant. På sikt måste vi enas om ett förbud mot innehav på Europanivå.

Stockholm den 19 maj 2004
Beatrice Ask (m)
Jeppe Johnsson (m)	Cecilia Magnusson (m)
Hillevi Engström (m)	Bengt-Anders Johansson (m)
Anita Sidén (m)