med anledning av prop. 2003/04:136 Ledningsrätt för elektroniska kommunikationsnät

Motion 2003/04:Bo7 av Eva Flyborg (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen avslår proposition 2003/04:136 och begär att regeringen återkommer till riksdagen med en proposition som omfattar EU-direktiven på området tillsammans med ersättningsfrågorna och försiktighetsprincipen väl utredda.

Motivering

I propositionen föreslås ändringar av ledningsrättslagen av innebörden att telemaster med tillbehör skall omfattas av aktuell lag. Därigenom kan teleoperatörer, mot en markägares vilja, tvinga på denne en telemast, t.ex. en 3 G-mast. Omkring 8.000 3 G-master (totalt ca 20.000) skall uppföras inom kort. Höjden på masterna varierar vanligtvis mellan 60 och 90 meter.

I propositionen konstateras att utbyggnaden av 3 G-nätet hitintills i stor utsträckning har säkrats genom frivilliga överenskommelser, s.k. nyttjanderättsavtal, mellan markägare och teleoperatörer. Frivilliga överenskommelser har enligt propositionen vanligen träffats beträffande fastigheter som ägs av privatpersoner. Problem sägs däremot ha uppkommit vid förhandlingar med större markägare som kommuner. Det senare är skälet till föreslagen tvångslagstiftning.

Nu berör dock i huvudsak sökta mastplaceringar mark som ägs av privatpersoner. Större markägare som kommuner och skogsbolag har sällan framstått som motståndare till sökta mastlokaliseringar.

Därtill skall läggas att lagförslaget berör telemast med basstation som saknar fysisk förbindelse med teleledning och enkom är förbunden med telenätet genom radiolänk. I propositionen konstateras att teleoperatörens behov av att få tillgång till ett visst bestämt område inte är entydigt. Detta emedan masternas sändare ju har en räckvidd på ca 7 km, vilket möjliggör stor valfrihet vid en mastlokalisering. Om en fastighetsägare säger nej till en mast, finns därför alltid alternativa lokaliseringar och markägare som frivilligt och mot skälig ersättning accepterar en mast på sina ägor.

Det saknas därför motiv för att ge teleoperatörerna tillgång till en generell lagstiftning som gör det möjligt för dem att tvinga sig fram. Det går att bygga ut 3 G-nätet och likartade nät under beaktande av marknadens principer, d.v.s. att markägaren bestämmer om han/hon vill upplåta mark för en mast och om så är fallet bestämmer priset.

Den föreslagna lagstiftningen sätter dessa principer helt ur spel. Vid tvångsförfarande får markägaren en engångsersättning i storleksordningen några tusen till tiotusen kronor. Det ska jämföras med en marknadsmässig ersättning i storleksordningen 10.000 kronor per år.

Teleoperatörerna kan sålunda, om lagförslaget går igenom, göra besparingar i storleksordningen hundratals miljoner på markägarnas bekostnad, enligt beräkningar gjorda av t ex Miljöcentrum. Därtill kommer att det i propositionen föreslås att en teleoperatör, som fått ledningsrätt för en mast, skall ha rätt att mot marknadsmässig ersättning upplåta masten till andra operatörer. Detta utan att markägaren gottgörs.

Teleoperatören kan alltså med lagens hjälp uppföra en mast mot en markägares uttalade vilja och sedan tjäna pengar på densamma genom att låta andra operatörer utnyttja samma mast.

Byggnadsnämnderna har tyvärr ofta accepterat av teleoperatörerna sökta mastlokaliseringar som ensidigt styrts av närhet till väg och elledningar utan hänsyn till förfulning av boendemiljö, landskapsbild och kulturmiljö. Markägarnas känsla för hembygd och grannar har ibland lett till att de i sådana situationer har vägrat nyttjanderättsavtal. Därvid har teleoperatörerna tvingats till andra gentemot människor och miljö hänsynsfullare men för operatörerna kostsammare lokaliseringar. Äganderätten har därvid främjat lokalsamhällets krav på alternativa och mindre störande lokaliseringar.

Lagförslaget är ensidigt inriktat på att möjliggöra för teleoperatörerna att till lägsta kostnad uppföra telemaster utan hänsyn till markägarnas vilja. Förslaget blir inte mera acceptabelt av att regeringen utlovar en översyn av ersättningsreglerna i framtiden. Förslaget inskränker den grundlagsskyddade äganderätten och är dessutom helt onödigt. Marknaden är bättre lämpad att hantera utbyggnaden av kommersiella elektroniska kommunikationsnät i den takt som efterfrågan av tjänsterna och den allmänna acceptansen tillåter.

Frågan om vilken ersättning som skall utgå till markägaren då marknadsvärdet av fastighet minskar efter ett intrång behandlas summariskt i propositionen. Allt detta skall utredas i framtiden. Utgångspunkten i propositionen är att skada som uppkommer i samband med ledningsrättsupplåtelsen, t ex i form av värdeminskning av fastigheten, skall regleras av ersättningsbestämmelserna i ledningsrättslagen. Normalt skall endast ersättning utgå för den skada och det intrång själva etableringen utgör. Värdeminskningen av fastigheten är förmodligen det största problemet i sammanhanget. Men eftersom regeringen redan bestämt att SSI har korrekta gränsvärden, så finns det ju ingen saklig grund att ta upp ett skadeståndsanspråk grundat på sådana omständigheter. Det blir i själva verket ett moment 22 som med stor säkerhet resulterar i att markägare både tvingas upplåta mark för en 60–90 meter hög mast, inte får marknadsmässig ersättning för detta, inte heller får del av den vinst som operatören kan få vid samutnyttjande av annan operatör och inte heller får ersättning för den värdeminskning av fastigheten som i många fall kommer att bli den krassa verkligheten. Detta är i sanning ett socialistiskt sätt att se på äganderättens principer.

Regeringen har ensidigt bestämt att det finns ett allmänintresse av att 3 G-nätet skall byggas ut snabbt och att alla (99,98 % av Sveriges befolkning) skall ha 3 G med fullgod täckning före den 31 december 2003. Man delade ut licenserna ”gratis” mot att operatörerna åtog sig detta. Det var naturligtvis inte realistiskt, och vi var många som var mycket kritiska i våra kommentarer. En marknad kan inte byggas med planmonopol och tvångslagstiftning. Operatörerna betalade i själva verket för licenserna i antalet master, täckningsgrad och utbyggnadstakt.

Vi var flera som istället förordade ett auktionsförfarande av licenserna. Då skulle staten få in en ersättning för teleoperatörernas rätt att nyttja frekvenserna, men det skulle vara upp till marknaden att investera i master där, och när, det var möjligt. Ersättningsfrågorna till respektive markägare skulle lösas med nyttjanderättsavtal, dvs. precis som man gör i dagsläget. Detta förfaringssätt hade också tagit hänsyn till den skepsis och oro som finns i stora delar av befolkningen. De enda tillförlitliga siffror som kunnat presenteras vad gäller den allmänna acceptansen är gjord av Beredskapsmyndigheten. Där slår man fast att en majoritet av befolkningen inte vill ha 3 G-systemet, om inte dess ofarlighet kan bevisas. Det finns därför ingen grund för regeringen att påstå att den snabba utbyggnadstakten är ett allmänintresse.

I dagsläget har även den statliga myndighet (SSI) som har satt dagens gränsvärden erkänt att man inte har något betryggande kunskapsläge. Man har också i flera år krävt att forskarresurser måste tilldelas såväl myndigheten som forskarkollektivet på grund av den bristande kunskapen om sambandet mellan de skadeverkningar som strålningen åstadkommer och hälsoeffekterna ser ut.

Att strålningen har en negativ effekt på människokroppen vet vi, men inte på vilket sätt det sedan manifesteras i hälsotillstånd.

Detta är ingen oviktig upplysning, eftersom det är denna oro hos allmänheten som ligger till grund för att utbyggnadstakten inte lever upp till regeringens och teleoperatörernas förväntningar.

Försiktighetsprincipen åsidosätts helt och människors oro negligeras. Denna tvångslagstiftning kommer dessutom att spä på den oro som många människor känner, eftersom oron inte tas på allvar. Regeringen väljer att reducera ett stort folkligt motstånd till en fråga om teknikneutralitet och myndighetsperspektiv.

Stockholm den 28 april 2004

Eva Flyborg (fp)