med anledning av prop. 2002/03:85 Vissa elmarknadsfrågor

Motion 2002/03:N9 av Mikael Odenberg m.fl. (m)

1 Innehållsförteckning

1 Innehållsförteckning 1

2 Förslag till riksdagsbeslut 2

3 En destruktiv energipolitik 3

3.1 Den energipolitiska uppgörelsen 1997  3

3.2 ... får underbetyg av regeringen (!) 3

3.3 Förhandlingarna mellan staten och industrin 4

3.4 Ta bort effektskatten 5

4 Kärnkraftsreaktorn Barsebäck 2 5

4.1 Tillgången på el för industrin 5

4.2 Elpriset 6

4.3 Effektbalansen 6

4.4 Miljön och klimatet 6

5 Effektfrågan 7

6 EG-direktivet och ursprungsgarantierna 8

7 Riktlinjerna för avläsning av elmätare m.m. 8

7.1 Obegripliga elräkningar 9

7.2 Ökad priskänslighet hos slutkunderna 9

7.3 Byte av leverantör 10

2 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en förtida stängning av kärnkraftsreaktorn Barsebäck 2.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om regeringens förhandlingar med kraftindustrin om en omställning av energisystemet.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om borttagande av effektskatten på kärnkraft.

4. Riksdagen beslutar upphäva lagen (1997:1320) om kärnkraftens avveckling.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av en nordisk harmonisering av energi- och miljöskatter.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utvidgning av ursprungsmärkningen av el.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avläsning och debitering av förbrukad el.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sanktioner mot hindren för byte av elleverantör.

3 En destruktiv energipolitik

3.1 Den energipolitiska uppgörelsen 1997

Den energipolitik som utmejslades genom 1997 års energipolitiska beslut är destruktiv och skadlig för Sverige. Den bygger på att vi inte längre skall utnyttja de elproduktionsresurser som står till folkhushållets förfogande, utan i stället ägna oss åt en medveten kapitalförstöring av betydande mått.

Uttryckt i folkomröstningstermer innebär detta att socialdemokratin har förvandlats från ett linje 2-parti till ett linje 3-parti. Den helomvändningen utgör ett uppbrott från den tradition av tro på tillväxt och industriell utveckling som tidigare har präglat arbetarrörelsen. Regeringen följer med detta en konfrontationslinje i energipolitiken. Politiken utmanar inte bara Moderaterna, Folkpartiet liberalerna och Kristdemokraterna i riksdagen utan bedrivs i strid mot en samlad svensk fackföreningsrörelse, hela näringslivet och en betydande majoritet i folkopinionen.

Det energipolitiska beslutet hade tre delar. Den första innebar att Barsebäck 1 skulle stängas i förtid senast den 1 juli 1997 och Barsebäck 2 stängas i förtid senast den 1 juli 2001. Inget av detta infriades, utan det är nu tredje gången som regeringen tvingas återkomma till riksdagen och meddela att den tillsammans med Centern och Vänstern helt har felbedömt situationen. Den andra delen innebar satsning på ett program för förnybar elproduktion och minskad elanvändning. Detta program har misslyckats. Sverige har tappat elproduktionskapacitet, och bortfallet av el från Barsebäck 1 har i huvudsak kompenserats med import av smutsig, kolbaserad el från Danmark. Den tredje delen utgjordes av en satsning på forskning, utveckling och demonstration av ny energiteknik. Detta program har inte avsatt några märkbara eller användbara resultat.

1997 års energipolitiska beslut har havererat.

3.2 ... får underbetyg av regeringen (!)

När uppgörelsen mellan Socialdemokraterna, Centern och Vänstern träffades ansåg den dåvarande näringsministern Anders Sundström att man genom den hade säkrat en långsiktigt trygg elförsörjning till konkurrenskraftiga priser och därmed givit goda förutsättningar för industrins investeringar. Den moderata kritiken var inte nådig men det är – visar det sig nu – inte heller domen från Anders Sundströms efterträdare. I en artikel i Dagens Industri den 31 mars 2003 avslöjar näringsminister Pagrotsky att han omedelbart efter sitt tillträde i höstas slogs av den osäkerhet som råder i energipolitiken och hur han nu fann det nödvändigt att finna en helhetslösning som ger förutsägbarhet och långsiktighet för kraftindustrin och därmed för hela det svenska näringslivet. Ett tydligare underbetyg kan Anders Sundström och tidigare socialdemokratiska regeringar knappast ges.

1997 års energiuppgörelse var i allt väsentligt en kortsiktig överenskommelse om en eller två reaktorer i Barsebäck. För tiden från och med 2001 utlovades egentligen ingenting annat än ett nytt moras av partipolitiskt schackrande med förhandlingar, utvärderingar, kontrollstationer och överläggningar. Och precis så har det blivit. Därmed har Socialdemokraterna lyckats med konststycket att skapa en bestående osäkerhet om de långsiktiga villkoren för att investera i industriell verksamhet i Sverige. Häri ligger också den allra största kostnaden för regeringens energipolitik.

3.3 Förhandlingarna mellan staten och industrin

Regeringen hoppas nu att kunna ersätta sin traditionella årtalsexercis med överenskommelser mellan staten och kraftindustrin. Den senare skall enligt tysk modell förmås att förtidsavveckla sina kärnkraftverk.

Det nya är att regeringen vill slippa att kohandla med Centern och Vänstern om den exakta tidpunkten för en förtida stängning av Barsebäck 2. I stället skall även den frågan hanteras inom ramen för förhandlingarna med industrin. Denna ansats framstår emellertid inte som särskilt allvarligt menad eftersom industrin – i vart fall när det gäller reaktorn Barsebäck 2 – skall förhandla under hot. I propositionen markerar regeringen tydligt att den avser att tillgripa tvångslagstiftningen om industrin inte viker sig och godtar en uppgörelse om snabb stängning av Barsebäck 2. En sådan inställning lägger knappast grunden till ett gott samarbetsklimat.

Avregleringen av elmarknaden har givit förutsättningarna för att lägga ansvaret för förnyelsen och miljöanpassningen av svensk elproduktion där det ansvaret rätteligen hör hemma, nämligen hos kraftbranschen själv. Så fort man avviker från linjen att låta industrin ta det fulla ansvaret för nedläggningsbeslut och investeringsbeslut så uppstår samhällsekonomiska kostnader. De politiska ingripandena bidrar också till att skapa osäkerhet om spelreglerna för kraftindustrins verksamhet och om industrins elförsörjning. Moderaterna anser därför inte att regeringens förhandlingsupplägg löser några grundläggande problem.

Ett sorts korporativt beslutsfattande i förhandlingar mellan staten och en industrigren kan lika lite som folkomröstningar eller trepartiuppgörelser i riksdagen binda framtida generationers beslutsfattande. Folkomröstningen 1980 byggde på föreställningen att det redan då var möjligt att avgöra hur riksdagen skulle bestämma över energipolitiken på 2000-talet. Idag kan vi konstatera att de förutsättningar som låg till grund för folkomröstningen inte längre äger giltighet. Den dåvarande energiministern Birgitta Dahls återkallade, oåterkalleliga riksdagsbeslut från senare delen av 1980-talet och det ovan beskrivna haveriet för 1997 års energipolitiska riksdagsbeslut har visat att det inte är möjligt att binda riksdagen ens fem år framåt i tiden. I skenet av dessa erfarenheter framstår det som närmast befängt att nu fästa tilltro till att en förhandlingsöverenskommelse med industrin skall få räckvidd decennier framåt i tiden. En sådan överenskommelse kommer självfallet att upphävas i samma ögonblick som den energipolitiska verkligheten hinner ifatt den då sittande regeringen. Moderaterna kommer dessutom beredvilligt att medverka till det.

3.4 Ta bort effektskatten

Förhandlingarna med industrin och hoten om tvångsåtgärder med hjälp av lagen om kärnkraftens avveckling kombineras idag med en särskild beskattning på installerad effekt, som bara drabbar kärnkraftsbaserad elproduktion. Effektskatten snedvrider konkurrensen på den avreglerade elmarknaden och ianspråktar utrymme för viktiga reinvesteringar i anläggningarna. Det är givet att någon långsiktighet inte ges med en sådan ordning. Tvärtom blir varje investeringsbeslut direkt beroende av det politiska spelet i energi- och budgetförhandlingar. Det är därför angeläget att effektskatten avskaffas så fort som möjligt.

4 Kärnkraftsreaktorn Barsebäck 2

I propositionen konstaterar regeringen att riksdagens villkor för stängning av den andra reaktorn i Barsebäck inte kommer att vara uppfyllda under år 2003. Vi delar den bedömningen. Som följer av vad som skrivits ovan anser vi dessutom att riksdagens principbeslut om stängning av kärnkraftverket i Barsebäck bör upphävas.

Vi kommenterar nedan de fyra olika villkor som tidigare har ställts upp.

4.1 Tillgången på el för industrin

I propositionen anser regeringen att man kan nå målet om att ersätta bortfallet av el från Barsebäck 2 genom tillskott av ny elproduktion, minskad elanvändning och effektivare energianvändning. Som påpekas av flera remissinstanser är detta irrelevant dels beroende på att behovet av elenergi ökat, dels beroende på att produktionsförmågan för reaktorn Barsebäck 2 är underskattad. Därmed blir den rimliga slutsatsen, tvärtemot regeringens bedömning, att en stängning skulle medföra problem vad gäller tillgången på el för industrin.

Svagheten i regeringens prognoser illustreras tydligt av att elförbrukningen redan år 2001 överträffade den prognos för elförbrukningen 2010 som Energikommissionen gjorde i sitt slutbetänkande (SOU 1995:139). Regeringen förbiser också att den effektivisering av energianvändningen som sker i industrin historiskt har medfört en ökad – inte en minskad – elanvändning. El har ersatt användning av bränslen med lägre verkningsgrad.

I propositionen öppnar regeringen för ett förbud mot uppvärmning med direktverkande el i nya byggnader fr o m år 2005. Vi vill redan nu markera att moderaterna kommer att motsätta sig alla förslag i den riktningen. Den typen av detaljregleringar och förbud hör inte hemma på en fri energimarknad. Påverkan på den totala elkonsumtionen blir dessutom helt försumbar. Slutligen är risken stor för att det närmaste alternativet till direktverkande el är småskalig eldning av olja och biobränslen med de negativa miljökonsekvenser som följer av eldning i små, ineffektiva och svårrenade anläggningar.

4.2 Elpriset

Bland remissinstanserna finns en bred enighet om att en stängning av Barsebäck 2 kommer att leda till stigande elpriser. I propositionen redovisas tre olika beräkningsresultat. I en beräkning bedöms elprishöjningen uppgå till 0,5–2 % av elpriset för industrin. Räknat på industrins kostnad för elförbrukningen under år 2000 skulle detta motsvara en årlig kostnadsökning med 65–260 miljoner kronor. I den andra beräkningen bedöms prishöjningen bli ett par öre per kWh. Räknat på den inhemska elförbrukningen för år 2001, som var drygt 150 000 GWh, varav tillverkningsindustrin enligt preliminära siffror svarar för en tredjedel, motsvarar varje öres prisökning en ytterligare årlig kostnad om 1,5 miljarder kronor. Under extrema situationer antas dessutom kostnaden kunna bli betydligt högre. I den tredje beräkningen bedöms prishöjningen bli 0,5 öre per kWh, d v s omkring 750 miljoner kronor.

Regeringen drar slutsatsen att villkoret att en stängning av Barsebäck 2 inte ska få påtagliga negativa konsekvenser för elpriset är uppfyllt. Vi menar att denna slutsats saknar stöd i den analys som presenteras. Tvärtom är risken stor för att en stängning av Barsebäck 2 leder till en tydlig höjning av de redan idag höga elpriserna.

Detta gör att de svenska basindustrierna riskerar att tappa i konkurrenskraft. Regeringens avvecklingspolitik skapar osäkerhet om hur Sveriges elförsörjning kommer att se ut på några års sikt, vilket får negativa effekter för investeringsviljan. Dessutom drabbar den ytterligare de många vanliga elkunder som redan är hårt pressade av energiskattehöjningarna och vinterns höga elpriser.

4.3 Effektbalansen

Redan Energikommissionen varnade i sitt slutbetänkande (SOU 1995:139) för en risk för effektbrist i det svenska systemet under s k torrår. De magra resultaten av 1997 års energipolitiska program och stängningen av reaktorn Barsebäck 1 gör att denna situation kvarstår oförändrad eller försämrad.

Det finns enligt Svenska Kraftnät heller inga tecken som tyder på att effektbalansen skulle komma att förbättras under de närmaste åren. Moderaterna anser därför att villkoret om upprätthållen effektbalans vid en stängning av Barsebäck 2 inte kan uppfyllas inom närmast överskådlig tid.

4.4 Miljön och klimatet

Redan stängningen av reaktorn Barsebäck 1 har lett till en kraftigt ökad import av smutsig, kolbaserad el från Danmark. Vid en förtida stängning av reaktorn Barsebäck 2 kommer detta beroende av kolbaserad el att öka ytterligare. I propositionen erkänner regeringen nu att utsläppsökningar från de danska kolkondensverken kan ha en betydande inverkan på miljön i Sydsverige.

Man måste elda tre ton stenkol i minuten för att fullt ut kompensera för bortfallet av el från en avställd reaktor i Barsebäck. Det motsvarar koldioxidutsläppen från 700 000 nya personbilar!

I propositionen redovisas att en stängning av Barsebäck 2 beräknas leda till ökade koldioxidutsläpp med mellan 3,3 och 3,6 miljoner ton årligen. I förhållande till de totala utsläppen av koldioxid under år 2000 skulle detta innebära en ökning av utsläppen med över en tjugondel. Därtill kommer övriga utsläpp av främst svaveldioxid, kväveoxider, lättflyktiga organiska ämnen och stoft. Moderaternas slutsats blir att en stängning av Barsebäck 2 skulle få klart negativa effekter på miljö, klimat och hälsa.

I propositionen understryks slutligen att en ökad användning av naturgas kommer att bidra till minskade miljöpåverkande utsläpp. Detta är förvisso sant men endast under den bestämda förutsättningen att naturgasen ersätter andra fossila bränslen. Då sjunker såväl utsläppen av koldioxid som utsläppen av andra skadliga ämnen. Naturgasen har många förtjänster men i samma ögonblick som naturgasanvändning ersätter den utsläppsfria kärnkraften ökar belastningen på vår miljö.

5 Effektfrågan

Under senare år har elmarknaden fått det svårare att balansera tillgång och efterfrågan under kalla vinterdagar. Särskilt påtagligt har detta blivit under den gångna vintern. Orsaken till problemen står att finna i dels den politiskt framtvingade avställningen av Barsebäck 1, dels svårigheterna för kraftföretagen att på en avreglerad elmarknad hålla elproduktion i reserv för enstaka effekttoppar.

Problemet har förvärrats av den danska miljödumpning som i praktiken sker till följd av olika skatte- och avgiftsregler i Danmark och Sverige. Genom att danska miljöskatter lyfts av för den el som exporteras från danska kolkraftverk har oljekondenskraftverken i Karlshamn och Stenungsund utsatts för en omöjlig konkurrenssituation. Detta förhållande understryker vikten av en ökad harmonisering av de nordiska ländernas energi- och miljöbeskattning. Det är vidare önskvärt med ett gemensamt regelverk för att upprätthålla en tillräcklig effektreserv på den nordiska elmarknaden.

Moderaterna anser i likhet med regeringen att en långsiktig och kostnadseffektiv hantering av effektfrågan förutsätter en öppen och marknadsbaserad lösning. I avvaktan på att en sådan kan uppnås är Moderaterna beredda att acceptera den föreslagna, tillfälliga lösningen. Förslaget till lag om effektreserv på elmarknaden tillstyrks därmed.

6 EG-direktivet och ursprungsgarantierna

Moderaterna anser att det är bra att EU vill främja förnybar elproduktion på den gemensamma europeiska elmarknad som successivt växer fram. Inte minst är detta angeläget för att nå ambitionerna i FN:s ramkonvention om klimatförändringar (Kyoto-protokollet). Däremot anser vi att det är fel att på EU-nivå fatta beslut om nationella vägledande mål för användningen av förnybar el på det sätt som stadgas i EU:s direktiv om främjande av el producerad från förnybara energikällor (2001/77/EG).

Sverige är den av EU:s femton medlemsstater som redan idag har den i särklass största andelen förnybar el. År 2001 uppgick andelen förnybar el (vattenkraft och vindkraft) till 50 procent av den totala inhemska elproduktionen. Därutöver var ytterligare 44 procent av elproduktionen (kärnkraft) helt fri från utsläpp av svavel, kväveoxider och koldioxid. Endast 6 procent av den svenska elproduktionen genererade alltså några tillskott till nedsmutsning och klimatförändringar. Sverige hade därmed ett av de renaste elproduktionssystemen i hela världen. Inget annat EU-land kommer i närheten av detta. I Sverige härrör de klimatpåverkande utsläppen inte från elproduktionen, utan från värmeproduktionen och trafiksektorn. Detta förhållande beaktas på intet sätt i EU:s direktiv.

Det är betydligt lättare att acceptera de delar av EG-direktivet som syftar till att få till stånd en tydlig och tillförlitlig ursprungsmärkning av el. Det bidrar till att stärka den konsumentmakt som fick förutsättningar att verka när elmarknaden avreglerades. Mot denna bakgrund kan Moderaterna biträda regeringens förslag till lag om ursprungsgarantier avseende förnybar el.

För att ytterligare stärka konsumenternas möjlighet att påverka elproduktionen bör ursprungsmärkningen i ett nästa steg vidgas till att omfatta även andra former av elproduktion, exempelvis naturgasbaserad eller kärnkraftsbaserad el.

7 Riktlinjerna för avläsning av elmätare m.m.

För att konkurrensen på elmarknaden skall fungera väl måste kunderna få begripliga elräkningar och det är bra om det finns incitament för slutkunderna att styra sin elkonsumtion bort från tidpunkter då det råder knapphet i systemet. Det måste vara lätt, och inte förenat med stora kostnader, att byta elleverantör. Dessa mål skall dessutom nås till en så låg samhällsekonomisk kostnad som möjligt.

Regeringen menar att en obligatorisk månadsvis avläsning skulle bidra till att elmarknaden fungerar bättre. Varför det skulle vara på det viset framgår dock inte av propositionen. Det är möjligt att det finns positiva effekter av en sådan reglering, men det finns inget underlag i propositionen som styrker påståendet. Än mindre finns det någon analys som visar att dessa eventuella fördelar skulle uppväga kostnaderna för att införa den månadsvisa avläsningen.

Regeringen föreslår med andra ord en åtgärd som – enligt de uppgifter som används i propositionen – skulle kosta 10 miljarder kronor, utan att presentera någon analys som rättfärdigar denna kostnad.

7.1 Obegripliga elräkningar

Dagens elräkningar framstår i många fall som oklara, obegripliga och oförståeliga för konsumenterna. Detta beror i stor utsträckning på att leverantörerna blandar preliminärdebiteringar, slutdebiteringar och avräkningar i en enda salig röra.

I denna röra är det inte avläsningsfrekvensen i sig som utgör problemet. Om det inte finns några nämnvärda krav på avläsning frestas leverantörerna givetvis att lägga tyngdpunkten vid preliminärdebiteringen. Man får då en omedelbar betalning och eventuella misstag kan sedan repareras i efterhand.

Om man vill ha begripliga elräkningar så behöver man bara förbjuda den preliminära debiteringen. Då skapar man incitamentet för leverantörerna att debitera faktisk elförbrukning i en rimlig tidsordning. Varje tidsutdräkt medför att elleverantören ger en kredit till kunden, varför man kan förvänta tätare debiteringsintervall för större kunder och färre intervall för smärre. Detta är ingenting som behöver regleras i lag.

Det är sannolikt fullt rimligt att storstadens lägenhetskund avläses en gång per år medan det elvärmda villahushållet avläses månads- eller kvartalsvis och den elintensiva industrin kontinuerligt. Ny teknik öppnar dessutom möjligheter för kunderna att själva bestämma debiteringsintervallen t ex genom egna mätaravläsningar och inrapporteringar över Internet.

Utvecklingen inom branschen indikerar att det inte erfordras några ytterligare politiska initiativ eller regleringar. Som exempel inför nu Vattenfall fjärravläsning i stor skala medan Sydkraft avskaffar förskottsdebiteringen för sina kunder.

7.2 Ökad priskänslighet hos slutkunderna

Det andra skälet som regeringen har för att krångla med reglerna för mätning, avläsning och debitering är att man vill ge slutkunderna ett bättre incitament för att spara på energin. Villaägaren skall förmås att sänka värmen i vardagsrummet och köra tvättmaskinen på natten.

Detta är fullt legitima syften men det är svårt att se hur de skall kunna nås bara därför att man läser av elmätaren lite oftare. I praktiken torde det krävas timmätning/kontinuerlig mätning av elförbrukningen för att åstadkomma en sådan priskänslighet i slutledet.

Trots det ovan sagda förordar regeringen nu att alla elnätsföretag skall vara skyldiga att läsa av sina elmätare och rapportera in mätvärdena för samtliga kunder minst en gång i månaden. I propositionen uppskattas kostnaden för ett införande av månadsvis avläsning till ca 10 miljarder kronor i investering. Vår bedömning är att regeringen underskattar kostnaden men det spelar ingen roll – redan 10 miljarder kronor vore en orimlig kostnad för åtgärder som möjligen inte leder till något som helst märkbart resultat.

Regeringens förslag om krav på månadsvis avläsning bör mot denna bakgrund avvisas.

7.3 Byte av leverantör

Riksdagen har vid upprepade tillfällen begärt förslag från regeringen om införande av ett sanktionssystem gentemot nätägare som missköter kunders krav på byte av elleverantör. Redan våren 2001 anmodade ett enhälligt utskott regeringen att skyndsamt utreda förutsättningarna för ett effektivt sanktionssystem (bet. 2000/01:NU8). I februari 2002 kritiserade näringsutskottet regeringen för att den inte kom med de beställda förslagen (bet. 2001/02:NU9). Den här gången skärpte riksdagen tonfallet och krävde förslag om ett sanktionssystem så fort som möjligt. Nu har det gått ytterligare ett år utan att någonting har hänt.

Det finns mot denna bakgrund skäl att upprepa kritiken mot regeringen och framför allt mot det sätt på vilket regeringen fortsätter att åsidosätta den folkvalda riksdagen.

Stockholm den 4 april 2003
Mikael Odenberg (m)
Ulla Löfgren (m)	Stefan Hagfeldt (m)
Henrik von Sydow (m)	Carl-Axel Roslund (m)
Peter Danielsson (m)	Ola Sundell (m)
Per Westerberg (m)