med anledning av prop. 2002/03:133 Lag om finansiell rådgivning till konsumenter

Motion 2002/03:L19 av Inger René m.fl. (m)

1 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen beslutar att avslå regeringens förslag i 9 § lagen om finansiell rådgivning till konsumenter vad avser möjligheten för Konsumentverket att utfärda vitesföreläggande.

2. Riksdagen beslutar att föreslagen preskriptionsregel i 7 § lagen om finansiell rådgivning till konsumenter ersätts med bestämmelse om korttidspreskription enligt sedvanligt mönster i enlighet med vad som anförs i motionen.

3. Riksdagen beslutar att tillsynen över lagen om finansiell rådgivning till konsumenter utövas av Finansinspektionen i enlighet med vad som anförs i motionen.

4. Riksdagen begär att regeringen återkommer med en utredning om risken för att lagstiftningen reglerar bort möjligheten till bred konkurrens avseende rådgivning inom den finansiella sektorn.

2 Motivering

2.1 Allmänna synpunkter

I takt med att allt fler konsumenter väljer att placera sina besparingar i finansiella instrument av olika slag ökar också kraven på kvaliteten hos de rådgivande finansiella företagen. Det är en utveckling vi välkomnar. Riskerna att mindre väl ekonomiskt insatta konsumenter skall råka ut för en vårdslös eller sämre underbyggd rådgivning än acceptabelt skall inte förringas. Där delar vi regeringens problembeskrivning och behovet av lagstiftning.

All lagstiftning måste dock ta sin utgångspunkt i en tydlig analys av lagstiftningens konsekvenser. Det finns redan i dag möjligheter för en konsument att säkerställa sin rätt om hon eller han råkat ut för bristfällig finansiell rådgivning, genom talan i allmän domstol. Den finansiella rådgivaren kan redan i dag bli skadeståndsskyldig för vårdslös rådgivning. Även marknadsrättslig lagstiftning finns till hands för att hindra en oseriös marknadsföring av finansiella tjänster.

Branschen vidtar dessutom flera åtgärder för att öka konsumentsskyddet. Sedan 2001 finns det ett licensieringsprogram för finansiella rådgivare, efter initiativ från branschen själv. Detta höjer successivt kompetensen hos rådgivarna. Vidare har Fondbolagens förening introducerat särskilda regler om finansiell rådgivning i de av företagen antagna etiska reglerna för fondbolag. Dessa branschegna initiativ inger hopp.

I sammanhanget vill vi dock framhålla riskerna för att dåliga regler ger effekten att de redan etablerade, stora finansiella företagen gynnas. En alltför vidlyftig eller illa genomtänkt reglering försvårar uppkomsten av seriösa utmanare till redan etablerade företag. Det ligger i konsumenternas intresse att marknaden kännetecknas av konkurrens och en mångfald av alternativ. Regeringen borde därför i sin beredning noggrannare observerat och analyserat risken att lagstiftningen reglerar bort möjligheten till nyetablering av seriösa aktörer inom den finansiella sektorn.

2.2 Särskilda överväganden

Förbudsvite

Vi ifrågasätter kraftfullt den föreslagna formen av förbudsvite. I praktiken utgör denna en form av partiellt näringsförbud. Rätten att driva näring är skyddad enligt 2 kap. 20 § regeringsformen. Enligt den bestämmelsen får begränsningar i rätten endast införas för att skydda angelägna allmänna intressen. De argument regeringen framför i propositionen övertygar oss på intet sätt om bestämmelsens ändamålsenlighet och lämplighet. Det är en brist att detta inte berördes redan på remisstadiet, utan att regeringen fick söka reparera skadan i efterhand. Resultatet, två meningar på sidan 43 i propositionen, kan inte med den bästa vilja sägas utgöra den närmare behovs- och proportionalitetsprövning som bör föregå ett dylikt ingrepp i näringsfriheten.

Preskriptionsregeln och dokumentation

Stark kritik måste också anföras mot den föreslagna preskriptionsbestämmelsen. Den preskriptionsrättsliga materian är redan i dag förhållandevis komplicerad. Lagstiftaren borde därför avhålla sig från särreglering om inte tungt vägande behov därav föreligger. Även näringspolitiska skäl talar emot en särreglering av preskriptionen enligt förslaget. En tioårig preskriptionstid innebär en orimligt lång tid av osäkerhet ur en småföretagares synvinkel. Det hade varit mer lämpligt att ersätta preskriptionsregeln med en bestämmelse om korttidspreskription efter sedvanligt mönster.

Det är rimligt att kräva att den konsument som menar sig ha lidit skada av ett finansiellt råd framställer krav inom förhållandevis kort tid. Rådgivaren har också ett befogat intresse av att inom rimlig tid få klarhet i huruvida skadeståndsanspråk görs gällande med anledning av hans eller hennes rådgivning. Det är orimligt att rådgivaren skall behöva bevara dokumentation beträffande lämnade råd i så lång tid som tio år. Här är det uppenbart att kravet i praktiken kommer att fungera som ett konkurrenshinder för mindre utmanare och gynna de befintliga aktörerna. Det rimmar uppenbart illa med konsumentens intresse av konkurrens.

Tillsyn

Förslaget om att tillsynen över finansiell rådgivning enligt lagen skall skötas av Konsumentverket är mindre lämpligt. De företag som tillhandahåller finansiell rådgivning står redan i dag under Finansinspektionen. Vidare finns risken att olika praxis bildas inom samma område på grund av ett delat tillsynsansvar. Det är en utveckling som varken gynnar stabila förutsättningar för företagande eller tillgodoser konsumenternas skyddsbehov.

Stockholm den 12 juni 2003
Inger René (m)
Bertil Kjellberg (m)	Henrik von Sydow (m)
Hillevi Engström (m)	Nils Fredrik Aurelius (m)
Henrik S Järrel (m)