med anledning av prop. 2002/03:123 Beskattning av vissa förmåner

Motion 2002/03:Sk17 av Anna Grönlund m.fl. (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att regeringen skall återkomma till riksdagen med klarare regler och lagtext beträffande resekostnader som inte har samband med inkomsts förvärvande.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att regeringen skall återkomma till riksdagen med förslag som undanröjer de problem för innehavare av distributions- och installationsbilar som de nu drabbas av på skatteområdet.

Frågan om redovisning av resekostnadsersättning som ej föranleder inkomstersättning

Regeringen diskuterar i sitt förslag till riksdagen vad som innefattas i begreppet förmån utifrån skatterättsliga aspekter.

Den fråga som mer än annat aktualiserat ärendet gäller ersättningen för resekostnader i samband med intervjuer etcetera. Enligt gällande lag skall alla sådana ersättningar tas upp som intäkt, varvid sociala avgifter skall erläggas. Regeringen föreslår nu att ”förmån av inställelseresa eller arbetsresa” inte skall tas upp till beskattning under förutsättning att ”bland annat andra skattepliktiga inkomster inte erhålls på grund av tjänsten”.

Detta är en mycket komplicerad beskrivning av en enkel sak. Det som enligt regeringen sägs vara en ”förmån” är inget annat än direkt kostnadsersättning när vare sig kontantersättning eller traktamente utgår – och uppfattas inte heller som förmån, i många fall tvärtom: Det är fråga om ianspråktagande av tid som kunnat nyttjas till annan verksamhet, rent av för att öka intäkterna och därmed skatteunderlaget.

Ersättningen kan handla om allt från ett taxikvitto på några 10-tal kronor upp till flygbiljetter för icke oväsentliga belopp. I inget fall handlar det om förmåner, bara kostnadsersättning.

Skattereglerna – både tillämpning och lagtext – bör ändras så att det framstår som tydligt att resekostnader inte skall beskattas när det är uppenbart att resan inte företagits för inkomsts förvärvande. Det bör riksdagen ge regeringen till känna.

Frågan om beskattning av installations- och distributionsbilar

Regeringen har, såvitt framgår av propositionen, endast anlitat Riksskatteverket som instans för att bedöma skäligheten i sitt förslag. Inte oväntat kommer regeringen därvid fram till att intet behöver göras.

Verkligheten ser helt annorlunda ut, något som tydliggjordes vid en demonstration å Mynttorget i Stockholm innevarande riksmöte då företrädare för samtliga riksdagspartier fick ta del av praktiska exempel på distributions- och installationsbilar som förmånsbeskattats för innehavarens del men som uppenbart inte gick att använda till annat än det ändamål de var avsedda för. Särskilt svåra att använda för privatbruk måste bilar fyllda med verktyg från golv till tak, i vissa fall innefattande även svetsaggregat och åtskilligt rörmaterial, vara. Dessvärre har Riksskatteverket i valet mellan verkligheten och schablonartad och därmed extremt förenklad skatteadministration valt den senare.

Visserligen framgår av propositionen ”att viss kritik har riktats mot reglerna och deras tillämpning avseende företagares svårigheter att slippa förmånsbeskattning för aktuella bilar”. Likväl är regeringens ståndpunkt att någon reglering vad gäller förmånsbeskattning för sådana fordon inte bör införas.

Slutsatsen borde varit den omvända: Företagare skall aldrig behöva beskattas, allra minst förmånsbeskattas, för sina arbetsredskap – fordonen utgör ju i detta fall arbetsredskap.

Företagare som använder arbetsbilar i sin näringsverksamhet kan inte schablonbeskattas. Om förmånsbeskattning alls skall tillämpas, måste varje fordons funktionsduglighet för annan verksamhet än näringsverksamheten avgöras. Huruvida detta är en framkomlig väg för beskattningen undandrar sig vår bedömning även om vi tillåter oss misstänka att det finns angelägnare saker för skatteförvaltningen att syssla med.

För att erhålla jämkning eller befrias från schablonbeskattning krävs att företagaren kan göra sannolikt att fordonet inte använts för privat bruk. Detta motverkar reglernas syfte att vara enkla och får, som bland annat uppmärksammats av näringslivets Företagarombudsman, orimliga effekter för berörda företagare.

Riksmötet 2000/01 begärde (rskr. 2000/01:166) att regeringen borde se över reglerna och deras tillämpning vad gäller förmånsbeskattning av bilar avsedda för installation och distribution och som används privat i ringa omfattning. Det förslag som nu kommit tillfredsställer inte dessa önskemål.

Regeringen bör efter förnyad prövning och efter inte minst inhämtandet av synpunkter från såväl fackliga organisationer som branschens företrädare återkomma till riksdagen med förslag enligt intentionerna i denna motion.

Stockholm den 12 juni 2003
Anna Grönlund (fp)
Gunnar Andrén (fp)	Anne-Marie Ekström (fp)
Karin Pilsäter (fp)	Erling Bager (fp)
Christer Nylander (fp)