med anledning av prop. 2001/02:97 Lag om förbud mot diskrimering av deltidsarbetande arbetstagare och arbetstagare med tidsbegränsad anställning, m.m.

Motion 2001/02:A3 av Stefan Attefall m.fl. (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen avslår proposition 2001/02:97.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att frågan om förbud mot diskriminering av deltidsarbetande arbetstagare och arbetstagare med tidsbegränsad anställning m.m. skall beredas av Utredningen om ett vidgat skydd mot diskriminering.

Propositionen

I den nu aktuella propositionen föreslås en ny lag om förbud mot diskriminering av deltidsarbetande arbetstagare och arbetstagare med tidsbegränsad anställning. Lagens syfte är att motverka diskriminering av deltidsarbetande arbetstagare och arbetstagare med tidsbegränsad anställning när det gäller löne- och andra anställningsvillkor. Den föreslagna lagens förbud mot diskriminering omfattar direkt och indirekt diskriminering. Förslaget innehåller också ändringar i lagen av följdkaraktär. Förslagen i propositionen anknyter i form och innehåll till jämställdhetslagen och andra svenska lagar med förbud mot diskriminering i arbetslivet. Lagarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2002. Genom förslaget genomförs två EG-direktiv i Sverige. I propositionen föreslås också att riksdagen godkänner Internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention (nr 175) om deltidsarbete.

Kristdemokraternas syn på deltidsarbete

Kristdemokraterna har en grundläggande positiv syn på deltidsarbete när den anställningsformen är självvald och passar den enskilda individen i den livssituation hon befinner sig. Arbetstagaren bör därför ha goda möjligheter att påverka förläggningen av sin arbetstid. Arbetsvillkoren ska vara likvärdiga med dem som gäller för heltidsanställda. Om detta inte är fallet finns inte den flexibilitet över livscykeln som vi eftersträvar. Vi kristdemokrater har på olika sätt verkat för att förbättra situationen för deltidsarbetande. Därför är också ett gott skydd för gruppen deltidsarbetande angeläget.

Det är viktigt att lagstiftning harmoniserar med socialförsäkringssystem och skattesystem för att valfriheten ska få genomslag men också för att öka den ekonomiska tryggheten för deltidsarbetande arbetstagare. Förslag som vi kristdemokrater driver vad gäller ekonomisk trygghet är till exempel att grundavdraget höjs till 20 000 kronor per år. Dessutom föreslår vi en skattereduktion riktad till låg- och medelinkomsttagare.

Vi vänder oss emot synen på 40 timmars arbetsvecka som naturlag. Fasta arbetstider mellan klockan 7 till 16 eller 8 till 17 är allt mindre en norm på Sveriges arbetsplatser. Tvärtom visar erfarenheten att de arbetsgivare som låter sina arbetstagare påverka sin egen arbetstidsförläggning får medarbetare med högre motivation och effektivitet. Ett ökat utrymme av självvalda arbetstider ger också en positiv inverkan på arbetsmiljön. Deltidsarbete under någon del av livet ska inte ses som något onaturligt.

Vi kristdemokrater anser att rätten att gå ner i arbetstid efter 61 års ålder bör lagstadgas. Med det nya pensionssystemet kan man ju själv, från 61 års ålder, välja hur man vill kombinera arbetstid och pensionsuttag. Alla är vinnare med detta förslag. En vinst är minskad ohälsa och minskade sjukskrivningar och sjukpensioneringar. Om detta också leder till att man orkar och vill vara kvar i arbetslivet också efter 67 år är det positivt.

De flesta barn i Sverige har föräldrar som förvärvsarbetar. Ofta upplever föräldrarna sig otillräckliga på grund av kraven från förvärvsarbetet och önskemålen om att tillbringa mer tid med sina barn. Attityder, skattesystemet och familjepolitiken i Sverige gör det svårt att kombinera arbete och barn på ett sätt så att man känner att man får balans i tillvaron. Deltidsarbete är en möjlighet att få ekvationen att gå ihop, om de ekonomiska möjligheterna finns. Med Kristdemokraternas förslag om barnomsorgskonto ökar valfriheten för småbarnsföräldrar. Då är det också viktigt att möjligheten till deltidsarbete är reell, att den som väljer att gå ner i arbetstid inte ska riskera sämre anställningsvillkor på grund av att man utnyttjar sin möjlighet till detta. Därför är det nödvändigt att deltidsarbetandes löne- och anställningsvillkor också skyddas av lag.

Begreppet diskriminering

Lagrådets kritik mot lagförslaget är berättigad. Lagrådet menar att den nu föreslagna lagen principiellt sett kan anses vara av annat slag än de lagar som utgjort förebild för den, eftersom det i det liggande lagförslaget inte är fråga om särbehandling utifrån den anställdes person eller personliga egenskaper. Syftet är i stället att ge vissa grupper av anställda en starkare arbetsrättslig ställning.

Lagrådet påpekar risken med att begreppet diskriminering blir urvattnat. Detta vore en mycket olycklig utveckling. Begreppet diskriminering förekommer visserligen redan i ramavtalen som ligger bakom propositionen. Men det är rimligt, som lagrådet påpekar, att använda ordet särbehandling i stället för diskriminering i lagtexterna som berör deltids- och visstidsarbetande arbetstagare.

Bered frågan bättre

Vi kristdemokrater föreslår att riksdagen i stället för att godta det nu liggande lagförslaget hänskjuter frågan för beredning till den pågående utredningen om ett vidgat skydd mot diskriminering (dir. 2000:106, 2002:12). Även om denna fråga inte handlar om diskriminering i strikt mening så är det troligt att en samlad bedömning av diskriminerings- och särbehandlingsfrågor i arbetslivet gör lagen enklare att förstå för företagarna som ska efterleva densamma. Speciellt svårt är det för småföretag att hela tiden få nya lagstiftningar att förhålla sig till. De har varken tid eller råd att anpassa sin organisation till nya lagar och regleringar. Risken för missförstånd som kan få katastrofala följder för den enskilde småföretagaren är mycket stor.

Ytterligare ett skäl till att inte ta ett beslut nu är den kritik som riktats mot förslaget från Kommunförbundet. Kommunförbundet påpekar att lagförslaget, som det nu ligger, leder till ökade kostnader för arbetsgivarna. För Sveriges kommuner rör det sig om en halv miljard och för landstingen om cirka 100 miljoner kronor.

Regeringen påpekar att finansieringsprincipen inte är tillämplig då lagändringen berör alla arbetsgivare, inte bara kommuner och landsting. Trots detta har riksdagen ett ansvar för vilka konsekvenser en ny lag får för kvaliteten i exempelvis vården och omsorgen på grund av de kostnader som beslutet medför. Dessutom är frågan hur man kan öka deltids- och visstidsanställdas trygghet utan att det får drastiska följder för Sveriges företagare, kommuner och landsting. Dessa frågor måste kunna besvaras innan beslut fattas. I regeringens proposition finns inga sådana överväganden.

Regeringen påpekar att tidpunkten för ikraftträdande är styrd av EG-direktivens krav på genomförande inom viss tid. Men har man väntat sedan sommaren 1999 innan man förelägger riksdagen ett förslag till beslut finns ingen anledning att tro att en viss ytterligare fördröjning av ärendet skapar stora problem.

Utifrån en helhetsbedömning är det lämpligt att förslaget om förbud mot särbehandling av deltidsarbetande arbetstagare och arbetstagare med tidsbegränsad anställning m.m. fortsatt bereds av Utredningen om ett vidgat skydd mot diskriminering. Kommittén kan i så fall komma med ett helhetsförslag vad gäller rådets direktiv 2000/43/EG av den 29 juni 2000 om genomförandet av principen om likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska ursprung, rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet, rådets direktiv 97/81/EG av den 15 december 1997 om ramavtalet om deltidsarbete samt rådets direktiv 99/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete.

Stockholm den 7 mars 2002
Stefan Attefall (kd)
Maria Larsson (kd)	Mats Odell (kd)
Harald Bergström (kd)	Sven Brus (kd)
Göran Hägglund (kd)	Magnus Jacobsson (kd)
Per Landgren (kd)	Kenneth Lantz (kd)
Mikael Oscarsson (kd)	Désirée Pethrus Engström (kd)
Rosita Runegrund (kd)	Inger Strömbom (kd)