med anledning av prop. 2001/02:95 Ett tillfälligt sysselsättningsstöd till kommuner och landsting

Motion 2001/02:Fi15 av Karin Pilsäter m.fl. (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om kreditering på skattekonto av tillfälligt sysselsättningsstöd till kommuner och landsting.

2. Riksdagen avslår regeringens förslag om riktlinjer för ett tillfälligt sysselsättningsstöd till kommuner och landsting.

3. Riksdagen begär att regeringen på tilläggsbudget återkommer med förslag om en ökning av utgifterna inom utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommuner för år 2002 med 3 miljarder kronor.

Bakgrund

Regeringen föreslår i propositionen ett tillfälligt sysselsättningsstöd till kommuner och landsting för 2002. Vidare föreslås ett nyanställningsstöd på den beräknade lönekostnadsökningen till följd av nyanställningar mellan 2001 och 2002. Detta senare stöd utbetalas under 2003.

Stödet ges inte till kommuner och landsting på det normala sättet via statsbidragen till kommuner och landsting inom utgiftsområde 25, utan genom en kreditering på deras skattekonto. Detta kringgående av den normala vägen kräver att regeringen stiftar en särskild lag.

Regeringen lägger inte ens fram ett genomarbetat förslag utan förväntar sig att riksdagen ska ge regeringen frihet att utforma de närmare bestämmelserna om stödets utformning.

Regeringen gav ett förhastat löfte på den socialdemokratiska partikongressen att kommuner och landsting skulle få sänkt arbetsgivaravgift. Den form för stöd som regeringen tänkt sig var inte förenlig med vissa EU-regler, så regeringen var tvungen att hitta på en annan lösning. Det naturliga hade då varit att låta stödet gå via ökade statsbidrag till kommunerna. Men detta skulle innebära att regeringens eget utgiftstak med all sannolikhet bryts igenom. Därför har regeringen tillgripit metoden att lägga stödet i form av en avräkning på inkomstsidan för att kringgå en bruttoredovisning.

Att kringgå utgiftstaket

Folkpartiet anser det motiverat med ett stöd till kommunsektorn av den storlek som sysselsättningsstödet representerar. Regeringen bör dock inte ge detta på ett sätt som bryter mot de budgetprinciper som regeringen och den socialistiska majoriteten i finansutskottet och riksdagen själva säger sig vilja försvara. Majoriteten har starkt kritiserat när andra partier lagt fram andra skatteförslag än regeringen och räknat av effekterna på kommunerna via inkomstsidan. Det som regeringen nu gör sig skyldig till är ett allvarligt brott mot de principer som regeringen och riksdagsmajoriteten anser sig stå för, det handlar om ett renodlat stöd till kommunerna och borde därmed gå via statsbidragen.

Det är i sammanhanget motiverat att erinra om vad den socialistiska utskottsmajoriteten uttalade i denna fråga i ett ställningstagande till en motion i finansutskottets betänkande 2000/01:FiU1 hösten 2000 (sid 128–129):

Ett grundläggande krav i budgetlagen (SFS 1996:1059) är enligt 17 § att statens inkomster och utgifter skall redovisas brutto på statsbudgeten. Kravet på en bruttoredovisning kom också att genomsyra den budgetreform som tillämpades praktiskt första gången när budgetpropositionen för 1997 presenterades. Utan en bruttoredovisning blir budgetförslagen inte lika tydliga. Genomlysningen av budgeten, eller dess transparens försämras. Eftersom de i motionen redovisade kommunöverföringarna förutsätts bli reglerade mot en inkomstpost kan deras omfattning inte utläsas av budgetförslaget. Den av motionärerna valda lösningen främjar således inte transparensen, och en så omfattande nettoredovisning är enligt utskottets mening inte heller förenlig med de krav på bruttoredovisning som framkommer i budgetlagen.

Vad regeringen nu gör sig skyldig till är således ett klart brott mot vad den själv uttalat, och den uppträder själv på ett sätt som den starkt kritiserat andra för. Det gamla ordspråket ”När far super är det rätt” tycks vara tillämpligt i detta fall!

Det är uppenbart att stödet som sådant inte är en skattesänkning utan skulle ha redovisats som en utgift enligt principen för bruttoredovisning. Sysselsättningsstödet bör således i stället ta sig formen av en ökning av det generella statsbidraget inom utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommuner.

Bristande konkurrensneutralitet

Regeringen anser sig ha uppnått konkurrensneutralitet genom att som underlag för beräkning av stödet ska inte bara kommunens lönekostnad ingå, utan även en beräknad lönekostnadsandel av kommunens kostnader för köpt verksamhet. Härigenom tror sig regeringen ha löst frågan om konkurrensneutralitet när en kommun står inför valet att bedriva verksamhet i egen regi eller köpa den. Man kan i sig ifrågasätta om uppskattningen att lönekostnaderna bara utgör hälften av kostnaderna i köpt verksamhet är riktig, men härtill kommer att det finns konkurrenssituationer som inte alls täcks av denna bestämmelse. En kommun som har en högre andel friskolor och fristående förskolor kommer att ha ett lägre underlag för stödet och har därmed sämre möjligheter att få stöd än en motsvarande kommun med lägre andel friskolor och fristående förskolor. Den av regeringen föreslagna lagen kommer därmed att stå i motsatsställning till de bestämmelser i skollagen som avser att ge lika förutsättningar för friskolor och kommunala skolor, för fristående förskolor och kommunala förskolor. Denna oklarhet är i sig skäl nog att avslå regeringens förslag.

Det finns också andra verksamheter, såsom äldreomsorg, omsorg om funktionshindrade, läkar- och sjukgymnastverksamhet m.m. där verksamhet i privat regi inte kommer att räknas in i stödunderlaget. Detta kommer rimligen att missgynna sådan verksamhet. Konkurrensneutralitetsfrågorna är således inte alls lösta i regeringsförslaget.

En beprövat ineffektiv åtgärd

Regeringens förslag om ett marginellt sysselsättningsstöd är en ny variant av tidigare stöd med likartad inriktning, exempelvis GAS, generellt anställningsstöd, och RAS, riktat anställningsstöd. Utvärderingar har visat att dessa försök med marginella sysselsättningsstöd inte är effektiva. De ger på sin höjd en subvention till en sysselsättningsökning som ändå skulle ha kommit till stånd.

Riksdagens revisorer har bl.a. redovisat de utvärderingar som gjorts av dessa och liknande åtgärder. Där anges att ca 80 procent av GAS-företagen och ca 70 procent av RAS-företagen skulle ha genomfört anställningarna även utan stöd, dvs stöden hade mycket omfattande s.k. dödviktskostnader. En stor del av anställningarna var planerade sedan tidigare. Grupper som utländska medborgare, arbetshandikappade och långtidsarbetslösa var klart underrepresenterade. Det var inte heller något effektivt sätt att skapa varaktiga anställningar. Nettoeffekten av de bägge stöden var låg. De gynnade främst kvalificerade arbetssökande.

Med hänvisning till dessa tidigare negativa erfarenheter av detta slags stöd bör förslaget om nyanställningsstöd avvisas. Även dessa medel bör istället läggas på det generella statsbidraget till kommunerna.

Slutsats

Vi är övertygade om att regeringen valt sin metod för stöd till kommunsektorn därför att den knappa budgeteringsmarginalen är förbrukad och att, allt annat lika, detta med all sannolikhet skulle innebära att det totala statliga utgiftstaket bryts igenom. Med tanke på den stora betydelse som bevarandet av ett fastställt utgiftstak under ett löpande budgetår har för trovärdigheten i den ekonomiska politiken bör detta ej ske. Regeringen bör därför få i uppdrag att senast i samband med vårpropositionen på tilläggsbudget presentera förslag om hur den vidgade ramen för bidrag till kommunerna ska kompenseras genom minskningar inom andra utgiftsområden så att det statliga utgiftstaket inte bryts igenom. I Folkpartiets motion om den ekonomiska politiken, 2001/02:Fi294, finns ett antal förslag som kan användas i detta sammanhang.

Stockholm den 1 mars 2002
Karin Pilsäter (fp)
Lars Leijonborg (fp)	Bo Könberg (fp)