med anledning av prop. 2001/02:64 Vissa tobaksfrågor

Motion 2001/02:K44 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om statens ansvar för information, utbildning och opinionsbildning om tobak och hur dess skadeverkningar kan minskas.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att medlen för tobaksprevention även skall omfatta det tobakspreventiva arbetet som vänder sig till vuxna.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att nikotinersättningsmedel skall få säljas efter samma regler och bestämmelser som försäljning av tobak.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den s.k. 50-regeln skall bibehållas tills den 1 januari 2004.

Inledning

Folkpartiet anser att tobaksbruket skall motverkas genom upplysning, opinionsbildning, höga tobaksskatter och genom att värna rätten att slippa tobaksrök.

Eftersom tobak i flera fall tycks vara inkörsporten till annat missbruk är det särskilt viktigt att förebygga att unga människor börjar röka. Också av en rad andra hälsoskäl är det viktigt med tobaksprevention. Rökning ökar risken (i vissa fall tio till tjugo gånger) för ett fyrtiotal olika sjukdomar. I Sverige orsakades 1995 mer än 7 000 förtidsdödsfall av rökning vilket är 12 procent av alla dödsfall bland män och 4 procent bland kvinnor. Medan rökning bland vuxna minskar tycks ungdomens tobaksvanor inte ha genomgått några större förändringar. Andelen rökare bland elever i grundskolans årskurs 9 är nu högre än vid mitten av 1980-talet. Särskilt oroande är det att så många unga kvinnor röker – 25 procent i åldersgruppen 16–24 år medan motsvarande siffra för män är 15 procent. Kvinnor tycks vara mer känsliga än män för tobakens skadeverkningar. Bland dem som får lungcancer före 50 års ålder är numera majoriteten kvinnor.

Rökning är inte enbart ett resultat av social ojämlikhet. För några decennier sedan var rökningen en överklassvana medan ”arbetarklassens kvinnor” var i det närmaste helt rökfria. Men ojämlikheten i hälsa är till stor del ett resultat av att rökningen fortsätter att vara utbredd i mindre gynnade grupper, att de barn och ungdomar som går vidare till högre utbildningar börjar röka i mindre utsträckning än andra osv. Här finns behov och utrymme för kraftigt förstärkta insatser.

Det är dags att det senaste halvseklets forskningsrön om tobakens skadeverkningar tydligt slår igenom i den officiella synen på tobaken. Det handlar inte om konsumentpolitik, om ett harmlöst ”njutningsmedel” eller enbart en fråga om individens fria val. Det handlar i stället om ett drogberoende och om enorma hälsorisker. Tobaken dödar i genomsnitt varannan cigarettkonsument. Ändå är tobaken en av de mest lättillgängliga varorna i vårt samhälle – mer lättillgänglig än både livs- och läkemedel.

Det svenska arbetet mot tobak har från början byggt på hög beskattning av tobak, information, utbildning och opinionsbildning. Staten kan inte frånsäga sig ansvaret för dessa insatser. De kan inte överlåtas enbart på frivilliga organisationer och än mindre på tobaksindustri.

Nikotinersättningsmedel

I dag måste en konsument som vill köpa rökavvänjningsmedel som t.ex. nikotintuggummi uppsöka ett apotek. Samtidigt säljs en av vår tids mest hälsoskadliga produkter – cigaretterna – fritt i jourbutiker, på bensinstationer och i gatukök. Med dagens kunskap om tobakens skadlighet och nikotinets beroendeframkallande egenskaper är detta svårförståeligt. Det bästa är att på alla möjliga sätt underlätta för dem som vill sluta röka. Nikotinersättningsmedlens tillgänglighet kan i detta fall vara avgörande. Vi ser det därför som önskvärt att rökavvänjningsmedlen ska kunna köpas i vilken livsmedelsbutik eller kiosk som helst. Försäljningen av dessa medel ska ske efter samma regler och restriktioner som vid försäljning av tobak. Detta ska ges regeringen till känna.

Preventivt arbete, information och kunskapsförmedling

Det preventiva arbetet i syfte att förhindra tobaksbruk är minst lika viktigt som att lagstiftningsvägen försöka minska tobaksbruket. Det behövs förstärkta resurser och metodutveckling för att nå de grupper som i dag röker mest. Det handlar bl.a. om invandrare och unga kvinnor. Mycket talar för att åtgärder som skall nå fram till kvinnor måste utformas på ett annat sätt än för män. Särskilt viktigt är det att nå gravida rökande kvinnor med tanke på tobaksbrukets skadliga inverkan på barnet.

Det är bra att regeringen beslutat att avsätta medel under tre år för förstärkt tobakspreventivt arbete. Men propositionens anvisningar för hur medlen ska användas är dock missriktade och främjar enligt vår mening inte en optimal användning av de avsatta resurserna.

Det viktiga är att sträva efter att medlen stimulerar ett genomförande i kommuner och landsting av en bred, konsekvent och långsiktig tobakspreventiv policy, integrerad i det övriga hälsofrämjande arbetet på denna nivå. Det är förutsättningen för en varaktig framgång. Det krävs en lokal integrering av det drogförebyggande arbetet, och det krävs för varje drogområde en strategisk kompetens på nationell nivå.

Metodutveckling bör integreras med motsvarande aktiviteter på alkohol- respektive andra drogområden. I det lokala drogförebyggande arbetet är de gemensamma dragen, problemen och möjligheterna uppenbara. På kommunal nivå torde intresset också öka om man ser ett tydligare samband mellan de satsningar som nu görs från statens sida avseende alkohol-, tobaks- och narkotikaprevention.

Bredden i den tobakspreventiva satsningen – lagstiftning, tillsyn, information/utbildning/opinionsbildning, primärpreventivt stöd till barn och ungdom samt sekundärpreventivt stöd till dem som vill komma ur beroendet – är kännetecknet för den ”best practice” som utkristalliserats speciellt i de stater i USA, där man investerat ekonomiskt mångdubbelt jämfört med de blygsamma belopp som man gjort tillgängliga i vårt land. På detta sätt har man lyckats sänka rökningen under övriga staters – och en bra bit under den svenska nivån. Denna investering beräknas t ex i Kalifornien under sju år ha sparat 59 000 liv från en för tidig hjärtdöd.

Regeringens förslag att permanenta telefonrådgivningslinjen – ett samarbets- och samfinansieringprojekt mellan Folkhälsoinstitutet, Cancerfonden, Hjärt-Lungfonden, Apoteket AB och Stockholms läns landsting – är utmärkt. Detta kan och får dock aldrig ersätta det grundläggande behovet av kompetens och resurser för det lokala avvänjningsstödet i det enskilda landstinget. Det behövs en utbyggnad för att tillmötesgå det berättigade kravet från minst 250 000 svenska dagligrökare som uppger att de vill ha sjukvårdens råd och stöd för att komma ur sitt beroende. En resursförstärkning i det enskilda landstinget bör syfta till att tillmötesgå det lokala behovet av högkvalitativt avvänjningsstöd – vilken kompetens också till viss del bör kunna utnyttjas i ett nationellt sammanhållet telefonrådgivningssystem.

Det finns inga skäl till att begränsa det tobakspreventiva arbetet till barn och ungdomar. För att folkhälsovinster i form av minskad sjuklighet och dödlighet skall kunna uppnås inom överskådlig tid, är en satsning på minskad rökning bland vuxna nödvändig. Först på ett par årtiondens sikt torde en minskad rökning bland barn och ungdomar ge synbara resultat för sjuklighet och dödlighet. Minskad rökning och ändrade attityder till tobaksbruk bland vuxna torde dessutom vara det kraftfullaste sättet att minska tobaksdebuterna bland barn och ungdom. Mot denna bakgrund ska medlen för tobaksprevention också kunna användas för insatser till föräldrar, lärare, hälso- och sjukvårdspersonal m.fl. Regeringen bör utnyttja sin expertfunktion på Statens folkhälsoinstitut för bedömningen hur de anvisade medlen bör utnyttjas. Att förlänga misstaget med de senaste tre årens arvsfondspengar och deras snäva begränsning till barn- och ungdomsaktiviteter gagnar varken barn eller vuxna.

Mödra- och barnhälsovården, förskolan och skolan har en viktig roll i arbetet med att förebygga tobaksdebut. Erfarenheten har visat att skolan axlar den rollen i mycket olika utsträckning i olika delar av landet. Det behöver göras en kartläggning av hur det tobakspreventiva arbetet bedrivs, och man behöver på basen av en sådan kartläggning utforma ett nationellt tobakspreventivt program.

Rökfria serveringslokaler

Nationella folkhälsokommittén föreslog i bred politisk enighet att restauranger och andra serveringsställen skall göras rökfria, varvid rökning dock skall kunna tillåtas i särskilda rum utan servering. Regeringen anger nu som sitt mål att detta förslag skall vara förverkligat till den 1 januari 2004. Regeringen föreslår dock ingen lag utan vill i stället tillsätta en särskild utredare i frågan.

Såväl Nationella folkhälsokommittén som regeringen anger en rad tunga skäl för att införa rökfritt i serveringar. Inte minst gäller det omsorgen om de anställdas hälsa. Dokumentationen av den skadliga effekten av passiv rökning ökar kontinuerligt – ett exempel (21/12/01) från den vetenskapliga medicinska tidskriften Lancet visar på ökad förekomst av astma hos icke-rökare som exponeras för passiv rök på arbetsplatsen. Det är självklart att möjligheten att besöka restauranger också ska vara möjligt för den som är allergisk eller på annat sätt besväras av tobaksrök.

Farhågorna om att rökfria serveringsställen kommer att bidra till minskat antal besökare stämmer inte. I USA, som redan har sådana bestämmelser, finns inget som tyder på ett sviktande besöksantal. Vetenskapliga studier från främst USA har t.ex. klart visat att rökfritt inte leder till färre gäster, minskad lönsamhet etc. för restauranger och liknande. I de stater och städer i USA som redan genomfört rökfritt finns det numera knappast några restaurangföretagare, restauranganställda eller gäster som vill återinföra rökningen i serveringar.

I detta sammanhang vill vi invända mot regeringens förslag om att avskaffa den så kallade 50-regeln redan 1 januari 2003. Enligt vårt sätt att se det är det bättre att alla lokaler blir rökfria samtidigt. Därför är regeringens förslag om att avskaffa 50-regeln ett år innan regeringens datum för när lokaler ska vara rökfria inträffar inte rimligt. Det minst krångliga är rimligtvis att 50-regeln avskaffas samtidigt som regeringens mål om rökfria serveringsmiljöer är uppnått 1 januari 2004.

Stockholm den 18 januari 2002
Kerstin Heinemann (fp)
Bo Könberg (fp)	Harald Nordlund (fp)
Johan Pehrson (fp)