med anledning av prop. 2001/02:185 Uppehållstillstånd med tillfälligt skydd vid massflykt

Motion 2001/02:Sf43 av Bo Könberg och Johan Pehrson (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bedömning av massflyktssituationer.

2. Riksdagen avslår den del i regeringens proposition som ger regeringen möjlighet att meddela föreskrifter om att ytterligare kategorier av fördrivna personer än de som rådets beslut omfattar får ges tillfälligt uppehållstillstånd.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att asylansökningar skall prövas individuellt för den enskilde på hans eller hennes egna meriter.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om synnerliga skäl som grund för uppskjuten asylprövning.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den som har tillfälligt skydd och ansöker om uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov enligt 3 kap. 3 § utlänningslagen skall få sin ansökan prövad på samma villkor som den som ansöker om asyl.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sociala rättigheter för de personer som beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om barn och sociala rättigheter.

Inledning

Arbetet med att harmonisera asyl- och migrationspolitiken i EU går trögt. Av de förslag på åtgärder och de beslut som hittills fattats på området är innehållet i huvudsak av restriktiv karaktär. Den s k illegala invandringen och flyktingsmugglingen skall bekämpas med alla medel. Genom skärpta transportörsansvar och en strikt viseringspolitik skall ”ekonomiska flyktingar” skiljas från ”riktiga flyktingar”. Sanningen är dock den att den ökande flyktingsmugglingen i huvudsak är ett resultat av att EU:s medlemsstater med olika skärpta procedurregler gjort det allt svårare för människor att få sin asylfråga prövad. Att här göra ytterligare skärpningar i bekämpandet av flyktingsmuggling är enligt vår uppfattning fel väg att gå. Tuffare regler kommer inte att innebära att smugglingen av människor på flykt kommer att minska. Istället kommer metoderna för att gömma undan människor i olika transportmedel att bli ännu mer omänskliga. Lönnutrymmena i båtar och lastbilar kommer att bli mindre och farligare.

Istället menar Folkpartiet liberalerna att arbetet nu måste fokusera på att skapa gemensamma regler för vilka skäl som skall bedömas som tillräckliga för att bevilja asyl och hur asylansökningar skall bedömas. Strävan måste här vara att ta fram en gemensam bedömning på så humanitär nivå som möjligt. Annars kommer ribban att sättas av de mest restriktiva staterna, eftersom effekten blir att asylsökande söker sig till de stater där sannolikheten att få asyl är störst. Gemensamma minimiregler, en harmonisering av EU-ländernas asylrätt, är en förutsättning för en fungerande gemensam europeisk flyktingpolitik. Tyvärr har än så länge inga mänskliga framsteg gjorts på detta område.

I regeringens proposition 2001/02:185 Uppehållstillstånd med tillfälligt skydd vid massflykt föreslås riksdagen besluta om genomförandet av rådets direktiv 2001/55/EG om miniminormer för att ge tillfälligt skydd vid massiv tillströmning av fördrivna personer samt om åtgärder för att främja en balans mellan medlemsstaternas insatser för att ta emot dessa personer och bära följderna av detta. EG-direktivet, som är ett led i EU:s harmoniseringsprocess på det flyktingpolitiska området, är på många sätt välkommet. Ett solidariskt ansvarstagande för att ta emot en massiv tillströmning av människor på flykt undan krig och katastrofer är inte bara nödvändigt, utan även en skyldighet för EU:s medlemsstater.

Frågan om hantering av s k massflyktssituationer har varit uppe till behandling tidigare i riksdagen. Redan innan EG-direktivet antogs lade regeringen våren 2000 fram ett förslag om hantering av s k massflyktssituationer. Efter massiv kritik från bl a UNHCR, flyktingorganisationerna och samtliga partier utom Socialdemokraterna tvingades regeringen dock att dra tillbaka sin proposition. Folkpartiet liberalerna fann det bl a oacceptabelt att regeringen i förslaget gjorde det möjligt att rucka på den individuella asylprövningen. Förslaget gick ut på att personer som i en massflyktssituation tog sig till Sverige under upp till tre år skulle berövas sin rätt att på personliga grunder söka asyl.

Efter misslyckandet med massflyktsförslaget inbjöds samtliga partier och berörda organisationer till överläggningar om utformandet av ett nytt förslag. På så sätt gav regeringen sken av att man tagit lärdom av sina misslyckanden och att ett nytt förslag var på väg att läggas fram till 2000 års riksmöte. Så blev emellertid inte fallet. Istället har regeringen inväntat det färdigförhandlade EG-direktivet, vars genomförande behandlas i nu liggande proposition.

Bedömning av massflyktssituationer

Det är svårt att definiera vad som är en massflyktssituation. Är det när massflykten nått ett lands gränser, eller är det då den uppstår i ursprungslandet? Varken EG-direktivet eller regeringens proposition gör något kvalificerat försök att reda ut frågan. Låt oss dock själva problematisera frågeställningen genom att ta flyktingkatastrofen i Kosovo våren 1999 som exempel.

Den utdragna konflikten i Kosovo, alltsedan Milosevic 1989 upphävde provinsens autonoma ställning och införde ett allt hårdare polisstyre över den kosovoalbanska majoriteten fram till och med det knappt 80 dagar långa kriget våren 1999, ställde Europas och Sveriges flyktingpolitik i blixtbelysning. På mindre än två veckor genomförde Milosevicregimen en folkfördrivning som drev mer än en halv miljon människor på flykt till Albanien och Makedonien. På ett par veckor tvingades Albanien och Makedonien, Europas två fattigaste och mest utsatta stater, ta emot och härbärgera flera hundra tusen kosovoalbaner på obestämt tid – 15 till 20 procent av de båda staternas egna befolkningar. Det vore som om Sverige på ett par veckor skulle ta emot 1,5 miljoner asylsökande eller att Tyskland skulle ta emot 12 miljoner asylsökande – och då skulle det ändå röra sig om två av Europas mest välmående stater. När inströmningen av asylsökande från Bosnien i början på 90-talet var som störst kom det ca 80 000 till Sverige och ett par hundra tusen till Tyskland – på ett år!

När EU:s flyktingansvariga ministrar, efter det att kosovoalbanerna i hundratusental under ett par veckor vällt in i Albanien och Makedonien, samlades för att överlägga om hur Europa skulle kunna bidra till att lätta på bördan, förmådde man sig bara till en samlad utfästelse om att kortfristigt kunna ta emot upp till 80 000 flyktingar. Tyskland, Turkiet och Norge var de stater som tog emot flest. Trots att Sverige efter en ”kraftansträngning” förklarade sig kunna ta emot upp till 5 000 blev det i slutändan bara ca 3 500. Den svenska uttagningsdelegationen från Migrationsverket visade sig vara bland de mest senfärdiga, när det gäller att välja ut dem som skulle få en fristad i Sverige.

Inför ankomsten av kosovoalbanska flyktingar utnyttjade sig regeringen av bestämmelsen om att kunna utfärda tillfälliga tillstånd i massflyktssituationer. Frågan är om detta var riktigt. Folkpartiets svar är tydligt nekande. Visst uppstod massflykt när flera hundratusen kosovoalbaner tvingades fly sitt hemland på grund av kriget och folkfördrivningen. Sverige och övriga Europa undvek dock att ”drabbas” av denna massflyktingvåg.

Folkpartiet liberalerna avvisar bestämt tillfälliga uppehållstillstånd som ett regelmässigt inslag i svensk eller europeisk flyktingpolitik. Att efter åtskilliga år i Sverige eller annat EU-land tvinga flyktingarna tillbaka är både inhumant och ohanterligt. När rådet beslutar om föreliggandet av en massflyktssituation måste UNHCR:s synpunkter beaktas mycket noggrant. Om UNHCR gör en motsatt bedömning än rådet om att det ej föreligger en massflyktssituation bör rådet följa UNHCR:s bedömning. Vad som ovan anförs om bedömning av massflyktssituationer bör riksdagen ge regeringen tillkänna.

Ytterligare kategorier av fördrivna personer

I propositionen föreslås att regeringen, vid eventuella framtida massflyktssituationer, får möjlighet att meddela föreskrifter om att ytterligare kategorier av fördrivna personer än de som rådets beslut omfattar får ges tillfälligt uppehållstillstånd. Dessa personer skall ha fördrivits av samma skäl och från samma ursprungsland eller ursprungsregion som den personkrets som omfattas av rådets beslut.

Regeringen använde sig av denna möjlighet redan i samband med konflikten i Kosovo. Regeringen, som aldrig velat se asylsökande från Kosovo som riktiga flyktingar, gjorde ett tragiskt misstag då den inordnade tusentals kosovoalbaner, som redan vistats i Sverige under längre tid utan att ha fått uppehållstillstånd, i samma förordning om tillfälliga tillstånd. Ett flertal flyktingar som ansökt om uppehållstillstånd redan innan den s k massflyktssituationen uppstod fick vänta i åratal på besked. Förfarandet var djupt inhumant. Att göra denna möjlighet till regel, som regeringen nu föreslår, är enligt Folkpartiet liberalernas uppfattning helt oacceptabelt. Asylsökande som befunnit sig i Sverige sedan flera år tillbaka och som ej fått sina uppehållstillstånd beviljade kan komma att drabbas mycket hårt. Förslaget medför ett mycket oklart rättsläge för den asylsökande och denna del bör därför avslås av riksdagen.

Uppskjuten asylprövning och sociala rättigheter

Det är viktigt att klargöra att EG-direktivet innehåller miniminormer för att ge tillfälligt skydd vid massiv tillströmning av fördrivna personer. Det finns således inget som hindrar ett medlemsland från att i vissa fall gå längre än vad direktivet medger. Av den anledningen anser Folkpartiet liberalerna att det ej är rimligt att som regeringen nu föreslår kunna undanta personer rätten till en individuell asylprövning under den treåriga period det tillfälliga uppehållstillståndet löper. EG-direktivet ger medlemsstaterna en möjlighet att skjuta upp asylprövningen till den tidpunkt det tillfälliga uppehållstillståndet upphör om mängden asylansökningar innebär svårigheter att bibehålla en väl fungerande asylprocedur. Det finns dock inget i direktivet som hindrar en medlemsstat från att omgående pröva individuella asylansökningar. Folkpartiet liberalerna menar att det är avgörande att varje enskild individ som flyr undan förföljelse skall ha rätt att få sin sak prövad individuellt och under rättssäkra former.

Uppskjuten asylprövning skall enligt förslaget kunna göras om särskilda skäl föreligger, t ex om ”arbetsbelastningen blir utlänningsmyndigheterna övermäktig”. Frågan är dock vad som menas med särskilda skäl. Det är stor skillnad mellan att behöva behandla ett tusental asylansökningar och ett tio- eller hundratusental. Enligt vår uppfattning måste det uppstå en mycket extrem situation innan det kan anses legitimt att skjuta på asylprövningen. Grundprincipen, såsom den fastslagits i internationell rätt, att asylansökningar skall prövas individuellt för den enskilde på hans eller hennes egna meriter skall ligga fast, oavsett om det rör sig om en massflyktssituation eller inte. Enligt Folkpartiet liberalernas uppfattning vore det således mer lämpligt att använda uttryckssättet synnerliga skäl som grund för uppskjuten asylprövning, vilket riksdagen bör ge regeringen tillkänna. Den som har tillfälligt skydd och ansöker om uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov enligt 3 kap. 3 § utlänningslagen skall få sin ansökan prövad på samma villkor som den som ansöker om asyl.

Folkpartiet liberalerna är vidare kritiska till regeringens förslag om att undanta den som beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd från att folkbokföras under den maximala period om tre år som det tillfälliga skyddet föreslås gälla. Regeringen föreslår istället att de personer som beviljats tillfälligt uppehållstillstånd i en massflyktssituation uteslutande skall vara berättigade till bistånd enligt lagen om mottagande av asylsökanden. Förslaget innebär att personer som t ex är i behov av rehabilitering eller annan vård som ej är att betrakta som akut inte kommer att berättigas det under en så pass lång tid som tre år. Barn skall teoretiskt sett ha rätt till all sjukvård, men i praktiken vet vi att exempelvis ett handikappat barn utan personnummer har svårt att få tillgång till specialistvård.

Vi inser dock att det vid en mycket extrem situation kan bli svårt att erbjuda ett mycket stort antal människor de bosättningsbaserade socialförsäkringsförmåner som folkbokföring medför. Samtidigt menar vi att det är inhumant att inte kunna erbjuda t ex en funktionshindrad den vård eller den hjälp personen är i behov av. Detsamma gäller t ex för personer med svåra traumatiska upplevelser bakom sig, såsom tortyr, våldtäkt eller andra former av psykiskt, fysiskt eller sexuellt våld. Folkpartiet liberalerna anser att en extensiv tolkning bör göras i fråga om sociala rättigheter för de personer som beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd. Barn som i en massflyktssituation kommer till vårt land har en ovillkorlig rätt till hälso- och sjukvård liksom skolgång. Vad som ovan anförs om sociala rättigheter bör riksdagen ge regeringen tillkänna.

Stockholm den 6 juni 2002
Bo Könberg (fp)	Johan Pehrson (fp)