med anledning av prop. 2001/02:175 Ett system för individuell kompetensutveckling

Motion 2001/02:A8 av Carl Erik Hedlund och Catharina Hagen (m)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen beslutar att avslå propositionen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om alternativa vägar att öka kompetensnivån i landet.

Motivering

En uthållig tillväxt i samhället kräver att alltfler människor fortlöpande deltar i kompetensutveckling. Incitamenten till utbildning och högre kompetens måste öka och det måste gälla oavsett hur utbildningen finansieras.

Behovet av en kraftig höjning av kunskapsnivån i Sverige är mycket stor. I jämförelse med många andra länder i den industrialiserade delen av världen är andelen högutbildade låg. Detta är redan på kort sikt ett stort hot mot den allmänna välfärden i landet. Det behövs en kompetensutveckling på bred front för att framgångsrikt konkurrera på världsmarknaden.

När Sverige under perioden 1870–1970 utvecklades från ett av de fattigaste länderna i Europa till ett av världens rikaste utgjorde en kraftig höjning av kunskapsnivån en av flera viktiga förutsättningar. Utbyggnaden av den obligatoriska folkskolan, allmänna läroverk, högskolor, yrkesskolor m.m. bidrog till att Sverige relativt många andra länder snabbt skaffade sig ett visst kunskapsövertag. Incitamenten för ett stort antal medborgare att förbättra sina möjligheter till bättre inkomster medförde att man själv skaffade sig ytterligare kunskaper genom kvällskurser, korrespondensundervisning m.m.

Regeringen vill stimulera kunskapsutvecklingen genom att införa kompetenskonton

Regeringens förslag grundar sig på välvilliga ambitioner, men den föreslagna lösningen är föga ändamålsenlig. Det kan ifrågasättas om inte syftet att främja kompetensutveckling kan nås på ett enklare, mer träffsäkert och administrativt mindre tyngande sätt om kompetenskonton inte införs.

Det finns redan idag på den svenska marknaden framgångsrika system för hur kompetenssparande kan se ut utan att en omfattande ny lagstiftning och byråkrati behöver skapas.

Om de rätta incitamenten till vidareutbildning finns kommer utvecklingen också att ske. Vårt skatte- och bidragssystem motverkar strävanden att genom högre kompetens höja lönenivån. I vissa inkomstnivåer kan det t.o.m. vara en nettoförlust att få mer betalt. Eget sparande för att göra en kompletterande utbildning möjlig motarbetas genom kapitalavkastningsskatter. Det är bättre att genom generella regeländringar öka effekten av ökad kompetens än att bygga upp komplicerade regelverk, som riskerar att helt missa målet.

Kompetenspremie – lätt att manipulera

Det av regeringen föreslagna systemet är tungt, byråkratiskt och med dålig träffsäkerhet.

Stimulansen är riktad till den kompetenspremie som spararen kan få vid uttag från kontot. Den som finansierar sin kompetensutveckling på annat sätt får inte någon premie. Det är emellertid möjligt att göra insättningar på kontot strax innan medlen tas ut eftersom det inte finns krav på att medlen ska ha stått inne en viss tid. Frågan är varför just den som kan visa upp ett uttag vid rätt tillfälle ska få en kompetenspremie?

Överhuvudtaget bör inte bidrag ges som riskerar att öka skattesystemets marginaleffekter. Orsaken är att marginaleffekterna inom bidrags- och skattesystemet bidrar till att skapa inlåsningseffekter och det är en av orsakerna till bristen på incitament till utbildning.

Ingen stimulans för arbetsgivaren

Arbetsgivaren har redan idag avdragsrätt för ersättningar till arbetstagare och för verksamhetsrelaterade utbildningar. Enligt regeringens egen bedömning torde arbetsgivarinbetalningen till det föreslagna kontot i allt väsentligt komma att ske ur löneutrymmet. Alternativet är därmed utbetalning av lön. Enligt detta resonemang är nedsättning av socialavgifter inte en stimulans för arbetsgivaren.

Sparandet har psykologiskt värde

Individens sparande utgör ingen garanti för att sparandet används till utbildning. Inte heller ger avdragsrätten någon generell stimulans, annat än som regeringen själv skriver att den har ett visst psykologiskt värde. Till detta kommer att taket för individens sparande är satt mycket lågt så att det tar en normalinkomsttagare bortåt 20 år att spara ihop till ett års utbildning.

Ett avdragsgillt sparande ger dock vissa möjligheter att omfördela inkomster mellan olika år. Det kan vara ett sätt att tillgodoräkna sig det skattemässiga värde som ligger i skillnaden i marginalskatt mellan inbetalnings- respektive utbetalningsår. Ett bättre sätt att få dessa effekter vore dock att sänka marginalskatter.

Avdragsrätt för kurskostnader bör övervägas

Det bör övervägas om avdragsrätt för kurskostnader och kurslitteratur kan införas. Det skulle medverka till att också utbildning som inte är kostnadsfri fick bättre chans att konkurrera. Skillnaden mellan offentligt finansierade utbildningar och privatfinansierade skulle minska. Utbudet av utbildningsleverantörer kan på så sätt komma att öka, vilket kunde vitalisera utbildningsmarknaden utanför företagens verksamhetsinriktade utbildning. Denna möjlighet bör utredas vidare.

För krångligt, för lite och för byråkratiskt

Enligt vår uppfattning skall det vara lönsamt att öka sin kompetens. Därmed skapas starka och naturliga incitament till efterfrågan av olika utbildningar. Utbudet av sådana stimuleras också genom att flera företag och institutioner kan konkurrera på utbildningsmarknaden. Det är också lätt att manipulera det föreslagna systemet, vilket också Lagrådet framhåller i sin remiss.

Risken med att införa helt nya system med kompetenskonton är också att de skymmer sikten för vad som är det verkliga problemet, nämligen brist på ekonomiska incitament att kompetensutveckla sig. Kraftiga marginaleffekter i form av värnskatt, övrig statsskatt och socialavgifter över det s.k. taket bidrar till att motverka det syfte som kompetenskontona är avsedda för.

Den utbildningspremie som kan bli aktuell i ett av staten utbyggt system torde även i fortsättningen bli alltför liten för att spela någon avgörande roll för dem som har det största utbildningsbehovet. Den ekonomiska och praktiska insatsen för de föreslagna kompetenskontona står med andra ord inte i proportion till de förväntade effekterna.

Riksdagen bör avslå propositionen.

Stockholm den 26 april 2002
Carl Erik Hedlund (m)	Catharina Hagen (m)