med anledning av prop. 2001/02:142 Ändringar i lagen om offentlig upphandling, m.m.

Motion 2001/02:Fi32 av Rolf Kenneryd m.fl. (c)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen beslutar att en upphandlande enhet, förutom i de tekniska specifikationerna, även får hänvisa till kriterier för miljömärken i specifikationerna av hur en vara eller tjänst produceras.

2. Riksdagen begär att regeringen återkommer med tydliga regler för vilka miljökrav som är möjliga att ställa i ett upphandlingsförfarande.

3. Riksdagen avslår propositionen i den del som ger en upphandlande enhet rätt att ställa särskilda villkor som skall gälla för uppdragets utförande även om villkoren inte har ett samband med de behov som skall tillgodoses.

4. Riksdagen avslår propositionen i den del som föreslår ett höjt belopp för möjligheten att göra direktupphandling.

5. Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om ett förenklat, icke direktivstyrt, regelverk för upphandling under tröskelvärdet på 200 000 euro, i enlighet med vad som i motionen anförs.

Miljöhänsyn i offentlig upphandling

Möjligheten att ta miljöhänsyn vid offentlig upphandling är oerhört betydelsefull för att åstadkomma en hållbar utveckling. Genom de stora värden som varje år handlas upp av offentliga beställare är möjligheten att påverka utvecklingen i en positiv riktning uppenbar. Tillsammans med de företag som har ett förebyggande miljöarbete i sina verksamheter utgör offentliga beställare en viktig grund till de volymer som behövs för att skapa nya marknader för miljöanpassade produkter och tjänster. Det bör inte vara svårare för offentliga upphandlare än för företag att ställa miljökrav på sina leverantörer. Därför är det bra att regeringen förtydligar att en upphandlande enhet i de tekniska specifikationerna får hänvisa till kriterier för miljömärken.

Regeringens förtydligande är dock inte tillräckligt. Eftersom hänvisningen till miljömärken uppenbarligen bara gäller de tekniska specifikationerna till en vara eller tjänst kvarstår det oklarheter i vilken utsträckning upphandlande enheter kan ställa krav på hur en vara eller tjänst produceras. Det kommer exempelvis att vara möjligt att ställa krav på att ett kylskåp är energisnålt och att det inte innehåller farliga ämnen, men inte på det sätt kylskåpet tillverkats. Det tydligaste exemplet är dock för mat som handlas upp. Eftersom det både finns vetenskapliga undersökningar som säger att ekologiskt odlad mat är bättre än konventionell mat och andra som säger att det inte är någon skillnad, kan man inte enbart hänvisa till de tekniska specifikationerna. Vill man handla upp ekologisk mat måste man också kunna hänvisa till processen. Riksdagen bör därför besluta att en upphandlande enhet, förutom i de tekniska specifikationerna, även får hänvisa till kriterier för miljömärken i specifikationerna av hur en vara eller tjänst produceras.

Förtydligandet är också otillräckligt eftersom regeringen har begränsat hänvisningen till miljömärken vars kriterier utarbetats på grundval av vetenskaplig information. Då begreppet vetenskaplig information inte definieras närmare är det inte lätt för en upphandlande enhet att veta vilka miljökrav som får ställas. Riksdagen bör därför uppdra åt regeringen att återkomma med tydliga regler för vilka miljökrav som är möjliga att ställa upp i ett upphandlingsförfarande.

Enklare regler

Regeringen föreslår i propositionen att en upphandlande enhet ska få ställa särskilda villkor som ska gälla för uppdragets utförande. Dessa villkor behöver inte ha någon direkt koppling till de behov som ska tillgodoses genom upphandlingen. Som exempel på särskilda kontraktsvillkor som kan ställas lyfter regeringen fram krav på kollektivavtal.

Regeringens förslag innebär bara att det i LOU tydliggörs att upphandlande enheter får ställa särskilda kontraktsvillkor. Förslaget innebär inte någon ändring av gällande rätt eller något förtydligande av vilken typ av krav som får ställas. ”Förtydligandet” grundar sig istället på tämligen vaga motivuttalanden och bidrar därför inte till att klargöra för upphandlande enheter var gränserna går för vad som kan tillåtas som särskilda kontraktsvillkor. Rättsläget blir inte tydligare bara för att regeringen har gett Nämnden för offentlig upphandling i uppdrag att ta fram vägledande exempel på sådana antidiskrimineringsklausuler som kan användas som särskilda villkor i upphandlingskontrakt. Risken är uppenbar att regeringens förslag öppnar upp för godtycke och enbart kommer att försvåra upphandlingsprocessen, vilket kommer att drabba små företag särskilt hårt. Riksdagen bör därför besluta att avslå förslaget om att ge en upphandlande enhet rätt att ställa särskilda villkor som skall gälla för uppdragets utförande även om villkoren inte har ett samband med de behov som ska tillgodoses.

I propositionen föreslås en höjd gräns för direktupphandling. Förslaget innebär att direktupphandling får ske om värdet understiger fem prisbasbelopp. Regeringens motiv för att sätta en högre gräns för direktupphandling är att detta skulle öka effektiviteten i offentlig upphandling genom att resurserna kan koncentreras på större upphandlingar. Centerpartiet anser inte att det är gränsen för när direktupphandling som är felaktig och gör offentlig upphandling ineffektiv. Felet är att Sverige, när LOU infördes, valde att tillämpa EG:s upphandlingsdirektiv för upphandling såväl över som under tröskelvärdet på 200 000 euro.

EG:s upphandlingsdirektiv, som LOU genomför, gäller för upphandlingar över tröskelvärdena medan det överlåts åt varje nation att själv besluta om regler för de mindre omfattande upphandlingarna. Därför var det olyckligt att Sverige, när LOU infördes, valde att reglera all upphandling i samma lag oavsett värde. Motivet som anfördes i prop. 1993/94:79 var att vissa enkla generella regler skulle gälla såväl över som under tröskelvärdena. Problemet är bara att LOU förändrats ett flertal gånger sedan dess. Reglerna är snarare detaljerade än generella och lagen har med rätta under åren kritiserats för att vara snårig och svår att tillämpa.

Med förslaget att direktupphandling ska tillåtas upp till ett värde av fem prisbasbelopp kommer LOU att innehålla två trösklar, 200 000 euro respektive fem basbelopp, och tre regelverk, vilket knappast ger enklare eller mer överskådlig hantering. Riksdagen bör därför avslå förslaget att höja gränsen för direktupphandling till fem basbelopp.

Istället för att införa nya beloppsgränser för när man kan göra direktupphandling bör möjligheterna att förenkla och effektivisera den offentliga upphandlingen sökas i att helt enkelt dela upp regelverket för upphandling över respektive under tröskelvärdet på 200 000 euro. Den möjligheten finns eftersom EG:s upphandlingsdirektiv enbart gäller för upphandlingar över tröskelvärdet, medan det är upp till varje nation att själv besluta om reglerna för de mindre omfattande upphandlingarna. Med ett regelverk för den direktivsstyrda upphandlingen och ett enklare regelverk för den ickedirektivsstyrda upphandlingen finns det stora möjligheter att göra den offentliga upphandlingen enklare och effektivare såväl för de offentliga upphandlarna som för företagen.

Ett förenklat regelverk för upphandling under tröskelvärdet kommer att vara av stor betydelse för små kommuner och kommundelar.

Inriktningen för arbetet att ta fram ett förenklat regelverk för upphandling under tröskelvärdet på 200 000 euro bör innehålla följande moment:

• Införandet av ett myndighetsgemensamt system där alla entreprenader och förfrågningar kan publiceras elektroniskt, vilket ersätter krav på publicering via andra kanaler.

• Möjlighet att ha korta tider för anbud.

• Göra det enklare för företag att delta i upphandlingar genom enkla digitala formulär.

• Möjlighet för den upphandlande enheten att göra en något friare bedömning av anbud, t.ex för att kunna handla upp av lokala företag. Sådana bedömningsgrunder ska tydliggöras i samband med att anbudsunderlaget
  offentliggörs.

Riksdagen bör besluta att uppdra åt regeringen att återkomma med förslag om ett förenklat, icke direktivstyrt, regelverk för upphandling under tröskelvärdet på 200 000 euro, i enlighet med vad som ovan anförts.

Stockholm den 17 april 2002
Rolf Kenneryd (c)
Rigmor Stenmark (c)	Lena Ek (c)
Eskil Erlandsson (c)	Agne Hansson (c)