med anledning av prop. 2001/02:124 Straffansvaret för människohandel

Motion 2001/02:Ju25 av Kia Andreasson m.fl. (mp)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kriminalisera människohandel för sexuella ändamål oavsett om samtycke föreligger.

Motivering

Den gränsöverskridande handeln med människor för exploatering i sexuellt syfte är ett hänsynslöst och cynisk utnyttjande av utsatta grupper i samhället. Handeln omfattar främst kvinnor och barn som befinner sig i socialt och ekonomiskt trångmål. Handeln har sitt ursprung i fattigdomsproblematik och efterfrågan från köpstarkare kunder i mer ekonomiskt välmående länder. Handeln är lukrativ och därmed ökande. Miljöpartiet ställer sig bakom en kriminalisering av handeln som sådan. Vi hyser dock kritik vad avser brottsrekvisiten i och med att vi anser att handelsbrottet skall föreligga oavsett samtycke. Vi vill dels öka skyddet för de utsatta grupper som handeln omfattar, dels anser vi av principiella skäl att samhället inte kan tillåta att människor utgör en handelsvara.

Människohandel är, såsom regeringen skriver, en komplex företeelse. Den innefattar flera led eller moment, såsom rekrytering och transport inom ett land och mellan länder. Handeln präglas av användandet av tvång eller annat otillbörligt medel. Syftet bakom är att den rekryterade och transporterade senare skall utnyttjas för sexuella ändamål. Utnyttjandet underlättas ofta av de gränsöverskridande transporterna i sig. Därtill säljs kvinnorna oftast i flera led. Vanligt förekommande är att det vid varje transaktion förekommer olika medel för att ”binda” kvinnan till handlarna/agenterna.

Den reglering som regeringen föreslår innebär att någon form av olaga tvång, vilseledande eller annat sådant otillbörligt medel använts för att förmå kvinnan att samtycka i rekryteringsfasen. Miljöpartiet anser att människohandelsbrottet ska föreligga även om kvinnan är medveten om att hon i ett annat land ska prostituera sig eller på annat sätt ingå i en sexuell exploatering och känner till villkoren. Fokus måste läggas på handlarna och inte på ”handelsvaran”, kvinnorna. Kunskapen som framkommit genom studier om prostituerade kvinnors bakgrund visar att dessa kvinnor nästan alltid varit utsatta för traumatiska händelser samt att kvinnor i egentlig mening inte prostituerar sig av ”fri vilja”.

I Sverige och övriga Europa omfattar handeln främst kvinnor från Östeuropa. Kvinnorna kan vara medvetna om vad som krävs av dem samt villkoren för deras uppdrag. Vi anser trots detta att dessa kvinnor har små valmöjligheter och att de befinner sig i underläge. Just på grund av dessa omständigheter utnyttjas de av cyniska personer som vill tjäna pengar på handeln med deras liv som insats. Att utan uppehållstillstånd vara prostituerad eller arbeta inom övrig sexindustri i ett annat land, där både språk och omständigheter i övrigt är främmande, medför att den exploaterade personen befinner sig i en synnerligen utsatt och beroende position. Vidgas inte paragrafen till att även omfatta fall där samtycke föreligger finns risk för att handel med prostituerade över gränserna blir legal och kvinnokroppar en handelsvara. Det föreligger också en uppenbar risk för att de utsatta kvinnorna direkt eller indirekt påverkas av sina handlare/agenter att ge uttryck för fri vilja. Olika metoder kan användas för att uppnå denna frivillighet. Alltifrån våld och hot riktat mot den egna personen eller anhöriga till olika former av avtalsbindningar som t.ex. leder till skuldsättning etc. Kvinnorna kan till och med själv anamma frivillighetsperspektivet i och med att möjligheten att tjäna stora och snabba pengar kan uppfattas som det enda alternativet för den som befinner sig i ekonomisk misär. Detta val är betingat av omständigheterna. Detta val kan inte likställas med det val en person som har sina materiella och mentala behov tillgodosedda företar.

Det är lätt att förstå att det finns starka ekonomiska motiv för kvinnorna att söka arbete utomlands. Det finns emellertid inte alltid möjligheter att på ett lagligt sätt erhålla uppehålls- eller arbetstillstånd för att få bo och arbeta i Västeuropa. Kvinnan kan även sakna de medel som krävs för resan och för att påbörja ett nytt liv i ett annat land. För en kvinna som lever under de beskrivna villkoren kan ett erbjudande om att arbeta som stripteasedansös eller till och med som prostituerad i Västeuropa framstå som ett godtagbart alternativ. Hon löper dock uppenbar risk för att bli utlämnad till mellanhänder och andra agenter och att i slutändan inte längre förfoga över sina egna val och sin kropp.

Oavsett om kvinnorna är införstådda med att de skall arbeta som prostituerade eller i den s.k. sexindustrin är det gemensamt för de kvinnor som varit föremål för denna handel att de i slutändan blir tvingade, utnyttjade eller lurade och att de är isolerade och manipulerade. De har fått sina grundläggande mänskliga rättigheter åsidosatta. Handlare och agenter har skott sig på denna kränkning av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna. Att karakterisera människohandel för sexuella ändamål som modern slavhandel är ingen överdrift.

Vi anser att det är på handlarna/profitörerna som fokus ska inriktas. De begår en kriminell handling när de bedriver handel med människor för sexuella ändamål oavsett vilken medvetandegrad ”handelsvaran” har.

Flera tunga remissinstanser, framför allt de kvinnoorganisationer som har direkt kännedom om utnyttjade kvinnors situation, har riktat kritik mot Sexualbrottskommitténs förslag. De motsatte sig krav på att åtgärder skall ha skett genom ”tvång, vilseledande eller på annat otillbörligt sätt”. Remissinstanserna förordade att brott skulle anses föreligga oavsett om kvinnan samtyckt eller ej. Dessutom ansåg ett antal remissinstanser att de uppställda rekvisiten var vaga och tvetydiga, varför tillämpningsproblem kan uppstå. Vi ser problem förknippade med att överhuvudtaget få kännedom om brottslig gärning samt att få kvinnorna att vittna. Som parallell kan nämnas att övergrepp i rättsak har blivit mer vanligt förekommande. Olika åtgärder vidtas av lagstiftaren och inom rättsväsendet för att komma till rätta med det ökade antalet hot mot målsäganden och vittnen. I vetskap om detta kan man ifrågasätta det lämpliga i att avgörande för huruvida brott föreligger skall vara om kvinnan tvingats, vilseletts etc. eller om hon samtyckt. Om det är svårt att få en ”inhemsk” icke såld och utnyttjad målsägande att vittna, hur svårt kan det då inte förväntas vara att få en målsägande som är såld, utnyttjad och som illegalt vistas i landet att vittna. Det troligaste är dessutom att kvinnan efter rättegången utvisas ur landet. Det sista lär hon inte vara omedveten om. Hennes exploatörer har förmodligen upplyst henne om den konsekvensen för att hindra henne från att vända sig till polis och myndigheter.

Vi vill att det föreslagna brottsbalksbrottet skall ha följande lydelse:

Den som rekryterar eller transporterar en person från det land som hon eller han vistas i till ett annat land med uppsåtet att hon eller han där skall bli utsatt för sexuell exploatering, eller som i ett sådant syfte på ett otillbörligt sätt inhyser eller tar emot en sådan person, döms för människohandel för sexuella ändamål. Straffet är fängelse i lägst två år och högst åtta år.

Stockholm den 9 april 2002
Kia Andreasson (mp)
Per Lager (mp)	Marianne Samuelsson (mp)
Lars Ångström (mp)