med anledning av prop. 2001/02:119 Vissa socialförsäkringsfrågor m.m.

Motion 2001/02:Sf24 av Bo Könberg m.fl. (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skärpta regler för bostadstillägg, såvitt gäller icke frivilligt boende i tvåbäddsrum i särskilda boendeformer för äldre.

Motivering

Det är ett viktigt socialpolitiskt mål att de pensionärer som önskar det skall ha möjlighet att ha ett eget rum, även om de bor i en särskild boendeform för äldre.

Det är nu mer än 15 år sedan frågan om att avskaffa det tvångsmässiga tvåbädds- och flerbäddsrumsboendet i äldrevården sattes på den politiska dagordningen av Folkpartiet liberalerna. Sedan dess har också mycket påtagliga framsteg gjorts på detta område, bland annat genom särskilda stimulansbidrag i början av 90-talet. Sådana stimulansbidrag för ombyggnad utgick senast 1998–99.

Men fortfarande förekommer det inte så sällan att äldre människor i särskilda boendeformer får bo tillsammans med icke anhöriga, trots att de hellre skulle vilja ha ett eget rum. Proposition 2001/02:119 kan komma att förlänga detta missförhållande och göra att tvångsmässigt tvåbäddsboende blir kvar i äldrevården mycket längre än vad som annars skulle bli fallet.

Regeringen menar i propositionens avsnitt 6.2 att bostadstillägg för pensionärer (BTP) även fortsättningsvis – och tydligen utan någon begränsning i tiden – skall kunna lämnas för boende i tvåbäddsrum, oavsett om det handlar om ett frivilligt eller ett påtvingat ”dubbelrumsboende”.

Att det fram till nu över huvud taget kunnat förekomma BTP för ofrivilligt boende i tvåbäddsrum har sin bakgrund i att det 1994, då BTP för flerbäddsrum stoppades, inte var praktiskt möjligt att i ett slag ta bort alla möjligheter till bostadstillägg för dem som tvingades bo i två- eller flerbäddsrum.

Som den dåvarande regeringen framhöll i proposition 1993/94:173 var det angeläget att motverka incitamenten för kommunerna att av bidragsskäl behålla flerbäddsrummen. Det förekom på den tiden att kommuner satte i system att utforma hyressättningen i särskilda boendeformer så att de genom bostadstilläggen skulle få större intäkter från flerbäddsboende än om de äldre fick egna rum. Detta missbruk stoppades av regering och riksdag, och politiken inriktades på en övergång till att äldre skulle ha rätt till eget rum om de önskade detta. Samtidigt var tillgången på bostäder för äldre 1994 sådan att alltför starka incitament att snabbt ta bort ofrivilligt delande av rum, som också påpekades i proposition 1993/94:173, på kort sikt skulle kunna medföra ”problem att tillgodose de äldres behov av sådant särskilt boende som sjukhemmen representerar”. Det är en riktig beskrivning som den nuvarande regeringen gör på sidan 47 i propositionen när den hänvisar till att det 1994 var brist på enkelrum och att det då ansågs alltför tveksamt att neka BTP när något alternativ till tvåbäddsrum inte fanns.

Men detta borde inte få vara en förevändning för att åtta år senare förlänga en principiellt mindre lämplig regel på obestämd tid. Det bör sättas en tydlig gräns i tiden då BTP inte längre skall kunna utgå för icke frivilligt boende i tvåbäddsrum. Detta innebär en tydlig signal till de kommuner som ännu har frågan om eget rum olöst om att de är tvungna att se till att alla äldre i särskilda boendeformer skall kunna bo i eget rum om de önskar detta. En sådan tidsgräns bör kunna sättas till den 1 januari 2005, och regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till erforderlig ändring av BTP-reglerna. Det innebär då att det påtvingade ”dubbelrumsboendet” i äldrevården skall försvinna senast under 2004. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Det förslag vi här lägger fram innebär att riksdagen skall fullfölja den ståndpunkt som fanns i socialförsäkringsutskottets betänkande 2001/02:SfU3. Det påpekades där att riksdagen redan 1994 ifrågasatt om boende i tvåbäddsrum skulle kunna berättiga till BTP. I riksdagsbeslutet 1994, som byggde på samma synsätt som den dåvarande regeringen hade när det gäller eget rum i äldrevården, underströks att det kunde ifrågasättas om boende i tvåbäddsrum kan betraktas som eget boende i andra fall än då det rör sig om två makar eller andra närstående. Riksdagen gjorde också ett tillkännagivande till regeringen i denna fråga (1993/94:SfU16).

Så sent som i betänkande 2001/02:SfU3 kunde socialförsäkringsutskottet skriva att det vidhöll sin uppfattning från 1994 om BTP och boende i tvåbäddsrum. Denna ståndpunkt är ju också den rimliga om man utgår från att påtvingat ”dubbelrumsboende” är ett missförhållande som skall försvinna och inte permanentas. Utskottet uppfattade en då aktuell proposition som att den nuvarande regeringen hade samma mening som utskottet, och ansåg sig därför kunna förutsätta att regeringen skulle beakta vad utskottet tidigare anfört i frågan. Med detta godtogs det förslag regeringen den gången hade.

Så mycket mer anmärkningsvärt är det då att regeringen i proposition 2001/02:119 tvärtom redovisar en ståndpunkt som går ut på att alla slags äldreboende i tvåbäddsrum – makars frivilliga samboende såväl som tidigare helt obekanta personers påtvingade samboende – skall ”behandlas likvärdigt” och ge möjlighet till utbetalning av BTP, och att detta enligt regeringen skall gälla ”fortsättningsvis”, alltså som ett permanent förhållande, inte ett tillfälligt undantag. Vad detta i praktiken innebär är att regeringen ger berörda kommuner en signal om att fortsatt ofrivilligt tvåbäddsboende kan delfinansieras av staten med bidrag och godtas av staten som en för många år framåt godtagbar boendeform. Detta är oacceptabelt.

De som inte vill bo tillsammans med andra skall inte tvingas att göra det, och bidragsregler som tar hänsyn till att så ändå sker i vissa fall måste ses som tillfälliga undantag. Eftersom regeringens ståndpunkt i proposition 2001/02:119 skiljer sig så mycket från synsättet i socialförsäkringsutskottets betänkande 2001/02:SfU3 är det angeläget att riksdagen drar en klar linje i principfrågan. Det sker lämpligen med det tillkännagivande vi förordar i denna motion.

Stockholm den 4 april 2002
Bo Könberg (fp)
Johan Pehrson (fp)	Kerstin Heinemann (fp)
Harald Nordlund (fp)