med anledning av prop. 2001/02:118 Sveriges antagande av rambeslut om en europeisk arresteringsorder och om överlämnande mellan medlemsstaterna

Motion 2001/02:Ju20 av Kia Andreasson m.fl. (mp)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen avslår regeringens begäran om godkännande av utkast till rambeslut om en europeisk arresteringsorder och om överlämnande mellan medlemsstaterna.

Motivering

Regeringen skriver följande om propositionens huvudsakliga innehåll: Bestämmelserna går ut på att en europeisk arresteringsorder från de rättsliga myndigheterna i en medlemsstat – dvs. en begäran om gripande och överlämnande av en efterlyst person – skyndsamt och med få formaliteter skall verkställas av de rättsliga myndigheterna i en annan medlemsstat. Miljöpartiet anser att redan den formuleringen ger upphov till betänkligheter. Det är synnerligen illavarslande ifall tidseffektivitet och förenklade procedurer prioriteras framför rättssäkerhetsaspekter.

Vidare förtjänas att påpeka att riksdagen för inte alltför länge sedan godkände 1996 års utlämningskonvention. Den föreslagna arresteringsordern och därtill hörande förfaranden skall ersätta 1996 års konvention vid utlämning inom EU. De flesta av konventionens bestämmelser om förutsättningar för utlämning och förfarandet som sådant återfinns i rambeslutet. Miljöpartiet ifrågasätter behovet av rambeslutet på ett redan reglerat område samt det rationella i att det på EU-nivå bedrivs vad som inte kan kallas för annat än dubbelarbete.

Kravet på dubbel straffbarhet

Den principiellt viktigaste bestämmelsen i rambeslutet är att det nuvarande kravet i svensk utlämningsrätt om dubbel straffbarhet slopas. Konsekvenserna av detta kan inte i tillräckligt hög grad förutses. Kravet på dubbel straffbarhet har motiverats med behoven av förutsebarhet och krav på rimlighet. Det anses föga rimligt att en individ skall utlämnas till annat land för att lagföras eller avtjäna straff för en gärning som inte är kriminaliserad enligt svensk rätt. Faktum är att utlämnande för vissa gärningar torde te sig stötande för det svenska rättsmedvetandet, t.ex. en begäran att en person skall utlämnas för att ha begått en abort, vilket i vissa länder anses utgöra ett brott.

Regeringen redovisar såväl skäl för att behålla kravet på dubbel straffbarhet som skäl för att slopa det senare. Regeringen lyckas dock inte på ett övertygande sätt argumentera för slopad straffbarhet. Regeringen anför att en ändring inte skulle innebära någon större förändring i sak, med anledning av att man inte anser att det föreligger så stora skillnader mellan medlemsstaternas straffrättsliga rubriceringar. Skrivningen föranleder dels reflektionen att det inte torde skada att behålla kravet på dubbel straffbarhet, dels kan man fråga sig på vilka grunder regeringen baserar åsikten att medlemsstaternas straffrättssystem inte skiljer sig åt. Advokatsamfundet (vilket beretts tillfälle att lämna synpunkter under ärendets beredning) har ifrågasatt att det inte föreligger några skillnader mellan medlemsstaternas rättssystem vad avser kriminaliserade gärningar etc. Miljöpartiet delar Advokatsamfundets kritik. Principen om ömsesidigt erkännande bygger i detta fall på kunskap om – och förtroende för – övriga medlemsstaters processuella- och straffrättsliga regler. Riksdagen har inte tillställts något utförligt underlag om medlemsstaternas regelverk och rättspraxis. Utan nödvändigt bedömningsunderlag kan i vart fall inte Miljöpartiet rösta för rambeslutet i sin nuvarande form.

Brottskatalogen

Såsom Advokatsamfundet påpekar saknas definitioner av respektive brott i rambeslutets brottskatalog. Advokatsamfundet konstaterar därefter att den utfärdande staten, såvitt kan utläsas, har tolkningsföreträde till om ett brott är hänförligt till brottskatalogen. Med anledning av att någon materiell prövning inte skall ske av de rättsliga myndigheterna i det verkställande landet samt då något krav på dubbel straffbarhet inte föreligger finner Advokatsamfundet att det finns uppenbara risker för att ett överlämnande kan komma att ske för gärningar som inte är straffbelagda i Sverige. Miljöpartiet anser, i likhet med Advokatsamfundet, att detta inte är någon tillfredsställande ordning.

Rådet kan, efter att ha hört Europaparlamentet, enhälligt besluta om tillägg till katalogen. Ett godkännande av rambeslutet medför sålunda att riksdagen frånhänder sig beslutanderätten vad avser framtida utvidgning av brottskatalogen. Det är allvarligt att de nationella parlamentens bestämmanderätt inskränks på detta sätt.

Rambeslutets tidsfrister

Miljöpartiet nöjer sig med att konstatera att de tidsfrister för beslut om verkställighet och överlämnande som stipuleras i rambeslutet är alltför långa. Tidsfristernas längd är inte förenliga med de tidsfrister för t.ex. häktning som uppställs i svensk rätt. Tidsfristernas längd kan inte heller sägas vara förenliga med artikel 5 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Enligt nämnd artikel skall var och en vara garanterad rätten till frihet och personlig säkerhet. Frihetsberövande får endast ske i angivna fall och i den ordning som lag föreskriver. Rättslig prövning av en arrestering skall ske utan dröjsmål. Den arresterade är berättigad till rättegång inom skälig tid eller frigivning i avvaktan på rättegång. De föreslagna tidsfristerna är inte acceptabla i ett modernt rättssamhälle. Tidsfristerna motverkar dessutom själva grunden för det föreslagna rambeslutet, enär de motverkar ambitionen att uppnå ett snabbt och effektivt utlämningsförfarande. Regelverket skapar snarare förutsättningar för fördröjning och ineffektivitet till nackdel för såväl den enskilde som rättsväsendet.

Det är en grundläggande mänsklig rättighet att inte frihetsberövas under längre tid än vad som är oundgängligt nödvändigt (i väntan på åtal och huvudförhandling) samt att inte frihetsberövas utan domstolsprövning. Enligt föreliggande rambeslut skall domstolen inte företa någon materiell prövning av misstankegraden etc. utan endast konstatera huruvida arresteringsordern uppfyller vissa formella krav.

Verkställighetsvägran

Enligt rambeslutet kan en medlemsstat, om vissa angivna skäl föreligger, vägra att verkställa en arresteringsorder. Grunderna för att vägra verkställighet skiljer sig delvis från utlämningslagen. Enligt rambeslutet är det inte möjligt att vägra verkställighet på grund av svenskt medborgarskap, dubbel straffbarhet i vissa fall, militära brott, humanitära skäl eller om det rättsliga beslutet som ligger till grund för begäran om utlämning är uppenbart oriktigt. Miljöpartiet reagerar särskilt mot att humanitära skäl inte kan åberopas såsom vägransgrund samt avsaknaden av ett uppenbarhetsrekvisit. Enligt vår mening saknar det betydelse huruvida humanitära skäl tidigare åberopats sällan eller frekvent. Av betydelse är huruvida humanitära skäl av just humanitära skäl kan åberopas eller inte. Vi anser att en demokratisk rättsstat skall kunna tillåta sig dylika hänsynstaganden. Regeringen uppger att det tidigare varit ovanligt att unga personer begärts utlämnade. Regeringen antar att detta förhållande kommer att bestå, varför krav på åldersavvägningar inte behöver införas i rambeslutet eg. humanitära skäl. Det föreslagna rambeslutet är ett nytt regelverk framtaget av ett EU som är inne i en dynamisk förändringsprocess. Vi finner med anledning härav att ett svenskt ställningstagande inte kan eller bör baseras på prognoser om framtida praxis baserat på tidigare dito.

Såsom tidigare påpekats är vi emot att den dubbla straffbarheten slopas. Regeringen skriver att det bör klargöras att avskaffandet av kravet på dubbel straffbarhet inte innebär att varje gärning som kan hänföras till listan utan vidare medför utlämning. Rambeslutet hindrar, enligt regeringen, inte en medlemsstat från att tillämpa sina konstitutionella regler om förenings-, tryck- och yttrandefrihet. Advokatsamfundet anser att propositionen inte djupare analyserar vad detta undantag innebär. Räckvidden av undantaget framstår som oklart. Regeringen replikerar endast att den europeiska arresteringsorderns avskaffande av kravet på dubbel straffbarhet inte har något samband med grundlagarnas tillämplighet i ett utlämnings- eller överlämningsärende. Miljöpartiet finner regeringens replik oklar samt anser att det föreslagna rambeslutet borde ha adresserat frågan om konflikt mellan konstitutionella rättigheter och arresteringsordern. Lämpligen borde konflikter med konstitutionella rättigheter explicit angetts som en grund för verkställighetsvägran.

Beslutsprocessen

Miljöpartiet påpekar endast att riksdagen ånyo skall ta ställning till antagandet av ett rambeslut utan att ha givits tid för bedömning eller tillställts ett relevant uttömmande bedömningsunderlag. Vi hänvisar i denna del till vad vi i tidigare motioner anfört om behovet av behovs- och konsekvensanalyser, fullgod remissbehandling och tid för politisk debatt. Förvisso har en organisation och fyra myndigheter beretts tillfälle att lämna synpunkter under beredningen. Därtill har ett antal organisationer och universitetsverksamma genom Vänsterpartiet lämnat synpunkter på rambeslutet. Det framgår dock av Advokatsamfundets yttrande att de av departementet givits en knapp vecka för att granska och analysera propositionen. En vecka är givetvis inte tillfylles för att lämna synpunkter på det föreliggande rambeslutet som inte enbart innebär långtgående åtaganden och rättsverkningar för enskilda utan även i sig innefattar komplicerade bestämmelser.

Regeringen anger att rambeslutet kräver ändringar i lagstiftningen vad avser utlämning mellan Sverige och övriga medlemsstater i EU. Därefter berörs kort de viktigaste lagstiftningsfrågorna. I likhet med den praxis som tyvärr utvecklats vad gäller riksdagens antagande av rambeslut skall riksdagen anta eller förkasta rambeslutet som sådant utan att äga kännedom om de faktiska nationella lagstiftningskonsekvenserna.

Advokatsamfundet har även funnit anledning att peka på brister i propositionen vad avser resonemanget om avsaknad av behovet av övergångsbestämmelser. Samfundet har även angett att behovet av en reservation till artikel 26.1 ytterligare bör övervägas. Med hänsyn till att riksdagen inte förelagts några svenska genomförandebestämmelser finner Miljöpartiet att riksdagen svårligen kan ta ställning till behovet av övergångsbestämmelser eller behovet av en reservation. Vi kan dock konstatera att regeringen lämnar frågan om övergångsbestämmelser öppen tills vidare.

Stockholm den 9 april 2002
Kia Andreasson (mp)
Per Lager (mp)	Marianne Samuelsson (mp)
Lars Ångström (mp)