med anledning av prop. 1999/2000:149 Nationell handlingsplan för utveckling av hälso- och sjukvården

Motion 2000/01:So9 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till husläkarlag inne-
hållande etableringsfrihet för specialister i allmänmedicin i enlighet med
vad som anförs i motionen.

2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om etableringsfrihet
för geriatriker, pediatriker, gynekologer, sjukgymnaster och barn-
morskor.

3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om en vårdgaranti för
primärvården i enlighet med vad som anförs i motionen.

4. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till nytt avtal om
utvecklingsinsatser inom vården och omsorgen för åren 2002-2004 med
Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet i enlighet vad som
anförs i motionen.

5. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om konkurrens-
neutralitet mellan offfentliganställda och privata vårdgivare.

6. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om valfrihet i
barnhälsovården i enlighet med vad som anförs i motionen.

7. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om valfrihet i
mödrahälsovården i enlighet med vad som anförs i motionen.

8. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till en utredning som
bl.a. ser över behovet av en rättighetslagstiftning för de psykiskt sjuka.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen i
övrigt anförs om psykiatrin.

Inledning

Regeringens proposition om en nationell handlingsplan för hälso- och
sjukvården gör inte skäl för namnet. Det är ett för tunt och för
fragmentariskt dokument för att kallas för en nationell handlingsplan. Av
en nationell handlingsplan förväntas att den ska behandla vårdens alla
verksamheter på ett övergripande sätt. Det gör den inte.

Handlingsplanen uppfyller inte förväntningarna på att bli den signal om
nytänkande och innehåller inte det strukturella övergripande grepp om
verksamheterna som sjukvården så väl behöver. Den saknar realistiska förslag
som både medborgare och personal har rätt att vänta sig.

Primärvårdens - och vårdens - stora problem och framtidsfrågor om
tillgänglighet, patientmakt, personalens arbetsmiljö och vårdens struktur m.m.
får inte ens sin början på en lösning i regeringens handlingsplan.

Det är för svensk sjukvård mycket glädjande att Socialdemokraterna efter
ett kvartssekels motstånd nu tar flera steg framåt i frågan om husläkarna.
Förslagen är inte tillräckliga för att snabbt öka antalet husläkare och därmed
häva krisen i primärvården. Folkpartiets uppfattning är att det för att uppnå
målet att alla som vill ska kunna få en husläkare behövs en lagreglering - en
husläkarlag - som garanterar en etableringsfrihet för alla specialister i
allmänmedicin och konkurrensneutralitet mellan offentliganställda och
privatpraktiserande husläkare.

Vi kommer att utveckla vår politik för sjukvården ytterligare under den
allmänna motionstiden i en partimotion om hälso- och sjukvården.

Husläkare

Efter tjugofem år av motstånd har Socialdemokraterna kommit fram till
att en fast läkarkontakt är något mycket bra. Regeringen skriver: "Alla
invånare som så önskar bör få tillgång till och kunna välja en egen läkare,
en familjeläkare. Familjeläkaren och distriktssköterskan svarar
tillsammans med andra yrkeskategorier i primärvården genom en
långsiktig relation för invånarnas grundläggande vård- och
rehabiliteringsbehov och fungerar som patientens rådgivare och
samordnare av olika vårdinsatser."

Märkligt nog försvarar regeringen samtidigt sitt avskaffande av husläkar-
lagen för sex år sedan. Dock erkänner man att husläkarlagens huvudingre-
diens om en långvarig relation mellan patient och läkare var motivet till att
regeringen föreslog bibehållandet av skyldigheten för landstingen att behålla
en fast läkarkontakt i primärvården.

Regeringen räknar också upp ett flertal skäl för den fasta läkarrelationen.
Samtidigt konstateras på sidan 148 i propositionen: "Enligt regeringens
bedömning finns dock inte i dagens primärvård tillräckligt tydliga och
praktiska förutsättningar för var och en i befolkningen att etablera en
långvarig relation med en egen läkare - en familjeläkare." I det avtal med
Landstingsförbundet som ska förverkliga och implementera ambitionerna i
handlingsplanen står det: "Landstingen svarar för att: Alla invånare som så
önskar får en tillgång till och kan välja en egen läkare/familjeläkare" samt att
"läkartätheten inom primärvården avsevärt förstärks."

Detta är en vällovlig om än sen insikt om behovet av en fast läkarkontakt
och de krav det behovet ställer för att kunna bli verklighet, men det räcker
inte för att garantera en fast läkarkontakt och för att öka läkartätheten.

Problemen i primärvården är många och omfattande. Många gånger får
patienter vänta länge för ett läkarbesök eller för en telefontid. Vi tycker det
är
rimligt att en vårdgaranti, med rätt till att träffa husläkaren inom ett par
dagar,
införs inom primärvården.

Det är flera som skriver under på svårigheterna i primärvården. I
propositionens bilagedel säger bland andra Björn Olsson, allmänläkare i
Luleå, att det finns över 1 000 allmänläkare som inte jobbar i primärvården
och efterlyser åtgärder som lockar dem tillbaka till primärvården. Meta
Wiborg, ordförande i SFAM (Svenska föreningen för allmänmedicin),
efterlyser också fler allmänläkare som skulle vilja arbeta som husläkare.

Carl-Erik Thors, distriktsläkare, Sveriges Läkarförbund, säger att "den
avgörande orsaken till dagens situation är brist på allmänläkare..." och att
"endast 7-8 landsting har nått målet med 1 allmänläkare per 2 000 inne-
vånare."

I tjugofem år har Folkpartiet drivit kravet på en tillgänglig och patientnära
primärvård. Vi har kallat vår primärvårdsläkare för "husläkaren". Vi anser
också att den benämningen är betydligt mer modern än regeringens tal om
familjeläkare som riskerar att upplevas som missvisande för dem som inte har
familj och för de familjer där man av någon anledning inte vill ha samma
"familjeläkare". Regeringen föreslår inrättandet av ett familjemedicinskt
institut. Det är emellertid oklart vad det begreppet åsyftar och det är dessutom
behäftat med samma problem som begreppet familjeläkare.

Nästan all vårdforskning stöder tesen att det är rätt att satsa mycket på
vårdkedjans allra första länk. Där det sker får det positiva effekter på de
övriga länkarna i vårdkedjan. Patienten hamnar med hjälp av sin husläkare på
rätt vårdnivå.

Men kravet på husläkare har mött mycket politiskt motstånd. Folkpartiet
föreslog husläkare redan 1974 och drev frågan i valet 1976 och därefter mot
bland annat hårt socialdemokratiskt motstånd. Som ett resultat av den
borgerliga valsegern 1991 började husläkarreformen genomföras fr o m 1993.
Socialdemokraterna avskaffade efter regeringsskiftet reformen hösten 1994.
Samtidigt med husläkarlagen avskaffades också den fria etableringsrätten för
bl a allmänläkare och sjukgymnaster.

Regeringen räknar inte med att lösa problemen med allmänläkarbristen
inom överskådlig tid. Målsättningen om en läkare per 1 500 invånare kräver
drygt 1 500 nya allmänläkartjänster. Trots att regeringen ger intrycket att de
inventerat alla till buds stående medel kommer de inte att nå upp till denna
nivå förrän om tio år. Regeringen skriver att: "antalet specialister i
allmänmedicin i primärvården bör genomsnittligt öka med 170 per år fram till
år 2010." En nivå som är en självklarhet i många andra länder.

Samtidigt som regeringen verkar försöka sitt yttersta för att få fram fler
allmänläkare så utlovas också nya och höjda ambitionsnivåer i primärvården
vad gäller läkarinsatserna. De äldre ska få bättre tillgång till läkare i det
särskilda boendet, och i hemsjukvården måste självfallet läkartimmarna stiga
jämfört med i dag. En kraftfull satsning utlovas också i den psykiska vården
för äldre, barn och ungdomar och funktionshindrade. Dessutom ska vård-
centraler hållas öppna dygnet om.

Sammantaget ställer det självklart primärvårdens läkarinsatser under stor
press. Det är helt enkelt svårt att se hur det ska gå ihop. Det är en stor risk
att
regeringens löfte just kommer att stanna vid att vara löften och aldrig nå
patienternas och vårdpersonalens verklighet. Regeringens idéer är
huvudsakligen fromma förhoppningar, eftersom det är landstingen och inte
regeringen som bestämmer.

Regeringen har nu anslutit sig till Folkpartiets målsättning att antalet
specialister i allmänmedicin ska bli 1 på 1 500 invånare. Det målet kan dock
aldrig nås inom rimlig tid med den takt som regeringen föreslår. Ska målet
uppnås samtidigt som ambitionerna höjs för primärvården krävs det en
husläkarlag och en lag om utökad etableringsfrihet för fler specialister. Under
åren 1991-1994 ökade antalet verksamma husläkare snabbt. Det tillkom i
genomsnitt över 450 allmänläkare om året. Därmed sjönk antalet invånare per
husläkare, enligt Riksdagens revisorer, från ca 3 450 till ca 2 250. Under åren
1994-1998 stannade utvecklingen upp helt och hållet. Utan en ordentlig
husläkarreform kommer allmänläkarbristen och de långa väntetiderna i
primärvården att bestå.

Regeringen borde studera exempelvis Stockholm för att se hur
utbyggnaden med fler husläkare går till. Sedan ett och ett halvt år genomförs
redan allt det som regeringen talar om, både utbildning och utbyggnad. Och
Stockholm jobbar mycket fortare än regeringens nationella plan. På flera
mottagningar har Stockholm redan i dag nått det mål regeringen sätter upp om
tio år. Även om rekryteringsunderlaget är bättre i Stockholm än i många
andra delar av landet så visar det ändå att regeringens målsättningar kan nås
med en god politisk vilja utan regeringens yrvakna intresse för läkartäthet och
privata vårdgivare. I andra delar av landet kan det behövas andra metoder för
att rekrytera fler allmänläkare m fl än de som använts i Stockholm.

På en viktig punkt skiljer sig dock Stockholms strategi från regeringens.
Folkpartiet i Stockholm menar att det också behövs många fler distrikts-
sköterskor och andra personalgrupper och inte bara fler allmänläkare.
Folkpartiet tycker det är väsentligt att det kan finnas fler specialister
tillgängliga i primärvården än endast allmänläkare. Många patienter har
behov av att exempelvis också träffa en geriatriker, ortoped eller pediatriker i
primärvården. Därför bör vi sträva efter att föra över en del personalresurser
från sjukhusen till primärvården. De skulle kunna verka i primärvården på
konsultbasis. Det skulle öka tillgängligheten för patienterna.

I Stockholm har etableringsfrihet visat sig vara ett mycket kraftfullt medel
för att locka tillbaka personal till primärvården. Det finns i Sverige mer än
tillräckligt med utbildade allmänläkare för att klara hela den planerade
utbyggnaden. Men många av dem har lämnat primärvården. Det krävs bl a
etableringsfrihet och att landstingen tvingas behandla offentlig och privat
vård på lika villkor för att de ska komma tillbaka. Men det säger regeringen
nej till.

Att avskaffa bristen på läkare i primärvården var en av tankarna bakom
husläkarreformen vid sidan av att öka patientens valfrihet och att ge en nära
och god vård med hög kvalitet. Husläkarreformen och den fria etablerings-
rätten för specialister i allmänmedicin bidrog till att fler privata vårdgivare
etablerade sig vilket kraftigt minskade allmänläkarbristen. Denna utveckling
bröts dock tvärt när Socialdemokraterna avskaffade husläkarlagen och
började försvåra för de privata vårdgivarna.

Vid sidan av åtgärder för att häva läkarbristen krävs också åtgärder för att
få igång en fungerande vidareutbildning som är kompetenshöjande för
personalen i vården och möjlighet för allmänläkare att forska samtidigt som
de tjänstgör som allmänläkare.

Socialstyrelsens undersökningar av distriktssköterskornas arbetssituation
har visat att deras arbete under senare år förskjutits alltmer mot sjukvård på
bekostnad av förebyggande arbete. Med de nya uppgifter som ålagts primär-
vården - mer hemvård, patienter med större vårdtyngd o s v - krävs en för-
ändring av distriktssköterskornas grundutbildning samt fortbildning. Ytterst
handlar det om att tillgodose en god patientsäkerhet. Med en bättre fort-
bildning skulle distriktssköterskorna kunna ta ett bättre ansvar för patienter
med folksjukdomar som diabetes, astma, högt blodtryck m m.

Fler privata vårdgivare

För att lösa primärvårdens problem krävs det fler privata vårdgivare.
Regeringen har goda ambitioner i handlingsplanen för att öka mångfalden
av vårdgivare. Men återigen är problemet att det inte föreligger några
garantier för att detta verkligen kommer att ske. Landstingen blir de som
ska genomdriva förändringarna, och med tanke på den väl belagda
fientlighet som återfinns hos den socialdemokratiska majoriteten i många
landsting så talar det för att även denna ambition kommer att stanna vid
att vara just en ambition.

Det finns flera jämförelser mellan privat och offentlig vård som visar att
den privata vården ofta ger mer vård för pengarna. Den privata vården skapar
en kostnadspress som resulterar i ett bättre utnyttjande av resurserna i form av
personal, organisation av arbetet, lokalutnyttjande m.m. Det leder i sin tur
till
att patientkontakten ofta är bättre och att det som lite diffust kallas för
vårdkvaliteten ofta blir bättre inom den privata vården.

De jämförelser som har gjorts mellan offentlig och privat vård har berört
flera olika verksamheter inom vården. I en stor undersökning i Stockholm
jämfördes drygt 40 privatmottagningar med nästan 20 offentliga sjukhus-
mottagningar (Kostnadsjämförelser, Landstingsförbundet 1997). Två andra
undersökningar kan också nämnas, en om privat och offentlig primärvård i
Norrköping och en om privat och offentlig mödravårdsverksamhet i
Östergötland (utförda av forskare vid CMT, Centrum för utvärdering av
medicinsk teknologi vid Linköpings universitet). Den statliga utredningen,
Klara spelregler, Samverkansdelegationen, har också låtit göra undersök-
ningar om familjeläkarna i Västmanland och en jämförelse mellan privata och
offentliga specialistläkare i sex landsting. Dessa undersökningar och
utredningar visar samstämmigt att den privata vården är mer kostnadseffektiv,
och den har lika eller högre vårdkvalitet.

En del av förklaringen är att de privata specialisterna kan planera sin egen
verksamhet bättre och inte störs av annat arbete på exempelvis en avdelning
på ett sjukhus. De privata specialisterna har nästan genomgående mer tid för
patientkontakt på mottagningen, vilket ökar produktiviteten av läkarbesök
ytterligare. Organisationen kan lättare "toppas" på en mindre mottagning där
allting är mer överskådligt och lättare att påverka än på en större mottagning
eller ett sjukhus. Det ger ett bättre resursutnyttjande av såväl schemaläggning
för personal och lokaler som för patientkontakt. Friheten för de anställda i
möjligheten att påverka sitt arbete är helt enkelt större, vilket bidrar till en
bättre vård.

Ofta visar sig patienterna vara mer nöjda med den privata vården än med
den offentliga. Det visade sig bland annat tydligt i undersökningen om
mödravården i Östergötland. Bemötande, information, tillgängligheten i form
av väntetider m.m. uppgavs i regel vara bättre på de privata
mödravårdscentralerna än på de offentliga, o s v.

Det finns således inga erfarenhetsmässiga belagda slutsatser som kan dras
av dessa studier som ger en motsatt bild. Den privata vården har helt enkelt
gett mer nöjda patienter, mer nöjd personal samtidigt som den bättre utnyttjat
resurserna. Så ser den privata vårdens verklighet ut. Detta borde tala för en
mer positiv politik mot privata vårdgivare - en politik som uppmuntrar
mångfald i vården. Inte en politik som minskar antalet privata vårdgivare och
försvårar för de få kvarvarande.

Ett frisläppande av de privata vårdgivarna skulle relativt snabbt fylla igen
de luckor i vården där det råder brist på läkare - inte minst inom
primärvården.

För att främja tillväxten av privatpraktiserande läkare även i framtiden är
det viktigt att det finns möjlighet för privatpraktiserande läkare med
specialistkompetens att överlåta sin praktik till en annan läkare med samma
eller likartad specialistkompetens. Denna rätt fanns tidigare men avskaffades
av Socialdemokraterna. Vi vill återinföra denna möjlighet för de privata
specialistläkarna.

Privata såväl som offentliga vårdgivare skall också få fortsätta sin
verksamhet även efter det att de fyllt 65 år.

Remisstvånget motverkar tillgängligheten för patienterna och fyller heller
ingen stor funktion men verkar hindrande för den privata vården. Det finns
flera exempel där socialdemokratiskt styrda landsting har använt remisskravet
i motverkande syfte för de privata vårdgivarna. Det bör därför snarast
avskaffas.

En återinförd etableringsfrihet för privata allmänläkare ökar valfriheten. Vi
vill även att den fria etableringsfriheten förutom allmänläkare även skall
omfatta sjukgymnaster, geriatriker, barnläkare, gynekologer och barnmorskor.

All öppenvård bör konkurrensutsättas för att på det sättet dels öka
effektiviteten, dels underlätta för privata alternativ att få större utrymme.

Det skall krävas kvalitetscertifikat för all den verksamhet som upphandlas
efter konkurrensutsättningen. Utan detta kvalitetscertifikat - ingen
upphandling. Kraven på kvalitet kan utformas i form av en standardmall av
Socialstyrelsen och tillämpas av kommuner och landsting.

Beställarfunktionen måste stärkas så att brister i upphandlingen motverkas.
Det skall vara obligatoriskt att läkare och sjuksköterskor skall ingå i
beställarstaben. Deras ord måste väga tungt när de olika anbuden på den
konkurrensutsatta verksamheten skall bedömas.

Socialstyrelsen skall tillsammans med den medicinska professionen
intensifiera arbetet med att utveckla och genomdriva rikstäckande
vårdprogram för olika diagnosgrupper. Det stärker den enskilde patientens
rätt till vård på lika villkor.

Valfrihet i mödravården

På några ställen i landet har landstinget skrivit avtal med privata
barnmorskor för att öka patienternas valfrihet inom mödrahälsovården. I
de landsting som har slutit avtal begränsas dock ofta valfriheten genom
olyckliga avtalskonstruktioner. Orsaken är främst tak för antalet inskrivna
per år. Det innebär, att de som blir gravida i slutet av året inte kan vara
säkra att de kan erbjudas en valmöjlighet. Detta är naturligtvis inte
rättvist. Blivande föräldrar ska i alla landsting kunna välja vilken
barnmorska de ska gå till.

Vi anser att kostnaden för mödrahälsovård bör följa föräldrarna, som en
mödravårdspeng. De mottagningar som har vårdavtal med landstinget bör få
ersättning för de föräldrapar som valt dem. Eftersom det inte finns fler
ersättningar att betala ut än antalet föräldrapar bör det inte bli något problem
med totalkostnadskontrollen.

Valfrihet också i barnhälsovården

De allra flesta föräldrar vill ha sin barnhälsovård i sin geografiska närhet.
Barnavårdscentralerna och motsvarande barnmottagningar hos vissa di-
striktssköterskor i landstingets regi ger en mycket god barnhälsovård med
hög kvalitet. Även i framtiden kommer huvuddelen av familjerna att söka
sig till denna vårdform.

En del föräldrar vill dock få sin barnhälsovård hos någon annan. Vi vill
därför införa en form av barnhälsovårdspeng, så att föräldrarna själva kan
välja barnhälsovårdsmottagning. Samma kvalitetskrav ska gälla för den
privata verksamheten som inom landstingets verksamhet.

Psykiatrin

Regeringen begränsar sig till att tala om psykiatrin för äldre, barn och
ungdomar och funktionshindrade men utelämnar andra patientgrupper
inom denna verksamhet. Det är inte acceptabelt.

I fråga om barn och ungdomar så har vi från vår sida väntat på att
Barnpsykiatrikommittén (SOU 1998:31) skulle resultera i en proposition. Så
verkar inte bli fallet. Istället verkar regeringen försöka portionera ut
utredningens resultat vid varjehanda tillfällen. Detta är givetvis inte heller
acceptabelt. Frågan om barn- och ungdomspsykiatrin är alldeles för allvarlig
för att endast resultera i ett par sidor i en tunn handlingsplan som knappt
förtjänar namnet.

Under senare år har det skett stora förändringar inom den psykiatriska
vården. Alltfler psykiskt sjuka personer, som förr tillbringade större delen av
sina liv på mentalsjukhus eller vårdhem, bor numera utanför institutionerna
och får sin vård på hemorten. För att detta skall fungera väl måste vården och
servicen samordnas mellan de olika vårdgivarna och anpassas till patientens
behov.

De psykiskt störda är utsatta människor. Som regel har de betydligt sämre
levnadsförhållanden än andra. Psykiatriutredningen fastslog att de problem
som gällde b l a inom äldreomsorgen med det dubbla huvudmannaskapet i
lika stor utsträckning gällde de psykiskt långtidssjuka. I utredningen föreslogs
också att det borde införas nya styrformer med syfte att ge kommunerna
incitament att prioritera alternativ till den dåvarande vården. Den borgerliga
regeringen lade fram en psykiatriproposition som antogs av riksdagen och
började gälla den 1 januari 1995 som i stor utsträckning byggde på
Psykiatriutredningen.

Den innebar att ansvaret för service och vård till personer med långvariga
och allvarliga psykiska störningar skall preciseras, och att de också skall
omfattas av ett kommunalt betalningsansvar, på samma sätt som gäller för
äldre personer och personer med funktionshinder. Kommunerna fick alltså ett
obligatoriskt betalningsansvar för vissa psykiskt långtidssjuka. Kommunerna
skall tillgodose behovet av service, sysselsättning, stöd och vård men inte
nödvändigtvis själv producera dessa insatser. De skall också se till att den
psykiskt störde får ett ombud som kan tillvarata dennes rättigheter.

För unga människor som drabbas av psykoser är det viktigt att
psykosförloppet stoppas och hävs så fort som möjligt för att undvika ett
livslångt lidande. En förutsättning för att detta skall kunna ske är att vården
är
lättillgänglig för såväl patienter som anhöriga. Vård i hemmet fungerar om
denna lättillgänglighet till akuta vårdinsatser finns. Vi föreslår att en
utredning tillsätts som ser över patientens behov av rätt diagnostik på ett
tidigt
stadium. Denna utredning skulle också kunna se över behovet av en
rättighetslagstiftning liknande den för människor med funktionshinder, LSS
och LASS, även för vissa kategorier av människor med psykiska sjukdomar.

Ett annat relativt nytillkommet problemområde är invandrare med
psykiska problem. Det är viktigt att vårdpersonalen inom psykiatrin och
primärvården är väl förtrogen med de psykiska problem som olika
invandrargrupper kan förete mot bakgrund av vad de tidigare upplevt i livet.
Kunskap om följdverkningar av tortyr bör också förekomma.

I de få studier som utförts över betydelsen av tillgång till psykosocial
kompetens (kurator, psykolog, socionom) på vårdcentraler visar att de kan slå
en brygga över till andra discipliner i samhället väsentliga för
rehabiliteringen
av patienterna. Dessutom kunde handläggningstiden förkortas genom att
rehabiliteringen kunnat planeras på ett tidigare stadium och olika instanser
samordnas. Kuratorsverksamheten ledde också till att psykosociala problem
kunde upptäckas bakom den medicinska diagnosen vilka på så sätt kunnat
åtgärdas på ett effektivare sätt. Samtidigt skall man inte sticka under stol med
att på vissa håll har det uppstått samarbetsproblem mellan personal med
hälso- och sjukvårdsutbildning å ena sidan och personal med
socialtjänstkompetens å den andra. I de få studier över patienters
tillfredsställelse med kuratorsinsats som föreligger visas att majoriteten av
patienterna var nöjda med kuratorsinsatsen.

I Socialstyrelsens uppföljning av primärvården - framlagd 1998 - skriver
styrelsen "att antalet kuratorer och psykologer nu ökat i primärvården och att
de finns på mer än var tredje mottagning av vårdcentralstyp. Denna
utveckling ökar primärvårdens förmåga att ansvara för ett basalt
omhändertagande när det gäller krisreaktioner och andra psykiska
insufficiensreaktioner." Mot bakgrund av de erfarenheter som hittills gjorts av
att i primärvården inrymma också psykosocial kompetens anser vi att de
husläkarmottagningar som ännu inte har denna kompetens måste tillföras
sådan.

Regeringen skriver att psykiatrireformens huvudinriktning om att med
tidiga insatser reducera framtida funktionsnedsättningar bör ligga fast. Men
de säger inget om hur detta ska gå till. Regeringen skriver också i avtalet om
att äldre med psykiatriska vårdbehov ska identifieras och erbjudas
behandling. Men det står inget om att det fordras utbildning och fortbildning
av såväl läkare som annan personal för att detta ska kunna bli verklighet.

Det finns utöver det redan uppräknade en rad av punkter som vi tror är
viktiga för att förbättra situationen i psykiatrin.

Det preventiva arbetet måste utvecklas. Potentiella högriskgrupper inom
psykiatrin måste identifieras. Sådana grupper är barn till psykiskt sjuka,
personer som gjort självmordsförsök, nyinsjuknade i psykoser m fl. Det är
viktigt att det finns en god beredskap inom psykiatrin för att ta hand om dessa
grupper av patienter.

Uppföljning och utvärdering av psykiatrivården måste bli bättre. Psykiatrin
innehåller i större utsträckning än andra verksamheter inom vården
behandlingsmetoder som är mer kontroversiella. Därför är det viktigt att
utvärderingar och uppföljningar av behandlingar fungerar tillfredsställande.
Som ett underlag för detta bör ett register med vissa basfakta om klinikernas
verksamhet, om patienterna och om behandlingsresultat införas.

Precis som regeringen efterlyser så måste övergången mellan barn- och
ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin förbättras. Den fixa åldersgränsen
vid 18 år mellan de bägge verksamheterna är inte alltid adekvat med tanke på
hur mognadsprocessen varierar mellan de olika individerna och likaså med
tanke på hur debutåldern för olika psykiska sjukdomar ser ut. Det behövs
insatser baserade på samverkan mellan psykiatrins verksamheter för
åldersgruppen 15-25 år.

Rekryteringen av personal på tio-femton års sikt behöver planeras. Som
utvecklingen ser ut i dag kommer en bristsituation på personal att uppstå inom
den tidsperioden. Detta måste planeras för redan nu.

Psykiatrins roll i den lokala samverkan måste stärkas. Primärvården
behöver konsultation och utbildning från psykiatrin. Skolhälsovården måste
få ökade resurser och intensifiera samarbetet med psykiatrin. Socialtjänsten
måste långsiktigt planera insatser för grupper av klienter som behöver stöd för
psykiskt funktionshinder. Sådana planer bör innehålla insatser om mobila
team, individuella vårdplaner m.m. De privatpraktiserande psykiatrikerna har
i dag ofta ringa eller ingen kontakt med den offentliga psykiatrin. Här bör nya
modeller för en samverkan uppmuntras.

Patienters och anhörigas roll i psykiatrin måste stärkas. Det finns
fortfarande på sina håll stora brister i bemötandet av patienter och anhöriga
inom delar av psykiatrin. Bemötandet av patienter och anhöriga bör bli en
integrerad och kontinuerlig del av personalens utbildningar. Erfarenheterna
från brukarråd och liknande bör också tas tillvara inom verksamheten.

Tillgängligheten i den psykiska vården måste bli bättre. Informationen till
patienterna och deras anhöriga måste bli bättre. Inte endast om den egna
psykiatriska verksamheten utan även om primärvårdens och socialtjänstens
resurser.

Stockholm den 22 september 2000

Kerstin Heinemann (fp)

Bo Könberg (fp)

Harald Nordlund (fp)

Johan Pehrson (fp)