med anledning av prop. 1999/2000:143 Ändringar i jämställdhetslagen

Motion 1999/2000:A24 av Mikael Odenberg m.fl. (m)

1 Inledning

I propositionen föreslår regeringen långtgående skärpningar av jämställd-
hetslagen i det uppgivna syftet att sådana skillnader i lön och andra
förmåner i anställningen mellan kvinnor och män som beror på kön -
osakliga löneskillnader - skall upptäckas och på några års sikt
elimineras.
En grundläggande svaghet i propositionen är att den bygger på att nyss
nämnda skillnader är en realitet som inte ens behöver belysas. För den social-
demokratiska regeringen är förekomsten av osakliga löneskillnader ett
axiom. Det finns emellertid forskning som visar att regeringens antagande
vilar på lösan grund.

Den undersökning som forskarna Eva Meyerson och Trond Petersen på
uppdrag av Industrins utredningsinstitut gjorde av löneskillnader avseende
tiden mellan 1970 och 1990 avlivade faktiskt myten om att lönediskrimine-
ringen är utbredd i Sverige. Den visade att skillnaderna för kvinnliga och
manliga arbetare inom samma yrke uppgick till 1,4 procent. Även på tjänste-
mannasidan var skillnaden liten och kunde enligt Meyerson och Petersen i
huvudsak förklaras med faktorer som ålder, erfarenhet och utbildning.

Löneskillnader p.g.a. kön är en hämsko för den ekonomiska tillväxten. I ett
modernt, kunskapsintensivt samhälle främjas utvecklingen av att kunskap
och kompetens värderas, och för verksamheten ovidkommande faktorer skall
inte styra villkoren för de enskilda arbetstagarna. Det stora problemet i
Sverige är dock inte detta utan att arbetsmarknaden är starkt könssegregerad.
En stor andel av de svenska kvinnorna arbetar inom den offentliga sektorn,
som i princip har monopol på kvinnodominerade yrken inom vård,
undervisning och omsorg om barn och äldre. På dessa områden har den enda
arbetsgivaren - staten, kommunen eller landstinget - effektivt bromsat en
anständig löneutveckling, vilket även drabbat de män som finns inom dessa
verksamhetsområden.

EU har i sin granskning av nationernas handlingsplaner för sysselsätt-
ningen år 2000 givit ett antal rekommendationer och synpunkter på den förda
politiken i Sverige:

- Det råder stor skillnad mellan antalet män och kvinnor i olika yrkes-
kategorier.

- Sverige bör vidta åtgärder för att minska skattetrycket på inkomst av
arbete, särskilt för låginkomsttagare.

- Av jämställdhetsskäl bör utredas på vilket sätt skillnaden i antalet män
och kvinnor inom olika sektorer och yrkeskategorier kan minskas.

Det förhållandet att antalet anmälningar till Jämställdhetsombudsmannen
(JämO) om lönediskriminering under år 1999 stannade vid 60 stycken,
varav de flesta härrörde från den offentliga sektorn, talar också för att
regeringen ger förslagen i propositionen fel fokus. Om regeringen menar
allvar med sitt myckna tal om att den ser osakliga löneskillnader mellan
kvinnor och män som ett av Sveriges allvarligaste samhällsproblem är
det bara att sätta igång och höja lönerna för stora kvinnogrupper inom
den offentliga, av politiker styrda sektorn. De nu lagda förslagen till
skärpningar av jämställdhetslagen kan därför inte uppfattas annat än som
dimridåer, avsedda att visa upp en handlingskraft som i realiteten inte
finns.

Vi anser inte att problemet med lönediskriminering på den svenska
arbetsmarknaden är sådant att det står i någon rimlig proportion till de
förslag som nu har förelagts riksdagen. Förslagen skulle få mycket negativa
konsekvenser såväl för det privata näringslivet som för kommunerna och
landstingen. Risken är att det seriösa arbete som pågår på enskilda arbets-
platser och inom arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer för att åstad-
komma ett jämställt arbetsliv kommer att bromsas upp eller helt avstanna.

I det följande utvecklar vi närmare de invändningar i sak som vi har mot
propositionens olika delförslag.

Regeringen motiverar en stor del av förslagen med att de utgör för-
ändringar som är nödvändiga att genomföra på grund av EG-rätten och olika
utslag i EG-domstolen. Till att börja med kan vi konstatera att EU på detta
område i strid mot subsidiaritetsprincipen reglerar frågor som borde avgöras
på nationell nivå. För det andra kan vi konstatera att regeringen - som
vanligt - både övertolkar EG-direktivens krav på medlemsstaterna och
ängsligt lägger sig även för icke-bindande rekommendationer. Eftersom
Sverige förmodligen är det land som redan kommit längst i världen på
jämställdhetslagstiftningens område blir det mycket betungande om vi helt
okritiskt skall anamma EU:s alla direktiv och lagra dem ovanpå det svenska
regelsystemet. Som regeringen själv framhåller är det ju redan nu så att
svensk civilrätt i allt väsentligt hämtar diskrimineringsbegreppet från EG-
rätten. Vi bör därför så långt det är möjligt hävda att den svenska skydds-
nivån för kvinnor i arbetslivet sammantaget är väl så hög som den som EU
föreskriver.

Mot denna bakgrund yrkar vi avslag på propositionen.

2 Regeringens proposition - en återvändsgränd

2.1 Lönekartläggning och årlig handlingsplan

Regeringen föreslår att arbetsgivare i syfte att upptäcka, åtgärda och för-
hindra osakliga löneskillnader mellan kvinnor och män varje år skall
kartlägga och analysera bestämmelser och praxis om löner och andra
anställningsvillkor som tillämpas hos arbetsgivaren samt löneskillnader
mellan kvinnor och män som utför arbete som är att betrakta som lika
eller likvärdigt. Arbetsgivaren skall bedöma om förekommande
löneskillnader har ett direkt eller indirekt samband med kön.
Bedömningen skall särskilt avse skillnader mellan kvinnor och män som
utför lika arbete samt grupp med arbetstagare som utför kvinnodominerat
arbete och grupp med arbetstagare som utför arbete som är att betrakta
som likvärdigt med sådant arbete men inte är eller brukar anses
kvinnodominerat.

Arbetsgivaren skall vidare varje år upprätta en handlingsplan för jämställ-
da löner och där redovisa resultatet av kartläggningen och analysen. I planen
skall anges vilka lönejusteringar och andra åtgärder som behöver vidtas för
att uppnå lika lön för lika eller likvärdigt arbete. Planen skall innehålla en
kostnadsberäkning och en tidsplanering utifrån målsättningen att lönejuste-
ringarna skall genomföras så snart som möjligt och senast inom tre år.

Ett krav på kartläggning av löneskillnader infördes redan år 1994 i jäm-
ställdhetslagen. Regeringen konstaterar (prop. sid. 62) att under den tid
denna bestämmelse har funnits har de genomsnittliga löneskillnaderna
mellan kvinnor och män inte minskat, utan snarare enligt SCB:s siffror
avseende löneutvecklingen mellan åren 1996 och 1998 ökat. I detta läge
borde regeringen ha ställt sig frågan om mer av samma verkningslösa
medicin verkligen är rätt åtgärd att vidta eller om det finns andra lösningar.

Sådana andra lösningar är den utveckling som pågår på arbetsmarknaden,
där det på enskilda arbetsplatser och inom arbetsgivar- och arbetstagar-
organisationer bedrivs ett intensivt arbete med att utveckla lönesystemen
med inriktning mot att de individuella och lokala förhållandena ska vara
avgörande, varvid det är en självklar utgångspunkt för varje seriös arbets-
givare att löneskillnader som beror på kön inte kan accepteras. Detta är ett
arbete som sker på frivillig grund och med ett underifrånperspektiv.

Regeringen vill i stället anlägga ett ovanifrånperspektiv och ta till
lagstiftning. Förslagen i propositionen bortser från den utveckling som skett
de senaste decennierna mot allt mer individualiserade löner, även inom den
offentliga sektorn. I andra sammanhang brukar regeringen hänvisa till att
lönebildning är en sak för arbetsmarknadens parter. Nu tar man i stället
steget över till vad som kan betraktas som en statlig lönebildning, där t.o.m.
enskilda lönesättningsbeslut skall kunna överprövas av myndigheter och
domstolar. Detta är helt oacceptabelt, inte minst som de detaljerade reglerna
för lönekartläggning och årliga handlingsplaner kommer att förorsaka såväl
privata som statliga och kommunala arbetsgivare stora kostnader för en
omfattande byråkrati till ingen nytta.

En annan allvarlig konsekvens av förslaget är kopplingen mellan jäm-
ställdhetsanalysen och lönediskrimineringsförbudet. I praktiken kan näm-
ligen en arbetsgivare, som genom sin kartläggning och analys kommer fram
till att osakliga löneskillnader föreligger och i sin handlingsplan anger hur
detta skall rättas till, ändå bli skadeståndsskyldig. Det måste anses stå i
strid
mot grundläggande rättsstatliga principer att någon under hot om vite kan
tvingas att ta fram underlaget för en stämning mot sig själv i en löne-
diskrimineringstvist.

2.2 Arbetsvärdering

I propositionen föreslås att det till grund för lönekartläggningen och
handlingsplanen skall genomföras en systematisk arbetsvärdering för att
fastställa vilka arbeten som är lika eller likvärdiga vid lönejämförelsen.
Till grund för denna indelning av alla jobb skall ligga huvudkriterierna
kunskap och färdigheter, ansvar, ansträngning och arbetsförhållanden.
De tre först nämnda kriterierna mäter, enligt regeringen, vad arbetet
kräver medan kriteriet arbetsförhållanden beskriver arbetets natur. Alla
Sveriges arbetstagare skall med tillämpning av dessa kriterier indelas i
grupper, där arbetstagare som utför lika eller likvärdigt arbete skall föras
till samma grupp. Därefter skall löneskillnaderna inom varje grupp och
mellan grupperna kartläggas och analyseras.

Propositionens tio sidor långa anvisningar för hur arbetsvärderingen skall
gå till bygger i stort på ett kollektivt synsätt. Det sägs särskilt att det inte
är
den enskilde anställdes meriter och prestationer som skall värderas.

Förslagen innebär oacceptabla ingrepp i lönebildningen. Regeringen
underkänner härmed hela den utveckling som skett under det senaste
decenniet mot lokal lönebildning och individuell lönesättning.

Vi anser att en medarbetares lön skall återspegla hennes arbetsinsatser,
kompetens, engagemang och resultat i arbetet. Det kan bara uppnås genom
att lönen bestäms i ett avtal mellan arbetsgivaren och den enskilda
arbetstagaren. Myten om att det genom arbetsvärdering skulle vara möjligt
för lagstiftaren, JämO eller domstol att anvisa några objektiva faktorer som
skall ligga till grund för lönesättningen bör avlivas en gång för alla. Till
syvende och sist är värdet av ett arbete vad någon på en marknad är beredd
att betala för det.

2.3 Arbetstagarorganisationernas medverkan

Regeringen föreslår att arbetsgivaren skall vara skyldig att förse en
arbetstagarorganisation i förhållande till vilken arbetsgivaren är bunden
av kollektivavtal med all den information som organisationen anser sig
behöva för att kunna samverka vid kartläggning och analys av
lönesystem och löneskillnader och vid upprättandet av handlingsplanen
för jämställda löner. Denna vitessanktionerade informationsplikt föreslås
gälla även sådana anställda som inte är fackligt anslutna.

Genom detta förslag har regeringen nu givit vika för krav som de fackliga
organisationerna har drivit länge av skäl som inte alls har att göra med
intresset av att spåra upp lönediskriminering på grund av kön, utan som har
helt andra bevekelsegrunder.

Enligt vår uppfattning är förslaget helt oacceptabelt. Det innebär ett intrång
i den enskildes integritet. Den anställde kan ha helt legitima skäl för att
vilja
bevara sitt avtal om lön och andra anställningsvillkor som en angelägenhet
uteslutande mellan honom och arbetsgivaren. Detta måste respekteras.

Några av de remissinstanser som yttrat sig över den utredning som ligger
till grund för propositionen har anfört att förslaget i denna del kränker den
negativa föreningsrätten. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms
universitet anför också att det är tveksamt om en informationsplikt om löner
står i överensstämmelse med artikel 8 i Europakonventionen, som ger skydd
för privatlivets helgd mot obehöriga myndighetsingripanden. Vi ansluter oss
till denna kritik.

2.4 Tillträde till arbetsplatser för inspektion

Regeringen föreslår att JämO skall ha rätt att få tillträde till arbetsplatser
för att kunna göra undersökningar som kan ha betydelse för
ombudsmannens tillsyn enligt lagen.

Förslaget innebär att man ger JämO befogenheter som för tanken till
rättegångsbalkens (RB:s) regler om husrannsakan. Enligt RB får husrann-
sakan företagas hos den som är skäligen misstänkt för brott varpå fängelse
kan följa för eftersökande av föremål, som är underkastat beslag, eller eljest
till utrönande av omständighet som kan äga betydelse för utredning om
brottet.

Husrannsakan enligt RB är förbundet med starka rättssäkerhetsgarantier
samt ett krav på proportion mellan det syfte man vill uppnå med åtgärden
och den skada eller olägenhet som den medför.

För "husrannsakan" enligt jämställdhetslagen skall det enligt regeringens
förslag räcka med att JämO "anser" det ena eller det andra. Detta är inte
förenligt med grundläggande rättsstatliga principer, utan för snarare tankarna
till helt andra samhällssystem.

3 Fakta ställer krav på förändring

3.1 Könssegregerade arbetsmarknader

Enligt uppgifter från Statistiska centralbyrån (SCB) är gymnasieskolan
och högskolan fortfarande starkt könssegregerade. Flickor väljer
fortfarande att studera ämnen och yrkesprogram som traditionellt
betraktats som kvinnliga och vice versa gäller pojkarnas ämnesval. Detta
avspeglas sedan på arbetsmarknaden i form av klassiska yrkesval och i
lönestatistiken.

Uppgifter från SCB visar att löneskillnaderna mellan män och kvinnor
består. Kvinnodominerade yrken har varit och är fortfarande lägre värderade
än mansdominerade yrken. Detta beror på att kvinnodominerade yrken
saknar en väl fungerande arbetsmarknad.

SCB visar att bland de 30 mest förekommande yrkena under 1999 fanns
ungefär 6 av 10 kvinnor och 4 av 10 män. Endast två av dessa 30 yrken var
att betrakta som jämställda enligt SCB:s definition, d.v.s. att 40-60 procent
av vardera könet är representerade. De jämställda yrkena är journalist/infor-
matör respektive kock/kokerska.

Det finns åtskilliga exempel på mycket betydelsefulla yrken där det nästan
enbart är kvinnor som ingår i personalen. Ungefär 9 av 10 anställda inom
yrkena undersköterskor, sjukvårdsbiträden, vårdbiträden, barnskötare och
förskollärare är kvinnor. Ungefär 8 av 10 grundskollärare är kvinnor.

Trenden blir allt tydligare. Grundskollärare och sjukskötare/sjuksköterska
är yrken som helt domineras av kvinnor. Gemensam nämnare för dessa yrken
är avsaknaden av alternativa arbetsgivare. När det gäller könsfördelningen av
anställda inom näringslivet jämfört med kommunal sektor talar fakta samma
tydliga språk. I kommunal sektor är 8 av 10 anställda kvinnor. I näringslivet
är 3,5 av 10 anställda kvinnor.

Det sker långsamt en ökning av kvinnligt företagande i Sverige. Detta är
positivt, men det är en lång väg kvar innan utvecklingen kan beskrivas som
tillräckligt bra. Andelen svenska kvinnliga företagare är låg internationellt
sett. Andelen är också låg satt i relation till antalet löneanställda. I Kanada
utgör de kvinnliga företagarna 19 procent av den sysselsatta befolkningen.
Motsvarande siffror i USA är 12,6 procent, i Norge 9,1 procent och i
Storbritannien 7,9 procent. I Sverige utgör de kvinnliga företagarna bara 4,4
procent av den sysselsatta befolkningen.

3.2 Löneskillnaderna beror på icke-fungerande
arbetsmarknader

Statistiska centralbyrån (SCB) visar i en jämförelse mellan de 10 mest
kvinnodominerade yrkesgrupperna och de 10 mest mansdominerade
yrkesgrupperna att löneskillnaderna mellan kvinnor och män beror på
yrkesval snarare än på diskriminering.

SCB:s material visar att medan en sjuksköterska i genomsnitt tjänar 18 400
kronor per månad så tjänar en gruvarbetare i genomsnitt 20 300 kronor per
månad. En förskollärare tjänar i genomsnitt 15 300 kronor per månad medan
en byggnadsarbetare tjänar 17 500 kronor per månad. Däremot tjänar en
manlig förskollärare i genomsnitt 200 kronor mindre per månad än en
kvinnlig kollega.

Inom de 10 mest kvinnodominerade yrkesgrupperna arbetar 45 procent av
alla anställda kvinnor och 5 procent av alla anställda män. Inom de 10 mest
mansdominerade yrkesgrupperna arbetar 16 procent av alla män och mindre
än 0,5 procent av alla kvinnor.

När det gäller hushåll som behöver socialbidrag för att klara sin
försörjning är det fler ensamstående män utan barn än ensamstående kvinnor
utan barn som behöver socialbidrag. Den omvända situationen råder när det
gäller ensamstående med barn. Där är det 32 procent av kvinnorna och 12
procent av männen som är beroende av socialbidrag för att klara försörj-
ningen.

3.3 Brist på kvinnliga tekniker och naturvetare

Sverige lider akut brist på högutbildade unga akademiker. OECD:s
statistik visar att Sverige befinner sig på plats 21 av 25 när det gäller
antal personer med minst treårig högskoleutbildning i åldrarna 25-34 år.
Sverige avviker därmed markant från det internationella mönstret att de
yngre är mer välutbildade än de äldre.

SCB förutser en betydande brist på såväl civil- som högskoleingenjörer.
Detta gäller även om den totala sysselsättningen ligger kvar på nuvarande
nivå. Den kraftiga expansionen av IT-sektorn beräknas leda till en betydande
brist på systemvetare under den kommande femårsperioden. Av
civilingenjörerna i åldern 55-64 år är 3 procent kvinnor medan i åldern 25-
34 år är 21 procent kvinnor.

Ett särskilt allvarligt problem i detta sammanhang är det minskade
intresset för teknikstudier bland kvinnor. SCB visar att av de kvinnliga
gymnasieungdomar som planerar att läsa på högskolan vill fler läsa ekonomi
och färre teknik. Av de kvinnor som läser på det naturvetenskapliga
programmet ville en tredjedel läsåret 1994/95 börja läsa teknik på universitet
eller högskola. Motsvarande siffra vårterminen år 2000 är 1 av 10. Det
innebär att intresset bland kvinnor minskar för att skaffa sig en teknisk
utbildning trots goda utsikter på arbetsmarknaden inom tekniska yrken i IT-
och telekomsektorn.

Av de nyantagna studenterna till forskarutbildning är ungefär 40 procent
kvinnor, men bara 9 procent av deras professorer är kvinnor. Av de som
avlägger doktorsexamen är för närvarande 32 procent kvinnor. Utvecklingen
är i detta hänseende sakta på väg åt ett mer jämställt förhållande.

Inom läraryrket är situationen betydligt dystrare. I dag är 8 av 10 lärar-
studerande kvinnor. Andelen män bland lärare i årskurs 1-3 är drygt 2 pro-
cent. Detta inom ett område som kanske är det allra viktigaste för vår
framtida utveckling och välstånd. Läraryrket är ett yrke där lönerna succes-
sivt sjunkit, och idag är en gymnasielärares relativa köpkraft 50 procent lägre
än under mitten av 1970-talet.

3.4 Olika villkor i skolan

Undersökningar visar att ojämlikhet fortfarande råder i skolan. Flickor
och pojkar behandlas lika, d.v.s. kunskaperna om manligt och kvinnligt
är otillräckliga. Det verkar som om man i skolan tolkar skollagen så att
skolan skall bortse från kön, vilket leder till att skolan inte utgår från
respektive individ och de könsroller och könsmönster som format
eleverna. Det faktum att skolan förhåller sig könsneutral medför negativa
konsekvenser för båda könen och är en av förklaringarna till att
jämställdhetsarbetet i skolan ännu inte visat mer påtagliga resultat.

Kön och social bakgrund styr i hög grad olika individers uppfattning och
inställning till olika ämnen och uppgifter. Därmed bryts inte de traditionella
valen av utbildningsvägar och yrkesinriktningar.

4 Ge kvinnor och män tillgång till fler arbetsgivare

4.1 Ett gemensamt ansvar

Att flickor intresserar sig i betydligt mindre utsträckning än pojkar för
ämnena teknik och naturvetenskap är ett ansvar som delas av föräldrar,
skolan och övriga delar av samhället. Aktuell forskning i pedagogik visar
att flickor och pojkar, generellt sett, har olika inlärningsfaser och
inlärningssätt.

Vi föreslår följande åtgärder för att öka flickors intresse för natur-
vetenskap, teknik och informationsteknologi:

- Skolan måste ta till sig ny forskning om skillnader mellan manligt och
kvinnligt tänkande. Detta kan sedan överföras i konkreta undervisnings-
situationer, vilket kan bidra till att öka flickors intresse för teknik och
naturvetenskap.

- Skolans arbete för ökad jämställdhet skall snarare handla om ökad
pedagogisk mångfald och elevernas valfrihet än om moral- och attityd-
frågor. Aktiva val främjar den pedagogiska mångfalden och utvecklingen.
Lärare ges genom ökad mångfald möjlighet att välja den pedagogiska
inriktning som passar deras övertygelse bäst på ett helt annat sätt än
dagens kommunala skolmonopol.

- En aktiv rekrytering av fler manliga lärare måste främjas. Det behövs
fler arbetsgivare än i dag och läraryrkets status måste öka bl.a. genom
högre löner och fler karriärvägar.

- Alla lärare måste ges en utbildning som bidrar till att höja deras
kulturella kompetens. Detta i syfte att underlätta deras kontakt med
invandrarflickor som ibland har en mycket besvärlig situation i den
svenska skolan. Det sker dagligen kulturella krockar mellan vardagen i
skolan och varierade hemförhållanden för många flickor med
invandrarbakgrund. Att dessa elever skall ha bra kunskaper i det svenska
språket måste prioriteras.

4.2 Konkurrensutsätt skolan och vården

Skolan och vården är två områden som skall prioriteras. Detta verkar alla
politiska krafter i Sverige vara överens om. Tyvärr råder det delade
meningar om vägen fram till en bättre skola och mänskligare vård. Vi
anser att om olika yrken inom dessa verksamhetsområden skall ha
möjlighet att nå ökad status krävs en radikal omläggning av den förda
politiken.

De offentliga monopolen inom skolan och vården måste avvecklas så att
fler arbetsgivare kan bedriva undervisning och sjukvård. Med fler aktörer
uppstår konkurrens om bra lärare och sjuksköterskor som tvingar fram högre
löner. Lärare och sjuksköterskor har rätt till en väl fungerande arbetsmark-
nad, likaväl som eleverna och patienterna har rätt till bästa möjliga undervis-
ning och vård.

Vi föreslår följande åtgärder för att ge kvinnorna och männen i sjukvården
och skolan rätten och tillgången till en väl fungerande arbetsmarknad:

- Konkurrensutsätt skolan och vården. Det är bl.a. dags att ge
bemanningsföretagen fria händer att konkurrera även på dessa områden.
När bemanningsföretag hyr ut exempelvis sjuksköterskor till den forne
arbetsgivaren är lönevillkoren helt andra än vad de tidigare hade som
anställda inom landstinget. Det är hög tid att avmonopolisera skolan och
sjukvården annars kommer duktig arbetskraft inom dessa yrken att
fortsätta försvinna utomlands eller till andra arbeten.

- Inför en nationell skolpeng. Vi ser ett fritt skolval och lika möjligheter
till resurser som en demokratireform. Makt flyttas från politiker och skol-
tjänstemän till eleverna, deras föräldrar och lärarna. Skolan är en nationell
angelägenhet. Alla elever skall ha rätt till likvärdiga möjligheter och
villkor. Alla lärare skall ha möjlighet att välja arbetsgivare eller kunna
driva en egen skola. Bra lärare skall ha hög lön.

- Avskaffa landstingen. Landsting är en organisering av svensk sjukvård
som överlevt sig själv. Landstingen är dyra och ineffektiva. Sjukvård utgör
inget väsensskilt undantag utan mår också bra av valfrihet och konkurrens.
Sjuksköterskor skall kunna välja mellan fler än en enda arbetsgivare.
Duktiga sjuksköterskor skall ha hög lön.

- Pröva olika modeller av s.k. roterande ledarskap. För att få fler kvinnor i
chefsbefattningar måste de gamla strukturerna omprövas. Många kvinnor
önskar t.ex. ett flexiblare chefskap, både i tid och innehåll. "Team
Builder", en modell för roterande chefskap, är en modell som prövats på
Ericsson Telecom med framgång. Gruppens medlemmar stödjer varandra
och har ett kreativt samarbete. Kvinnor som har prövat denna arbetsform
beskriver det roterande chefskapet som ett slags "växthus" för nya chefer.

4.3 En fri och individuell lönebildning

Den svenska modellen med liten lönespridning och minimal belöning av
hårt arbete och studier skapar fel signaler. Sverige varken kan eller skall
konkurrera med låga löner. För att kunna skapa en sund normbildning
gällande lönebildningen krävs en övergång till en friare och mer
individuell lönesättning.

Såväl TCO som SACO har betonat betydelsen av en flexibel lönebildning
som anpassas till de lokala förhållandena som råder inom specifika branscher
eller företag. Verkligheten kräver att lönebildningen sker på lokal nivå och
tar hänsyn till den enskilde individens utbildningsnivå, kunnande och
arbetsprestationer. Det måste återigen bli lönsamt att studera och arbeta hårt.
Bra arbetsprestationer skall belönas. En s.k. lönepolis som skall granska
företagens lönesättning är inte bara otidsenlig utan fullständigt irrelevant
därför att de enda som har kunskap att kunna bedöma om den enskilde
arbetstagarens lön är rimlig är anställda och arbetsgivaren på det enskilda
företaget.

Vi föreslår följande åtgärder för att förbättra lönebildningens allmänna
funktionssätt och därmed kvinnornas allmänna löneläge på arbetsmarknaden:

- Inför en friare och mer individuell lönebildning. Lönen skall sättas indi-
viduellt baserat på den enskildes utbildning, kunnande och arbetspresta-
tioner. När lön sätts utefter individuella kriterier kommer den enskildes
kunnande och arbetsresultat att bli den dominerande faktorn. Detta
kommer rimligen att bidra till att motverka eventuella tendenser att sätta
lön efter kön.

- Avskaffa de offentliga monopolen inom skolan och sjukvården. Detta
bidrar till att höja kvinnornas generella löneläge. Fler män kommer
sannolikt att välja läraryrket eller arbete inom vården om de relativa
lönelägena inom skolan och sjukvården ökar. För att detta skall kunna ske
krävs att skolan och vården utsätts för konkurrens och att fler arbetsgivare
finns att välja mellan för de anställda.

- Förbättra kvinnors förutsättningar för att bedriva företagsverksamhet.
Det underlättas genom ett generellt förbättrat företagsklimat, där sänkt
skatt på arbete är en vital del.

- Sänk skatterna på arbete och företagande. Gör det lönsamt att studera.
God kunskap är grunden för att efterfrågas och kunna utvecklas på
arbetsmarknaden. Utbildning skall därför löna sig. En viktig anledning att
flytta från Sverige är att lönen efter skatt är betydligt högre i andra länder.
Eftersom den förlängda värnskatten är en skatt som fungerar just som en
skatt på kunskap och kompetens föreslår vi att den avskaffas. Därtill måste
brytpunkten i skatteskalan justeras upp så att allt färre behöver betala
statlig inkomstskatt.- 10F- P

5 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår proposition 1999/2000:143 i enlighet med
vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om könssegregerade arbetsmarknader,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om löneskillnader på monopolliknande arbetsmark-
nader,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om brist på kvinnliga tekniker och naturvetare,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om inriktningen av jämställdhetsarbetet i skolan,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en aktiv rekrytering av fler manliga
lärare,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att konkurrensutsätta skolan och sjukvården,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om s.k. roterande ledarskap.

Stockholm den 27 juni 2000

Mikael Odenberg (m)

Kent Olsson (m)

Patrik Norinder (m)

Christel Anderberg (m)

Henrik Westman (m)

Ewa Thalén Finné (m)

Anna Åkerhielm (m)

Rolf Gunnarsson (m)

Anna Lilliehöök (m)