med anledning av prop. 1999/2000:139 En rättvisare och tydligare arbetslöshetsförsäkring

Motion 2000/01:A3 av Jan Björkman och Karin Olsson (s)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om förändringar i arbetslöshetsförsäkringen.
Motivering

Under de senaste åren har reglerna för ersättning från arbetslöshetskassan
förändrats flera gånger. Allt för att göra försäkringen mer tidsenlig och
aktuell i dagens samhälle. Att anpassa gällande bestämmelser till
samhällets förändringar är nödvändigt. Arbetslöshetsförsäkringen är en
omställningsförsäkring och en trygghetsförsäkring för den enskilde.

Detta innebär dock för den arbetslöse att det kommer nya regler och
förutsättningar när man söker ersättning eller är i arbetsmarknadsåtgärder. Att
bli arbetslös är en svår omställning för en person som kanske haft arbete i
många år och som plötsligt står utan den regelbundenhet som ett arbete ger.
Att inte kunna fylla sin dag med de vanliga rutinerna kan innebära att man
hamnar i personliga svårigheter, vilket också naturligtvis berör ens närmaste.
Samarbetet med arbetsförmedlaren är då av oerhört stor vikt, att man känner
att förmedlaren lyssnar och förstår vad det är man vill med sitt fortsatta
yrkesliv. Det som ibland står att läsa i media, att man sätter människor i
exempelvis datakurser utan deras egen uttalade vilja, innebär att man inte
lyssnar till den enskilde. Grundförutsättningen måste vara att det är bra
kvalitet, inte att kvantitet är det främsta. Detta kan annars få till följd att
förtroendet för myndigheten urholkas och en snedvriden debatt uppstår om att
man inte bryr sig om de arbetslösa, någon som självfallet inte är riktigt,
generellt sett.

Svårigheterna med att ändra i försäkringen kan innebära att det blir nya
regler som myndigheten ska uppfylla, och därmed kommer inte den enskildes
behov att ligga i fokus. Det är därför nödvändigt att det finns en mjuk
övergång mellan gamla och nya regler, för att underlätta en omställning
främst hos dem som varit arbetslösa länge. Vad gäller avtalspensioneringarna
som förekommit inom arbetsmarknaden så har ju dessa gjorts upp mellan
företaget och den fackliga organisationen, varför den person som antagit
erbjudandet naturligtvis sett det som korrekt enligt alla regler och
bestämmelser. Vid den situation som då rådde på den svenska
arbetsmarknaden var detta en rimlig och accepterad åtgärd. Att dessa personer
nu ska omfattas av sedvanliga arbetsmarknadspolitiska åtgärder, exempelvis
söka-jobb-kurs, är något som i sådant fall bör ingå i den plan som den
arbetslöse gör upp tillsammans med sin arbetsförmedlare.

OTA har varit en uppskattad arbetsmarknadspolitisk åtgärd och de som är
inne i denna form av åtgärd är oftast äldre. När OTA nu övergår till
aktivitetsgaranti innebär detta att de som idag är i OTA tappar det extra
stimulansbidrag som utgår per dag. Ett sådant stimulansbidrag borde
övervägas, när samhällsekonomin så medger, att införas även för andra
former av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Eftersom kostnaden för den
enskilde oftast ökar vid deltagande i arbetsmarknadspolitiska åtgärder - resor,
lunch, barntillsyn etc - är det rimligt med ett extra stimulansbidrag för att
aktiviteten skall bli ett reellt alternativ till passiv arbetslöshet.

Vad avser sanktionsregler för avvisat arbete måste sådana självfallet
finnas, dock bör man inte drabbas av några sanktioner om den arbetsplats där
man nekat att ta arbete inte har kollektivavtal. Om den fackliga
organisationen inte tecknat avtal med arbetsgivaren finns risken att den
nyanställde inte får ut korrekt lön eller att övriga regler på arbetsmarknaden
inte följs på en sådan arbetsplats.

Vad avser nivån på taket i försäkringsbeloppet är det inte tillfredsställande
att alltfler arbetssökande inte ens uppnår de 80 procent av tidigare inkomst
som avsikten är i försäkringen. När de samhällsekonomiska förutsättningarna
så medger är det angeläget att en höjning av taket för dagpenningen kommer i
nivå med sjukpenningens, likaså att man undersöker möjligheterna att höja
ersättningen totalt, inte endast under de första 100 dagarna.

Stockholm den 29 september 2000

Jan Björkman (s)

Karin Olsson (s)