med anledning av prop. 1999/2000:100 2000 års ekonomiska vårproposition

Motion 1999/2000:Fi23 av Bo Lundgren m.fl. (m)

1 Vård när den bäst behövs

Den svenska sjukvården klarar inte längre av sin mest elementära uppgift – att ge människor vård i tid. Många individer och familjer far illa i kampen för att försöka få den vård som de trodde skulle finnas där när de behövde den. En del hinner inte ens komma fram i kön innan det är för sent.

Också personalen far illa. I frustrationen över att ha ansvar men inte befogenhet att utnyttja sina kunskaper tilltar utbrändheten. Man vill allt oftare ha en annan arbetsgivare än landstinget och många har under det senaste året allvarligt funderat på att sluta. Allt färre ungdomar vill arbeta inom den offentliga vården, vilket gör att landstingen får det allt svårare att rekrytera ny personal. Så får det inte vara.

Vi vill göra sjukvården till en viktig del i den nya ekonomin och byta perspektiv från kostnadsperspektivet till det resursskapande; en tillväxtmotor som är högteknologisk, forskningsintensiv, kompetensrik och som har en mycket stor andel välutbildad personal. En sådan vård skulle Sverige kunna erbjuda alla. Det skulle betyda mycket för alla dem som i dag inte får vård när den bäst behövs.

Moderaterna vill omedelbart införa en vårdgaranti och på sikt också en hälsoförsäkring som ger tydliga rättigheter åt patienterna. Det innebär lösningar som ger bättre utrymme för utveckling och förnyelse av vården. Alternativ till den offentliga sjukvården får utrymme vilket skapar incitament till effektivitet och bättre samordning av samhällets resurser.

Våra reformer kommer först och främst att innebära att människor får bättre vård med mindre väntan. Reformerna ger utrymme för en långsiktig satsning på sjukvården som en dynamisk framtidsbransch, och för att särskilt förbättra situationen för t.ex. de äldre och handikappade som bäst behöver den offentliga sektorns stöd.

2 Hälsoförsäkring och vårdgaranti ger rättigheter åt patienten

• Inför omedelbart en nationell vÃ¥rdgaranti som innebär att ingen skall behöva vänta längre än tre mÃ¥nader pÃ¥ operation eller behandling.

• Inför en obligatorisk hälsoförsäkring som omfattar alla, oavsett betalningsÂförmÃ¥ga eller hälsotillstÃ¥nd.

I vårpropositionen skriver regeringen att kvaliteten i skolan, vården och omsorgen i allt väsentligt är god, även om det förekommer skillnader mellan enskilda kommuner och landsting. Det är ett anmärkningsvärt påstående. Vårdköerna utgör en av de mest påtagliga bristerna i välfärden.

I Landstingsförbundets nya databas om kötider i vÃ¥rden är det för hela 21 av 27 diagnoser mindre än hälften av mottagningarna som klarar av att ge vÃ¥rd inom tre mÃ¥nader. Det är förvisso angeläget att patienter ges möjlighet till överblick av kötider pÃ¥ olika sjukhus samt ocksÃ¥ att betygssättning av olika kliniker möjliggörs. Förbättrad statistik är dock ingen lösning pÃ¥ probleÂmet med vÃ¥rdköer.

Väntan innebär i många fall mycket lidande och oro. Den kan också innebära att sjukdomstillstånd förvärras, vilket gör att både behandling och rehabilitering försvåras och fördyras. Väntan är dessutom kostsam. Det är dyrare att låta människor vänta på vård än att ge vård.

Att fÃ¥ vÃ¥rd av god kvalitet, när man behöver den, är en fundamental rättighet i ett välfärdssamhälle. Det är därför vi föreslÃ¥r att alla medborgare skall omfattas av en obligatorisk hälsoförsäkring. Dagens situation är inte acceptabel. Eftersom landstingen i stor utsträckning fungerar som myndigÂheter hamnar patienten i en beroendesituation i vilken hon varken kan pÃ¥verka eller ställa krav.

Patienten är stark först i den stund hon styr resurserna och har möjlighet att aktivt välja god vård och välja bort dålig vård. Patienten måste få en starkare ställning i sjukvården. I dag är hennes rättigheter enbart politiska, indirekta och kollektiva.

Internationellt sett gÃ¥r trenden just mot att allt fler länder inför obligaÂtoÂriska hälsoförsäkringar. SÃ¥väl länder med skattefinansierad sjukvÃ¥rd som länder med privatfinansierad sjukvÃ¥rd övergÃ¥r till obligatoriska försäkringar. Den obligatoriska hälsoförsäkring vi föreslÃ¥r skulle omfatta alla, oavsett betalningsförmÃ¥ga eller hälsotillstÃ¥nd.

Att ersätta dagens förÃ¥ldrade landstingsmonopol med en modern förÂsäkringslösning tar dock tid. Det finns akuta problem som mÃ¥ste lösas nu. Vi vill därför omedelbart införa en nationell vÃ¥rdgaranti som innebär att ingen skall behöva vänta längre än tre mÃ¥nader pÃ¥ operation eller behandling. Klarar inte det egna landstinget av att ge vÃ¥rd inom den tiden, skall man kunna fÃ¥ vÃ¥rden utförd hos ett annat landsting eller hos en privat vÃ¥rdgivare.

Vårdgarantin kan bidra till att riva gränser mellan landstingen och mellan olika sjukhus på ett sätt som förbättrar resursutnyttjandet. Med vårdgarantin synliggör man för landstingen – och för de enskilda sjukhusen – en del av de kostnader som köerna i vården för med sig. Genom att inte ta emot patienter går sjukhusen miste om resurser och uppmuntras att förändra verksamheten så att köer inte uppstår.

Att patienterna kan ta med sig resurserna till en annan vårdgivare gör att vårdgarantin kan ses som ett första steg mot en allmän obligatorisk hälsoförsäkring. Pengarna följer patienten till den vårdgivare hon väljer.

Moderaterna delar inte regeringens bedömning – senast annonserad i budgetÂpropositionen – att införandet av en vÃ¥rdgaranti skulle vara mycket resursÂkrävande och orealistiskt. Inte minst erfarenheterna frÃ¥n den tidigare borgerÂliga regeringsperioden visar att en garanti leder till minskade kötider. Det är heller inte sÃ¥ att man sparar pengar genom att lÃ¥ta folk stÃ¥ i kö. Tvärtom är köer och väntan ett samhällsekonomiskt slöseri av stora mÃ¥tt.

3 Alternativ till offentlig vård ger bättre och effektivare vård

• Släpp fram fler privata alternativ i vÃ¥rden för att skapa bättre och effekÂtiÂvaÂre vÃ¥rd samt bättre arbetsmiljö och villkor Ã¥t personalen.

• Avveckla apoteksmonopolet för att skapa bättre tillgänglighet till läkeÂmedel och lägre kostnader för samhället.

Socialdemokraterna säger inte bara nej till en vårdgaranti utan vill dessutom lagstifta mot vissa av de privata sjukvårdsverksamheter som drivs så bra att de går med vinst. En sådan lagstiftning skulle hindra alla dem som vill och kan utveckla nya verksamheter som är bättre än de offentliga. Vi tvivlade länge på att regeringen verkligen skulle driva igenom förslaget, men inser nu att man faktiskt menat allvar.

Socialdemokraterna vill inte bara förbjuda privata vinstgivande akutsjukÂhus, utan har ocksÃ¥ sedan länge hindrat privata etableringar inom andra delar av vÃ¥rden. Utvecklingen i Sverige och utomlands gÃ¥r dock mot en ökad andel privat vÃ¥rd. Bara en knapp fjärdedel av västvärldens invÃ¥nare lever i länder där sjukvÃ¥rden i dominerande utsträckning tillhandahÃ¥lls av offentliga vÃ¥rdgivare. Det hänger delvis samman med en vilja att öka mÃ¥ngfalden inom sjukvÃ¥rden. Dessutom fÃ¥r stora sjukhus – ofta offentligt ägda – allt mindre betydelse inom sjukvÃ¥rden. Antalet vÃ¥rdplatser blir allt färre, bland annat som en logisk följd av effektivare behandlingsmetoder. Kvaliteten och kunskapsinnehÃ¥llet pÃ¥ den enskilda kliniken blir allt viktigare. Specialiserade kliniker – ofta privata – kan i stor utsträckning ligga fristÃ¥ende och ändÃ¥ samarbeta med andra kliniker.

För en tid sedan presenterades en årlig undersökning från Statistiska centralbyrån (SCB) och Handelshögskolan – Svenskt Kvalitetsindex. Där konstateras att den privata vården ges fortsatt markant högre betyg än den offentliga. Detta återspeglas även i människors förväntningar på privat respektive offentlig sjukvård. Många förväntar sig inte längre att offentlig sjukvård skall vara lika bra som privat.

En ökad mångfald och konkurrens ger stora välfärdsvinster, inte bara genom ökad tillgänglighet och kvalitet utan också därför att resurser frigörs genom ett bättre resursutnyttjande. Ökad konkurrens mellan vårdgivare kan att döma av hittills genomförda studier ge mer och bättre vård motsvarande minst 10–20 procent av dagens sjukvårdskostnader.

De medel som konkurrensen frigör skall i första hand användas för att direkt ge nödvändig vÃ¥rd till dem som behöver, i andra hand till kvalitetsÂförbättringar, t.ex. genom mer rimliga löner i vÃ¥rden. Svensk sjukvÃ¥rd har idag till synes lÃ¥ga kostnader genom att landstingsmonopolet har drivit fram en â€proletarisering†av sjukvÃ¥rdspersonalen. De som inte vill eller vÃ¥gar ta de nödvändiga stegen för att förnya vÃ¥rden har ett stort moraliskt ansvar att inför medborgarna tala om varför de säger nej till mer sjukvÃ¥rd och bättre villkor för vÃ¥rdpersonalen.

MisshushÃ¥llning genom byrÃ¥krati och ineffektivitet är ett allvarligt proÂblem i svensk sjukvÃ¥rd, särskilt som regeringen själv i vÃ¥rpropositionen konstaterar att den demografiska utvecklingen kommer innebära att behoven ökar inom framför allt sjukvÃ¥rd och äldreomsorg. Framtidens utmaningar leder till krav pÃ¥ att ekonomiska resurser frigörs, men ocksÃ¥ pÃ¥ att ny personal kan rekryteras. Enligt beräkningar frÃ¥n Kommun- och LandstingsÂförbunden behöver mellan 15 000–20 000 personer per Ã¥r anställas under den kommande tioÃ¥rsperioden.

För att bl.a. motverka framtida brist pÃ¥ vÃ¥rd- och omsorgspersonal har regeringen träffat en överenskommelse med berörda parter pÃ¥ arbetsmarkÂnaden med utgÃ¥ngspunkt i ett utredningsarbete av den s.k. vÃ¥rd- och omsorgskommissionen. Men den tid när personal kunde kommenderas fram pÃ¥ detta sätt är förbi. VÃ¥rdyrken har sjunkit i popularitet bland de unga. Allt fler som arbetar i vÃ¥rden vill förtidspensionera sig och mÃ¥nga lämnar den svenska vÃ¥rden för att jobba utomlands. SÃ¥ sker inte för att de vill öka sina kunskaper och se andra miljöer och därefter Ã¥tervända till Sverige med värdefulla erfarenheter utan därför att de inte längre kan finna arbetsglädje i den svenska sjukvÃ¥rden.

Många undersökningar visar att ett ökat inslag av privata alternativ inom vård och omsorg är viktigt för att säkra tillgången på personal och för att förbättra den befintliga personalens trivsel och utvecklingsmöjligheter. Ett exempel är en intervjuundersökning som vi låtit Skandinavisk Opinion (SKOP) göra bland allmänheten. Undersökningen visade följande:

• Hela 70 procent ansÃ¥g att om det fanns mer privat sjukvÃ¥rd i Sverige skulle detta leda till att även kvaliteten pÃ¥ landstingens egen sjukvÃ¥rd ökar.

• Ännu fler, 80 procent, trodde att fler arbetsgivare inom vÃ¥rden skulle göra det lättare att rekrytera vÃ¥rdpersonal.

• Hela 83 procent trodde att fler arbetsgivare att välja mellan ger vÃ¥rdÂpersonalen bättre möjligheter att utvecklas i arbetslivet.

Enligt Kommunalarbetareförbundets undersökningar – genomförda vid flera tillfällen – tycker deras medlemmar att det är bättre att jobba privat. Men trots att den ena undersökningen efter den andra visar att personal på alla nivåer trivs bättre i privat vård, och att mångfalden alltså är väsentlig för vårdens funktion och utveckling, motarbetar Socialdemokraterna en friare arbetsmarknad.

Inom ramen för den hälsoförsäkring som vi föreslÃ¥r skulle det nuvarande landstingsmonopolet brytas upp till förmÃ¥n för en mÃ¥ngfald av vÃ¥rdgivare. Försäkringspremierna finansieras solidariskt och omfattar alla, oavsett inkomst och hälsotillstÃ¥nd. VÃ¥ra förslag om obligatorisk hälsoförsäkring och vÃ¥rdgaranti ger kraftigt ökat utrymme för privata alternativ till den offentliga vÃ¥rden; alla kan välja den vÃ¥rdgivare som passar dem bäst. Det skapar drivkrater för förnyelse, mÃ¥ngfald, kreativitet och ökar inflytandet för personalen. Tyvärr mÃ¥ste man konstatera att landsting och kommuner hittills nästan aldrig har gÃ¥tt före och tagit egna initiativ för att förnya sin verkÂsamÂhet, annat än när man har varit absolut tvungen därtill, tack vare konkurrens eller nÃ¥gon annan form av tydliga krav frÃ¥n omvärlden.

Moderaterna har tillsammans med de övriga borgerliga partierna det politiska huvudansvaret för sjukvården för ungefär hälften av landets befolkning. Det gäller de delar av landet där läget var som värst 1994. Kravet på förändringar var mycket stort. Inom dessa områden har vi redan påbörjat – och kommer att fortsätta – arbetet med att släppa fram alternativ till den offentliga vården. Förnyelsen av den svenska sjukvårdens organisation bör först av allt handla om just detta. All erfarenhet visar nämligen att när alternativen prövar nya vägar och lösningar så förändras också den offentliga sjukvården i rätt riktning.

Visserligen går det sakta på många håll i landet, men med flera privata alternativ och större möjligheter för de befintliga alternativen att utveckla sin verksamhet kan förnyelsen skyndas på. Det är en sådan handlingsplan svensk sjukvård behöver, inte en handlingsplan som syftar till att släta över befintliga missförhållanden och förstärka politikernas roll i sjukvården.

Monopol kostar, inom sjukvÃ¥rden som överallt annars. Ingen med ekonoÂmiska kunskaper hävdar längre att monopol är effektivare än konkurrens. Enligt regeringens egen utredare finns t.ex. mÃ¥ngmiljardbelopp att vinna pÃ¥ en avveckling av apoteksmonopolet. Sverige är unikt i västvärlden med sitt monopol pÃ¥ läkemedelsförsäljning.

Ett annat viktigt skäl att avveckla apoteksmonopolet är att tillgängligheten till läkemedel – inte minst i glesbygd – ökar om receptfria mediciner kan säljas i vanliga affärer samt om receptbelagda mediciner kan köpas på privata apotek under farmaceutisk ledning. Det är anmärkningsvärt att det i Spanien finns ett apotek på 2 150 invånare, i Frankrike ett apotek på 2 560 invånare. och i Norge ett apotek på 2 600 invånare medan det i Sverige bara finns ett apotek på 9 780 invånare.

Vi förordar således att apotekets monopol avskaffas och ersätts med en möjlighet för licensierade privata butiker och apotek att sälja receptfria respektive receptbelagda läkemedel. Det fungerar utomlands och det skulle fungera i Sverige också. Island avmonopoliserade apoteksverksamheten för tre år sedan, vilket har medfört att priserna för konsumenterna nu tack vare konkurrens mellan apoteken sjunkit med hela 15 procent. Läkemedelsverkets kontroll och godkännande skall vara en garanti för att säkerhet och kvalitet upprätthålls.

4 Bättre samordning minskar lidande och frigör resurser

• Bygg omedelbart ut de försöksverksamheter som nu finns med s.k. finansiell samordning mellan olika huvudmän inom sjukförsäkring, sjukÂvÃ¥rd, socialtjänst och arbetsförmedling, till att omfatta hela landet.

• Samordna lÃ¥ngsiktigt läkemedelsförsäkringen, liksom delar av sjukÂförÂsäkÂringen, förtidspensionerna och rehabiliteringen med sjukvÃ¥rden, inom ramen för en obligatorisk hälsoförsäkring.

Enligt finansplanen ser regeringen mycket allvarligt pÃ¥ utvecklingen inom ohälsoomrÃ¥det, främst ur ett mänskligt perspektiv. Regeringen har ännu inga förslag pÃ¥ hur man skall komma tillrätta med problemet men meddelar att det finns tre olika utredningar: en utredning om den arbetslivsinriktade rehabiÂliÂteÂringen, en utredning om sjukförsäkringen samt dessutom ett arbete i Regeringskansliet med reformerad beräkning av förtidspensionen. RegeÂringen lovar i vÃ¥rpropositionen att man skall tillsätta en arbetsgrupp inom Socialdepartementet för att bereda resultaten frÃ¥n utredningarna och utarbeta en handlingsplan för hela ohälsoomrÃ¥det.

Ungefär likadant ser det ut pÃ¥ läkemedelsomrÃ¥det. Budgetöverdrag har närmast blivit legio. Vad beträffar läkemedelsförmÃ¥nen konstateras i vÃ¥rÂpropoÂsitionen att prognosen är osäker men att â€det finns risk för utgiftsÂökningar de kommande Ã¥renâ€. Med hänsyn till osäkerheten justeras inte de volymantaganden som legat till grund för de nuvarande ramarna. Regeringen har däremot, mot bakgrund av de fortsatta kostnadsökningarna, tillsatt en utredning som skall göra en översyn av läkemedelsförmÃ¥nerna.

Den svenska läkemedelsnotan fortsätter att öka trots regeringens panikÂartade höjning av högkostnadsskyddet vÃ¥ren 1999. En huvudorsak till kostnadsökningen är nya, dyrare och oftast bättre läkemedel. Det innebär i och för sig att samhället fÃ¥r en minskad kostnad/ökad intäkt i form av effektivare behandling, färre sjukskrivningar, färre sjukpensioneringar och ökad produktion samt allmänt bättre livskvalitet hos mÃ¥nga sjuka. Men dÃ¥ denna intäkt inte kommer landstingen till del uppstÃ¥r ändÃ¥ ett stort kostnadsÂproblem för dessa och för staten.

I vårpropositionen erinrar regeringen om att landstingen enligt en tidigare överenskommelse skall ta över kostnadsansvaret för läkemedel i syfte att likställa läkemedelsbehandling med andra behandlingsmetoder samt för att få kontroll över kostnadsutvecklingen. Denna inriktning ligger fast men förhandlingar om hur övertagandet skall ske pågår fortfarande.

De förhandlingar som sker och har skett mellan stat och landsting präglas i huvudsak av ett snävt kameralt perspektiv. Tendensen att enbart se läkeÂmedel som en kostnad visar pÃ¥ den bristande samordningen mellan landsÂtingens verksamhetsfält och samhällsekonomin i övrigt. Det gÃ¥r över huvud taget inte att avgöra om 13,4 miljarder – vilket var statens kostnader för läkemedel Ã¥r 1998 – är mycket eller lite utan att väga in faktorer som minskat antal operationer och vÃ¥rddagar, sjukskrivningar och förtidsÂpensioÂner samt produktionsbortfall m.m.

PÃ¥ kort sikt föreslÃ¥r vi att kostnadsansvaret för läkemedel Ã¥terförs till staten för att möjliggöra en bättre avvägning mellan de direkta läkemedelsÂkostnaderna och läkemedlens övriga effekter pÃ¥ samhällsekonomin. Läkemedel utgör den mest rörliga kostnadsposten för landstingen och blir lätt föremÃ¥l för besparingar. SÃ¥dana besparingar är dock oftast kortsiktiga. Läkemedelsutveckling och terapeutiska insatser riskerar att sättas i andra hand. I kombination med en vÃ¥rdgaranti, som innebär att ingen skall behöva vänta längre än tre mÃ¥nader pÃ¥ operation eller behandling, tror vi att en sÃ¥dan förändring skulle medföra en bättre läkemedelsanvändning än i dag.

Den väg regeringen har valt, som innebär en samordning hos landstingen, verkar inte framkomlig. Annat är heller inte att vänta, eftersom förslaget är en halvmesyr. Stora delar av kostnaderna för ohälsa skulle ju ändÃ¥ ligga kvar pÃ¥ staten i form av sjukförsäkring och förtidspensioneringar. LÃ¥ngsiktigt ligger i stället nyckeln till bättre samordning i vÃ¥rt förslag om en hälsoÂförsäkring. I den kan sÃ¥väl läkemedelsförsäkringen som delar av sjukÂförÂsäkringen, förtidspensionerna och rehabiliteringen inordnas.

Att snabbt och effektivt bota ohälsa är inte bara humant utan ocksÃ¥ samhällsekonomiskt fördelaktigt. Förutom att kostnaderna för själva vÃ¥rdÂinsatsen kan bli högre pÃ¥ grund av förvärrade sjukdomstillstÃ¥nd, finns det ocksÃ¥ andra kostnader förknippade med köerna. Det handlar bland annat om produktionsbortfall genom sjukfrÃ¥nvaro och förtidspensioneringar samt om de extra sociala stödinsatser som inte minst pensionärer kan behöva under väntetiden. Det är inte bara statskassan som förlorar pengar pÃ¥ att människor är sjuka. Ju färre som arbetar, desto färre människor kan vara med och producera välfärd.

För en tid sedan kunde man läsa i tidningen om en ung högskolestuderande kvinna som väntade på att få en hörapparat. Efter att ha väntat i månader fick hon beskedet att det skulle dröja ytterligare flera månader. Hon hörde allt sämre. Hon fick svårt att hänga med i vanliga samtal. Hon klarade till slut inte heller av att följa med i undervisningen på högskolan. Hon tvingades avbryta sina studier för att hon inte kunde få en enkel hörapparat utprovad. Man frågar sig hur stor samhällets förlust genom denna ordning kom att bli, utöver den rent personliga och mänskliga.

SPRI har tidigare beräknat de genomsnittliga samhällsekonomiska kostÂnaderna för att lÃ¥ta människor stÃ¥ i kö till 19 000 kronor per mÃ¥nad. 100 000 personer i kö skulle i sÃ¥ fall innebära en onödig kostnad pÃ¥ 20–25 miljarder kronor per Ã¥r, förutom allt det lidande och all den oro som väntan medför.

Ett konkret exempel gäller kön för operation av gråstarr, en tämligen enkel operation som tar runt 30 minuter att genomföra. I dag står ungefär 35 000 människor i kö till en sådan operation. Den sammanlagda kostnaden för att genomföra dessa operationer skulle enligt Sveriges Pensionärsförbund (SPF) vara runt 225 miljoner kronor. Men bara extrakostnaderna för att ha människor stående i kö, t.ex. för hemtjänst, uppgår enligt SPF till över 100 miljoner kronor.

Problemen är liknande pÃ¥ flera andra omrÃ¥den. Det är t.ex. bättre att erbjuda rehabilitering omedelbart än att lÃ¥ta människor vänta. Men i Socialdemokraternas Sverige saknas bÃ¥de individperspektiv och helhetssyn. RehabiliteringsÃ¥tgärder utförs ofta inte eftersom de innebär en merkostnad för en huvudman, medan vinsten visar sig hos en annan. Detta har pÃ¥talats av bland annat företrädare för utredningen om arbetslivsinriktad rehabilitering i skrivelsen â€Individen i centrumâ€.

Med en allmän obligatorisk hälsoförsäkring kan de offentliga resurserna utnyttjas bättre, eftersom avvägningar mellan rehabilitering, vÃ¥rd, sjukÂskrivning och förtidspensionering kan göras i ett helhetsperspektiv och i ett sammanhang. Med överblick över hela vÃ¥rdkedjan öppnas möjligheter att sträva mot en bättre hälsa och en bättre ekonomi genom förebyggande vÃ¥rd och bättre utvärdering av vÃ¥rdinsatserna. Resurser frigörs till vÃ¥rd när kostnaderna för bl.a. sjukskrivningar minskas genom att köerna försvinner.

Moderaterna har pÃ¥pekat att det inte räcker med frivilliga överensÂkommelser och projekt, utan att all rehabilitering skall ske samordnat. Regeringen har dock – senast i budgetpropositionen – visat sig oförmögen att ta ställning i frÃ¥gan. Och försäkringskassorna har logiskt nog flyttat resurser frÃ¥n arbetet mot ohälsa till förmÃ¥n för hantering av penningutbetalningar. Den ena handen vet inte vad den andra gör.

Regeringen menar uppenbarligen inte allvar med sitt tal om samordning. Det gör emellertid vi. Vi vill omedelbart bygga ut de försöksverksamheter med finansiell samordning som nu finns, till att omfatta hela landet. ErfarenÂheterna hittills ger vid handen att detta skulle frigöra resurser i storÂleksordningen 1,5 miljarder kronor. Det är stora resurser som kan friÂgöras genom en bättre samordning mellan olika välfärdssystem och verkÂsamheter.

5 Satsa på sjukvården som en framtidsbransch

• Byt perspektiv pÃ¥ sjukvÃ¥rden frÃ¥n kostnad till resursskapande verksamhet, en tillväxtmotor som är högteknologisk, forskningsintensiv och kompeÂtensÂrik och som har en mycket stor andel välutbildad personal.

• Ge ökat stöd till den bästa forskningen. Inrätta ett svenskt â€National Insitute of Health†efter amerikansk förebild. Avveckla folkhälsoinstitutet.

Utvecklingen av nya läkemedel är i grunden något starkt positivt. Nya och bättre läkemedel har minskat lidande och gjort att fler människor har fått möjlighet att leva ett bättre och längre liv. Magsårsmedicinen Losec har t.ex. medfört att kostnader för vissa typer av operationer med efterföljande sjukskrivningar i stort sett försvunnit. S.k. inhalationssteroider har drastiskt minskat vårddagarna på sjukhus för astmatiker. I mycket av det nya kunnande som bryter fram går det att finna lösningar som leder till både billigare och effektivare behandlingsmetoder.

Den medicinska utvecklingen öppnar också många nya möjligheter att hjälpa människor med problem som tidigare saknat lösningar. Om dessa möjligheter skall kunna tas tillvara fullt ut ställer det krav på att resurser frigörs och på att sjukvården följer med i utvecklingen på forskningsfronten. Vi menar att allt detta förstärker våra krav på en mera fri och till nya behov och behandlingsmetoder bättre anpassningsbar sjukvård.

Sjukvårdens kvalitet avgörs långsiktigt av dess förmåga till förnyelse. En god sjukvård förutsätter att det finns kompetent personal som snabbt förmår tillgodogöra sig nya rön och omsätta dessa i praktisk vård. Innovationskedjan från grundforskningen fram till kunskapsspridande och praktisk sjukvård är avgörande för att patienten skall få den kvalificerade vård hon har rätt till.

Många av sjukvårdens misslyckanden och problem handlar om att bästa tillgängliga kunskap inte utnyttjas. De som är verksamma i vården måste snabbare få kunskap om vad som sker i den globala medicinska forskningen och utvecklingen. Tyvärr bromsar den nationellt inriktade organisationen denna utveckling.

PÃ¥ andra samhällsomrÃ¥den är det tydligt att företaget är överlägset när det gäller att överföra bred kunskap liksom mer svÃ¥rfÃ¥ngad mjuk kunskap mellan olika kulturer, sprÃ¥k och nationer. SjukvÃ¥rden behöver nu interÂnationaliseras inte bara vad avser själva den medicinska forskningen utan i lika hög grad när det gäller organisation och arbetssätt.

Sverige har läkemedelsföretag som traditionellt sett har varit starka och mycket globala. Den samhällsekonomiska betydelsen av den svenska läkemedelsindustrin framgÃ¥r ocksÃ¥ av att denna 1998 redovisade en nettoÂexportintäkt pÃ¥ 19 miljarder kronor. PÃ¥ motsvarande sätt borde det vara möjligt att skapa framgÃ¥ngsrika sjukvÃ¥rdskoncerner med säte i Sverige som verkar pÃ¥ europeisk eller t.o.m. pÃ¥ global bas och som kan vara med och utveckla medicinsk spetsteknologi.

SjukvÃ¥rdssektorn är just nu den snabbast växande delen av världsÂekoÂnoÂmin. Bara i USA bedöms investeringsbehovet till omkring 5 000 miljarder USD under tiden fram till Ã¥r 2015. Genom närmare samarbete mellan industri, industriforskning, akademisk forskning och hälso- och sjukvÃ¥rden kan sjukvÃ¥rden ocksÃ¥ i Sverige bli en blomstrande framtidsbransch som tar tillvara nya möjligheter.

En kunnig, kompetent och engagerad personal är vårdens största tillgång. Inom sjukvården, som på många andra samhällsområden, främjas den innovativa kraften ofta av att det startas nya företag som utvecklar spännande idéer. Ofta bär sjukvårdsanställda på idéer om hur en mer framgångsrik vård skall organiseras och bedrivas. Ett sätt att förverkliga idéerna är att starta eget.

En sÃ¥dan utveckling försvÃ¥ras om det finns starka offentliga institutioner som gör ansprÃ¥k pÃ¥ monopolställning. Med dominerande offentliga vÃ¥rdÂgivare är det svÃ¥rt att fÃ¥ till stÃ¥nd den nyetablering av vÃ¥rd som är nödÂvändig för en förnyelse av sjukvÃ¥rden. Om Sverige skall klara de ökade krav som utvecklingen kommer att ställa pÃ¥ sjukvÃ¥rden, mÃ¥ste de stela ineffektiva system som idag skapar köer och hindrar sjukvÃ¥rdspersonalen i deras utveckling reformeras.

Mer av den politik och de politiker som har skapat problemen kan aldrig vara lösningen. I stället behövs det mångfald och konkurrens.

Av de offentligt finansierade sjukhusen i Stockholm är det ett som fungerat särskilt bra, nämligen det sedan före valet 1994 bolagiserade och nyligen privatiserade S:t Göran. Där trivs personalen och många patienter söker sig dit. Där har man också – än så länge efterföljd bara av några få offentliga sjukhus – varit pionjär på att genomföra titthålskirurgi med lokalbedövning.

Detta var en verksamhet som hade svårt att få pengar under tiden som landstingskommunal förvaltning. Men på S:t Göran är det inget problem. Man räknar t.o.m. med en vinst på flera miljoner kronor, som de cirka 25 anställda på kliniken skall få vara med och dela på. De som vinner på det är både patienterna – som snabbare får tillgång till nya metoder i vården – och personalen som får del i vinsten och möjlighet att vara med och utveckla spjutspetssjukvård.

Metoderna kommer kanske snart att vara tillgängliga pÃ¥ flertalet offentliga sjukhus. Men frÃ¥gan är hur det sett ut om ingen velat gÃ¥ i täten och ingen kunnat frigöra de nödvändiga ekonomiska resurserna för att visa att det gÃ¥r. Tyvärr är det alltför fÃ¥ som med kraft och allvar utnyttjar sin entrepreÂnörsÂanda när bÃ¥de statsministern och socialministern säger att de snart tänker förbjuda företagsidén.

Det är de beslut som fattas i Sverige om den svenska sjukvÃ¥rden som kommer att avgöra huruvida utländska patienter i framtiden kommer att söka sig hit eller om svenska patienter kommer att söka sig härifrÃ¥n. Det är spjutspetsen i vÃ¥rdens utveckling som riskerar gÃ¥ förlorad om fel beslut fattas. Och när spjutspetsen försvinner, försvinner ocksÃ¥ möjligheten för Sverige att vara ett framgÃ¥ngsrikt land pÃ¥ den globala sjukvÃ¥rdskartan. Med globaliseringen och de krav som inte minst pÃ¥ EU-nivÃ¥ ställs pÃ¥ att patienter skall ha rätt att söka vÃ¥rd utomlands, blir det allt viktigare att svensk sjukÂvÃ¥rd är internationellt konkurrenskraftig.

Konsekvenserna för sysselsättning och näringsutveckling blir naturligtvis helt olika beroende pÃ¥ vilken väg man väljer. Vi vill se sjukvÃ¥rden som en viktig del i den nya ekonomin, byta perspektiv pÃ¥ sjukvÃ¥rden frÃ¥n kostnad till resursskapande verksamhet till en tillväxtmotor som är högteknologisk, forskningsintensiv och kompetensrik samt har en mycket stor andel välÂutbildad personal.

Om Sverige skall förbli ett framgångsrikt land på sjukvårdskartan är det också viktigt att Sverige ger ökat stöd till den bästa forskningen. Sverige har haft en god förmåga att överföra vetenskapliga resultat till diagnostiska metoder och kommersiellt framgångsrika läkemedel. Inom läkemedel och biomedicin befinner sig Sverige i den internationella forskningsfronten. Detta är också ett område som kan få helt epokgörande betydelse.

Ã…terväxten av forskare mÃ¥ste emellertid tillgodoses om kreativa forskÂningsÂmiljöer av internationell klass skall kunna upprätthÃ¥llas. Sverige stÃ¥r inför ett generationsskifte där betydande delar av de etablerade forskarna gÃ¥r i pension om 10–20 Ã¥r. Samtidigt ökar de svenska företagens benägenhet att investera i forskning utomlands.

För att ge maximal kraft Ã¥t ansträngningarna att ligga i den medicinska och biomedicinska forskningsfronten vill vi skapa vad vi kallar ett svenskt â€National Institute of Health†efter amerikansk förebild. Ett sÃ¥dant â€institut†för medicin och hälsa skall ha till uppgift att skapa bästa möjliga förutsättningar för ny banbrytande kunskap inom hela hälsoomrÃ¥det.

För att fullt ut kunna tillvarata den potential som finns inom medicin, bioteknik, hälso- och sjukvÃ¥rd, beteendevetenskap, social omsorg, arbetsmiljö och informationsteknologi, föreslÃ¥r vi att de myndigheter som i dag inom det statliga forskningsfinansieringssystemet var och en för sig svarar för olika delar av denna forskning integreras inom ramen för det av oss föreslagna â€institutetâ€. Genom â€institutet†för medicin och hälsa skapas en forskningsfinansiär med ansvar för hela det samlade hälsovetenskapliga spektrat. Det handlar om allt frÃ¥n grundvetenskaplig biomedicin till folkhälsa och social forskning.

â€Institutet†för medicin och hälsa skall syfta till att kraftsamla och möjliggöra ny, mer tvärvetenskaplig forskning, men ocksÃ¥ fördjupa forskÂningen inom olika discipliner med anknytning till hälsa och sjukvÃ¥rd i vid mening. MÃ¥lsättningen skall vara att sammanföra olika kategorier av ämneskunnande för att möjliggöra nytt vetande och kunskap som inte är möjlig att erhÃ¥lla inom varje vetenskapsomrÃ¥de för sig.

LÃ¥ngsiktigt sett ligger den stora potentialen för förbättrad hälsa i nya landvinningar pÃ¥ bl.a. det medicinska omrÃ¥det. Vad beträffar folkhälsoÂinstitutet menar vi att det statliga engagemanget kraftigt bör minska till förmÃ¥n för regionalt och lokalt folkhälsoarbete. Erfarenheten visar att det ger störst möjligheter till framgÃ¥ng. Folkhälsoinstitutet som myndighet har tyvärr tappat allt för mycket i förtroende som följd av spektakulära kampanjer, tendentiösa undersökningar och onödiga pekpinnar.

6 â€VÃ¥rdmiljarderna†och den nationella handlingsplanen

I vÃ¥rpropositionen utgÃ¥r regeringen frÃ¥n stolta mÃ¥lsättningar. Av finansÂplanen framgÃ¥r att Sverige skall vara ett land där medborgarna känner tryggÂhet och delaktighet i förändringen. Men propositionen i övrigt handlar mest om hur man skall undvika att behöva förbättra formerna för människors trygghet, trots att det är uppenbart att dagens system inte fungerar och att det finns stora revor i välfärden.

Det handlar om att lappa, laga och skjuta till lite extra pengar där förfallet är som mest uppenbart. Regeringen backar in i framtiden.

Den s.k. försvarsuppgörelsen som regeringen träffat med Centerpartiet innebär att 8 miljarder kronor tillförs kommunernas och landstingens verkÂsamheter under Ã¥ren 2002–2004. Regeringen aviserade i senaste budgetÂpropositionen att man för Ã¥r 2001 skulle tillföra ytterligare 1 miljard kronor till kommuner och landsting. Enligt vÃ¥rpropositionen skall 70 procent av dessa pengar gÃ¥ till landstingssektorn och resterande del till kommunerna.

Moderaterna säger nej till att reservationslöst satsa ytterligare resurser, de s.k. vÃ¥rdmiljarderna, i en vÃ¥rdapparat som inte klarar av att hushÃ¥lla med de resurser den redan har. Utredningen HSU 2000 pÃ¥pekade att de medel som tillförs hälso- och sjukvÃ¥rden mÃ¥ste tillföras pÃ¥ ett sÃ¥dant sätt att drivÂkrafterna för strukturell förnyelse och verksamhetsutveckling upprättÂhÃ¥lls. Detta rÃ¥d har regeringen uppenbarligen inte tagit till sig.

De förhÃ¥llandevis smÃ¥ belopp regeringen vill skjuta till – vid en jämförelse med de totala kostnaderna för sjukvÃ¥rden – kommer inte att medföra nÃ¥gon varaktig förbättring, utan istället bidra till att konservera förÃ¥ldrade struktuÂrer.

I budgetpropositionen aviserades ocksÃ¥ en nationell handlingsplan för sjukvÃ¥rden. Det är uppenbart att detta är feltänkt. Erfarenheten visar att politiker inte kan styra sjukvÃ¥rden bättre än de som arbetar i den till vardags. I idén om en nationell handlingsplan ligger en i grunden planekonomisk tanke om politikers makt och möjligheter, en tanke som är verkligÂhetsÂfrämmande.

Sjukvårdens utveckling kan inte styras i den mening som regeringen förutsätter. Utvecklingen sker snabbt och ofta oväntat. Forskning och nya rön växer fram i en global miljö där nationella planer har föga betydelse. Planerna riskerar att få karaktär av bromsande drivankare. Istället krävs öppenhet och flexibilitet så att nya impulser snabbt kan omsättas i praktiska åtgärder i sjukvårdens verklighet. En sådan snabb omsättning underlättas med en mångfald av starka och oberoende aktörer inom vården.

För uppföljning och utvärdering av den nationella handlingsplanen kommer enligt vårpropositionen medel att flyttas från utgiftsområde 25 till utgiftsområde 9. Lika mycket som vi säger nej till nya statliga pengar till vården, säger vi nej till att regeringen vill ta pengar från verksamheten för att administrera storskaliga projekt som framförallt syftar till att ge en illusion av handlingskraft, inte till att åstadkomma reella förbättringar.

MisshushÃ¥llning är det ord som kanske bättre än nÃ¥got annat beskriver den sjukvÃ¥rdspolitik som förts och som fortfarande förs i stora delar av Sverige. Det är en misshushÃ¥llning med mänskliga resurser genom att lÃ¥ta människor stÃ¥ i kö, en misshushÃ¥llning med personalresurserna genom att inte tillräckligt tillvarata personalens kompetens, en misshushÃ¥llning genom att inte vÃ¥ga pröva nya alternativa verksamhetsformer som ger ekonomiskt utrymme att satsa pÃ¥ dem som bäst behöver det, en misshushÃ¥llning genom att den ena handen inte ser vad den andra gör samt slutligen en missÂhushÃ¥llning genom att inte möjliggöra för sjukvÃ¥rden att utvecklas till en dynamisk framtidsbransch.

Att få god vård och vård utan att stå i kö borde vara en självklarhet. Så är det inte i dag. Vi har ett vårdmonopol som både finansierar och producerar vård och där den politiska styrningen rycker undan grunden för en professionell ledning. Vårdköerna är ett tydligt tecken på att systemet inte fungerar. Landstingen förmår inte längre ge människor den vård de har rätt till.

Det behövs en ny politik som kan erbjuda patienterna den vård de behöver och vårdens medarbetare ny framtidstro!

7 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utgiftsområde 9.

Stockholm den 26 april 2000
Bo Lundgren (m)
Per Unckel (m)	Beatrice Ask (m)
Anders Björck (m)	Carl Fredrik Graf (m)
Chris Heister (m)	Gun Hellsvik (m)
Gunnar Hökmark (m)	Henrik Landerholm (m)
Göran Lennmarker (m)	Fredrik Reinfeldt (m)
Inger René (m)	Per Westerberg (m)