med anledning av prop. 1998/99:99 Sammanslagning av Telia AB och Telenor AS

Motion 1998/99:N16 av Eva Flyborg m.fl. (fp)

Folkpartiet har sedan lång tid tillbaka drivit frågan om en
utförsäljning, privatisering, av statliga företag. Vi noterar att
regeringen sent omsider börjar röra sig i samma riktning när
man i vårpropositionen anger utförsäljningar om ca 140
miljarder kronor under de närmaste åren. I den föreliggande
propositionen om sammanslagningen och den delvisa
utförsäljningen av Telia/Telenor finns dock egentligen inga
tecken till en ny syn på den statliga ägarrollen.

Vår avgörande invändning mot propositionens förslag är av ideologisk,
principiell natur. Staten skall inte äga företag annat än i undantagsfall.
Staten
skall inte ha den dubbla rollen som den som sätter spelreglerna och som
samtidigt agerar på marknaden. Domaren kan inte samtidigt vara en spelare
på planen.

Ett fortsatt statligt majoritetsägande är inte motiverat i detta fall. De skäl
som tidigare kunnat anföras för en statlig roll, på den gamla Televerkstiden,
att det handlade om ett tekniskt monopol, gäller inte längre. På såväl detta
område som andra har det varit möjligt att särskilja frågor som har att göra
med nätet och de fasta anläggningarna från frågan om de tjänster som är
kundens huvudintresse. Därmed finns det inte längre argument för att staten
skall vara inblandad i det som är utvecklingen av kundprodukter. Det
intressanta på detta område idag är utvecklingen av kundrelaterade
produkter. Där finns ingen roll för ett statligt monopol och därmed inte heller
någon roll för staten som ägare.

Staten har att dra upp riktlinjerna och ramarna för vad som är acceptabelt
genom lagar och förordningar, och samtidigt motverka monopol. Staten bör
därutöver inte ha någon roll som medaktör på marknaden, annat än i
speciella undantagsfall.

Propositionen kan avvisas enbart på denna grund.

Det avgörande felet i regeringens avtalsförslag är att det statliga
majoritetsägandet förutsätts kvarstå under överskådlig tid. De 16 år som det
svensk-norska majoritetsägandet förutsätts bestå är en mycket lång tid på ett
så dynamiskt område som marknaden för teletjänster. Den bindning av
ägarstrukturen som avtalet innebär är därmed orimlig och riskerar skada
företaget.

Propositionen innehåller två avtal, samgåendeavtalet och aktieägaravtalet,
där samgåendeavtalet reglerar frågor kring själva samgåendet medan
aktieägaravtalet reglerar ägar- och styrningsfrågor, börsintroduktionsinten-
tioner etc.

Det är möjligt att det är en bra affär att Telia går samman med Telenor. Vi
anser dock att detta är en fråga som borde ha avgjorts på affärsmässiga, inte
politiska grunder. En börsintroduktion och avveckling av det statliga
majoritetsägandet bör föregå eventuella strukturaffärer. Det är vår upp-
fattning att det är en fråga för nya ägare och den styrelse som dessa utser att
ta ställning till den framtida strukturen.

Det är vidare inte möjligt att i grunden kunna värdera affären. Den är
dessutom det enda alternativ som presenteras. Det är, som vi tidigare anfört,
möjligt att ett samgående med Telenor är en bra affär för Telia. Vi har, som
"ägare", dock enbart presenterats detta alternativ. Detta är inte acceptabelt.
Det är rimligt att en affär av denna omfattning inte avgörs utan att alla
tänkbara alternativ övervägs. Vi inser självfallet att det finns begränsningar
för hur öppet en sådan analys kan göras och hur öppet olika överväganden
kan redovisas. Varken propositionen eller dess underlag ger dock några
indikationer på att regeringen övervägt olika alternativ. Vi kan, som "ägare",
inte acceptera det sätt på vilket "styrelsen", regeringen, handlagt denna fråga.

Även om det vore så att ett samgående mellan Telia och Telenor vore det
bästa i dagsläget för Telia, vilket som ovan sagts inte kan avgöras på det
befintliga underlaget, kan den värdering diskuteras som legat till grund för
ägarfördelningen mellan den svenska och norska staten. Avtalen baseras på
värderingen och ägarfördelningen 60 procent för den svenska staten, 40
procent för den norska. Det finns indikationer, t.ex. i form av omsättnings-
mått m.m., på att en värdering ungefär 65-35 procent vore motiverad i stället
för de 60-40 som regeringen accepterat. En sådan felvärdering skulle
innebära att svenska staten skulle gå förlustig så mycket som 10 miljarder
kronor eller mera. Detta visar på problemet med ett samgående innan de två
företagen börsnoterats. Den naturliga tågordningen hade varit att Telia
respektive Telenor först börsnoterats, därefter hade frågan om ett eventuellt
samgående kunnat lösas av de nya ägarna och den nya styrelsen. En
värdering hade då varit lättare eftersom den haft börsvärden att basera sig på.
Nu blir det en omvänd tågordning där det är oundvikligt att i sammanhanget
ovidkommande politiska hänsyn kommer in i bilden. Svansen viftar med
hunden! En opartisk värdering är därför ett rimligt krav innan riksdagen kan
ta ställning i frågan.

Ett ytterligare sådant område där politiska hänsyn tagits är diskussionen
om förläggningen av olika delar av verksamheten, eller dess ledning.
Sålunda har det förts en debatt om förläggningen av mobiltelefoni och
internetverksamhet. Frågan har inte kunnat lösas i förväg utan fått överlåtas
till den nya företagsledningen. Detta hade i och för sig varit bra om man
kunnat utgå från att detta lett till att affärsmässiga överväganden fått avgöra
frågan. Nu finns tydliga tecken till att politiska överväganden ändå kommer
in. I Norge förs debatten på ett sådant sätt att en utflyttning av dessa
verksamheter från Sverige ter sig som självklar. Det är märkligt att den
svenska regeringen, som vanligen inte drar sig för att kritisera företags-
ledningar för beslut att flytta verksamheter eller huvudkontor ut ur Sverige, i
detta fall riskerar att medverka till att tyngdpunkten i framtidsinriktade
verksamheter flyttas ur Sverige. Regeringen lever uppenbarligen inte upp till
de (felaktiga) förväntningar som förespråkarna för statligt företagande har.

Den största affären i Norden på flera år kräver grundlig analys. Vi kan
däremot konstatera att vi som riksdagsledamöter endast haft 14 dagar på oss
för ett eget ställningstagande i frågan. Vi har inte heller förrän efter det att
halva tiden avlöpt fått ta del av det hemligstämplade underlag som innehåller
analysen av de viktigaste frågorna i affären. Riksdagen som helhet kommer
inte att få ta del av allt underlag. Slutenheten i denna affär kan kontrasteras
mot öppenheten och den livliga debatten under senare tid när
strukturförändringar varit aktuella bland svenska börsnoterade företag.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen med avslag på propositionen bemyndigar regeringen att
privatisera Telia AB i sin helhet och som sin mening ger regeringen till
känna vad ovan anförts om en snar utförsäljning av Telia AB,

2. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, avslår propositionen och begär en
omförhandling av de båda avtalen och att de skall föregås av en opartisk
värdering.

Stockholm den 3 maj 1999

Eva Flyborg (fp)

Runar Patriksson (fp)

Yvonne Ångström (fp)