med anledning av prop. 1998/99:84 Lag om skatt på avfall

Motion 1998/99:Sk29 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp)

Inledning

Äntligen har förslaget om skatt på avfall nått riksdagen. Det
tog nästan sex år och tre olika utredningar att få det i hamn.
Icke desto mindre hälsar Miljöpartiet nu med
tillfredsställelse att detta nya, mycket viktiga styrmedel nu
kan sättas in för att åtgärda de omfattande problem vi har i
kretsloppsanpassningen av vårt samhälle.

Miljöpartiet har en helt annan syn på kretsloppsfrågorna än regeringen.
När regeringen talar om avfall och sopor, talar vi om restprodukter. När
regeringen talar om att minska avfallet, talar Miljöpartiet om en förbättrad
resursanvändning. I grund och botten är avfall ett misslyckande och misshus-
hållning till följd av felaktiga styrmedel och bristande marknadsincitament.
Det största problemet är inte samhällets kostnader för att bortskaffa restpro-
dukter ur materialkretsloppet, utan samhällets förlorade intäkter från miss-
hushållning med materialresurser. Varje år utan en fungerande restprodukt-
marknad innebär ett gigantiskt slöseri.

Enligt Miljöpartiets synsätt är en skatt på avfall, eller rättare sagt en
deponiskatt på restprodukter, en liten men viktig pusselbit i en generell
politik för att sluta materialkretsloppen. Grunddragen i en sådan politik
sammanfattas i följande avsnitt. Vi har tidigare utvecklat vår syn på dessa
frågor bl.a. i motionerna 1997/98:Jo9 och 1997/98:Jo747. Vi återkommer till
detaljerade synpunkter på propositionens förslag i avsnitt 2 och följande.

En generell politik för att sluta
materialkretsloppen

Att ställa om resursanvändningen i Sverige till en hållbar
utveckling är en process som kräver inget mindre än en tyst,
långsam revolution. Uppgiften är mycket omfattande, så
omfattande att den svenska politiken hittills mest handlat om
att konkret diskutera vissa detaljer, t.ex. producentansvar för
förpackningar eller däck, eller som i denna proposition skatt
på deponerat avfall.

Det är enligt Miljöpartiets mening hög tid för ett konkret generellt
angreppssätt, som etablerar principerna för en uthållig resursanvändning i
samhället. Principerna bör etableras genom att ett generellt ramverk för
material- och energianvändningen läggs fast. Ramverket bör innehålla en ny
övergripande kretsloppslagstiftning i samklang med ett antal reviderade lagar
och ekonomiska styrmedel. Att det är fråga om ett ramverk innebär att
styrkan i regleringen kan skärpas efter hand, men att grundreglerna och den
övergripande omfattningen läggs fast redan från början.

En ny sammanhållen materialkretsloppspolitik måste innefatta det man
i dag kallar kemikaliepolitik, avfallspolitik, delar av energipolitiken (bl.a.
avfallsförbränning m.m.), delar av miljö- och hälsoskyddspolitiken samt
naturligtvis kretsloppspolitiken inklusive producentansvarsfrågorna.

Två viktiga delar av materialkretsloppspolitiken är producentansvaret och
fungerande restproduktmarknader. Dessa delar utvecklas närmare i det
följande.

Ett fungerande och generellt
producentansvar

Miljöpartiet vill ha ett nytt övergripande ramverk för
materialkretsloppen som behandlar producenternas,
kommunernas och kommunernas inbördes förhållanden.
Detta kallas lämpligen producentansvarsrätt. Producent-
ansvarsrätten skall vara ett nytt regelverk som sätter ramar,
klargör ansvarsförhållanden och som kan tjäna som underlag
för konfliktlösning. På samma sätt som den svenska
köprätten, där köplagen är stomme, behövs något för
aktörerna att falla tillbaka på. En väl utformad
producentansvarsrätt kan ge utrymme för aktörerna att träffa
överenskommelser om sådant de bör fritt förfoga över.
Gränserna för detta bestäms av det ovan nämnda ramverket
för material- och energianvändningen. Vad som behövs är
svar på vad som skall gälla om man inte är överens. Man kan
fråga sig vad som skulle hända om köprätten gjordes om
enligt dagens gällande producentansvarsmodell? Då skulle
väl alla regler om försenad betalning, om utebliven leverans
och om fel i varan avskaffas och ersättas med en allmänt
hållen uppmaning till handelns aktörer om att komma
överens om vad som skall gälla!

Hittills har producentansvaret i regeringens tappning nästan uteslutande
handlat om att återta eller samla in och omhänderta uttjänta varor. Vagt
formulerade förordningar har inte tvingat någon att ta ansvar, även om vissa
producenter frivilligt valt att göra det. Den kollektiva samordningen i form
av materialbolag som föreskrivs i förordningarna kan vara en lämplig form
för producentansvaret. Problemet är att förordningarna inte fungerar
tvingande mot dem som inte vill ta ansvar och därmed inte vill ingå i
materialbolagen.

Därför måste producentansvaret för det första preciseras: Producentansvar
ska gälla för varje enskild producent. Det blir upp till den enskilde
producenten att hitta lösningar ihop med andra producenter för att ta sitt
ansvar. På detta sätt undviker man att vissa producenter åker snålskjuts på
andras kretsloppsengagemang. I dessa sammanhang har begreppet
"producent" en betydelse som är något vidare än den vi använder i dagligt
tal. Med producent avses den som yrkesmässigt säljer, hyr ut eller på annat
sätt tillhandahåller varor för användning, oavsett om han dessförinnan
tillverkat, köpt eller på annat sätt skaffat dem.

Vidare måste dagens definition av producentansvar vidgas. Det räcker inte
med att kräva omhändertagande av uttjänta varor. Producentansvaret ska ta
sikte på varornas hela livscykel. Styrmedel måste också sättas in direkt mot
de nya varorna, innan de når återvinningsstadiet. Av detta följer att
producentansvaret får två delar, den nya delen som berör varornas
utformning, respektive den "gamla" delen som handlar om omhändertagande
av uttjänta varor. Ett förslag till hur dessa producentansvarets två delar
närmare skall utformas har presenterats i vår motion 1997/98:Jo9.

Kommunens roll i ett fungerande system med producentansvar måste vara
mycket tydligare än i dag. Kommunens roll måste även i framtiden vara att ta
det yttersta ansvaret då producentansvaret av ett eller annat skäl inte kan tas
i
anspråk. Man måste alltså ha en beredskap att ta hand om uttjänta varor.
Detta ansvar måste balanseras av befogenheter att påverka för att lösa de
problem som kan leda till att kommunen tvingas ta detta yttersta avlastnings-
ansvar. Hur långt dessa befogenheter sträcker sig måste övervägas närmare.
Man kan tänka sig lösningar på en skala från att ge kommunen ett samord-
ningsansvar för insamlingssystemen till att kommunen själv ombesörjer
moment i insamlingen eller omhändertagandet. Men kommunen har en
dubbelroll. Å ena sidan kan ett alltför starkt engagemang i återvinnings-
systemen göra att kommunen blir för stark på återvinningsmarknaderna och
att konkurrensen därigenom spolieras. Å andra sidan måste kommunen stå
där med ansvaret när återvinningssystemen av en eller annan anledning inte
fungerar.

Det är bl.a. i detta avseende som redan dagens begränsade producentansvar
har uppvisat stora problem.

? Det finns exempel på norrlandskommuner där insamlingen av vissa
materialslag helt upphört med motiveringen att det är alltför dyrt att
samla in. Konsekvensen av detta är att dessa kommuner måste lägga
material som omfattas av producentansvaret på deponi. När deponi-
skatt införs måste kommunerna dessutom betala ännu mer för att ta
hand om material som materialbolagen egentligen skulle ta hand om.
?
? Vissa kommuner vill reglera samråden kring utplacering av behållarna
i lag. Materialbolagen anger långa utdragna samråd om placering av
behållarna som ett problem, och vill inte reglera samråden i lag.
?
? Kommunerna uppfattar informationen från materialbolagen till konsu-
menterna som dålig och osynkroniserad.
?
? Materialbolagen ser det som ett problem att bygglovprövning för be-
hållarna är obligatorisk i vissa kommuner, men inte i andra.
?
De flesta av dessa problem beror på bristfällig lagreglering.
Tydliga gränser för kommunens respektive materialbolagens
engagemang måste sättas. Det är t.ex. ett problem att
materialbolagen inte har någon rättslig ställning. Över huvud
taget måste samarbetet mellan materialbolagen och
kommunerna förändras så att vi kan åtgärda ovanstående
problem.

Restproduktmarknaderna

Det generella producentansvaret måste kompletteras med
ytterligare styrmedel för att nå det sista steget i att sluta
materialkretsloppen, återanvändning eller återvinning.
Metoden för detta är att stimulera fram fungerande
marknader för begagnade varor och restprodukter.

Förenklat kan man säga att det finns följande alternativ för
att ta hand om uttjänta varor:

Återanvändning

Materialåtervinning

Förbränning med energiutvinning/
Rötning/ Kompostering
Deponering

Figur A. Prioriteringstrappan

Med denna s.k. prioriteringstrappa illustreras en
grundprincip i kretsloppssamhället: Återanvändning, om det
är möjligt, är i allmänhet det miljö- och resursmässigt bästa,
materialåtervinning det näst bästa osv. (rangordningen
mellan rötning/kompostering/energiutvinning kan
diskuteras). Deponering är ett misslyckande, men måste
finnas som alternativ för de naturfrämmande ämnen och
material som man vill ta ur kretsloppet.

Målsättningen är alltså i princip att stå så högt upp på trappan som det är
möjligt i fråga om varje enskild uttjänt vara som ska tas om hand. Men
exempelvis materialåtervinning är inte något mål i sig, utan ett medel för att
minska uttagen av nyråvara, energianvändningen samt utsläpps- och
avfallsmängderna. I dag är många varor så dåligt anpassade till material-
återvinning att det krävs mer energi och miljöpåverkan för att återvinna dem
än det krävs för förbränning av den gamla varan och tillverkning av en ny
likadan vara. Förbränning kan då vara att föredra. Man bör dock beakta att
deponering, avfallsförbränning och nyproduktion har funnits länge och gjorts
allt bättre, medan en stor del av återvinningsverksamheten nyss startats.
I uppbyggandet av återvinningssystem kan det därför vara motiverat att
tillåta handlingsalternativ som i nuläget uppfattas som sämre från miljö-
synpunkt än miljömässigt väl fungerande förbrännings- och deponianlägg-
ningar, om man därmed på längre sikt kan nå mer kretsloppsanpassade
system.

För att åstadkomma styrning mot mer återanvändning och återvinning bör
det införas ett förbud mot fragmentering, förbränning och deponering av
varor som inte dessförinnan hanterats av en godkänd återvinnare. Förbudet
bör på sikt gälla generellt, men kan inledningsvis gälla för utvalda
varugrupper. På detta sätt nås flera fördelar:

? Flödena av potentiellt återvinningsmaterial styrs genom
händerna på dem som har bäst förutsättningar att
återvinna - de godkända återvinnarna. På detta vis
stimuleras en marknad för det som i dag är "värdelöst".
?
? Den som av någon anledning inte vill lämna sin uttjänta
vara gratis till en återförsäljare (som har återtagningsplikt,
se ovan) bör rimligen själv stå för de kostnader för
omhändertagande som återförsäljaren skulle ha haft.
Förbudet är därmed ett sätt att styra varor in i
producentansvaret.
?
Godkända återvinnare har nämnts flera gånger ovan. Det är
alltså de godkända återvinnarna som ska ta emot uttjänta
varor och material som annars skulle deponeras eller
förbrännas. De godkända återvinnarna ska också ta emot
uttjänta varor från producenternas insamlingssystem. En
återvinnare kan exempelvis vara ett privat företag, en
kommun eller en enskild person som yrkesmässigt sysslar
med återvinningsverksamhet. För att bli godkänd krävs att
återvinnaren väljer att underkasta sig viss styrning och
kontroll i utbyte mot en särskild status. Godkännandet kan
ske som auktorisation eller certifiering och kan avse viss typ
av återvinning.

Som framgår av ovanstående kommer de godkända återvinnarna i en
privilegierad ställning på marknaden. Med lagstöd kanaliseras de uttjänta
varorna genom deras händer. Motprestationen från de godkända återvinnarna
blir att följa statliga föreskrifter för återvinningsverksamheten. Den ska
bedrivas på ett sätt som främjar miljö, hälsa och hushållningen med
naturresurser. Det innebär bl.a. att omhändertagandet ska ske enligt den s.k.
prioriteringstrappan (se figur A, ovan) och att återvinnaren ska kunna
detaljerat redovisa vad han gör med de varor och material han tar om hand.
Den godkända återvinnaren måste också ha kunskap om gällande miljöregler
och de miljöproblem som är förknippade med hans verksamhet.

Den stora fördelen med ett system med godkända återvinnare är att den
detaljerade kontroll av restproduktmarknaden som behövs kan riktas mot ett
begränsat antal aktörer mot vilka olika styrmedel kan riktas. Genom att styra
material- och varuflödena genom dessa kan omfattningen på byråkratin
minimeras med bibehållen offentlig kontroll.

Via de godkända återvinnarna kan man också rikta styrmedel för rest-
produktmarknaden i övrigt. Eftersom varu- och materialflödena styrs genom
de godkända återvinnarna, blir det återvinnarna som skickar material som de
inte kunnat återanvända eller återvinna vidare till förbränning, deponering
etc. Det är i detta sammanhang som ekonomiska styrmedel, bl.a. den nu
aktuella deponiskatten, bör användas för att premiera materialåtervinning
före energiutvinning och energiutvinning före deponering. Effektiviteten i
styrmedlen ökar dock om de riktas mot aktörer som har förutsättningar för
olika alternativa avsättningsmöjligheter för restprodukterna. Det har de
godkända återvinnarna i högre grad än flertalet aktörer som vill avsätta
restprodukter på marknaden.

Skatt även på restprodukter
till förbränning

Som framgått av föregående avsnitt skiljer sig Miljöpartiets
materialkretsloppspolitik kraftigt från regeringens mer
inskränkta avfallspolitik. En gemensam nämnare är dock att
vi vill utnyttja ekonomiska styrmedel för att föra
restprodukter bort från deponering. Därför är regeringens
förslag om deponiskatt bra, men inte tillräckligt.

När deponiskatt införs kommer landets 21 avfallsförbränningsanläggningar
i ett extremt gynnsamt läge. Eftersom marknaden dessutom har kännedom
om det förbud mot deponering av utsorterat brännbart avfall från 2002 som
redan är infört i renhållningsförordningen, så blir konsekvensen av
regeringens avfallspolitik att avfallsförbränningen i landet kommer få en
veritabel boom.

På detta sätt skapas ett mycket starkt incitament till att styra om flödena av
brännbara restprodukter till energiutvinning, samtidigt som incitamentet till
materialåtervinning och återanvändning är oförändrat. Därtill kommer att
konkurrensförhållandet mot biobränslen förändras. Detta är konsekvensen av
att regeringen fortsätter med punktvisa insatser för att lösa problem som
kräver ett helhetsgrepp.

Materialåtervinning är i princip att föredra framför energiutvinning, men
är, som nämnts ovan, inte något mål i sig. Deponering, avfallsförbränning
och nyproduktion av material har funnits länge och gjorts allt bättre, medan
en stor del av återvinningsverksamheten nyss startats. I uppbyggandet av
återvinningssystem kan det därför vara motiverat att tillåta alternativ som i
nuläget uppfattas som sämre från miljösynpunkt än miljömässigt väl
fungerande förbrännings- och deponianläggningar, om man därmed på längre
sikt kan nå mer kretsloppsanpassade system. Därtill kommer att
biobränslemarknaden fortfarande befinner sig under uppbyggnad.

En skatt på avfall till förbränning är också mycket viktig för att motverka
förbränning av osorterat hushållsavfall och styra mot ökad kompostering av
detta. Med skatt på avfall till både deponering och förbränning kommer
kompostering vara ett mer attraktivt alternativ. När förbudet mot att lägga
organiskt avfall på deponi börjar gälla år 2005 är det ännu viktigare att ha en
skatt på avfallsförbränning.

Mot denna bakgrund anser Miljöpartiet att skatt skall tas ut också på
restprodukter till energiutvinning. Skattesatsen skall vara lägre än för
deponiskatten, men ändå på en nivå som styr flödena av material lämpligt för
materialåtervinning eller återanvändning bort från förbränningsugnarna. I
Danmark är skatten på restprodukter till deponi ca 340 kr/ton och för
förbränning med energiutvinning ca 185 kr/ton. Relationen mellan dessa
nivåer har vuxit fram sedan 1987 då Danmark införde sin beskattning, varför
de kan tjäna som ledning för utformningen av en svensk skatt på
restprodukter till förbränning. Regeringen bör ges i uppdrag att skyndsamt
återkomma till riksdagen med ett förslag till komplettering av lagen om skatt
på avfall så att restprodukter till förbränning omfattas i enlighet med vad som
här sagts.

Förfarandet vid beskattning

Regeringen föreslår att skatten skall tas ut efter en s.k.
nettodeponimetod. Det innebär att skatt tas ut för i princip
allt avfall som förs till en skattepliktig anläggning, samt
motsatt att skatt dras av för allt som förs från en skattepliktig
anläggning. Alternativet till detta hade varit att tillämpa en
s.k. slutdeponimetod, vilken innebär att det endast är det
avfall som slutligt deponeras som beskattas. Ett antal
praktiska problem med slutdeponimetoden, bl.a.
kontrollsvårigheter och behov av att iordningställa nya
slutdeponiytor, gör att den är mindre lämplig. Miljöpartiet
instämmer i regeringens bedömning i denna del.

Avdrag för sådant som förs ut från
anläggningen

Grundregeln för att avdrag skall göras för sådant som förs ut
från anläggningen är givetvis att skatt betalats då materialet
fördes in i anläggningen. Av denna anledning kan man enligt
förslaget givetvis inte få avdrag för lakreningsvatten som
bildas från regn-, yt- och grundvatten som strömmar genom
deponin.

Deponigas, dvs. främst metan- och koldioxidgas, bildas vid nedbrytning av
organiskt avfall i deponin. Huvuddelen av gasproduktionen sker inom ca 10
år efter deponeringen, även om gas kan bildas av upp till 40-50 år gammalt
material. Både metan- och koldioxidgas är växthusgaser som bidrar till
förändring av vårt klimat. Ett 50-tal av landets större deponeringsanlägg-
ningar samlar redan idag upp deponigasen för att sälja den som energikälla
vid uppvärmning eller framställning av elektrisk kraft.

Miljöpartiet anser det av största vikt att det av energi- och klimatskäl finns
starka incitament till att samla upp den deponigas som avges från sop-
tipparna. Tvärt emot regeringen anser vi att incitamentet behöver förstärkas
så att också mindre deponier börjar samla upp sin deponigas, speciellt det
flertal deponier som inte har gasinsamling som villkor i sitt miljötillstånd.
Att deponering av organiskt avfall är förbjudet fr.o.m. år 2005 har mindre
betydelse i detta sammanhang, eftersom det viktiga är att stimulera
gasutvinning ur existerande tippar, vilka kommer att läcka växthusgaser
under många år framöver. Ett avsteg från principen om att man endast skall
få avdrag för sådant som man tidigare betalt skatt för är motiverat för att
uppnå vinster på energi- och klimatområdet.

Som lagförslaget är konstruerat, medges inte avdrag för vare sig gas som
samlas upp för energiutvinning eller för gas som släpps ut i luften från
deponin. Det är givetvis så att avdrag inte skall medges deponigas som
släpps ut till luft, utan det är endast deponigasen till energiutvinning som
skall vara avdragsberättigad.

Kombinerade anläggningar med både
deponering och förädling (sortering,
kompostering, rötning)

Nettodeponimetoden medför nackdelen att skatt måste
betalas för allt som förs in i det som enligt lagen klassificeras
som avfallsanläggning. Det är en anläggning där farligt
avfall eller annat avfall till en mängd av mer än 50 ton per år
slutligt förvaras (deponeras) eller förvaras under längre tid
än tre år. Om man inom en sådan anläggning bedriver annan
verksamhet med restprodukter än deponering, så beskattas
också materialet till denna andra verksamhet när det förs in i
anläggningen. Detta är inget problem för verksamheter som
sopsortering eller annan behandling där materialet behåller
sin vikt efter behandlingen, eftersom man då får göra
motsvarande skatteavdrag när det behandlade materialet förs
ut från anläggningen. Man kan dock notera att skatten
knappast stimulerar till att hålla det material som skall
forslas ut torrt, men det finns naturligtvis marknadskrafter
som verkar i motsatt riktning. Å andra sidan stimulerar
skatten till hög omsättningshastighet i exempelvis
sopsorteringen, eftersom man annars gör ränteförluster på
inbetald skatt.

Om behandlingen däremot innebär avsevärda viktförluster, som är fallet
vid t.ex. kompostering eller reaktorrötning, så kommer de anläggningar som
kombinerar deponering och någon form av förädling att behöva betala skatt
på den vikt som förloras i behandlingen. Detta missgynnar kombinerade
anläggningar jämfört med anläggningar som enbart sysslar med behandling
av avfall. Därför innehåller propositionen ett undantag från skatteplikten för
vissa uppräknade behandlingar (avsnitt 10.3). Där föreslås undantag för
kompostering och reaktorbaserad rötning, vilket Miljöpartiet instämmer i.
Där föreslås också undantag för användning till tillverkning av fast lagrings-
bart bränsle (t.ex. bränslepellets från rivningsvirke och hushållsavfall) samt
för förbränning, vilket Miljöpartiet avstyrker i konsekvens med vårt förslag
om att också restprodukter till förbränning skall beskattas.

Skattenivån

Regeringen föreslår en enhetlig skattenivå om 250 kr per ton.
Denna nivå anses lämplig för att i kombination med andra
styrmedel (främst förbud mot deponering av brännbart
respektive organiskt material) halvera deponeringen till år
2005. Något specifikt mål om att öka andel material till
återanvändning eller till materialåtervinning finns inte,
eftersom regeringens politik kännetecknas av punktinsatser
snarare än helhetsgrepp.

Skattenivån 250 kr grundas bl.a. på beräkningar om att merkostnaden för
energiutvinning (baserad på källsortering i våt och torr fraktion) jämfört med
deponering av förpackningsmaterial är i genomsnitt ca 250 kr per ton. I de
flesta kommuner med differentierade taxor är det ca 150-300 kr dyrare att
lämna osorterat än sorterat brännbart material. Skattesatsen verkar över
huvud taget vara beräknad i relation till alternativkostnaderna för energi-
utvinning.

Deponiskatteutredningen föreslog samma skattesats som regeringen, men
konstaterade att Danmarks höjning av sin skattesats från motsvarande 225 till
340 svenska kronor talar för att den svenska deponiskatten bör ligga på
motsvarande nivå. Vidare finns ingående material i utredningen som visar på
att en skatt på 200 kr har relativt liten styreffekt för att alternativ
behandling
skall bli lönsam. Det beror dock på om kommunen i fråga har tillgänglig
energiutvinningskapacitet att tillgå eller inte. En skatt på 400 kr ger en
deponireduktion på 50 % i kommuner utan förbränningsanläggningar.

Det finns alltså mycket som talar för att den valda skattesatsen om 250 kr
per ton är alltför låg. Miljöpartiet föreslår att vi bör dra nytta av Danmarks
erfarenheter på detta område och redan inledningsvis lägga skattesatsen på
340 kr per ton. En uppföljning av skatten bör visa om justering av nivån kan
behövas.

Miljöpartiet anser dessutom att en differentierad deponiskatt med två olika
skattenivåer bör övervägas av skäl som framgår av avsnitt 0. Förutom
normalskattenivån om 340 kr per ton bör också en enhetlig lågskattenivå
tillämpas i stället för skattebefrielse på flertalet av de verksamheter som
regeringen vill skattebefria.

Regeringen bör ges i uppdrag att skyndsamt återkomma med förslag om
hur lagen om skatt på avfall bör kompletteras så att det blir möjligt att införa
en differentierad skatt med en högre normalskattesats utifrån de danska
erfarenheterna samt en lågskattesats enligt ovanstående.

Skattebefrielse

Allmänna utgångspunkter

Regeringens utgångspunkt för att medge skattefrihet är att
det under "överskådlig tid inte finns några miljömässigt
acceptabla alternativ till deponering" och att möjligheterna
att minska avfallsmängderna genom processförändringar, val
av råvara etc. är "avsevärt begränsade". Man avser att
kontinuerligt följa utvecklingen för att möjliggöra en
omprövning.

Mot detta invänder Miljöpartiet följande: Ingen kan avgöra vilken teknik-
utveckling som är möjlig på lite längre sikt. Det är dessutom en omfattande
uppgift att i detalj följa teknikutvecklingen för respektive restprodukt för att
vid olika tidpunkter för omprövning avgöra om skattebefrielsen bör kvarstå.
Den moderna lösningen på detta problem är att man lägger en lägre skatte-
sats som skall verka stimulerande på företagens vilja att reducera sin
avfallsmängder och hitta alternativa lösningar till deponering, trots att man
i dag inte känner till den teknik eller de åtgärder som detta skulle kräva. Det
är därför Miljöpartiet ovan föreslagit en lågskattesats för flertalet av de
restprodukter som i propositionen föreslås bli skattebefriade och där en
potential för teknikutveckling inte kunnat uteslutas med stöd av propositions-
texten eller Deponiskatteutredningens förslag.

Eftersom man i propositionen inte nämner t.ex. konkurrenssnedvridning
och förlorad lönsamhet som skäl för skattebefrielse för olika restprodukter,
utan enbart resonerar utifrån miljöaspekter och tillgänglig teknik, utgår vi
ifrån att ingen av de av regeringen föreslagna undantagen baserar sig på
huvudsakligen ekonomiska skäl. Följaktligen utgår vi från att de verksamhe-
ter som drabbas av lågskatt enligt vårt förslag också klarar denna beskatt-
ning.

I propositionen indelas de mycket omfattande
skattebefrielserna i tre grupper:

- Undantag från lagens tillämpningsområde
-
- Undantag från skatteplikt (restprodukten kommer då inte att redovisas i
deklaration)
-
- Avdrag i deklaration (tas upp i deklaration så att mängderna kan följas,
men beskattas ej)
-
Dessa grupper motsvaras av lagförslagets 3, 6 och 10 §§ och
följs i nedanstående framställning.

Restprodukter som enligt lagförslaget
(3 §) föreslås undantas från lagens
tillämpningsområde
Restprodukt
Miljöpartiet
Regeringen
Utredningen
Radioaktivt avfall
Beskattas,
normalskatt
Ej inom lagens
tillämpningsomr
.
Togs ej upp
Avfall från vattenrening
vid gruvindustriell
verksamhet
Beskattas,
normalskatt
Ej inom lagens
tillämpningsomr
.
Beskattas
Järnhaltigt avfall från
rökgasrening vid
tillverkning av
järnmalmspellets
Beskattas, lågskatt
Ej inom lagens
tillämpningsomr
.
Ej inom lagens
tillämpningso
mr.
I övrigt enligt 3 § i lagförslaget, dvs. anläggningar där
deponering eller förvaring sker uteslutande av jord, grus,
lera, skiffer, kalkstoft, kalksten eller annan sten, bergrester
från gruvindustriell verksamhet samt avfallssand från
gruvindustriell verksamhet.

Radioaktivt avfall behandlas i och för sig i annan lagstiftning, men skall
självklart omfattas av deponiskatten. Incitamenten att reducera det
radioaktiva avfallet är alldeles otillräckliga i dagsläget och förändras endast
marginellt med deponiskatt, men ändå i rätt riktning. Därför föreslår vi att
riksdagen avslår regeringens förslag till lag om skatt på avfall i denna del.

Restprodukter som enligt lagförslaget
(6 §) föreslås undantas från
skatteplikt

Restprodukt
Miljöpartiet
Regeringe
n
Utredninge
n
Avfall som är avsett att
behandlas genom förbränning
Beskattas enligt
särskild skattesats
Befriat
Befriat
Avfall som är avsett att
användas för tillverkning av
fast lagringsbart bränsle
Beskattas, lågskatt
Befriat
Befriat
I övrigt enligt 6 § lagförslaget, dvs. skatt betalas inte för
material som är avsett att användas för driften av en
avfallsanläggning samt att skatt skall betalas för rester som
uppstår efter genomförd kompostering eller reaktorbaserad
rötning. Se vidare avsnitt 0, ovan.

Restprodukter som enligt lagförslaget
(10 §) föreslås få avdrag i deklaration
Restprodukt
Miljöparti
et
Regerin
gen
Utrednin
gen
Förorenad jord från marksanering
Beskattas,
lågskatt
Befrias
Befrias
Muddermassor från sanering och
fördjupning av vattenområden
Beskattas,
lågskatt
Befrias
Befrias
Slam från behandling av lakvatten från
anläggning där gips deponeras
Beskattas,
lågskatt
Befrias
Togs ej upp
Avfall från rening av kommunalt
avloppsvatten som förorenats på grund
av verksamhet vid Falu gruva
Beskattas,
normalskatt
Befrias
Togs ej upp
Fluor- och svavelhaltigt avfall från
rökgasrening vid tillverkning av
järnmalmspellets
Beskattas,
lågskatt
Befrias
Endast
fluorhaltigt
befrias
Grönlutslam
Beskattas,
lågskatt
Befrias
Befrias
Avfall från upparbetning av returpapper
samt askor från eldning av
avsvärtningsslam
Beskattas,
lågskatt
Befrias
Befrias
Slam från framställning av
dikalciumfosfat, kalciumklorid och
natriumfosfat
Beskattas,
lågskatt
Befrias
Befrias
Kalciumfluoridslam från framställning
av aluminiumfluorid
Beskattas,
lågskatt
Befrias
Befrias
Gipsslam från framställning av
uppkolningsmedel
Beskattas,
lågskatt
Befrias
Befrias
Elfilterstoft och andra rester från
framställningen av kalciumkarbid
Beskattas,
lågskatt
Befrias
Befrias
Slagger från metallurgiska proceser
Beskattas,
lågskatt
Befrias
Befrias
Stoft och slam från rening av gaser från
framställning av råjärn och stål
Beskattas,
normalskatt
Befrias
Beskattas
Oljehaltigt glödskalsslam
Beskattas,
normalskatt
Befrias
Beskattas
Metallhydroxidslam
Beskattas,
normalskatt
Befrias
Beskattas
Stoft och slam från rening av rökgaser
och processvatten vid framställning av
koppar, zink och bly
Beskattas,
normalskatt
Befrias
Beskattas
Katodrester och annat avfall från
framställning av aluminium
Beskattas,
lågskatt
Befrias
Togs ej upp
Stoft och slam från rening av rökgaser
från framställning av ferrolegeringar
Beskattas,
lågskatt
Befrias
Togs ej upp
Gjuterisand
Beskattas,
lågskatt
Befrias
Befrias
Avfall från rensprocessen vid
upparbetning av återvunnet glas
Beskattas,
lågskatt
Befrias
Togs ej upp
I övrigt enligt 10 § lagförslaget, dvs. i en deklaration som
avser avfallsskatt får avdrag göras för skatt på avfall som
förts ut från anläggningen, dock inte lak- och reningsvatten
(men avdrag får göras för deponigas enligt vad som sagts i
avsnitt 0 punkt. 1a, delvis). Avdrag får också göras för avfall
som använts i driften (punkt. 1b) eller som använts för
konstruktionsarbeten inom anläggningen eller för att där
åstadkomma en miljösäker deponering eller förvaring
(punkt. 1c). Fullt avdrag får vidare göras för avfall från
sanering av upplag för miljöfarligt avfall (punkt. 4) och
asbesthaltigt avfall (punkt 7). Detta innebär att av de 22
undantagen i 10 § 2-22 har vi i vårt förslag behållit två
undantag eftersom de handlar om omflyttning och
omhändertagande av miljöfarligt avfall där alternativ och
potentiell teknikutveckling saknas. För övriga 20 av
regeringen föreslagna undantag föreslår vi lågskattesats i 15
fall och normalskattesats i övriga fem fall.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till komplettering av lagen
om skatt på avfall så att avfall till förbränning omfattas av lagen i enlighet
med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen beslutar om sådan ändring i förslaget till lag om skatt på
avfall att det i deklaration som avser avfallsskatt får göras avdrag för gas som
har bildats vid nedbrytning av organiskt avfall och som samlats upp för
användning till energiutvinning,

3. att riksdagen avslår 6 § 2 b-c i förslaget till lag om skatt på avfall,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i lagen om skatt
på avfall så att differentierat skatteuttag kan ske med två olika skattesatser i
enlighet med vad som anförts i motionen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om allmänna utgångspunkter för skattebefrielse,

6. att riksdagen avslår 3 § 2 i förslaget till lag om skatt på avfall,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om restprodukter som enligt lagförslaget föreslås undantas från
lagens tillämpningsområde,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om restprodukter som enligt lagförslaget föreslås undantas från
skatteplikt,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om restprodukter som enligt lagförslaget föreslås få dras av i
deklaration.

Stockholm den 26 april 1999

Yvonne Ruwaida (mp)

Matz Hammarström (mp)

Barbro Johansson (mp)

Ingegerd Saarinen (mp)

Helena Hillar Rosenqvist (mp)

Mikael Johansson (mp)

Kia Andreasson (mp)