med anledning av prop. 1998/99:77 Eftergift vid återbetalning av bostadsbidragen m.m.

Motion 1998/99:Bo7 av Lennart Klockare (s)

Bostadsbidragen har funnits i mer än 60 år där i princip varje
årtal har sin historia.

De ursprungliga motiven för bostadsbidragen var framför allt produktions-
politiska. Genom att ekonomiskt stödja efterfrågan på bostäder ville man
hålla uppe aktiviteten inom byggsektorn.

Från 1935 ställdes bestämda minimikrav på bostadens standard och
storlek. Stödet utgick till hushåll med tre eller flera barn. 1938 utvidgades
systemet även till att omfatta hushåll i egnahem. År 1947 blev tvåbarns-
hushållen berättigade till bostadsbidrag och fr.o.m. år 1958 även hushåll med
ett barn.

Tiden efter andra världskriget präglades av hög ekonomisk aktivitet och
kapacitetsbrist inom bostadssektorn, vilket ledde till att de produktions-
politiska motiven tonades ner. I stället kom bostadsbidragssystemets
fördelningspolitiska funktion att framhävas mer än tidigare. Bidragets
inkomstanknytning stärktes och begränsningen till enbart nyproducerade
bostäder avvecklades.

Betoningen av bostadsbidragets fördelningspolitiska roll nådde sin kulmen
under 1960-talets senare del. Ett allt större intresse kom då att riktas mot
barnfamiljernas allmänna ekonomiska situation. Den familjepolitiska
kommittén lade 1967 fram förslag om att ersätta såväl bostads- som
barnbidraget med ett inkomstprövat allmänt konsumtionsstöd riktat till
barnfamiljerna. Förslaget genomfördes aldrig därför att det ansågs att ett
bostadsanknutet stöd till barnfamiljerna även fortsättningsvis hade flera
viktiga roller att fylla. Man ville medverka till att påverka den
hittillsvarande
låga omflyttningen och ha en följsamhet med den snabba inflyttningen till
tätorterna.

Trots att den bostadskostnadsberoende delen av systemet byggdes ut kom
bidraget efter hand att täcka en allt mindre del av de faktiska
bostadskostnaderna i nyproducerade bostäder.

Den bostadspolitiska kommittén konstaterade 1986 att bostadsbidragen väl
uppfyllde de fördelningspolitiska målen, men att de bostadspolitiska målen
inte var lika väl uppfyllda. Den föreslog därför att målsättningen borde vara
att successivt bygga ut den boendekostnadsberoende delen av bostads-
bidragssystemet, så att även barnfamiljer med låga inkomster skulle ges
möjlighet att efterfråga nyproducerade lägenheter där varje barn har ett eget
rum.

Denna målsättning för bostadsbidragen fastslogs senare av riksdagen. I
enlighet med detta beslut ökade den övre boendekostnadsgränsen i
bostadsbidragssystemet successivt under perioden 1986-1994.

Det har visat sig att det varit svårt att bygga ut bostadsbidragen i en takt
som innebär att bidragen på sikt även kan ges för boendekostnader ända upp
till de hyresnivåer som gäller inom nyproduktion.

Fram till år 1988 gällde att bostadsbidraget skulle beräknas på inkomster
enligt taxeringen året före bidragsåret. Om inkomsterna ändrats väsentligt i
förhållande till uppgifterna enligt taxering kunde dock bidraget beräknas
utifrån en aktuell inkomst för bidragsåret. Kommunerna genomförde
regelmässigt efterkontroller av bidragstagarnas inkomstuppgifter och övriga
uppgifter. Inkomsterna kontrollerades mot uppgifterna enligt taxeringen för
bidragsåret. Återkraven fastställdes därför oftast flera år efter att bidraget
betalats ut. Stora belopp återkrävdes, vilket medförde att de totala utgifterna
kunde hållas på en lägre nivå än vad som annars skulle ha varit fallet.

År 1988 avskaffades möjligheterna för kommunerna att göra efterkontroll
av bidragstagarnas inkomstökningar för bidrag som utbetalats efter år 1987.
Genom den eftersläpning i återkravet som kontrollen mot taxerings-
uppgifterna innebar, påverkade denna förändring utgifterna först i början av
1990-talet. Det är svårt att bedöma i vilken mån den slopade efterkontrollen
påverkade kostnadsökningen för bostadsbidragen. 1987 återinfördes
bostadsbidrag för bidragstagare under 29 år. Ökningen 1990 förklaras bl.a.
av att bidragsåret var förlängt och något nytt ansökningsförfarande inte
behövdes. Fler hushåll blev därför berättigade till bidrag.

1993 blev bostadsbidragen en helt statlig angelägenhet, och 1994 flyttades
hanteringen av bostadsbidragen över till försäkringskassan. Samtidigt
infördes ett nytt inkomstprövningssystem, där bidragstagaren själv fick
uppskatta sin aktuella inkomst för tolv månader framåt.

Antalet barnfamiljer med bostadsbidrag minskade från 596 000 hushåll år
1976 till lägst 230 000 år 1989. År 1991 ökade antalet familjer med
bostadsbidrag för första gången och har sedan fortsatt att öka till 568 000
familjer 1995. 1997 hade 445 000 hushåll bostadsbidrag.

Riksförsäkringsverkets genomgång av bostadsbidragen för 1997 visar att
endast tio procent av hushållen har fått rätt bostadsbidrag i relation till sin
uppgivna inkomst.

44 procent, dvs 204 320 hushåll, ska totalt betala tillbaka ca 675 milj kr
och 46 procent, dvs 241 910 hushåll, får totalt tillbaka ca 260 milj kr.

Den snabba ökningen av statens budgetunderskott under den kraftiga
ekonomiska tillbakagång som präglat svensk ekonomi under hela 1990-talet
gjorde det nödvändigt att begränsa samtliga utgiftsområden.

När resurserna av nödvändighet blivit mindre är det desto mer angeläget
att de hushåll som behöver samhällets stöd för ett bra boende också känner
trygghet i att de får vad de har rätt till enligt reglerna. Varken inkomst-
prövningen som fanns före 1988 eller dagens inkomstprövning fungerar
tillfredsställande utifrån de enskilda människornas behov av trygghet och
kontinuitet.

Vid riksdagens senaste behandling av bostadspolitiken, 1997/98:BoU10,
fanns inga direkta uttalanden om bostadsbidragens roll. Dock gjorde
riksdagen samma uttalande som tidigare år vad gäller målsättningen med
bostadspolitiken: "alla människor skall ha tillgång till en sund, rymlig,
välplanerad och ändamålsenligt utrustad bostad till rimligt pris."

Vid behandlingen av 1999 års budget uttalade riksdagen, 1998/99:BoU1:

För att bostadsbidragen skall få en riktig utformning med avseende på de mål
de är avsedda att uppfylla fordras att de fortlöpande ses över så att de kan
anpassas till samhällsutvecklingen. Varje sådan översyn bör enligt utskottets
mening grundas på att bostadsbidragen skall svara mot bostadspolitiska mål,
dvs. de skall ge möjlighet för resurssvaga hushåll att efterfråga goda och
tillräckliga bostäder. Utformningen av bostadsbidragen bör sålunda även
fortsättningsvis vägledas av bostadspolitiska hänsyn.

Riksförsäkringsverket kommer att lämna sin utvärdering av
systemet hösten 1999. Den utvärderingen bör kunna ligga
som underlag för nya ställningstaganden för ett system som,
samtidigt som staten har kontroll över kostnadsutvecklingen,
har en betydligt större träffsäkerhet för de enskilda
hushållen. För att människor ska känna trygghet och tillit bör
felprocenten vara i paritet med den procentsiffra som nu
anger måttet på dem som fått rätt bostadsbidrag.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att bostadsbidragssystemet bör ha en betydligt större träffsäkerhet
än vad dagens utvärdering visar vad gäller enskilda hushåll.

Stockholm den 19 mars 1999

Lennart Klockare (s)